Jag tror få skulle förneka att Sverige har påtagliga problem kopplat till dålig integration: invandrartäta områden och städer behöver ofta miljardunderstöd för att gå runt, och de präglas av större brottslighet, otrygghet, fattigdom, trångboddhet, dåliga skolresultat, osv. Men vad är orsaken och hur är fenomenen kopplade till invandringen?
Debatterna om sociala problem i dessa områden hör till de märkligare i svensk debatt, eftersom diskussionen alltid trampar vatten och återupprepar samma gamla svar. Det finns en vilja från höger att förklara sociala problem utifrån skillnader i normer och värderingar, som burits med av invandrare eller uppkommit på grund av segregationen och otillräcklig assimilering. Och från vänster utgår man ofta från att det är ekonomiska ojämlikheter som ger upphov till de sociala problemen, och att det bara är en fråga om politisk vilja att åtgärda dessa ekonomiska skillnader (som till sin natur inte är annorlunda en andra former av ekonomisk ojämlikhet).
Båda synsätten har viss giltighet, men vad som ofta slår mig i dessa debatter är att båda positionerna blundar för hur kultur och ekonomi samverkar i ett modernt samhälle.
Låt oss först begrunda hur kultur och politik är sammanbundna. Det är lätt att konstatera att ett lands politiska system och och politiska debatt är formulerade i ett specifikt språk och är genomsyrat av specifika normer och konventioner. För att en person framgångsrikt ska ägna sig åt politisk verksamhet krävs i normalfallet att hen i hög grad delar landets kultur (det vill säga dess språk, normer, sociala konventioner, osv).
Något liknande gäller faktiskt även i den ekonomiska sfären och samhället i stort. Inte i samma grad förstås, men i betydligt högre grad än vad många tycks utgå från.
I ett modern samhälle är oerhört mycket av det ekonomiska och sociala livet beroende av kommunikation med relativt obekanta personer: mellan kunder och affärspersonal, mellan medborgare och myndigheter, mellan samarbetspartners inom näringsliv och inom myndighetssfären, osv. Det moderna samhället vilar på denna typ av opersonliga kontakter och samarbeten, i kontrast till äldre samhällsformer som i högre grad vilade på mer intima och långvariga samarbetsrelationer och ett större mått av självhushållning. För att det konstanta flödet av interaktioner i det moderna samhället ska avlöpa så smidigt som möjligt måste alla vara eniga och känna till betydelsen av ord och symboler, och därtill är det i dessa samspel ofta avgörande eller åtminstone en fördel ifall en person uppfattar sociala koder och är medveten om andras implicita förväntningar, osv. En mycket stor del av arbetsmarknaden består av jobb där kommunikation, skriftliga instruktioner, dokumentering mm, spelar en helt avgörande roll.
En persons möjligheter till ekonomisk framgång påverkas därför av i vilken mån hen delar den kultur (språk, normer, sociala konventioner) genom vilken alla ekonomiska interaktioner sker. I toppen av arbetsmarknaden finns det förstås jobb som är starkt internationaliserade och där arbetsspråket är engelska. (Jämförelse: det är omöjligt nå toppen av politiken om man enbart kan engelska). Och i botten av arbetsmarknaden finns en del enkla jobb som inte kräver så mycket i termer av kommunikationsförmåga. Men i det stora flertalet av arbetstillfällen är en persons ”semantiska förmåga” i det relevanta språket en avgörande faktor för förmågan att utföra jobbet.
Den människa som är helt och fullt skolad och fostrad i den kultur som utgör mediumet för interaktionerna och transaktionerna i samhället har goda utsikter att kunna försörja sig. Den som däremot inte delar denna kultur har ett stort handikapp på arbetsmarknaden. Det gäller inte minst i Sverige, som i hög grad har en kunskaps- och tjänsteekonomi. Alla utrikesfödda som framgångsrikt (vidare)utbildat sig och blivit yrkesverksamma i Sverige är säkerligen medvetna om detta – och kan med all rätt vara stolta över sin prestation. Infödda svenskar borde däremot i högre grad lyda uppmaningen om att ”check your privilege”, som det heter i vissa kretsar, och bli medvetna om vilken oerhörd fördel de har genom att vara fostrade rakt in i det språk och de normer som präglar institutionerna och samhällslivet.
För att illustrera hur ”kultur” i denna mening har en socioekonomisk inverkan räcker det med att föreställa sig att du förflyttas till ett land där du inte alls kan språket och de sociala koderna. I mitt fall kan jag exempelvis föreställa mig vad som skulle hända om jag flyttade till Polen. Hur stor andel av jobben på arbetsmarknaden skulle det vara möjligt för mig att få? Jag skulle få mycket svårt att försörja mig. En sådan enkel jämförelse visar att hur lite mitt ”värde” på ett lands arbetsmarknad har med min formella utbildning och mina kunskaper att göra, och hur mycket det avgörs av huruvida jag delar den kultur, eller har lyckats anamma kulturella färdigheter, som gör möjligt för mig interagera och verka inom landet. (Med facktermer kan detta uttryckas som att en människas humankapital i hög grad är ”country-specific”, eller att humankapital präglas av ”imperfect transferability”.)
Självklart är detta inte hela förklaringen till invandrares svårigheter på den svenska arbetsmarknaden, som också orsakas av diskriminering och det faktum att invandrares utbildningsnivå generellt är lägre. Men jag upplever att kopplingen mellan kultur och ekonomi inte ens finns med i den politiska diskussionen, vilket är anmärkningsvärt.
En viktig implikation för den höger som fokuserar på ”värderingar” är att de springer efter fel boll, och de postulerar en förklaringsfaktor som riskerar att skapa mer fördomar om hur invandrare som grupp är och till ett orimligt skuldbeläggande. Den viktigaste faktorn i många sammanhang är faktiskt socioekonomisk ojämlikhet och bristande livschanser. Vänstern å sin sida måste inse att detta inte innebär att problemet lätt går att lösa om man bara ökar ansträngningarna att omfördela och att frågan om invandringens omfattning därför är en bisak. Vänstern måste inse att invandring av personer som inte kan språket och delar kulturen innebär fler människor vars förutsättningar att försörja sig och verka i samhället generellt är sämre än den infödda befolkningens, och därför utgör en oberoende orsak till social och ekonomisk ojämlikhet.
Om man värdesätter jämlikhet finns det alltså skäl vara vaksam på omfattningen på invandringen, och särskilt den gräns då segregation börjar uppstå och många invandare inte längre plockar upp språket och med tiden blir välbekanta med kulturen som präglar samhället i stort. Det var tyvärr länge sedan den gränsen nåddes, och numera det inte ens självklart att barn till invandrare som föds i Sverige och genomgår svensk förskola och skola utvecklar svenska språket fullt ut. Vi har blivit ett i hög grad etniskt skiktad klassamhälle.
Men någonstans måste man börja för att komma till rätta med problemen, och att ställa rätt diagnos torde vara det första steget.
Björn Östbring 