I augusti kommer min bok Nationalstaten ut på Fri Tanke förlag. Den går nu att förbeställa.
Medverkan i Ideologipodden
Idag släpptes ett avsnitt av Ideologipodden, där jag samtalar med Andreas Johansson Heinö om nationalstaten, grundlagspatriotism och liberal nationalism.
Efter en genomlyssning tycker jag det blev ett bra samtal, men givetvis var det flera ställen där jag önskar jag hade uttryckt mig tydligare.
Ett sådant är när jag säger att det är märkligt att liberal nationalism är ovanlig i debatten givet att att staters praktiska politik trots allt ofta är i linje med vad liberal nationalism skulle förespråka. Det påståendet skulle kunna tolkas som att den migrationspolitik som Sverige fört de senaste decennierna är förenlig eller önskvärd sett utifrån liberal nationalism. Men det är inte alls vad jag menar – det jag egentligen syftar på är det grundläggande faktum att stater generellt faktiskt har en reglerad invandringspolitik, och generellt villkorar de medborgarskap med språkkrav med mera. Jag upplever att det är en politisk praktik som på många sätt har saknat en ideologisk uppbackning från ledande politiker och intellektuella, som istället lättvindigt slängt sig med ideal och argument som gått väldigt långt i universalistisk riktning.
Om man tog dessa ideal, argument och rena slagord på allvar så skulle man inte kunna bibehålla staters praktik av att reglera migration och medborgarskap. Det är i den kontexten som det är märkligt att liberal nationalism inte framstått som en tämligen okontroversiell mittenposition – en position som blott påminner om staters legitima skäl att reglera dessa saker.
Översättning av A.C. Graylings ”The History of Philosophy”
En kort boknyhet: Förra månaden utkom Fri Tanke förlag med Filosofins historia, skriven av den engelske filosofen A.C Grayling. Jag är översättare till den 700-sidiga boken – ett kul arbete, men det tog en stund…
Författningspatriotism vs liberal nationalism
Andreas Johansson Heinös Anteckningar från kulturkriget har hyllats på många håll, och det är inte förvånande. Heinö har alltid varit bra på att reda ut kniviga debatter om invandring och integration. Själv slukade jag hans avhandling när den kom 2009, just eftersom den lyckades skingra dimmorna och tydliggöra olika positioner i debatten.
Men vad är hans alternativ till den nationalism och den nationalstat som han kritiserar? På den punkten är han inte lika tydlig och övertygande.
Vad är då Johansson Heinös förslag till alternativ till nationalstaten? Det är att det framtida Sverige borde präglas av vad som kallas “författningspatriotism”, en idé och term hämtad från den tyske filosofen Jürgen Habermas. Ordet verfassungspatriotismus anser Heinö är “det tyska språkets vackraste ord”, och samtidigt är termen också ”ett rasande effektivt svar på frågan vad som utmärker en fungerande demokrati”.
I Heinös Farväl till folkhemmet beskrivs denna ”medborgargemenskap” utförligare. En svensk nationell identitet kommer att fortsätta att existera, men denna kulturellt ”tjocka” och luddiga gemenskap bör inte ligga till grund för medborgarskapet, och alltså inte vara definierande för Sverige som statsbildning och politisk gemenskap. Istället bör kriterierna för att ingå i den politiska gemenskapen Sverige (dvs vara medborgare) avgränsa en ”tunnare, men skarpare” svenskhet. Exempelvis är det ett nödvändigt krav att ha förmågan att ta till sig basal information om svensk lagstiftning. Medborgarskapets rättigheter och skyldigheter ska sedan garantera ett skydd både mot en assimilerande politik från majoritetens sida, och verktyg som ser till att etniska enklaver inte skapar egna rättsordningar eller på annat sätt undergräver samhällets spelregler. Ett sådant paket av rättigheter och skyldigheter kan åtnjuta ett brett stöd och utgöra det gemensamma bandet mellan samhällets medlemmar. ”Så kan vi värna frihet, jämlikhet, och sammanhållning, i invandrarlandet Sverige” (Farväl till folkhemmet, s. 162).
Det här innebär att medborgarskapet och lagstiftningen ska präglas av den liberala demokratins universella värden, snarare än att lagstiftningen och staten blir ett verktyg för majoriteten att (inom vissa gränser) reglera och forma samhället efter dess kulturellt specifika värderingar. Det är det som gör att Heinö måste medge att Habermas författningspatriotism utgör ”politisk dynamit”, eftersom den innebär att det måste skapas ”ett avstånd mellan staten och den svenska majoritetskulturen” och att ”vi måste skilja (de svenska) värderingarna från lagen” (s. 139).
Det kan vara värt här att jämföra med positionen ”liberal nationalism”, som jag har förespråkat på annat håll. Den vill lösa mångfaldsfrågan genom att betona nationsbegreppets relativa öppenhet och föränderlighet, och menar att det är möjligt att frikoppla idén om en nationell kulturell gemenskap från klassiska föreställningar om blodsband och utseende. Men positionen behåller tanken på en nationalstat: att staten är denna kulturella gemenskaps ”hem” och verktyg för självbestämmande. Heinö går en annan väg: han tycks betrakta idén om nationen som gemenskap som en idé som ”i praktiken vilar på blodsband” (s. 104), och hans lösning är istället att lösgöra nationen från staten.
Men är hans lösning övertygande? Det kan vara värt att vända tillbaka till Heinös påstående att verfassungspatriotismus är vad som ”utmärker en fungerande demokrati”. Det är svårt att få ihop det påståendet med att det är en vision som samtidigt är ”politisk dynamit”, och när det kommer till kritan tror jag dock att Heinö skulle medge att författningspatriotism inte alls är ett särskilt utmärkande drag för fungerande demokratier.
Det land som tidigare ofta anfördes som ett exempel på hur demokratin kunde klara sig utan nationen, nämligen USA, framstår numera inte betraktas i riktigt samma dager. En inte orimlig slutsats av utvecklingen i USA är att det nu verkligen visat sig att demokratiska samhällen måste värna och odla de sociala och kulturella band som knyter samman dess invånare, och att uppslutningen bakom demokratiska ideal och principer inte är tillräckligt, eller hur som helst inte är bestående, ifall de sociala och kulturella motsättningarna blir för stora.
Ska man generalisera ligger det snarast närmare till hand att säga att ingen fungerande demokrati utmärker sig av att den politiska gemenskapen bygger enbart på lojalitet med liberal-demokratiska principer och institutioner.
Ett dominerande tema i den politiska och intellektuella debatten är kritiken av nationalismen, men det är ytterst sällan någon målar upp den alternativa visionen för vilket slags samhällsgemenskap som Sverige bör vara. Eller rättare sagt, ett alternativ som inte omedvetet förutsätter politiska beteenden och attityder som på ett sociologiskt plan kan härledas till nationalstaten. Alternativet kan inte vara ”ett mångkulturellt land”, för det svarar inte på vad det är som gör att dessa människor kommer vara villiga att enas och följa samma lagar trots oenigheter, eller vara villiga att göra de uppoffringar och hysa den tillit som krävs för att lösa kollektiva problem. Mångkulturalismen som ideologi och politisk teori har en tendens att snarare ta fungerande stater som en given utgångspunkt, och förutsätter således medborgarnas villighet att samarbeta och underställa sig kollektiva beslut.
Man förutsätter därmed det som i själva verket är nationalstatens historiska bedrift: att möjliggöra storskaligt samarbete och självstyre i en grupp av miljontals sinsemellan obekanta människor, en samlevnad som därtill sker på jämförelsevis jämlika villkor. Nationalstaten lyckas med det eftersom befolkningen i huvudsak betraktar de politiska institutionerna och lagstiftningen som ett utlopp av den kulturella gruppens (“nationens”) självbestämmande, och samhällsmedlemmarna upplever sig vara sammanbundna av tätare band än det rent legala medborgarskapet. Institutionerna och lagstiftningen kan naturligtvis uppfattas som rättvisa eller orättvisa, och ekonomisk och politisk ojämlikhet har inte sällan motiverat civil olydnad och revolution. Men bortom extremfallen så medför den gemensamma kulturen och identiteten att det blir lättare att acceptera individuella uppoffringar för det gemensamma bästa, och lättare att foga sig i lagstiftning som man personligen ogillar men som man kan betrakta som den egna gruppens gemensamma beslut.
Den avskalade visionen om en politisk gemenskap byggd enbart på ömsesidig lojalitet med de liberal-demokratiska idealen och institutionerna inbjuder därför till skeptiska frågor. Vad händer om det finns djupa oenigheter, och att vissa medborgare vill ändra konstitutionen i grunden? Om det är gemensam lojalitet och tillgivenhet till grundlagen och de politiska institutionerna som är tänkt att utgöra det sammanhållande kittet, vad händer om det i samhället uppkommer radikalt olika idéer om styrelseskickets karaktär och om vad som är önskvärd lagstiftning? De egenskaper och känslor som skulle grunda ett ”vi” är precis de saker som oenigheten då gäller. Varför skulle dessa människor ”hålla ihop” över huvud taget?
Heinö tycks inte se detta problem. Ibland uttrycker han sig som om han verkar tro att ”lagar” kan frikopplas från ”värderingar”, och att den grundlag och lagstiftning som hans modell innebär inte skulle vara beroende av gemensamma (liberala) värderingar som understödjer just de rättigheter och skyldigheter som stipulerats. Han tycks inte tycks se inkonsekvensen i att återkommande kritisera fokuset på gemensamma värderingar i debatten om ”svenskhet”, och samtidigt förorda en övergång till Habermas författningspatriotism trots att det senare innebär en övergång från en kulturell gemenskap till en gemenskap som bygger på ömsesidig acceptans av vissa politiska grundsatser. Han tycks missa att Habermas själv var mycket tydlig över att modellen ofrånkomligen fordrar ett slags “politisk socialisering” över tid, en process som ser till att staten kan “preserve the identity of the political community”.
Teoretikern Bernard Yack har kritiserat författningspatriotism för att den öppnar för ett slags “McCarthyism”, och jag är benägen att tro att mycket av lockelsen med författningspatriotism är beroende av att den inte har praktiserats i verkligheten. Så länge konstitutionell patriotism är en teori för vänliga och upplysta politiska filosofer som Habermas (eller Heinö för den delen) är det lätt att se charmen med denna vision av samhällsgemenskap. Men om man betänker att förslaget är att detta slags politiska identifikation ska ersätta den roll som spelats av ofta oartikulerade kulturella, historiska och etniska föreställningar om gemenskap så ter det sig kanske mindre tilltalande. Finns det någon anledning att tro att en politisk chauvinism inte skulle bli resultatet, om denna politiska teori “skalas upp” och görs till hela samhällets uttryckliga fundament?
Heinö erbjuder onekligen en specifikt liberal vision av en politisk gemenskap. Både innebörden av värdena, och deras inbördes ranking, präglas av en liberal grundsyn. Men innehåller den verkligen ett trovärdigt svar på hur detta ska kunna ligga till grund för en gemenskap? Eller förutsätter den egentligen att alla människor ska bli så goda liberal-demokrater att de automatiskt finner systemet och dess beslut legitima, och automatiskt gör avkall på önskan att realisera några andra värderingar på politisk väg? Och de som trots allt inte skriver under på ett styrelseskick där en strikt tolkning av de liberal-demokratiska principerna begränsar allt annat handlingsutrymme – är det rimligt och klokt att, vilket är en av teorins implikationer, dessa personer och grupper måste anses undergräva eller vara en fiende till själva den politiska gemenskapen, snarare än bara torgföra en annan uppfattning om hur denna gemenskap borde organisera sig och sköta sina angelägenheter?
Personligen finner jag inte författningspatriotismen övertygande som svar på det problem som teorin måste lösa. Det är därför jag har landat i att en kombination av liberalism och nationalism är den mest önskvärda och rimliga visionen; en vision som rymmer en tilltalande och sociologiskt trovärdig kombination av värdena frihet, jämlikhet och gemenskap.
Om kulturell olikhet som orsak till ekonomisk ojämlikhet och sociala problem
Jag tror få skulle förneka att Sverige har påtagliga problem kopplat till dålig integration: invandrartäta områden och städer behöver ofta miljardunderstöd för att gå runt, och de präglas av större brottslighet, otrygghet, fattigdom, trångboddhet, dåliga skolresultat, osv. Men vad är orsaken och hur är fenomenen kopplade till invandringen?
Debatterna om sociala problem i dessa områden hör till de märkligare i svensk debatt, eftersom diskussionen alltid trampar vatten och återupprepar samma gamla svar. Det finns en vilja från höger att förklara sociala problem utifrån skillnader i normer och värderingar, som burits med av invandrare eller uppkommit på grund av segregationen och otillräcklig assimilering. Och från vänster utgår man ofta från att det är ekonomiska ojämlikheter som ger upphov till de sociala problemen, och att det bara är en fråga om politisk vilja att åtgärda dessa ekonomiska skillnader (som till sin natur inte är annorlunda en andra former av ekonomisk ojämlikhet).
Båda synsätten har viss giltighet, men vad som ofta slår mig i dessa debatter är att båda positionerna blundar för hur kultur och ekonomi samverkar i ett modernt samhälle.
Låt oss först begrunda hur kultur och politik är sammanbundna. Det är lätt att konstatera att ett lands politiska system och och politiska debatt är formulerade i ett specifikt språk och är genomsyrat av specifika normer och konventioner. För att en person framgångsrikt ska ägna sig åt politisk verksamhet krävs i normalfallet att hen i hög grad delar landets kultur (det vill säga dess språk, normer, sociala konventioner, osv).
Något liknande gäller faktiskt även i den ekonomiska sfären och samhället i stort. Inte i samma grad förstås, men i betydligt högre grad än vad många tycks utgå från.
I ett modern samhälle är oerhört mycket av det ekonomiska och sociala livet beroende av kommunikation med relativt obekanta personer: mellan kunder och affärspersonal, mellan medborgare och myndigheter, mellan samarbetspartners inom näringsliv och inom myndighetssfären, osv. Det moderna samhället vilar på denna typ av opersonliga kontakter och samarbeten, i kontrast till äldre samhällsformer som i högre grad vilade på mer intima och långvariga samarbetsrelationer och ett större mått av självhushållning. För att det konstanta flödet av interaktioner i det moderna samhället ska avlöpa så smidigt som möjligt måste alla vara eniga och känna till betydelsen av ord och symboler, och därtill är det i dessa samspel ofta avgörande eller åtminstone en fördel ifall en person uppfattar sociala koder och är medveten om andras implicita förväntningar, osv. En mycket stor del av arbetsmarknaden består av jobb där kommunikation, skriftliga instruktioner, dokumentering mm, spelar en helt avgörande roll.
En persons möjligheter till ekonomisk framgång påverkas därför av i vilken mån hen delar den kultur (språk, normer, sociala konventioner) genom vilken alla ekonomiska interaktioner sker. I toppen av arbetsmarknaden finns det förstås jobb som är starkt internationaliserade och där arbetsspråket är engelska. (Jämförelse: det är omöjligt nå toppen av politiken om man enbart kan engelska). Och i botten av arbetsmarknaden finns en del enkla jobb som inte kräver så mycket i termer av kommunikationsförmåga. Men i det stora flertalet av arbetstillfällen är en persons ”semantiska förmåga” i det relevanta språket en avgörande faktor för förmågan att utföra jobbet.
Den människa som är helt och fullt skolad och fostrad i den kultur som utgör mediumet för interaktionerna och transaktionerna i samhället har goda utsikter att kunna försörja sig. Den som däremot inte delar denna kultur har ett stort handikapp på arbetsmarknaden. Det gäller inte minst i Sverige, som i hög grad har en kunskaps- och tjänsteekonomi. Alla utrikesfödda som framgångsrikt (vidare)utbildat sig och blivit yrkesverksamma i Sverige är säkerligen medvetna om detta – och kan med all rätt vara stolta över sin prestation. Infödda svenskar borde däremot i högre grad lyda uppmaningen om att ”check your privilege”, som det heter i vissa kretsar, och bli medvetna om vilken oerhörd fördel de har genom att vara fostrade rakt in i det språk och de normer som präglar institutionerna och samhällslivet.
För att illustrera hur ”kultur” i denna mening har en socioekonomisk inverkan räcker det med att föreställa sig att du förflyttas till ett land där du inte alls kan språket och de sociala koderna. I mitt fall kan jag exempelvis föreställa mig vad som skulle hända om jag flyttade till Polen. Hur stor andel av jobben på arbetsmarknaden skulle det vara möjligt för mig att få? Jag skulle få mycket svårt att försörja mig. En sådan enkel jämförelse visar att hur lite mitt ”värde” på ett lands arbetsmarknad har med min formella utbildning och mina kunskaper att göra, och hur mycket det avgörs av huruvida jag delar den kultur, eller har lyckats anamma kulturella färdigheter, som gör möjligt för mig interagera och verka inom landet. (Med facktermer kan detta uttryckas som att en människas humankapital i hög grad är ”country-specific”, eller att humankapital präglas av ”imperfect transferability”.)
Självklart är detta inte hela förklaringen till invandrares svårigheter på den svenska arbetsmarknaden, som också orsakas av diskriminering och det faktum att invandrares utbildningsnivå generellt är lägre. Men jag upplever att kopplingen mellan kultur och ekonomi inte ens finns med i den politiska diskussionen, vilket är anmärkningsvärt.
En viktig implikation för den höger som fokuserar på ”värderingar” är att de springer efter fel boll, och de postulerar en förklaringsfaktor som riskerar att skapa mer fördomar om hur invandrare som grupp är och till ett orimligt skuldbeläggande. Den viktigaste faktorn i många sammanhang är faktiskt socioekonomisk ojämlikhet och bristande livschanser. Vänstern å sin sida måste inse att detta inte innebär att problemet lätt går att lösa om man bara ökar ansträngningarna att omfördela och att frågan om invandringens omfattning därför är en bisak. Vänstern måste inse att invandring av personer som inte kan språket och delar kulturen innebär fler människor vars förutsättningar att försörja sig och verka i samhället generellt är sämre än den infödda befolkningens, och därför utgör en oberoende orsak till social och ekonomisk ojämlikhet.
Om man värdesätter jämlikhet finns det alltså skäl vara vaksam på omfattningen på invandringen, och särskilt den gräns då segregation börjar uppstå och många invandare inte längre plockar upp språket och med tiden blir välbekanta med kulturen som präglar samhället i stort. Det var tyvärr länge sedan den gränsen nåddes, och numera det inte ens självklart att barn till invandrare som föds i Sverige och genomgår svensk förskola och skola utvecklar svenska språket fullt ut. Vi har blivit ett i hög grad etniskt skiktad klassamhälle.
Men någonstans måste man börja för att komma till rätta med problemen, och att ställa rätt diagnos torde vara det första steget.
Anti-demokraten Andersson
En sak som konfunderar mig är att ingen, vad jag vet, har gjort en grundlig genomgång av Lena Anderssons syn på demokrati.
Trots att hon är en av de mest framträdande politiska skribenterna i landet tycks det undgått de flesta att hon konsekvent talar nedsättande om ”rösträttsdemokratin”, att hon omdefinierar demokrati till att betyda något helt annat, och att hon förespråkar ett verkligt minimalt utrymme för vanligt demokratiskt beslutsfattande. Jag vet inte om någon annan politisk skribent inom etablerade medier har lika tydliga odemokratiska eller rent av anti-demokratiska drag i sitt tänkande.
Den traditionella betydelsen av termen ”liberal demokrati” är förstås ett system som kombinerar å ena sidan demokratiska processer för beslutsfattande och tillsättande av maktpositioner, och å andra sidan individuella rättigheter som skyddar medborgarna från vissa ingrepp och tvångsutövning från maktens sida. Ifall majoritetens önskan utgör eller medför en kränkning av individers grundläggande rättigheter så måste majoritetens önskan stå tillbaka.
Detta politiska system, som utgör en kompromiss, har stort stöd bland medborgare och politiker. Lena Andersson har dock i hög grad övergett denna kompromiss.
I sina krönikor och i boken Om falsk och äkta liberalism betonar Lena Andersson föga förvånande de liberala rättigheternas funktion och värde. Men hon stannar inte med några grundläggande liberala begränsningar av den demokratiska maktutövningen. Det politiska systemet – ”rösträttsdemokratin” – tycks nämligen hela tiden leda till politisk reglering av sådant som enligt Lena Anderssons ideologi borde vara fritt: exempelvis internationell handel och människors migration över gränser, med mera. Hur ser Lena Andersson på att det politiska systemet tenderar att leda till en politik i strid med hennes övertygelser? Jo, att i den ideala staten ska ”de röstande och deras riksdag” över huvud taget inte kunna reglera människors mellanhavanden av detta slag (s. 57). Fenomen som rör (i formell mening) frivilliga relationer och interaktioner får inte hamna på den politiska dagordningen; de hör inte till det som demokratiska institutioner har rätt att besluta om:
Man kan i den klassiska liberalismen inte rösta bort friheten, det är det som gör den oförytterlig. Friheten är sann i Platons mening på samma sätt som man i kommunismen inte kan rösta bort arbetarnas herravälde. Det är också oförytterligt, fundamentet där allt börjar och slutar. (s. 57)
Detta är en anmärkningsvärd syn på förhållandet mellan liberalismen och demokratin. Fenomen som handel och migration är saker som i princip alla moderna stater reglerar i högre eller lägre grad, och utifrån olika ideologiska utgångspunkter kan man ha olika åsikter i frågorna. Även bland de som är emot regleringar skulle ytterst få hävda att frågan som sådan inte borde avgöras med demokratiska procedurer. Så inte Lena Andersson.
Man hade kunnat tro att Lena Andersson försvarar ett liberal-demokratiskt system och att hon inom detta system förespråkar och bildar opinion för en klassisk liberalism eller nyliberalism. Men det hon för fram är inte bara en uppfattning om vad som är det rätta beslutet i en fråga, utan det är en uppfattning om rätten att besluta. Liberalismen är klart och tydligt överordnad, och det som kvarstår för de demokratiska beslutsorganen att legitimt bestämma över är sådant som inte täcks in av den fullt realiserade liberalismen. Om Lena Andersson skulle utforma det politiska systemet skulle en majoritet inte kunna rösta fram en politik med minsta dragning åt socialism, konservatism eller en ”grön” ideologi, eftersom alla dessa alternativ skulle inskränka vissa av individernas handlingsmöjligheter (deras ”oförytterliga frihet”).
En traditionell liberal demokrat skulle istället sätta ett större värde på den demokratiska komponenten i ”liberal demokrati”, det vill säga värdesätta de demokratiska procedurer som används som lösning på genuina och legitima åsiktsskillnader om gemensamma angelägenheter. För ifall området för kollektivt beslutsfattande krymps alltför mycket så möjliggör det politiska systemet inte längre demokratisk styrning kring gemensamma angelägenheter – det är inte längre representativt eller responsivt i relation till människors olika önskningar och uppfattningar. I en liberal demokrati balanseras helt enkelt dessa demokratiska värden mot de liberala värdena – det råder ingen självklar harmoni mellan dem.
Liberalismen är trots allt ett i hög grad heltäckande svar på hur samhället ska styras. Även de varianter vars ”svar” till sin substans kan sammanfattas som en uppmaning till ”minimal styrning” är heltäckande i den avgörande betydelsen: att svaret som sådant kan tillämpas i så gott som alla samhällsfrågor. Det innebär att om ideologin fullt ut grundlagsfästs, det vill säga bestämmer vad riksdag och regering får göra, då har möjligheten för medborgarna att välja en annan riktning för samhället kraftigt beskurits. Samhället präglas då mer av en liberal ”regim” snarare än av de nuvarande demokratiskt valda representanterna.
Lena Andersson föreslår således en helt annan avvägning mellan demokrati och liberalism än den nuvarande. Jag finner det märkligt att det inte har uppmärksammats att denna hyllade politiska skribent uttryckligen förespråkar ett system med ytterst begränsad demokrati.
Kanske beror det på att hon dessutom använder det klassiska knepet att omdefiniera begreppet och prata om en ”verklig” demokrati? Men det är i sig anmärkningsvärt att möta detta grepp hos en ledande svensk intellektuell, och behöver i sin tur uppmärksammas.
Som vanligt i modern tid är ”odemokratisk” och ”antidemokratisk” inte etiketter som någon gärna sätter på sig själv eller sitt tänkande. Så inte heller Lena Andersson. Som termen ”rösträttsdemokratin” antyder finns det i hennes tänkande även en annan mer genuin och värdefull form av demokrati. Smidigt nog visar det sig att denna form av demokrati utgörs av … det liberala samhället självt:
Den verkliga demokratin i liberalismen utövas inte i röstandet, på valdagen eller i formandet av en riksdag efter majoritetens vilja till makt. Demokratin utövas varje timme i vardagen när fria människor äger rätten att inte tvingas till något. (s. 215)
Demokrati upphör att handla om kollektivt maktutövande över huvud taget; tvärtom är det liberalismens begränsningar av makten som enligt Lena Andersson är ”demokratins essens”. Det är så det blir möjligt att påstå att verklig demokrati minsann består i en liberal konstitution som inte tillåter att ”de röstande” väljer en annan politik.
Hennes resonemang är såklart inte särskilt övertygande när det synas i sömmarna på detta sätt, men det är svårt att inte förstå lockelsen. Fördelen med att blanda bort korten på detta sätt är att kan det framstå som att någon egentlig förlust i demokrati inte har skett. Om verklig demokrati definieras ”substantiellt”, det vill säga likställs med en specifik samhällsmodell, vad spelar det då för roll om man gör sig av med eller minskar inflytandet för den ”proceduriella” demokratin? Inte bara framstår den senare som oviktig och meningslös i jämförelse, den rymmer även faror: den proceduriella ”rösträttsdemokratin” kan ju leda till en politik i strid med den verkligt demokratiska samhällsordningen.
Som alla vet har det funnits odemokratiska regimer i vår närhet och närtid som använt sig av just detta sätt att legitimera sitt politiska system. Att finna samma struktur på argumentationen hos en framstående liberal skribent är….. ja, jag vet faktiskt inte vilken slutsats man bör dra. Det minsta man kan säga att det hela förtjänar att bli uppmärksammat, eftersom vetskapen om att Lena Andersson inte är demokrat i gängse mening är relevant för att tolka och bedöma hennes övriga argument och positioner i andra samhällsfrågor.
Björn Östbring 