Kommentar till Bergh

Jag har fått några kommentarer av Andreas Bergh på min text i Kvartal. Här kommer ett kort svar på tre av dem.

Terminologi

Terminologin i dessa frågor är notorisk lurig, och Bergh har en poäng i att givet att kosmopolit betyder världsmedborgare så är det onaturligt att kontrastera det mot ”medborgare” i sig. Med medborgare i min text menas ju medborgare i en mer avgränsad gemenskap, och frågan är hur detta ska beskrivas. Akademiska termer som kan utgöra motsats till kosmopolit är ”kommunitär” eller möjligen ”partikularist” – men de funkar inte riktigt som rubrik…

Kvarstår då alternativet ”nationalist”. Detta undviker jag pga dess konnotationer. Bergh antyder att dessa konnotationer finns där av en anledning. Detta är en evig fråga, men jag är av åsikten att det finns godartad nationalism och elakartad. Även om man är skeptisk till nationalism så borde man åtminstone godta den välbekanta distinktionen mellan etnisk nationalism och medborgerlig nationalism (”civic nationalism”). Och problemet med termen ”nationalism” är att om den inte specificeras så fylls den med konnotationerna från etnisk nationalism och dess ofta våldsamma uttryck.

I någon mening handlar texten om att de policies som motiveras av kosmopolitiska ideal och mänskliga rättigheter med stor sannolikhet (i mina ögon) kan komma att undergräva förutsättningarna för en medborgerlig nationalism och en någorlunda avslappnad hållning till samhällsgemenskapen, och leda till att etniska varianter (som alltid är en latent möjlighet) vinner mark.

Jag har inget problem med att säga att jag likt Miller, Walzer, Berlin m fl är en förespråkare av liberal nationalism, eller hysa sympati med det vänsternationalistiska projekt som idén om folkhemmet utgjorde och som låg till grund för välfärdsstatens uppbyggnad. Men det är inte till sådant tankarna går när man hör ordet ”nationalist”.

Det är svårt det där med termer. Idag diskuterade jag med en kollega som tyckte att även kosmopolit var en problematisk term – att den hade för mycket negativ laddning eftersom den ibland använts som anklagelse för illojalitet och landsförräderi.

Reinfeldt och frågan om territorium och samhälle

Bergh kritiserar mig för alltför yvig kritik mot Reinfeldts påpekande om att det finns gott om plats. Kanske att jag uttrycker mig lite mer retoriskt i det avsnittet. Men jag står fast vid att Reinfeldts resonemang är uppseendeväckande infantilt. Förmildrande för Reinfeldt är förvisso att så många har velat hävda att Sverige är ”fullt”. Min poäng var förstås att frågan om det är ”fullt” är missriktad oavsett ens svar på den. I ett modernt samhälle är det rimligen inte plats det handlar om: om vi lägger Hong Kongs befolkningstäthet (6 553/km²) som ribba finns det gott om plats även i Libanon (401/km²). Det handlar istället om vilka mål och krav man ställer på sitt flyktingmottagande och integration, och de bördor som är förknippade med den valda nivån.

Även om metaforer som bygger på plats och utrymme är illa valda från första början så har man inte gjort en rimlig tolkning av sina meningsmotståndare om man pekar på fält och skogar som ett motargument till påståendet att det är ”fullt”. Om man ändå gör det, som Reinfeldt, så blir det relevant att peka på den devis om ”free to land upon our shores, free to perish beneath our inclement skies” som jag citerade strax ovan. Om Reinfeldt anser att fysiskt rum ska sätta taket så kan det bara rimligen ske om våra åtaganden mot flyktingar görs minimala (och alternativen är då antingen radikal ojämlikhet mellan medborgare och människor med uppehållsrätt, eller generell minskning av åtaganden gentemot både personer med uppehållstillstånd och medborgare). Är det för ogeneröst att tolka honom på detta sätt? Positionen är orimlig, så jag hoppas att han inte håller den. Men han har inte direkt strösslat med principiella resonemang och motiveringar i dessa frågor, så jag vet faktiskt inte om detta är ett argument som han på allvar lägger vikt vid.

Med detta sagt finns det inga hinder för att justera i riktningen att välfärdsrättigheter differentieras en del – jag är öppen för en sådan diskussion. Men jag kan inte se att det handlar om mer än en justering som bara på marginalen minskar åtagandena och ökar den möjliga mängden flyktingar. Smärtpunkten nås ändå långt före att Reinfeldt skulle kunna flyga över landet och bedöma det som ”fullt”…

Jag tycker samhällsdebatten har lidit av rejäla missförstånd på detta plan. Inte ens när regeringen drog i bromsen kunde Löfven riktigt svara när han möttes av jämförelsen med Libanon. Han kunde helt enkelt inte säga att vi står fast vid en hög ambitionsnivå i vårt mottagande, att premissen är att målet är inkludering i samhället och förr eller senare fullständiga politiska, sociala och ekonomiska rättigheter. Sverige kunde bedömas som ”fullt” i relation till den ambitionsnivån – och jämförelsen med Libanon tämligen missvisande. Det är två olika saker.

Bergh anmärker också på att jag eventuellt drar tankegången för långt när jag säger att migration alltid handlar om att flytta till samhällen snarare än territorier. Ja, på sina håll skulle jag kanske preciserat lite. Men om vi håller oss till den migration till Sverige som vi i huvudsak pratar om så är det tveklöst att så är fallet. Bergh påpekar att jämfört med en krigszon så framstår den svenska skogen fortfarande som ”ganska behaglig”, och att territorium alltså spelar roll alldeles oavsett välfärdsrättigheterna som medlemskap i samhället medför. Men människor kan inte teleportera sig från Syrien till ett skogsområde i Sverige, och den basala säkerheten undan kriget finns trots allt på närmare håll. Syriens grannländer erbjuder säkerhet, men utan ekonomiska, social och politiska rättigheter. Skälet till att man söker sig vidare är för att man vill bli del i ett annat samhälle. Problemet med nuvarande utformning av asylrätten är att denna fundamentala skillnad inte erkänns.