Arkitekter och ingenjörer inom politisk teori

Jag tänkte skriva lite kort om David Wiens artikel ”Prescribing Institutions Without Ideal Theory”. Ibland är det nyttigt att mejsla fram ett litet stycke text ur sina läsanteckningar utan att riktigt veta var det passar in och om man kommer ha någon användning för det….

Bakgrunden till artikeln är en omfattande politisk-teoretisk diskussion om idealteori och icke-ideal teori, eller bredare: konflikten mellan idealism och realism. Jag kommer inte återge denna debatt här utan tänkte här bara sammanfatta och delvis spinna vidare på Wiens artikel. Jag betraktar det som en intressant variant av en ”realistisk” ansats till normativ teori.

Notera först två meta-teoretiska utgångspunkter: objektet för politisk teori antas vara institutionell design, och syftet är att faktiskt rekommendera genomförbara förändringar av institutioner (som ska leda till tillstånd som är normativt mer fördelaktigt än status quo givet vissa specificerade värden). Genomförbarhetsvillkoret innebär bland annat att om man bedriver idealteori utan att i slutändan ha ambitionen att resultatet ska vara relevant för frågor om hur faktiska institutioner bör utformas så ägnar man sig inte åt det slags politiska teori som Wiens skriver om. Detta är en rimlig utgångspunkt och rimmar väl med syftet och innebörden av begreppet idealteori hos Rawls, nämligen som rollen att utarbeta vad värden och principer har för implikationer när man tänker bort vissa begränsande faktorer som i den aktuella världen utgör hinder för genomförande. Idealteorin är således frigjord från omedelbara genomförbarhetshinder men samtidigt tänkt att ange riktmärken och mål i arbetet att reformera institutioner. Idealteori är uttryck för vad Wiens kallar för ”the Target view of political theory”, eller idén om ”ideal guidance”.

Wiens gör i artikeln ett intressant bidrag bland annat genom att skilja på två olika typer av problem kring hur institutioner ska utformas. Som titeln på blogginlägget handlar det om skillnaden mellan arkitektur och ingenjörskonst. Idén om politik som en samhällelig ingenjörskonst är såklart vanlig, och det är nog bäst att tydliggöra idén hos Wiens är en annan. Det handlar inte om att politikerna är ”ingenjörer” och politiska teoretiker är ”arkitekterna” som skisserar vilka ideal och institutioner som politiker bör skapa. Tvärtom kan man nästan säga att är det denna syn är måltavla för Wiens, i den meningen att det är ett problem att politiska teoretiker är för mycket ”arkitekter” och för lite ingenjörer. Poängen är att om politisk teori handlar om institutionell design så behövs både arkitektens och ingenjörens kompetens.

Vad är verkliga arkitekters respektive ingenjörers uppgift? Arkitekten gör en ritning på en byggnad som hen anser uppnår vissa funktioner, syften och estetiska ideal, osv. Byggnaden är tänkt att fungera på ett visst sätt och arkitekturen försöker till viss del styra hur människor kommer röra sig och bete sig i byggnaden för att dess funktioner ska uppnås. De element som arkitekten har att arbeta med är byggnadens form, ljusinsläpp, materialens textur och andra egenskaper. En arkitektritning måste dock översättas till en konstruktionsritning. Ingenjören har som uppgift att omvandla arkitektens vision till anvisningar för hur byggnaden ska konstrueras, och har således uppgiften att lösa de byggnadstekniska problem som arkitektens vision ger upphov till. Mer än något annat har ingenjören en sak i tankarna: hållfastheten. Wiens noterar hur arkitekten och ingenjören ålägger varandra restriktioner som begränsar respektives handlingsutrymme. Ingenjörens uppgift är att lösa hållfasthetsproblemet inom ramarna som arkitektritningen anger; att rita in några extra bärande pelare är inte lösa problemet utan att misslyckas med sitt uppdrag. Å andra sidan: om ingenjören inte kan hitta en lösning så är det arkitektritningen som måste revideras. Ingenjören kan ställa arkitekten inför val som arkitekten tycker komprometterar visionen för byggnaden: kanske måste pelare accepteras, eller salens storlek minskas, eller takets lutning ökas, eller att tegelpannorna måste ersättas med plåt, osv. I arbetet med att uppnå de värden och egenskaper som arkitekten respektive ingenjören strävar mot så ställer de upp begränsningar för varandras verksamhet.

Vad innebär analogin för politisk teori? En arkitektritning inom politisk teori utgår från moraliska värden och principer, och innebär ett föreslår en institutionell design som maximerar vad teoretikern anser vara en motiverad avvägning av dessa värden. Fokus hamnar på att utverka föreskrifter för hur en institution borde se ut för att kunna förverkliga den mest önskvärda uppsättning värden och abstrakta moralprinciper. Arkitektritningen innebär ett förslag till en institution som ska förverkliga en kombination av relevanta värden inom en viss sfär av mänsklig aktivitet och samspel. Motsvarigheten till de former och element som arkitekten ritar upp är teoretikerns beskrivning av vilka villkor, definitioner, kriterier för när x får göra y mot z, eller när x har rätt till y, och så vidare. (Wiens exempel: Allen Buchanan om internationella kriterier för erkännande av stater, s. 49-53). Att skapa en arkitektritning för institutionell design kan betraktas som en form av ”tillämpad etik”, enligt Wiens.

Men institutionell design innefattar också ”ingenjörsproblem”. Är den arkitektritade institutionen möjlig att förverkliga? Är den hållfast? Kommer människor agera och bete sig i byggnaden så som det är tänkt, och håller den för det? Vad händer om människor inte beter sig riktigt som det är tänkt? Är det möjligt att kontrollera, upprätthålla, och förverkliga att aktörer beter sig så som institutionen kräver för att fungera, utan drakoniska medel? Kommer det gå att uppbåda tillräckligt stöd och efterlevnad för de regler och normer som institutionen föreskriver? Att ägna sig åt denna typ av frågor kring institutionell design är att ägna sig åt ”tillämpad samhällsvetenskap”. Och precis som ingenjören bollar tillbaka till arkitekten med alternativet att bygga pelare i salen, så innebär den politisk-teoretiska motsvarigheten att de kontrollmekanismer och maktinstrument som kan krävas för att uppbåda nödvändig efterlevnad bollas tillbaka och inkluderas i den normativa analysen.

Hur kan den realistiska kritiken uttryckas med hjälp av denna analogi? Wiens för han fram tanken att det finns en fara inom politisk teori att fokusera för mycket på ”arkitektur”. I kontrast till idealteori och antagandena bakom ”the Target view” anser Wiens att även ingenjören har en ”riktningsgivande” roll – värdet att undvika grundläggande fel i konstruktionen kan mycket väl betraktas som ”the primary design goal” (53). När allt kommer om kring: ”To design feasible institutional solutions for unjust conditions, we must make progress on both the architectural and the engineering problems. This is because a structure that effectively embodies a chosen set of values but is incapable of withstanding the pressures to which it is subject ceases to embody the chosen values once it ceases to exist as designed.” (48). Hållfasthet är såklart en sine qua non vad gäller byggnader. Man frestas här kontrastera Rawls mot de realistiska kritikerna. Rawls proklamerade som bekant att ”justice is the first virtue of social institutions”. Realister som Galston tenderar att invända att ”the first virtue of politics is order, not justice, and justice purchased at the expense of order is likely to prove self-defeating” (Galston 2010: 388). (Samtidigt ska man inte glömma Rawls upptagenhet med rättviseuppfattningarnas ”stabilitet”).

Lite i stil med Amartya Sen’s kritik av ”transcendental institutionalism” kritiserar Wiens idealteorin och det starka fokuset på att skapa en ”arkitektritning” som första steg och slutgiltig måttstock för institutionell design. Idealteorin resonerar sig fram till hur rättvisa institutioner skulle se ut under ideala omständigheter, och låter detta utgöra måttstock för hur existerande institutioner bör bedömas normativt. Proceduren tenderar dock att leda till förbiseende av ”ingenjörsproblem”. Resonemang om vad som krävs för att uppbåda individers stöd och efterlevnad, eller de konkreta konsekvenserna av bristfälligt efterlevda normer och regler – tenderar att komma i andra hand (48-49). Men de bör inte komma i andra hand. Om syftet är att åstadkomma en förbättring av status quo så är frågor om genomförbarhet, stabilitet och effektivitet inte sekundära – det är själva nyckelfrågan hur vi väger sådana saker i relation till värden och normativa principer. Det vill säga det räcker inte att titta ”uppåt” och fråga sig i vilken mån institutionens regler och normer avspeglar hur en institutionen skulle utformas om förutsättningarna var ideala , utan man måste se till effekterna ”på marken” – man måste bry sig mer om vad Sen benämner som ”social realisering” och inta ett komparativt snarare än trancendentalt perspektiv i utvärderingen av institutioner.