Idag medverkar jag med en krönika i Barometern som tar frågan om bilmålvakter som exempel på myndigheternas och lagstiftarnas tendens att hellre reglera och kontrollera skötsamma personer än att på allvar hantera de som systematiskt missbrukar systemet. I fallet med bilmålvakter ser vi en försummelse som göder den organiserade kriminaliteten och har bidragit till att hela bostadsområden upplever att myndigheternas makt och legitimitet är hotade.
Försummelsen tycks vara både lagstiftningsmässig och resursmässig. När lagen skärptes senaste gången innebar det att bilar kunde omhändertas, om de var felparkerade. Man kan tycka att det inte direkt var några hårdhandskar som åkte på. Likaså kan man tycka det märkligt att man inte har infört en regel som förhindrar registrering av fordon på en person så länge personenens nuvarande fordon har stora skulder eller anmärkningar.
Dock verkar det inte vara tandlös lagstiftning som i första hand hindrar Polisens arbete, åtminstone av Göteborgspolisen att döma:
”Vi har egentligen inte agerat mot den lagstiftningen överhuvudtaget mer än de senaste månaderna”, säger Jonas Bertram kommissarie vid polisen i Storgöteborg.
En av aktionerna var tillsammans med kommunen när man den 8 mars beslagtog 31 bilmålvaktsbilar i Bergsjön. Men det är hittills den enda större insatsen.
”Det var närmast vild parkering på de gatorna och vi kunde tagit minst 15 bilar till om vi hade haft plats att ställa dom på”, säger Jonas Bertram.
För ett av problemen är brist på uppställningsplatser. Varje beslagtagen bil bogseras bort och sedan har bilägaren tre månader på sig att reglera sin skuld innan myndigheterna har rätt att skrota eller sälja bilen. Eftersom bilmålvakterna inte har några pengar och bilarna ofta inte är värda något så är det i princip en tre månader lång administrativ väntan innan bilarna skrotas. Och inköpta uppställningsplatser och pappersarbete kostar tid och pengar.
Man kan tycka att det är förvånande med ett samhälle som år efter år, och med närmare 1000 miljarder i statsbudget, inte lyckas skramla fram resurser (och kanske en av sina nedlagda militäranläggningar) för att hantera systematiska lagbrott som inte sällan gynnar grövre organiserad brottslighet.
Björn Östbring 