I dag medverkar jag i SvD med en recension av Viktor Bankes Andrum. Min huvudsakliga kritik är att Bankes empati överträffar hans förmåga att tänka systematiskt och principiellt kring frågorna.
Det är exempelvis fortfarande lite oklart huruvida Banke anser att välfärdsstaten bör monteras ner. Ironiskt nog säger han på flera ställen att han vill väcka frågan ”vad vi är beredda att uppoffra för att ge människor skydd?”, men han lyckas inte ge ett tydligt eget svar. Han är kritiskt mot omläggningen av politiken men samtidigt skriver han att han inte har:
något egentligt svar om vad vi skulle göra i det fall flyktingmottagandet verkligen blev ohållbart för de svenska systemen, låt säga med ännu lite högre siffror i ett längre perspektiv. Kanske finns det inget tillfredsställande system i en värld med välfärdsstater samt krig och förföljelse (s. 110).
Å andra sidan: om man tar bort de policies som Banke hela tiden kritiserar så skulle siffrorna bli just högre. Så i praktiken har Banke gjort sitt val. Varför han inte tydligt redovisar det är dock oklart. Men eftersom jag ogärna anklagar folk för ohederlighet så kvarstår bara att klaga på förmågan till konsekvent analys.
Vad gäller frågan om baksidan med stor empati finns ett väldigt talande exempel i boken. Hösten 2015 startar Banke en snabb swish-kampanj inför ett besök vid moskén vid Medborgarplatsen där många nyanlända bor temporärt. Någon timme efter förfrågan på Twitter hade 15 000 kr samlats in – ”folk från hela Sverige hade bidragit” – och Banke tog ut pengarna och begav sig till Medborgarplatsen med avsikt att överlämna dem till de ansvariga. Väl på plats kommer han i samspråk med en syrisk småbarnsmamma som vill ha råd. Det visar sig att familjen hade registrerats i Ungern på väg mot Sverige, och Banke blir tvungen att ge beskedet att de med all sannolikhet kommer bli skickade tillbaka dit. Kvinnan sänker sin blick, uppenbart förtvivlad. Banke drabbas av skuldkänslor och bestämmer sig plötsligt för att ge denna kvinna alla pengarna.
Inte ens efteråt verkar Banke ha reflekterat över det faktum att han är så empatisk att den som råkar stå ansikte mot ansikte med honom ges hans fulla moraliska prioritet, till och med i en lokal full av människor som genomlidit likande vedermödor och riskerar liknande öden. Det är ett rätt talande exempel, och som kanske indikerar att Banke helt enkelt har en läggning som gör att han inte direkt eldar upp sig över den snedfördelning som asylrätten innebär.
Björn Östbring 