Jag har ofta klagat på DN. Men i fallet med frågan om normaliseringen av SD kan jag ju kosta på mig att faktiskt flagga att jag håller med. Jag har visserligen inte för avsikt att börja kommentera partipolitik, men det slog mig att det ändå kunde vara värt att påtala en av utgångspunkterna med de politisk-teoretiska skriverier som jag har ägnat mig åt det senaste året.
Vad gäller frågor om ”normalisering” har min utgångspunkt alltid varit att det är frågeställningarna och diskussionen av problemen som borde normaliseras, absolut inte SD. Detta är en så självklar utgångspunkt för mig att jag paradoxalt nog ofta glömmer att formulera den. Och eftersom jag har fått många nya följare, som kanske inte läst den enda längre text på det temat som jag skrivit (”Låt oss vara oense”, 20/8–2015), så kan det vara värt att uttrycka ståndpunkten igen.
Det kanske viktigaste skälet till varför vi befinner oss där vi gör idag, anser jag, är att fullt legitima frågeställningar och för övrigt en del helt legitima svar (som man naturligtvis inte behöver hålla med om), sopades undan med samma bestämdhet som man hanterade partiet med nynazistiska rötter. Den sammanblandningen har kostat oss väldigt dyrt. Det var ofrånkomligt att den strategin till slut skulle slå tillbaka som en boomerang, och i förlängningen leda till just stöd och normalisering av det gamla nazistpartiet. Min förhoppning är att det ännu finns tid att särskilja dessa två företeelser, snarare än att SD fortsätter att rida på vågen som de andra partiernas oförmåga och ovilja i dessa sakfrågor har skapat. Det finns i mina ögon en stor spännvidd av legitima åsikter, från väldigt snål invandringspolitik till väldigt öppen. Just för att SD verkligen inte är som andra partier, vilket antirasister med rätta ofta påpekar, så följer det rimligen att man kan förespråka en striktare invandringspolitik utan att ha det minsta sympati för SD.
Vi kanske kommer få leva med tre block i politiken framöver, eller inga block, eller gud vet vad. Olika konstellationer i olika sakfrågor. Men om frågan gäller den övergripande, huruvida SD börjar bli och bör behandlas som ett ”normalt” parti som kan utgöra kontinuerligt regeringsunderlag, så anser jag att sådana idéer är verkligt felaktiga och farliga. Det råder inga tvivel om att SD rymmer mycket djupt liggande osmakliga och problematiska åsikter. Att i regeringsställning vara beroende av dem bör aldrig vara ett alternativ.
Nej, detta betyder inte att 15-20% procent av väljarna avfärdas som nazi-anstrukna. Den siffran är bara ett mått på de övriga partiernas oförmåga att representera vissa åsikter och ge svar på upplevda problem. Vi har haft Europas mest omfattande flyktinginvandring under mer än 30 år, och väljare som har ansett detta problematiskt (på ett tidigare skede än Stefan Löfven hösten 2015), har varit förpassade till ett parti med nazistiskt ursprung. I ingen annan fråga har åsiktsgapet mellan väljare och politiker varit så stort. Låt oss nu inte fullborda pendelrörelsen som detta stora misstag har satt igång. Det är just kopplingen mellan sakfrågorna och det specifika partiet som måste brytas. Detta kräver dock att det finns övriga partier som vågar inta ”tuffa” positioner, och därmed också vågar utsätta sig för den förväntade kritiken. Men som sagt, kritikerna bör betänka just att ”SD är inte ett parti som alla andra”, för det innebär att man måste erkänna att det finns en avgörande skillnad mellan ett parti som förordar begränsad invandring och ett parti som präglas av konspirationsteorier, rasism, och avsaknad av respekt för rättsstatens principer.
Det var en del av det gamla konsensuset att den typen av distinktioner suddades ut. Förhoppningsvis är vi förbi det stadiet nu. Att oroa sig över huruvida vi har förutsättningar att klara integrationen och sammanhållningen är inte detsamma som att önska sig ett etniskt homogent samhälle. Som det ofta påpekas saknade SD väldigt länge en integrationspolitik överhuvudtaget. Ett tecken, långt tydligare än enskilda personers rasistiska uttalanden, på att partiet är emot invandring i sig, snarare än att de bryr sig om hur vi ska få samhället som vi har att fungera. Att under en politik av generös men trots allt reglerad invandring göra så att detta parti var det enda alternativet för de väljare som ansåg att invandringen borde regleras lite striktare, ja det var en djupt olycklig epok i svensk politik och debatt. Ett misstag vars efterverkningar vi kommer leva länge med.
Björn Östbring 