Anne Ramberg och välfärdsstaten

Förra veckan blev en intervju med Anne Ramberg i P1 mycket uppmärksammad. Angående att många fler partier nu pratar om att vi måste ”värna välfärden”, sa Ramberg (ca 40 minuter in):

Jag inser också att alla dom gamla människor som har jobbat hårt ett helt liv … nu ska ställas emot alla dom flyktingar som kommer och som då också tar i anspråk sjukvård och skolor och allt möjligt. Men det är nog på det viset att humanismen kräver faktiskt att man får göra avkall på sin välfärd då.

Det är bra att denna ärliga prioritering kommer i dagen. Det ska Ramberg ha heder av, för ett av problemen i höstas var att målkonflikter förnekades. Under hela hösten 2015 kampanjades det på många håll att man inte fick ”ställa grupper mot varandra” och inte ”göra människor till siffror”. Det var en orimlig hållning. Både jag (i SSU:s tidskrift Tvärdrag) och min statsvetarkollega Anders Sundell (på Politologerna) kände oss på olika håll plötsligt manade att påminna om en av statsvetenskapens grunddefinitioner: att politik handlar om ”den auktoritativa fördelningen av värde”. Det är inget sundhetstecken att sådana självklarheter behövde sägas. Det är för övrigt extra svårbegripligt hur detta kan/kunde vara kontroversiellt i ett parti vars själva väsen handlar om fördelningspolitik. Idén om fördelning, när allt kommer kring, är bara meningsfull utifrån antagandet att resurserna är begränsade. Med detta sagt finns det självklart retorik och politiska förslag vars syfte verkligen är att slå split och misstro. Men om det tas till intäkt för att man inte får ifrågasätta om resurser satsas bäst och skäligast på en grupp eller nyttighet i samhället över en annan, då har man abdikerat från politikens grundläggande uppdrag.

Hursomhelst, det är positivt att debatten nu har förflyttats så att mycket färre nu försöker gömma sig bakom sådana retoriska grepp. Det gör att vi nu öppet kan diskutera ställningstaganden och värderingar. Så låt mig diskutera just Rambergs inställning till målkonflikten. Kanske kan det inspirera någon journalist att ställa svårare frågor nästa gång, och på så sätt få till stånd en mer nyanserad debatt.

För min första reaktion på intervjun var nämligen en liten irritation över att Ramberg tilläts att utan följdfrågor argumentera utifrån rena principskäl (”humanism”), och aldrig behövde motivera någon begränsning alls. Men i en värld av upp till 60 miljoner människor med skyddsskäl så kan man tycka att en debattör bör ha en idé om när Sverige har tagit sin del av bördan. Kort sagt, man borde ha en idé om vid vilken punkt ”humanismen” möter ett legitimt egenintresse/gruppintresse. Man bör bli pressad att svara vilken nivå man anser är den rimliga. För tanken på att man i sin tur kan bli kritiserad för egoism av någon som vill förlägga linjen ytterligare åt det universalistiska hållet skulle kunna medföra lite större ödmjukhet gentemot de man själv anser ha dragit linjen för egoistiskt. Framförallt tvingar det en att erkänna att de flesta av oss är inblandade i samma svåra bedömningar, snarare än att som Ramberg reducera frågan till bara två ”sidor”, humanism eller gruppegoism.

Fast å andra sidan, om Ramberg faktiskt säger att det är så hon ser på frågan så ska vi ta henne på allvar och försöka utreda vad som händer om man anammar hennes tänkande. I sitt blogginlägg skriver hon:

[I] en konflikt mellan ett högt asylmottagande och välfärden är jag av uppfattningen att humanismen måste gå före värnandet om den generella välfärden.

Detta är såklart just en princip om att omsorg om välfärdssystemen inte ryms inom vad som är ett legitimt gruppintresse. Det är värt att påpeka att detta är en ganska radikal linje. I Rambergs ögon är det inte en fråga om gradskillnader – att vi kan offra en del välfärd, men att det också finns en punkt där vi med goda skäl kan anse oss gjort tillräckliga uppoffringar. Det vill säga hon avfärdar premisserna för den diskussion som de flesta av oss anser delta i. (Här finns exempelvis inte ens rum för argumentet att Sverige borde ta emot en andel flyktingar motsvarande vår andel av världens BNP.) Istället är det renodlade principiella positioner som hon är ute efter. Hon tycks anse att man måste ha en princip som ger samma utslag i alla situationer eller nivåer där en praktisk målkonflikt uppkommer mellan den egna välfärden och andras basala skydd. Kort sagt, hon är inte intresserad av att, i bokstavlig mening, hitta en ”avvägning” mellan dessa intressen, utan bara av principer som ger otvetydiga utslag i hur den aktuella typen av intressekonflikt ska avgöras.

Samtidigt undrar jag om hon helt tänkt igenom vad de två extrempositionerna isåfall består i. Exempelvis tycks Ramberg utgå från att nuvarande politik, eller önskan av minska flyktinginvandringen, utgör renodlad gruppegoism. Men både gårdagens och dagens politik utgör i själva verket en avvägning mellan gruppens intressen och utomståendes. Hade Sverige agerat utifrån ren gruppegoism hade vi inte haft något bistånd överhuvudtaget (eller bara så lite som skulle kunna motiveras egennyttigt). Vi skulle förmodligen inte heller ha någon flyktinginvandring alls. Detta senare påstående går för övrigt att göra utan att man intar någon speciell hållning i frågor om mångfaldens värde kontra institutionernas behov av homogenitet. För oavsett var man landar i sådana frågor så skulle mångfaldens värde istället kunna tillfredsställas av kvalificerad arbetskraftsinvandring, och vars omfattning skulle kunna kalibreras för att undvika integrationsproblem. En del av de sociala problem, bristande social rörlighet och bristande integration som Sverige präglas av är uppkomna av våra humanistiska åtaganden i flyktingfrågan, snarare än som en nödvändig baksida av invandring i sig. Ett totalt egennyttigt land skulle kunna ha invandring som gav den mångfald som det önskade, men välja ut högutbildade invandrare och noga väga mångfalden i relation till samhällets och invandrarnas förmåga till integration, etc. Sverige utmärker sig dock sedan 70-talet av att flyktinginvandring dominerar över arbetskraftsinvandring – i praktiken en invandring dominerad av lågutbildade till en ekonomi som hör till de mest kunskapsintensiva. Ett land som satte sina egna intressen över allt annat skulle aldrig bedriva en sådan politik. Det följer att så länge Sverige inte har strypt allt bistånd och helt stängt dörren för all flyktinginvandring så kan dess politik alltså inte betraktas som ren gruppegoism. Vi har alltid befunnit oss på en skala vad gäller hur vi värderar egna och andras intressen. Det är naturligtvis fortfarande möjligt att tycka att den nuvarande avvägningen är för egoistisk, men det är inte korrekt att måla upp alla sina motståndare som företrädare för extrempositionen att inget välstånd eller välfärd någonsin bör offras.

Om Ramberg nu ändå vill beskriva det på detta sätt så måste ett minimikrav vara att hon också tar ansvar för ”sin” egna motsatta extrempunkt. Och hon är, åtminstone med debattens tidigare mått, faktiskt förvånansvärt bra på detta. I sitt blogginlägg skriver hon att flyktingmottagande innebär att ”alla får vara beredda att under en kortare eller kanske längre tid sänka sina krav”. Det är inte många som faktiskt står upp för att de anser att en långsiktig sänkning av välfärd och institutioners kvalitet är ett acceptabelt pris. Men det bör ändå inskärpas att det är ett missvisande ”kanske” som hon slänger in, alternativt att ”lång sikt” här sträcker sig bortom alla nu levande individer. Kort sagt avspeglar formuleringen att hon nog inte helt tänkt igenom sin positions interna logik.

Hennes formulering väcker nämligen två frågor: hur mycket lägre krav, och hur länge. Hur många av de 60 miljonerna med skyddsskäl bör Sverige ta emot? Eftersom omsorg om den egna gruppens välfärdssystem anses vara ogiltig gruppegoism, så har Ramberg ingen ”broms” att tillgå i sitt resonemang. Sveriges skyldigheter härstammar från att vi är ett rikt och stabilt land, och i avsaknad av andra principer som kan ange en brytpunkt, så måste vi dra slutsatsen att storleken på flyktingmottagandet kommer vara omfattande så länge som Sveriges relativa välstånd är stort. När den offentliga ekonomin och samhällets institutioner försämras, av de kostnader och de personella resurserna som flyktingmottagningen och integrationen kräver, så leder detta naturligt till att Sverige blir mindre attraktivt som land, och flyktingströmmen minskar. Mycket mer än så kan inte Ramberg säga. Det ligger i positionens natur att så länge andra människors basala intressen främjas av att komma hit så kan Ramberg inte neka, förrän när själva den politiska ordningen i Sverige i sin tur är i riskzonen. Hon har helt enkelt inte några argumentativa resurser för att säga ”stopp” i ett tidigare skede. Om det inte sker rena mirakler med världens fredlighet och välstånd så innebär hennes position att människor kommer att komma hit tills dess att tillståndet i landet inte längre motiverar någon att göra resan, det vill säga när vi inte längre framstår som ett attraktivt land i förhållande till, säg, Libanon. Det behöver nog inte påtalas att denna utjämning i livschanser och livskvalitet är en mycket långtgående sänkning av ”våra krav”. Och det finns inget relevant ”kanske” kring huruvida Rambergs principer leder till en långsiktig sänkning av livskvalitet och tryggheten i Sverige. Tvärtom är det närmast inbakat i den position hon förfäktar. För hur skulle hennes principiella linje inte leda till att vi fortsätter att sänka inhemska krav för att möjliggöra flyktingmottagning?

Är det här resonemanget orättvist mot Ramberg? Jag tror inte det. Som sagt, det är Ramberg själv som insisterar på att framställa frågan på ett sätt som reducerar den till extrempunkterna – det är inte jag. Det enda jag insisterar på är att hon isåfall står upp för implikationerna av sin extremposition. Det innebär att hon inte får linda in eller hymla genom att säga att målkonflikterna ”kanske” kvarstår på lång sikt. Ju mer jag tänker på det desto märkligare framstår detta påstående. Det låter som om hon menade det som en empiriskt öppen fråga. Men hennes princip anger som sagt den rätta prioriteringen – om flyktingmottagandet blir så omfattande att det inte finns resurser till våra ordinarie välfärdsystem, då är det välfärdsstaten som måste monteras ner. Så det enda förhållandet som gör att ett ”kanske” kan komma in i bilden är att hon isåfall gör empiriska antaganden som är helt exceptionellt optimistiska. Som sagt, 60 miljoner med flykting- och skyddsskäl. Denna siffra går inte att avfärda genom att säga ”men det kommer ju aldrig komma 60 miljoner hit!”, för då fortsätter man att förlita sig på visumtvång och transportörsansvar – döden i Medelhavet – och man tar inte heller in att det står oss fritt att via UNHCR välja hur många kvotflyktingar vi vill ta emot. Trots att Ramberg retoriskt anspelar på flyktingkatastrofens magnitud så tycks den alltså ändå inte sjunkit in i hennes egna funderingar. Om den hade gjort det hade hon insett att det inte kan råda några tvivel kring vad hennes princip innebär: att hon faktiskt, här och nu, måste rekommendera välfärdsstatens avskaffande.

Eller så har hon, trots allt, några andra kriterier som faktiskt anger vad som kan anses vara en rimlig och skälig storlek på flyktingmottagandet, och som då berättigar restriktioner när det är uppfyllt. Isåfall så får hon gärna klargöra dessa nästa gång hon möter en mer granskande journalist. Och hon bör isåfall från och med nu undvika att måla upp bilden av att det finns en alldeles självklar humanistisk linje i kontrast till en renodlat gruppegoistisk.