Arkitekter och ingenjörer inom politisk teori

Jag tänkte skriva lite kort om David Wiens artikel ”Prescribing Institutions Without Ideal Theory”. Ibland är det nyttigt att mejsla fram ett litet stycke text ur sina läsanteckningar utan att riktigt veta var det passar in och om man kommer ha någon användning för det….

Bakgrunden till artikeln är en omfattande politisk-teoretisk diskussion om idealteori och icke-ideal teori, eller bredare: konflikten mellan idealism och realism. Jag kommer inte återge denna debatt här utan tänkte här bara sammanfatta och delvis spinna vidare på Wiens artikel. Jag betraktar det som en intressant variant av en ”realistisk” ansats till normativ teori.

Notera först två meta-teoretiska utgångspunkter: objektet för politisk teori antas vara institutionell design, och syftet är att faktiskt rekommendera genomförbara förändringar av institutioner (som ska leda till tillstånd som är normativt mer fördelaktigt än status quo givet vissa specificerade värden). Genomförbarhetsvillkoret innebär bland annat att om man bedriver idealteori utan att i slutändan ha ambitionen att resultatet ska vara relevant för frågor om hur faktiska institutioner bör utformas så ägnar man sig inte åt det slags politiska teori som Wiens skriver om. Detta är en rimlig utgångspunkt och rimmar väl med syftet och innebörden av begreppet idealteori hos Rawls, nämligen som rollen att utarbeta vad värden och principer har för implikationer när man tänker bort vissa begränsande faktorer som i den aktuella världen utgör hinder för genomförande. Idealteorin är således frigjord från omedelbara genomförbarhetshinder men samtidigt tänkt att ange riktmärken och mål i arbetet att reformera institutioner. Idealteori är uttryck för vad Wiens kallar för ”the Target view of political theory”, eller idén om ”ideal guidance”.

Wiens gör i artikeln ett intressant bidrag bland annat genom att skilja på två olika typer av problem kring hur institutioner ska utformas. Som titeln på blogginlägget handlar det om skillnaden mellan arkitektur och ingenjörskonst. Idén om politik som en samhällelig ingenjörskonst är såklart vanlig, och det är nog bäst att tydliggöra idén hos Wiens är en annan. Det handlar inte om att politikerna är ”ingenjörer” och politiska teoretiker är ”arkitekterna” som skisserar vilka ideal och institutioner som politiker bör skapa. Tvärtom kan man nästan säga att är det denna syn är måltavla för Wiens, i den meningen att det är ett problem att politiska teoretiker är för mycket ”arkitekter” och för lite ingenjörer. Poängen är att om politisk teori handlar om institutionell design så behövs både arkitektens och ingenjörens kompetens.

Vad är verkliga arkitekters respektive ingenjörers uppgift? Arkitekten gör en ritning på en byggnad som hen anser uppnår vissa funktioner, syften och estetiska ideal, osv. Byggnaden är tänkt att fungera på ett visst sätt och arkitekturen försöker till viss del styra hur människor kommer röra sig och bete sig i byggnaden för att dess funktioner ska uppnås. De element som arkitekten har att arbeta med är byggnadens form, ljusinsläpp, materialens textur och andra egenskaper. En arkitektritning måste dock översättas till en konstruktionsritning. Ingenjören har som uppgift att omvandla arkitektens vision till anvisningar för hur byggnaden ska konstrueras, och har således uppgiften att lösa de byggnadstekniska problem som arkitektens vision ger upphov till. Mer än något annat har ingenjören en sak i tankarna: hållfastheten. Wiens noterar hur arkitekten och ingenjören ålägger varandra restriktioner som begränsar respektives handlingsutrymme. Ingenjörens uppgift är att lösa hållfasthetsproblemet inom ramarna som arkitektritningen anger; att rita in några extra bärande pelare är inte lösa problemet utan att misslyckas med sitt uppdrag. Å andra sidan: om ingenjören inte kan hitta en lösning så är det arkitektritningen som måste revideras. Ingenjören kan ställa arkitekten inför val som arkitekten tycker komprometterar visionen för byggnaden: kanske måste pelare accepteras, eller salens storlek minskas, eller takets lutning ökas, eller att tegelpannorna måste ersättas med plåt, osv. I arbetet med att uppnå de värden och egenskaper som arkitekten respektive ingenjören strävar mot så ställer de upp begränsningar för varandras verksamhet.

Vad innebär analogin för politisk teori? En arkitektritning inom politisk teori utgår från moraliska värden och principer, och innebär ett föreslår en institutionell design som maximerar vad teoretikern anser vara en motiverad avvägning av dessa värden. Fokus hamnar på att utverka föreskrifter för hur en institution borde se ut för att kunna förverkliga den mest önskvärda uppsättning värden och abstrakta moralprinciper. Arkitektritningen innebär ett förslag till en institution som ska förverkliga en kombination av relevanta värden inom en viss sfär av mänsklig aktivitet och samspel. Motsvarigheten till de former och element som arkitekten ritar upp är teoretikerns beskrivning av vilka villkor, definitioner, kriterier för när x får göra y mot z, eller när x har rätt till y, och så vidare. (Wiens exempel: Allen Buchanan om internationella kriterier för erkännande av stater, s. 49-53). Att skapa en arkitektritning för institutionell design kan betraktas som en form av ”tillämpad etik”, enligt Wiens.

Men institutionell design innefattar också ”ingenjörsproblem”. Är den arkitektritade institutionen möjlig att förverkliga? Är den hållfast? Kommer människor agera och bete sig i byggnaden så som det är tänkt, och håller den för det? Vad händer om människor inte beter sig riktigt som det är tänkt? Är det möjligt att kontrollera, upprätthålla, och förverkliga att aktörer beter sig så som institutionen kräver för att fungera, utan drakoniska medel? Kommer det gå att uppbåda tillräckligt stöd och efterlevnad för de regler och normer som institutionen föreskriver? Att ägna sig åt denna typ av frågor kring institutionell design är att ägna sig åt ”tillämpad samhällsvetenskap”. Och precis som ingenjören bollar tillbaka till arkitekten med alternativet att bygga pelare i salen, så innebär den politisk-teoretiska motsvarigheten att de kontrollmekanismer och maktinstrument som kan krävas för att uppbåda nödvändig efterlevnad bollas tillbaka och inkluderas i den normativa analysen.

Hur kan den realistiska kritiken uttryckas med hjälp av denna analogi? Wiens för han fram tanken att det finns en fara inom politisk teori att fokusera för mycket på ”arkitektur”. I kontrast till idealteori och antagandena bakom ”the Target view” anser Wiens att även ingenjören har en ”riktningsgivande” roll – värdet att undvika grundläggande fel i konstruktionen kan mycket väl betraktas som ”the primary design goal” (53). När allt kommer om kring: ”To design feasible institutional solutions for unjust conditions, we must make progress on both the architectural and the engineering problems. This is because a structure that effectively embodies a chosen set of values but is incapable of withstanding the pressures to which it is subject ceases to embody the chosen values once it ceases to exist as designed.” (48). Hållfasthet är såklart en sine qua non vad gäller byggnader. Man frestas här kontrastera Rawls mot de realistiska kritikerna. Rawls proklamerade som bekant att ”justice is the first virtue of social institutions”. Realister som Galston tenderar att invända att ”the first virtue of politics is order, not justice, and justice purchased at the expense of order is likely to prove self-defeating” (Galston 2010: 388). (Samtidigt ska man inte glömma Rawls upptagenhet med rättviseuppfattningarnas ”stabilitet”).

Lite i stil med Amartya Sen’s kritik av ”transcendental institutionalism” kritiserar Wiens idealteorin och det starka fokuset på att skapa en ”arkitektritning” som första steg och slutgiltig måttstock för institutionell design. Idealteorin resonerar sig fram till hur rättvisa institutioner skulle se ut under ideala omständigheter, och låter detta utgöra måttstock för hur existerande institutioner bör bedömas normativt. Proceduren tenderar dock att leda till förbiseende av ”ingenjörsproblem”. Resonemang om vad som krävs för att uppbåda individers stöd och efterlevnad, eller de konkreta konsekvenserna av bristfälligt efterlevda normer och regler – tenderar att komma i andra hand (48-49). Men de bör inte komma i andra hand. Om syftet är att åstadkomma en förbättring av status quo så är frågor om genomförbarhet, stabilitet och effektivitet inte sekundära – det är själva nyckelfrågan hur vi väger sådana saker i relation till värden och normativa principer. Det vill säga det räcker inte att titta ”uppåt” och fråga sig i vilken mån institutionens regler och normer avspeglar hur en institutionen skulle utformas om förutsättningarna var ideala , utan man måste se till effekterna ”på marken” – man måste bry sig mer om vad Sen benämner som ”social realisering” och inta ett komparativt snarare än trancendentalt perspektiv i utvärderingen av institutioner.

Kommentar till Bergh

Jag har fått några kommentarer av Andreas Berghmin text i Kvartal. Här kommer ett kort svar på tre av dem.

Terminologi

Terminologin i dessa frågor är notorisk lurig, och Bergh har en poäng i att givet att kosmopolit betyder världsmedborgare så är det onaturligt att kontrastera det mot ”medborgare” i sig. Med medborgare i min text menas ju medborgare i en mer avgränsad gemenskap, och frågan är hur detta ska beskrivas. Akademiska termer som kan utgöra motsats till kosmopolit är ”kommunitär” eller möjligen ”partikularist” – men de funkar inte riktigt som rubrik…

Kvarstår då alternativet ”nationalist”. Detta undviker jag pga dess konnotationer. Bergh antyder att dessa konnotationer finns där av en anledning. Detta är en evig fråga, men jag är av åsikten att det finns godartad nationalism och elakartad. Även om man är skeptisk till nationalism så borde man åtminstone godta den välbekanta distinktionen mellan etnisk nationalism och medborgerlig nationalism (”civic nationalism”). Och problemet med termen ”nationalism” är att om den inte specificeras så fylls den med konnotationerna från etnisk nationalism och dess ofta våldsamma uttryck.

I någon mening handlar texten om att de policies som motiveras av kosmopolitiska ideal och mänskliga rättigheter med stor sannolikhet (i mina ögon) kan komma att undergräva förutsättningarna för en medborgerlig nationalism och en någorlunda avslappnad hållning till samhällsgemenskapen, och leda till att etniska varianter (som alltid är en latent möjlighet) vinner mark.

Jag har inget problem med att säga att jag likt Miller, Walzer, Berlin m fl är en förespråkare av liberal nationalism, eller hysa sympati med det vänsternationalistiska projekt som idén om folkhemmet utgjorde och som låg till grund för välfärdsstatens uppbyggnad. Men det är inte till sådant tankarna går när man hör ordet ”nationalist”.

Det är svårt det där med termer. Idag diskuterade jag med en kollega som tyckte att även kosmopolit var en problematisk term – att den hade för mycket negativ laddning eftersom den ibland använts som anklagelse för illojalitet och landsförräderi.

Reinfeldt och frågan om territorium och samhälle

Bergh kritiserar mig för alltför yvig kritik mot Reinfeldts påpekande om att det finns gott om plats. Kanske att jag uttrycker mig lite mer retoriskt i det avsnittet. Men jag står fast vid att Reinfeldts resonemang är uppseendeväckande infantilt. Förmildrande för Reinfeldt är förvisso att så många har velat hävda att Sverige är ”fullt”. Min poäng var förstås att frågan om det är ”fullt” är missriktad oavsett ens svar på den. I ett modernt samhälle är det rimligen inte plats det handlar om: om vi lägger Hong Kongs befolkningstäthet (6 553/km²) som ribba finns det gott om plats även i Libanon (401/km²). Det handlar istället om vilka mål och krav man ställer på sitt flyktingmottagande och integration, och de bördor som är förknippade med den valda nivån.

Även om metaforer som bygger på plats och utrymme är illa valda från första början så har man inte gjort en rimlig tolkning av sina meningsmotståndare om man pekar på fält och skogar som ett motargument till påståendet att det är ”fullt”. Om man ändå gör det, som Reinfeldt, så blir det relevant att peka på den devis om ”free to land upon our shores, free to perish beneath our inclement skies” som jag citerade strax ovan. Om Reinfeldt anser att fysiskt rum ska sätta taket så kan det bara rimligen ske om våra åtaganden mot flyktingar görs minimala (och alternativen är då antingen radikal ojämlikhet mellan medborgare och människor med uppehållsrätt, eller generell minskning av åtaganden gentemot både personer med uppehållstillstånd och medborgare). Är det för ogeneröst att tolka honom på detta sätt? Positionen är orimlig, så jag hoppas att han inte håller den. Men han har inte direkt strösslat med principiella resonemang och motiveringar i dessa frågor, så jag vet faktiskt inte om detta är ett argument som han på allvar lägger vikt vid.

Med detta sagt finns det inga hinder för att justera i riktningen att välfärdsrättigheter differentieras en del – jag är öppen för en sådan diskussion. Men jag kan inte se att det handlar om mer än en justering som bara på marginalen minskar åtagandena och ökar den möjliga mängden flyktingar. Smärtpunkten nås ändå långt före att Reinfeldt skulle kunna flyga över landet och bedöma det som ”fullt”…

Jag tycker samhällsdebatten har lidit av rejäla missförstånd på detta plan. Inte ens när regeringen drog i bromsen kunde Löfven riktigt svara när han möttes av jämförelsen med Libanon. Han kunde helt enkelt inte säga att vi står fast vid en hög ambitionsnivå i vårt mottagande, att premissen är att målet är inkludering i samhället och förr eller senare fullständiga politiska, sociala och ekonomiska rättigheter. Sverige kunde bedömas som ”fullt” i relation till den ambitionsnivån – och jämförelsen med Libanon tämligen missvisande. Det är två olika saker.

Bergh anmärker också på att jag eventuellt drar tankegången för långt när jag säger att migration alltid handlar om att flytta till samhällen snarare än territorier. Ja, på sina håll skulle jag kanske preciserat lite. Men om vi håller oss till den migration till Sverige som vi i huvudsak pratar om så är det tveklöst att så är fallet. Bergh påpekar att jämfört med en krigszon så framstår den svenska skogen fortfarande som ”ganska behaglig”, och att territorium alltså spelar roll alldeles oavsett välfärdsrättigheterna som medlemskap i samhället medför. Men människor kan inte teleportera sig från Syrien till ett skogsområde i Sverige, och den basala säkerheten undan kriget finns trots allt på närmare håll. Syriens grannländer erbjuder säkerhet, men utan ekonomiska, social och politiska rättigheter. Skälet till att man söker sig vidare är för att man vill bli del i ett annat samhälle. Problemet med nuvarande utformning av asylrätten är att denna fundamentala skillnad inte erkänns.

Exempel på sociologiska liberaler

Den ”sociologiska liberalism” som jag beskrev igår är (no surprise) i mångt och mycket ett synsätt jag delar. Det finns en del intressanta kopplingar bakåt i tiden här. Personligen kände jag mig länge rätt vilsen i modern politisk teori så som man fick den serverad på gymnasiet och i akademin. Det var mest Rawls, Nozick och Dworkin. Jag kände mig inte riktigt hemma. En artikel av Jan-Werner Müller 2008 fick mig att förstå min belägenhet och min egentliga ”hemvist”.

Jan-Werner Müller lyckades beskriva de gemensamma nämnarna mellan flera av de tänkare – Karl Popper, Isaiah Berlin och Raymond Aron – som i min mening framstod som långt mer relevanta än det eviga tjatet om Rawls vs Nozick. Många av mina favorittänkare passade helt enkelt inte in i den form av politisk teori som dominerade akademin under de senare decennierna av 1900-talet och början av 2000-talet. Dessa decennier präglades av att det politiska tänkandet i hög grad utgick från vissa idealiserande antaganden. I det allra mest inflytelserika verket, Rawls En teori om rättvisa, är utgångspunkten för resonemangen ”ett välordnat samhälle” och att individerna i samhället uppvisar ”full efterlevnad” – det vill säga antas följa de principer som teoretikern ställer upp. Detta slags abstrakta och och principiella resonemang, som är stimulerande och roligt i sig, får inte i min mening tränga bort historisk och sociologisk kontext när vi tänker politik.

I Müllers beskrivning av Popper, Berlin och Aron kan man se likheter med ”sociologisk” liberalism i David Millers mening.

Cold war liberalism was what Judith Shklar once called ‘barebones liberalism’: it put fear first, and conceived of liberalism primarily as a disposition, a certain psychological state, or even a ‘large tendency’ (Trilling), rather than as a theory of laws and institutions. Liberalism, as Aron put it, was ultimately existential; and even Berlin once claimed: ‘In a sense I am an existentialist’. What could (and should) be hoped for was more a commitment to the right ‘constellations of certain values’ (Berlin), and a gradual liberalization of attitudes, as opposed to drawing up plans for ideal institutional set-ups. […]

Here they differed markedly from the social scientists of their time, but also from a thinker like Hayek who kept up a quest for new institutional designs to maintain ‘the constitution of liberty’. The ‘liberals of fear’ were political epistemologists and moral psychologists first; they were ‘great Versteher’, as Avishai Margalit once described Berlin; and their politics was to be grounded primarily in the limits of political knowledge, and the frailties of the human psyche. None of the thinkers in question here left a systematic work of political theory. Their thought was, as Aron put it, ‘impure’ – meaning: historical, shaped by circumstances and by particular challenges. They tended to respond most strongly to the political passions of others, rebutting, reworking or reorienting the positions of anti-liberals, rather than remaining faithful to an already established legacy of liberal thought.1

Det var bland andra dessa tendenser som gjorde att ”some of those who grew up in the middle of the spring and summer of Rawlsian liberalism found it not obviously worthwhile to engage with Rawls and his disciples and critics”. Få av dessa tänkare ägnade någon möda åt att programmatiskt beskriva sin egna variant av politiskt tänkande och dess förtjänster. Men under det senaste decenniet har en rörelse inom akademisk politisk teori utvecklats som mer direkt konfronterat de mer idealteoretiska varianterna av politisk teori. Dels allmänt under den metodologiska benämningen ”icke-ideal teori”, men också mer substantiellt i en renässans för en viss typ ”realism” eller ”liberal realism” (Raymond Geuss, Bernard Williams, Frederick Whelan, William Galston, Matt Sleat, m fl.)

 

Noter:

 

  1. J-W. Müller, ”Fear and Freedom: On ‘Cold War Liberalism’”, s. 57-58. ↩︎

David Millers distinktion mellan individualistiska och sociologiska liberaler

Jag tänkte bli bättre på att vara mer publik i min forskning, och börjar nu åter publicera små läsanteckning och andra små textstycken. Slutprodukten är trots allt ganska avlägsen i tiden… Och kanske finns det ett värde att delge andra en del av vad jag läser och tänker, utan alltför höga krav på systematik och finslipad text. Frågorna är ju fortsatt högaktuella, och kan jag med bidra med att stimulera andras funderingar och referera till intressant akademisk litteratur så är det såklart positivt. Först ut en intressant indelning hämtad från David Miller.

En av de mest grundläggande frågorna i debatten om migration och gränser gäller frågan hur man betraktar och värderar hur den existerande sociala och politiska världen fungerar. I vilken mån ser man en konflikt mellan rörlighet å ena sidan och välfungerande institutioner och upprätthållande av vissa värden å den andra. Och givet att en konflikt existerar, hur ställer man sig i valet mellan idealet om fri rörlighet och andra värden.

En intressant men inte särskilt etablerad indelning kan vi hämta från David Miller, som skiljer mellan individualistiska respektive sociologiska liberaler.1 En individualistisk liberal utgår från tanken på individens förmåga, och sätter fokus på de friheter och rättigheter som borde tillkomma sådana personer. Att utforma samhälle handlar om att utsträcka sådana friheter så långt som möjligt, och de nödvändiga inskränkningar som ändå erkänns tenderar att motiveras utifrån ett socialt kontrakt – en tankefigur där individens intressen och samtycke till synes kan garanteras samtidigt som nödvändigt kollektivt maktutövande legitimeras. Sociologiska liberaler, å andra sidan, är benägna att sätta liberala värden i centrum – snarare än individen och principer – och funderar över de villkor som möjliggör dessa. Vad karakteriserar samhällen med hög grad av personlig frihet? De är intresserade av att förstå den kombination av sociologiska faktorer – grad av materiellt välstånd, klassklyftor, kulturella olikheter – som tycks leda till framgångsrika liberala samhällen, och deras ambition är att säkra eller uppnå dessa faktorer, och i förlängningen liberala institutioner och normer.

Sociologiska liberaler är i den meningen mer empiriskt sinnade; de är ”not content simply to enunciate political principles, but try to reflect seriously on the conditions under which these principles are likely to be put into effect”. Ett klassiskt exempel i sammanhanget är ett ofta citerat stycke ur John Stuart Mills Considerations on Representative Government [1861], där Mill argumenterar för att ”free institutions are next to impossible in a country made up of different nationalities”.2 Kapitlets namn är talande för ett sociologiskt förhållningssätt till institutioner och värden: ”Of Nationality, as Connected with Representative Government”. Och det är också talande att Mill så tydligt beklagar sakernas tillstånd:

If it be said that so broadly marked a distinction between what is due to a fellow-countryman and what is due merely to a human creature is more worthy of savages than of civilised beings, and ought, with the utmost energy, to be contended against, no one holds that opinion more strongly than myself. 3

David Miller använder just migrationsfrågan för att belysa skillnaden mellan individualistiska och sociologiska liberaler. För individualistiska liberaler blir frågan om att vikta principer: rätten till fri rörlighet vägs mot huruvida associationsrätten legitimerar exkludering av andra från territoriet. För en sociologisk liberal väcks andra typer av frågor. Exempelvis huruvida en given ökning av mångfald ökar den personliga friheten i samhället i fråga; huruvida den försvårar, som Mill trodde, de liberal-demokratiska styrelseskicket; och huruvida invandringen riskerar att utlösa anti-liberala reaktioner.

Föga förvånande skiljer sig dessa inriktningar i förhållande till konsekvenser.4 Konsekvensargument kan förekomma även hos ett individualistiskt teoretiserande (särskilt ifall de liberala principerna ursprungligen motiveras utilitaristiskt), men oftast handlar det om att söka sig ”bakåt” och fastslå vilka principer och intuitioner som är mest grundläggande. Konsekvenserna i den specifika kontexten hamnar i bakgrunden; är de negativa så utgör de blott kostnader som måste accepteras för principernas införande. För den den sociologiska liberalen är naturligtvis konsekvenserna i centrum, i den meningen att den frågan om vilka värden och ideal som är önskvärda är en annan och föregående diskussion. I den konkreta policyfrågan är de förutsägbara konsekvenserna helt avgörande. I fallet Mill ovan så är det tydligt att policy anpassas till en social verklighet som i sig anses oönskad. Sociologiska liberaler är öppna för möjligheten att ett utsträckande av en liberal princip i vissa fall kan få kontraproduktiva effekter.

Fotnoter

  1. David Miller, ”Liberalism and boundaries: a response to Allen Buchanan”, s. 262-3. (obs kolla upp Millers egna slutnot: ref till Siedentop i Ryan, The Idea of Freedom) ↩︎
  2. John Stuart Mill, On Liberty and Other Essays, s. 428. ↩︎
  3. John Stuart Mill, On Liberty and Other Essays, s. 430. ↩︎
  4. Angående sin distinktion nämner Miller ett antal andra vanliga indelningar av liberala traditioner. På det politiska planet kan man som bekant särskilja en klassisk och minimalistisk liberalism, respektive en modern socialliberalism med större mött av interventions och egalitära ambitioner. På det filosofiska planet kan man särskilja rättighetsbaserad, kontraktsteoretisk, utilitaristisk, och perfektionistisk liberalism – vilka i grunden handlar om hur liberala principer rättfärdigas. Distinktionen mellan individualistisk och sociologisk liberal teori är dock snarast metodologisk, enligt Miller, i bemärkelsen att den handlar om ”the way liberals see the whole enterprise of constructing a liberal political theory” (s. 262). (Koppla till ”cold war liberals”, Jan-Werner Muller) (Obs! ”Sociologisk liberalism” är också en term som förekommer inom IR-teori, men betyder där något helt annat.) ↩︎