Frågan om det svenska debattklimatets natur och förändring är fortsatt fascinerande, och jag kan inte avhålla mig att fundera kring Mattias Hagbergs granskning för DN:s räkning av övriga borgerliga ledarsidors förändrade budskap och innehåll.
Hagberg ser en ideologisk förskjutning mot konservatism och högerpopulism. När Hagberg kontrasterar 2016 med samma tid 2010 finner han att 2010 präglades av betydligt större spännvidd i ämnen – ”allt från sömnbrist till narkotikapolitik”, och med ett tonfall som ”ofta [är] positivt, framtidsorienterat, hoppfullt”. En stor förändring alltså.
Det uppenbara försvaret för dessa ledarskribenter är naturligtvis att världen har förändrats, snarare än de underliggande värdena hos skribenterna. Jämfört med 2010 har det helt enkelt blivit påkallat med ett större fokus på grundläggande frågor om kriminalitet, rättssäkerhet, migration och samhällsgemenskapens grunder, etc. Eller som Anna Dahlberg skriver:
Mattias Hagberg undrar varför vi inte skriver lika mycket om exempelvis jämställdhet som vi gjorde 2010. Svaret är enkelt. Personligen kan jag inte uppbåda något engagemang för fler pappamånader när polisen har svårt att hinna utreda våldtäkter mot barn. Det finns första och andra rangens frågor och om samhällets grundläggande funktioner börjar svikta måste vår opinionsbildning anpassas efter det.
En intressant aspekt är att båda sidor utgår från att den offentliga debatten 2010 faktiskt var adekvat och rimlig. Hagberg anser det per automatik, hans kritiker genom att hänvisa till att den politiska verkligheten var annorlunda.
Men redan 2010 borde det ha varit uppenbart att mycket allvarliga problem var under uppsegling, och att de inte behandlades ordentligt. I mars 2010 skrev jag en text med utgångspunkt i att jag jag då hade blivit rånad och frihetsberövad i mitt arbete som lastbilschaufför. Jag sammanfattade bland annat brottsligheten som denna verksamhet (leverans av tobak i sydvästra Skåne) varit utsatt för, och beklagade mig över den svenska debattens brist på känsla för prioritet:
[Det] ska också påpekas att [rånet] i fråga inte är en isolerad företeelse. Denna ganska ringa verksamhet (som omfattar 3,5 chaufförstjänster ) har under de senaste två åren utsatts för två rån (varav ett med automatvapen, bakbunden chaufför, osv), en stulen lastbil, en knivhotad chaufför i Trelleborg, en pistolhotad chaufför i Rosengård, en tårgasattack från ett ungdomsgäng i Helsingborg, samt en rad mindre incidenter. Antalet liknande händelser som har drabbat kunderna är alltför många för att räkna upp, men de senaste innefattar två misshandlade affärsbiträden under ett rånförsök i Lund och nu i helgen en pistolhotad butiksinnehavare i Söderkulla.
För min del utgör all denna brottslighet — organiserad eller ”spontan” — tecken på ett samhälle som sviktar i sin förmåga att besvara ”politikens första fråga”. Det är vad min magkänsla säger mig, när jag i mitt arbete besöker de ruffiga delarna av Helsingborg, Landskrona eller Malmö. Inte minst under de senaste vintermånaderna då mörkret hunnit falla innan arbetets slut, så har känslan av osäkerhet, som till råga på allt tycks mig vara rationellt underbyggd, varit stark. Befinner jag mig i ett område där faktiskt politiken råder? ”Order, protection, safety, trust, and the conditions of cooperation”?
Som sagt, innan detta råder så är det, utifrån den realistiska ansatsen, oresonligt att sätta upp andra mål på den politiska agendan. Det är därför jag blir bekymrad över den svenska politiska debatten, där så mycket annat står på agendan. Skälet till detta måste vara ett slags politisk ojämlikhet. De agendasättande delarna av vårt samhälle bor eller arbetar inte inom sådana områden, och även om de har insikter om tillståndet så finns det stora risker med att föra upp det till debatt. Försvårande faktorer är att denna kriminalitet i de flesta av dessa fall (som jag personligen har erfarenhet från) är begången av invandrare.1 Och de som främst utsätts för brotten kommer därtill ur grupper som har svårt att göra sig hörda: dels andra invandrare, dels lågutbildad arbetarklass som har svårt att artikulera sina åsikter och erfarenheter på ett adekvat, icke-generaliserande, sätt. Dessa två fakta — att bristerna i vår politiska gemenskap drabbar vissa grupper i mycket högre grad än andra, och att dessa grupper samtidigt har svårigheter att få gehör för detta i debatten — är ett allvarligt problem. Det handlar, i en mycket precis mening, om politisk ojämlikhet.
Under denna tid, och inte minst efter valet 2010, var det mycket svårt att diskutera sådana här saker i offentligheten, eftersom så väldigt många ansåg att det var suspekt att lyfta frågor om brottslighet och integration. Många akademiker och journalister repeterade mantrat att det viktigaste var att bekämpa negativa föreställningar och berättelser kring invandring och integration, snarare än att sakligt diskutera vilka problem som fanns, och vad som kunde göras. Detta var olyckligt. Och ja, man borde till och med ha kunnat diskutera huruvida landets migrationspolitik eventuellt övertrasserade samhällets integrationsförmåga.
Detta var, i min mening, förlorade år vad gäller svensk politisk debatt, och jag tror att de bäddade för att ett parti med rötter i nazismen kunde växa till att numera vara tredje största parti.
Diskussionen om den svenska politiska debatten bör därför i mina ögon inte fokusera alltför mycket vid själva förändringen 2014-2016. Det som verkligen är i behov av förklaring är det konsensus som rådde tidigare.
Detta för oss tillbaka till Hagberg. Särskilt i hans resonemang om socialliberalism och migration är Hagbergs artiklar intressanta genom vilka grundantaganden som de avslöjar. Hagberg kategoriserar helt enkelt frågor om invandring och nationell identitet som i sig ett avsteg från sociallliberal ideologi. Därmed illustrerar artiklarna, helt oavsiktligt, hur avlägsen svensk offentlighet verkligen varit från hur de akademiska diskussionerna om dessa frågor ser ut. Hagberg tar den politiska teoretikern Gina Gustavssons redogörelse för en av mainstream-positionerna kring förhållandet mellan liberalism och nationalism som ett exempel på en högervridning. Tvärtom är det just symptomatiskt att de synsätt Gustavsson beskriver överhuvudtaget ansetts udda och suspekta i Sverige. De två främsta internationella företrädarna för den position hon beskriver är för övrigt båda socialdemokrater. Att inget etablerat parti, exempelvis just Socialdemokraterna eller Folkpartiet, har influerats av denna flera decennier långa diskussion är mycket talande för svensk offentlighet.
* * *
Hagbergs antagande att invandringskritik per definition är ett avsteg från socialliberalism är helt enkelt mycket märkligt. Inte för att det råder konsensus inom akademin kring hur denna ideologi förhåller sig till migration – men för att det helt enkelt pågår en levande debatt. För att ytterligare illustrera detta kan vi gå tillbaka 25 år i tiden och titta på en mycket inflytelserik akademisk diskussion i denna fråga.
I ett ofta refererat replikskifte från 1992 diskuterar de politiska teoretikerna Joseph Carens och James Woodward just frågan om förhållandet mellan fri rörlighet och välfärdsstat i den tanketradition som kallas ”liberal egalitarianism”. Joseph Carens – en känd förespråkare för öppna gränser – tar Kanadas vård av aidssjuka som ett exempel. Om migration från USA var öppen skulle ”both the capacity and willingness to support the programmes be in jeopardy”.2 Det tycks som att det är upprätthållandet av gränsen som gör det möjligt för Kanadas medborgare att välja en mer generös sjukvårds- och socialpolitik än USA.3 Carens accepterar att så är fallet, men med hänvisning till att liknande begränsningar inom ett land, exempelvis USA:s delstater, skulle uppfattas som omoraliska, så borde motsvarande gränser mellan stater betraktas som lika orättfärdiga, eftersom Carens inte kan se några avgörande skäl till att statlig suveränitet ska förlänas sådan moralisk tyngd.4 Om man anser att det råder en konflikt mellan öppna gränser och omfattande välfärdssystem så måste man således välja – och Carens val är att hålla gränsen öppen tills ända fram till att det finns reella skäl att oroa sig för effekterna på ”den allmänna ordningen” och de grundläggande institutionerna för lag och ordning – det är uttryckligen en ”minimalist standard”.5 Carens idealvärld är en värld av socialliberala välfärdssamhällen med fri migration, men rent konkret sätter han rörlighet mellan politiska enheter före de socialliberala ambitionerna i varje given politisk enhet.
Det är därför inte svårt att ifrågasätta om Carens svar är det enda rimliga svaret för någon som förfäktar liberal-egalitära ideal. I praktiska termer innebär Carens prioritering att socialliberala samhällen alltså inte är realiserbara.6 Och en existerande välfärdsstat som anammar Carens sätt att prioritera och tillåter omfattande migration kan komma att bli ett samhälle där medelklass och rika drar sig tillbaka från offentliga institutioner (och betalningsviljan för dem minskar då i förlängningen, vilket skapar en ond cirkel). Bostadssegregationen ökar, flykt till privatskolor, mindre användande av bibliotek, kollektivtrafik och andra offentliga inrättningar. Kort sagt, människor reagerar genom att återupprätta ”gränser” i mindre skala och på den gemensamma offentlighetens bekostnad. James Woodward noterar i sitt svar att Carens position långt ifrån karakteriserar de länder som faktiskt har anammat liberal-egalitära ideal: de flesta stater i Skandinavien och nordvästra Europa har präglats av relativt restriktiva regler för invandring och medborgarskap – då som nu för västliga välfärdsstater exempelvis en politik som ser till att det är utvecklingsländer som huserar den största andelen av världens flyktingar.7 Det går naturligtvis att betrakta detta som ett misslyckande med att nå upp till sina ideal. Men givet att Carens själv erkänner att omfattande migration till ett land som Kanada skulle begränsa landets möjligheter till en ambitiös socialpolitik så är frågan om denna praxis istället avspeglar att fri eller omfattande migration faktiskt inte är vad den liberala egalitarianismen sätter som främsta värde.
Woodward ställer därför frågan om när det inte längre blir rimligt att kalla någon för socialliberal: kvalar Carens in även när hans rekommendationer enligt egen utsago förmodligen omöjliggör socialliberala institutioner och värdens uppkomst och existens? Även om det ideal som teoretikern resonerar sig fram till innebär att välfärdssystem bör vara globala och inte villkoras till medborgarskap, så krävs också ett ställningstagande om vad som bör göras i den aktuella världens icke-ideala omständigheter där de facto sådana välfärdsprogram inte existerar mer än i ett fåtal länder, och där den globala ojämlikheten skapar starka incitament till att migrera.8 Och det är på den punkten som Woodward undrar om Carens val är rimligt:
[A] commitment to the characteristic policies and institutions of the modern welfare state is, one would have thought, a key feature which distinguishes liberal egalitarianism from such competing political traditions such as libertarianism which require the dismantling of such policies and institutions. Can it really be true that a commitment to liberal egalitarian values implies that one must embrace policies that would lead to just this dismantling?9
Woodward är alltså enig med Carens om att det finns en målkonflikt mellan välfärdsstat och migration, men han menar också att socialliberalers och socialdemokraters ideologi innebär ett ställningstagande att, så länge de omständigheter som skapar målkonflikten består, prioritera de inomstatliga ambitionerna kring jämlikhet och omfördelning.
* * *
Länge var Woodwards position också konsensus i Sverige. En ambition om långtgående jämlikhet satte uttryckligen ramarna för hur stor invandringen kunde vara. En bärande tanke i svensk migrationspolitik har varit att invandringens omfattning måste vara kopplad till integrationsprocessens framgång – den interna jämlikheten och sammanhållning har motiverat restriktioner.10 Det är denna hållning som under 2000-talet successivt övergavs, och av olika anledningar tycks vi haft väldiga svårigheter att prata om de problem som en omfattande migration kan medföra till ett land med stor välfärdsstat, höga tillitsnivåer, höga jämlikhetsambitioner, och med ovanligt frigjorda normer kring familjeliv och individuell autonomi. Det är uppkomsten och existensen av denna epok i svensk politik som är i störst behov av förklaring – inte hur den till slut gick i graven.
Av olika anledningar var det liberala och konservativa som först satte ljuset på dessa bortglömda målkonflikter, och vissa av dem kommer alltid höra till de mer restriktiva i sina positioner. Men det är helt enkelt inte intellektuellt försvarbart att som på sina håll inom vänstern fortsätta att agera som om det inte finns en grundläggande målkonflikt. Det är en empiriskt öppen fråga vid vilken nivå som effekter på resurser och betalningsvilja blir påtaglig – och svaren kan vara mer eller mindre verklighetsförankrade. Det är också en normativt öppen fråga vad som är det moraliskt rätta att prioritera. Man diskvalificerar sig dock från en seriös diskussion om man inte låtsas om att det finns ett val att göra här.
Noter:
- Tillägg 2016: Detta handlade alltså om en konkret observation om ett litet antal fall. Därutöver finns såklart den omdiskuterade frågan om överrepresentation i statistiken som helhet. Det verkar råda konsensus kring en överrepresentation på ca 2,5. Detta anförs exempelvis även av Sarnecki som i övrigt anser att överrepresentationen i grunden har socioekonomisk förklaringsgrund. Sarnecki nämner att invandrare är ”särskilt kraftigt överrepresenterade” vad gäller misshandel, rån, och sexualbrott. Se debattinlägget: ”Ökad invandring leder inte till ökat antal brott”. Personligen övertygas jag inte av Sarneckis övergripande poäng. Ojämlikhet och utsatthet är tveklöst en förklarande mekanismen. Men dessa företeelser är knappast oberoende av invandringen: att öka invandringen av människor med låg kunskapsnivå och ett annat språk medför större ojämlikhet och socialt utanförskap. Därmed blir det konstigt att dra den övergripande slutsatsen att invandringen inte påverkar brottsligheten. Men detta är en parentes. Eller en fotnot rättare sagt… ↩︎
- Carens (1992), ”Migration and Morality: A liberal egalitarian perspective”, s. 41. Carens har ändrat en del av sina positioner från sin ursprungliga artikel 1987 till sin senaste bok 2013. Det aktuella avsnittet handlar dock inte om Carens som sådan, utan är bara menat som exempel på ett meningsskifte. ↩︎
- Carens (1992), ”Migration and Morality: A liberal egalitarian perspective”, s. 42. ↩︎
- Detta är Carens så kallade ”Cantilever”-argument som varit föremål för mycket diskussion, se Carens (2013), The Ethics of Immigration, s. 237-45. ↩︎
- Carens (1992), ”Migration and Morality: A liberal egalitarian perspective”, s. 30. ↩︎
- Och givet antalet flyktingar i världen är inte heller Carens inställning till asylrätten i praktiken förenlig med en socialdemokratisk välfärdsstat, se Gibney (2004), The Ethics and Politics of Asylum, s. 74-76. ↩︎
- Woodward (1992), ”Commentary: Liberalism and migration”, s. 63. ↩︎
- Woodward (1992), ”Commentary: Liberalism and migration”, s. 77-79. ↩︎
- Woodward (1992), ”Commentary: Liberalism and migration”, s. 72. ↩︎
- Se exemplevis Spång (2008), Svensk invandringspolitik i demokratiskt perspektiv, s. 48, 53, 96; Öberg (1994), Gränslös rättvisa eller rättvisa inom gränser, s. 61 anger att det är vid 1968 års riktlinjer för utlänningspolitiken som jämlikhetsmålet första gången används som motivering i förhållande till invandringspolitiken. ↩︎
Björn Östbring 