Idag släpptes ett avsnitt av Ideologipodden, där jag samtalar med Andreas Johansson Heinö om nationalstaten, grundlagspatriotism och liberal nationalism.
Efter en genomlyssning tycker jag det blev ett bra samtal, men givetvis var det flera ställen där jag önskar jag hade uttryckt mig tydligare.
Ett sådant är när jag säger att det är märkligt att liberal nationalism är ovanlig i debatten givet att att staters praktiska politik trots allt ofta är i linje med vad liberal nationalism skulle förespråka. Det påståendet skulle kunna tolkas som att den migrationspolitik som Sverige fört de senaste decennierna är förenlig eller önskvärd sett utifrån liberal nationalism. Men det är inte alls vad jag menar – det jag egentligen syftar på är det grundläggande faktum att stater generellt faktiskt har en reglerad invandringspolitik, och generellt villkorar de medborgarskap med språkkrav med mera. Jag upplever att det är en politisk praktik som på många sätt har saknat en ideologisk uppbackning från ledande politiker och intellektuella, som istället lättvindigt slängt sig med ideal och argument som gått väldigt långt i universalistisk riktning.
Om man tog dessa ideal, argument och rena slagord på allvar så skulle man inte kunna bibehålla staters praktik av att reglera migration och medborgarskap. Det är i den kontexten som det är märkligt att liberal nationalism inte framstått som en tämligen okontroversiell mittenposition – en position som blott påminner om staters legitima skäl att reglera dessa saker.