Skälet till att jag i dag medverkar med en text i GP är att … de frågade om jag hade nåt jag ville säga. Och det hade jag. Men jag inser att det kanske inte är det strategiskt smartaste att publicera en näsknäpp och uppmaning till Socialdemokraterna i just en högertidning. Men men, nu blev det så.
Jag har länge varit frustrerad över att diskussionen om nationalism håller så låg nivå i Sverige. Alternativen har i tilltalande grad utmålats som närmast svartvita: att vi står inför ett val mellan å ena sidan en upplyst och universalistisk syn på människa och samhälle, eller å andra sidan en nationalistisk och främlingsfientlig syn.
Min artikel tar upp några historiska skäl till varför denna dikotomi är både märklig och olycklig. Socialdemokraterna borde verkligen veta bättre.
En annan käpphäst, som dock inte fick plats, är att detta fenomen i svensk debatt också är väldigt märkligt om man ser till hur diskussionerna förs inom akademisk politisk teori. I decennier har det pågått en omfattande akademisk diskussion mellan kosmopolitiska liberaler respektive ”liberala nationalister”, där de senare framhäver inte minst det instrumentella behovet av en kollektiv identitet för att få stöd för jämlikhetspolitik och välfärdsstat, och för demokratins funktionsförmåga. En modern liberaldemokratisk välfärdsstat förenar massamhällets anonymitet och individualism med långtgående kollektiva åtaganden, och en styrelseform där beslutens legitimitet rent principiellt bygger på att man föreställer sig höra ihop: att man utgör ett demos. De ideal som kommer till uttryck i välfärdsstatens och den liberala demokratins institutioner är alltså sociologiskt beroende av en någorlunda stark kollektiv identitet. De främsta företrädarna för denna position – Michael Walzer och David Miller – råkar vara just socialdemokrater.
Björn Östbring 