Historien om ”Hela Sveriges sång” är intressant på många sätt. Kanske SVT behöver börja samarbeta med politiska filosofer som kan diskutera mer principiellt kring sådana här saker, precis som sjukvården använder filosofer för att diskutera etiska aspekter av medicinska ingrepp.
För tyvärr räcker det inte att ha ett goda intentioner. Så här sa programledarna för festivalen:
För oss är det viktigt att alla ska känna sig välkomna. Att det här programmet är och förblir hela Sveriges fest.
Men om icke-förekomsten av hebreiska och arabiska i detta sammanhang betraktas som exkluderande, så måste man fundera över de grupper vars språk fortfarande inte representeras. Alla språk ända ner till minsta existerande språkgrupp. Någonstans måste uppenbarligen en gräns dras. Och vad säger man till dessa språkgrupper? Implikationen av resonemanget ovan är ju att människor vars språk inte representeras känner sig mindre välkomna än andra. (Eller är det så illa att man faktiskt tror att alla som har något helt annat förstaspråk ska känna sig alldeles varma och inkluderade av någon slags nebulös mångfaldsidé?) Så vad säger man? Om man säger att ”ni är såklart lika välkomna som alla andra!” så har man just negerat hela utgångspunkten, och frågan blir varför inte samma sak kan sägas till de grupper som har valts ut att representeras.
Det är dessutom svårt att försvara sig pragmatiskt genom att bara krasst konstatera att det blir omöjligt att inkludera alla språkgrupper – ”sorry, vi var tvungna att dra en gräns”. För om man har introducerat tanken om representation genom språk så har till viss del också förändrat statusen på huvudspråket svenska, från att vara det gemensamma språket – som människor kan behärska bättre eller sämre – till att i någon mening representera de som har det som förstaspråk. Jag tror inte att man kan introducera andra språk utifrån ett representationstänkande, utan att man på samma gång ger huvudspråket en starkare symbolisk koppling till majoritetskulturen än vad det hade ex ante.
Mitt tips till Melodifestivalen är att de snarare bör jobba med mångfald genom artister, publik och programledare – istället för språklig representation.
För övrigt: den här debatten tycks i mina ögon följa ett vanligt mönster. Först en godhjärtad men missriktad idé eller handling, följt av reaktionära excesser, med slutresultat att en fullt rimligt position – att insistera på svenska som det gemensamma språket i offentligheten – börjar uppfattas som lite suspekt, och välmenande men politiskt oinitierade människor tar det säkra före det osäkra, och tar ställning för vad som verkar anses mest ”upplyst”.1
För även om Melodifestivalen lyckades i sitt grepp i den meningen att alla språkgrupper kände sig representerade på meta-nivå genom att evenemanget uttryckte tanken på ett Sverige präglat av mångfald i det stora hela, så kvarstår den symboliska effekten av att svenska språket på olika plan förknippas tätare med majoritetskulturen, snarare än att utgöra den gemensamma plattformen för mångfaldssamhället.
Det är problematiskt utifrån de teorier om nationalism där kärnan antas vara språket. Om Benedict Anderson och Ernest Gellner har rätt så är nationalismen i huvudsak en idé och ett upplevt behov av att språkliga gränser bör överensstämma med politiska gränser. I framförallt Gellners analys utgör detta ett krav och behov som uppkommer av massamhällets och modernitetens natur. Detta är på sitt sätt en optimistisk syn, eftersom nationalismens ”behov” kan tillfredsställas utan dess etniska förtecken. Om teorin i stora drag stämmer, som jag tror att den gör, så innebär det att mångfald är möjlig på många plan – etniskt och religiöst exempelvis – men inte på det språkliga planet. Det är omöjligt inte på grund av bakåtsträvande etnisk nationalism – vilket är en vild motreaktion – utan på grund av hur moderna samhällen är konstituerade.
I min mening skulle alla dagens debatter om invandring, nationalistisk reaktion, arbetsmarknadsintegration, etc, etc, förbättras om vi tydligare tog som utgångspunkt att Sverige i vissa avseenden faktiskt är ”världens modernaste land”. Jag låter Ernest Gellner avsluta detta inlägg, i en oöverträffad sammanfattning av sin egna teori:
Sir Henry Maine’s famous formula – from status to contract – has been taken by many to offer the most succinct summary of the nature of the transition to modern society. But it seems to me that he might just as well have said from status to culture. Agrarian society is indeed largely a stable system of ascribed statuses: but culture, with its richly differentiated and almost endless nuances, is used to underwrite, render visible and reinforce those statuses. Its subtle differences mark off social positions. It helps make them legitimate by causing them to be deeply internalized, and it eliminates friction by making them highly conspicuous. But shared culture does not create wide-ranging bonds, and does not underwrite political boundaries.
Modern man enjoys, or suffers from, no such rigid and reinforced ascribed status. He makes his own position, not by a single contract, but by a vast multiplicity of minor contracts with his fellows. In order to negotiate and articulate these contracts, he must speak in the same idiom as his numerous partners. A large, anonymous and mobile mass of individuals, negotiating countless contracts with each other, is obliged to share a culture. They must learn to follow the same rules in articulating their terms. Cultural nuance no longer symbolizes status, for the status is no longer given: but a shared, standardized culture indicates the eligibility and ability of participants to take part in this open market of negotiable, specific statuses, to be effective members of the same collectivity.
So a shared high culture (i.e. one whose members have been trained by an educational system to formulate and understand context-free messages in a shared idiom) becomes enormously important. It is no longer the privilege of a limited clerical or legal stratum; instead, it is a precondition of any social participation at all, of moral citizenship.
It is this new importance of a shared culture which makes men into nationalists: the congruence between their own culture and that of the political, economic and educational bureaucracies which surround them, becomes the most important single fact of their lives. They must be concerned with that congruence, with its achievement or its protection: and this turns them into nationalists. Their first political concern must be that they are members of a political unit which identifies with their idiom, ensures its perpetuation, employment, defence. That is what nationalism is.2
Noter
- Hardin, Russell (2005), ”Migration and Community”, Journal of Social Philosophy, vol. 36, nr 2, s. 282:”The wave of opposition to official use of other languages, or the “English only” movement, is sometimes attributed to hostility to immigrants. Many people, however, genuinely seem to believe that immigrants and especially their children will remain second class citizens with unnecessarily restricted opportunities if they do not master English. And many others object merely to the costs of making extra efforts for non-English speakers, who, it is apparently thought, should bear their own costs.At some point it is merely a pragmatic matter whether a linguistic group should get special recognition and have access to education and government services in their language. For example, most of the 231 linguistic groups in the United States could not plausibly be given such recognition and treatment. Hence, it is not only a normative matter that most of them do not. This fact raises the obvious question: At what point do we draw the line between pragmatic and supposedly normative issues and give some group such treatment? How many of the 231 non-English groups can practically get such treatment? Somewhere in the range from none to several, but not, say, a dozen or two dozen. Given that no non-English group is even ten percent of the population of the United States, many might readily suppose that the number zero stands out as the prominent, most natural choice. Or we might conclude that anywhere there is a large enough community to support entire schools, then we should create schools that teach in their language.” ↩
- Gellner, Ernest (1994), Encounters with Nationalism, Oxford: Blackwell Publishers, s. vii-viii. ↩︎
Björn Östbring 