Uppföljning om socialdemokratin och flyktingkrisen

Andreas Bergh har skrivit en kort kommentar kring min text om socialdemokratin och flyktingkrisen. Bergh har två kritiska anmärkningar, och jag tänkte bemöta dem i tur och ordning.

Retorik och praktisk politik

Den första är att den påstådda omsvängningen handlar mer om retorik än praktik. Som Bergh säger: om S hela tiden hade agerat efter sin egen retorik så hade den praktiska politiken sett annorlunda ut: ”då skulle mottagandet ha varit högre under lång tid”.

Det ligger mycket i detta. Och det är just detta som ofta gjort mig…frustrerad. Det gäller de flesta andra partier också. Om man i praktisk politik erkänner en målkonflikt, varför har man hållit sig med en retorik som inneburit att själva målkonflikten utmålats som suspekt? Det enda som kan hända då är att man då ger helt andra krafter möjligheten att ikläda sig rollen som förnuftets röst, alldeles oavsett om dess själva positionering i målkonflikten vore extrem. Och man gör det helt omöjligt att påverka människor som gör vad man anser vara en felaktig avvägning i målkonflikten, för ens egna argument seglar långt uppe skyn och kan aldrig övertyga att den avvägning som man själv står för är den korrekta. Ty just att erkänna de olika värdena som står på spel är vad retoriken omöjliggör.

Nåväl, jag tror samtidigt att Bergh eventuellt uttrycker sig för starkt i motsatt riktning. Bergh menar att ”Partiets analytiker är inte dummare än att de under lång tid sett en motsättning [mellan omfattande flyktinginvandring och] delar av den svenska modellens – och valt att slå vakt den senare”. I Berghs beskrivning var situationen hösten 2015 kort sagt så extrem att partiet behövde införa mer restriktioner för att bibehålla den vanliga kursen, och för trovärdighetens skull blev man då tvungna att ändra retoriken.

Även jag tror att det funnits många inom S som förstått problematiken. Vad jag finner mindre trovärdigt är att man kan säga att det ”bara” är retoriken som förändrats och att praktiken hela tiden har varit oförändrad. För oavsett om det alltid funnits en kärna av analytiker som varit medvetna om problematiken, så implicerar Berghs analys också att denna grupp hela tiden har haft makten över partilinjen och kunnat hålla stången mot ”idealister” som agerat och förespråkat en politik mer i linje med retoriken. Det verkar inte sannolikt.

För det andra: även om vi antar att det skulle ha funnits en sådan ledande grupp som förhållit sig kallsinnig till den uppskruvade retoriken, så hade retoriken ändå påverkat det politiska handlingsutrymmet. Vilken retorik som används i det offentliga avgör vilka politiska åtgärder som är möjliga att motivera och legitimera utan att behöva tappa ansiktet. Jag tolkar det som att det var just för att man var instängd i ett sådant retoriskt hörn som man hade så svårt att hantera de kraftigt stigande siffrorna hösten 2015. Det satt långt inne att agera, och jag tror inte bara det berodde på Miljöpartiet. Men det innebär isåfall att om inte situationen hade varit extrem som den var, så hade man inte ansett det värt att förlora ansiktet genom att plötsligt införa mer restriktiv politik. Per definition hade det då varit en situation då retoriken orsakat en skillnad i praktisk politik, nämligen den att förhindra en justering som egentligen bedömdes vara berättigad.

Frågan blir då: är det rätt att karakterisera åren före 2015 som just en sådan situation? Jag är benägen att svara ”ja”. Min gissning är att vissa analytiker inom S nog gärna hade sett en justering av politiken långt innan hösten 2015 – en justering som dock var omöjlig både internt och i den offentliga debatten. Jämför t ex med 2006. När S återfick makten 2014 hade siffrorna för antal asylsökande och uppehållstillstånd mer än tredubblats, och kostnaderna för detta budgetområde var naturligtvis långt högre än tidigare. Man kan tillägga att en del andra indikationer fanns på ökat antal problemområden, ökad andel utlandsfödda av de arbetslösa, etc. Med den jämförelsen skulle nog jag säga att ”praktiken” hade förändrats, och att en Socialdemokrati som stått stadigt i sin syn på målkonflikten hade kunnat proklamera att politiken hade hamnat ur kurs och behövde korrigeras. Men givet den retorik som man hade anammat och dominerade offentligheten var sådana korrigeringar naturligtvis otänkbara.

Stöd för denna tes kan man eventuellt hämta i ett vittnesmål från Lars Stjernqvist, som hösten 2015 beskrev hur förutsättningarna för att bedriva sin invandringspolitik hade förändrats jämfört med när han själv med Göran Persson förhandlade i dessa frågor med Miljöpartiet 15 år tidigare:

Jag hörde emellertid ingen hävda att vi Socialdemokrater var främlingsfientliga eller flirtade med mörka krafter. På den tiden var det möjligt att resonera om flyktingfrågor och integration på samma sätt som om alla andra frågor. Det fanns utrymme för nyanser.

Hade ett sådant klimat fortsatt existera så tror jag att vi hade sett en annan politik det senaste decenniet. Men någonstans försvann möjligheterna att öppet diskutera målkonflikterna, men utan att man anammade implikationerna av den retorik man förde sig med. En märklig situation.

Jag tror således inte att man kan säga att det ”bara” är retoriken som ändrats och återgått till att avspegla en kontinuerlig praktik. För den där tidigare retoriken influerade också den praktiska politiken. Kort sagt, på samma sätt som siffrorna skulle ha varit högre om retoriken verkligen hade omsatts i praktik, så hade de varit lägre om man aldrig hade anammat retoriken.

Hjälp här eller där

Den andra punkten Bergh tar upp är min avslutning. Jag påtalar där att flyktingmottagning till Sverige är fundamentalt annorlunda än hjälp på plats. I det ena fallet erbjuds något mer än bara livräddning och uppehåll: de flesta, både svenskar och asylsökande, ser vårt mottagandet som början på en process som ska landa i slutändan fullständig inkludering som samhällsmedlem. I det andra ges bara skydd, livsnödvändigheter, och i bästa fall skolgång. Det säger sig själv att vi skulle kunna erbjuda den andra formen av (mer akut) hjälp till fler människor än om vi i huvudsak ägnar oss åt flyktingmottagande med de rådande premisserna.

Bergh påpekar nu att man ju kan ändra premisserna för mottagandet, dvs att det finns ett tredje alternativ. Om flyktingar inte ges rätt till välfärdssystem och offentlig service så minskar den typ av belastning och politiska risker som jag beskrivit i texten. Kombinationen oro för välfärdsstaten och min uttryckliga princip att hellre hjälpa många lite än några få mycket borde leda till slutsatsen att de offentliga åtaganden för flyktingar bör minska snarare än att dörren stängs. Hellre ”intern” exkludering från systemen än att exkluderingen sker vid gränsen.

Bergh antyder att han inte tror att jag vill landa i en sådan position, och det har han helt rätt i. Jag borde möjligen varit mer explicit i texten att jag står fast vid ett relativt starkt jämlikhetsideal i de här frågorna. Dock inte så mycket jag inte anser att det finns skäl för justeringar: Sverige är jämförelsevis ett extremt land vad gäller omedelbarheten i tillgången till offentlig välfärd för flyktinginvandrare. Men grundpricipen anser jag rätt och riktig.

Det skulle krävas för mycket utrymme att försvara intern jämlikhet här och nu. Det får räcka med att konstatera att Bergh har nosat upp en lucka i texten. Det enda jag vill påpeka är att positionen inte är inkonsistent i sig. Det ligger inget motsägelsefullt att först motivera en princip som sätter gränser för ens möjliga åtaganden av ett visst slag (flyktingmottagning), för att därefter vilja att ens övriga ansträngningar utgår från principen att hjälpa så många som möjligt.

Det tycks mig snarare vara så att många asylrättsförespråkare har större problem på den punkten. De motiverar sitt ställningstagande utifrån en moralisk universalism och det starka moraliska imperativet att hjälpa människor som flyr för sina liv. Men som sagt, i praktiken innebär asylrätten att det bara är en liten del som kommer hjälpen till del. Detta beror på att trots att asylrätten grundar sig på en universalistisk moral så är dess princip för ansvarsfördelning territoriell. Ansvaret för den enskilda staten uppkommer när den potentiella flyktingen anträder territoriet.Om man samtidigt har en tämligen omfattande syn på mottagarländernas skyldigheter och flyktingars sociala och politiska rättigheter, vilket väldigt många tycks ha, så kan det inte annat än leda till en fördelning mellan de två olika formerna av hjälp som har en viss slagsida åt precis motsatt håll än de skäl man ursprungligen anfört, nämligen den moraliska universalismen och vikten av att rädda människoliv.

Man kan ha olika uppfattningar om hur stora de samlade ansträngningarna skulle ha sett ut i frånvaro av de åtaganden som asylrätten tvingar fram, men jag finner det åtminstone svårt att inte tro att fokuset på asylrätten har bidraget till en uppseendeväckande skev fördelning mellan de två olika typerna av hjälp. Givet det Sveriges i sammanhanget begränsade humanitära stöd är det bara en mild överdrift att säga att man i nuläget måste ta sig till Sveriges gräns för att bli föremål för våra moraliska omsorger.

Grundproblemet tycks mig som sagt vara att asylrätten, i länder som inte är direkt angränsande till konfliktzon, i praktiken suddar ut den fundamentala skillnaden mellan basalt skydd och chansen till ett nytt liv i ett helt annat samhälle. Det är två olika saker, och likt Joakim Ruist anser jag att det är motiverat med en begränsing av asylrätten till direkt angränsande länder. För ett land land som inte gränsar till en konfliktzon ter det sig för mig rimligt att dess mottagande sker på premissen att flyktingar ska bli nya samhällsmedlemmar, och att man transporterar dessa från flyktinglägren. I övrigt bör man bidra till de humanitära insatser som pågår i områdena.

Anne Ramberg och välfärdsstaten

Förra veckan blev en intervju med Anne Ramberg i P1 mycket uppmärksammad. Angående att många fler partier nu pratar om att vi måste ”värna välfärden”, sa Ramberg (ca 40 minuter in):

Jag inser också att alla dom gamla människor som har jobbat hårt ett helt liv … nu ska ställas emot alla dom flyktingar som kommer och som då också tar i anspråk sjukvård och skolor och allt möjligt. Men det är nog på det viset att humanismen kräver faktiskt att man får göra avkall på sin välfärd då.

Det är bra att denna ärliga prioritering kommer i dagen. Det ska Ramberg ha heder av, för ett av problemen i höstas var att målkonflikter förnekades. Under hela hösten 2015 kampanjades det på många håll att man inte fick ”ställa grupper mot varandra” och inte ”göra människor till siffror”. Det var en orimlig hållning. Både jag (i SSU:s tidskrift Tvärdrag) och min statsvetarkollega Anders Sundell (på Politologerna) kände oss på olika håll plötsligt manade att påminna om en av statsvetenskapens grunddefinitioner: att politik handlar om ”den auktoritativa fördelningen av värde”. Det är inget sundhetstecken att sådana självklarheter behövde sägas. Det är för övrigt extra svårbegripligt hur detta kan/kunde vara kontroversiellt i ett parti vars själva väsen handlar om fördelningspolitik. Idén om fördelning, när allt kommer kring, är bara meningsfull utifrån antagandet att resurserna är begränsade. Med detta sagt finns det självklart retorik och politiska förslag vars syfte verkligen är att slå split och misstro. Men om det tas till intäkt för att man inte får ifrågasätta om resurser satsas bäst och skäligast på en grupp eller nyttighet i samhället över en annan, då har man abdikerat från politikens grundläggande uppdrag.

Hursomhelst, det är positivt att debatten nu har förflyttats så att mycket färre nu försöker gömma sig bakom sådana retoriska grepp. Det gör att vi nu öppet kan diskutera ställningstaganden och värderingar. Så låt mig diskutera just Rambergs inställning till målkonflikten. Kanske kan det inspirera någon journalist att ställa svårare frågor nästa gång, och på så sätt få till stånd en mer nyanserad debatt.

För min första reaktion på intervjun var nämligen en liten irritation över att Ramberg tilläts att utan följdfrågor argumentera utifrån rena principskäl (”humanism”), och aldrig behövde motivera någon begränsning alls. Men i en värld av upp till 60 miljoner människor med skyddsskäl så kan man tycka att en debattör bör ha en idé om när Sverige har tagit sin del av bördan. Kort sagt, man borde ha en idé om vid vilken punkt ”humanismen” möter ett legitimt egenintresse/gruppintresse. Man bör bli pressad att svara vilken nivå man anser är den rimliga. För tanken på att man i sin tur kan bli kritiserad för egoism av någon som vill förlägga linjen ytterligare åt det universalistiska hållet skulle kunna medföra lite större ödmjukhet gentemot de man själv anser ha dragit linjen för egoistiskt. Framförallt tvingar det en att erkänna att de flesta av oss är inblandade i samma svåra bedömningar, snarare än att som Ramberg reducera frågan till bara två ”sidor”, humanism eller gruppegoism.

Fast å andra sidan, om Ramberg faktiskt säger att det är så hon ser på frågan så ska vi ta henne på allvar och försöka utreda vad som händer om man anammar hennes tänkande. I sitt blogginlägg skriver hon:

[I] en konflikt mellan ett högt asylmottagande och välfärden är jag av uppfattningen att humanismen måste gå före värnandet om den generella välfärden.

Detta är såklart just en princip om att omsorg om välfärdssystemen inte ryms inom vad som är ett legitimt gruppintresse. Det är värt att påpeka att detta är en ganska radikal linje. I Rambergs ögon är det inte en fråga om gradskillnader – att vi kan offra en del välfärd, men att det också finns en punkt där vi med goda skäl kan anse oss gjort tillräckliga uppoffringar. Det vill säga hon avfärdar premisserna för den diskussion som de flesta av oss anser delta i. (Här finns exempelvis inte ens rum för argumentet att Sverige borde ta emot en andel flyktingar motsvarande vår andel av världens BNP.) Istället är det renodlade principiella positioner som hon är ute efter. Hon tycks anse att man måste ha en princip som ger samma utslag i alla situationer eller nivåer där en praktisk målkonflikt uppkommer mellan den egna välfärden och andras basala skydd. Kort sagt, hon är inte intresserad av att, i bokstavlig mening, hitta en ”avvägning” mellan dessa intressen, utan bara av principer som ger otvetydiga utslag i hur den aktuella typen av intressekonflikt ska avgöras.

Samtidigt undrar jag om hon helt tänkt igenom vad de två extrempositionerna isåfall består i. Exempelvis tycks Ramberg utgå från att nuvarande politik, eller önskan av minska flyktinginvandringen, utgör renodlad gruppegoism. Men både gårdagens och dagens politik utgör i själva verket en avvägning mellan gruppens intressen och utomståendes. Hade Sverige agerat utifrån ren gruppegoism hade vi inte haft något bistånd överhuvudtaget (eller bara så lite som skulle kunna motiveras egennyttigt). Vi skulle förmodligen inte heller ha någon flyktinginvandring alls. Detta senare påstående går för övrigt att göra utan att man intar någon speciell hållning i frågor om mångfaldens värde kontra institutionernas behov av homogenitet. För oavsett var man landar i sådana frågor så skulle mångfaldens värde istället kunna tillfredsställas av kvalificerad arbetskraftsinvandring, och vars omfattning skulle kunna kalibreras för att undvika integrationsproblem. En del av de sociala problem, bristande social rörlighet och bristande integration som Sverige präglas av är uppkomna av våra humanistiska åtaganden i flyktingfrågan, snarare än som en nödvändig baksida av invandring i sig. Ett totalt egennyttigt land skulle kunna ha invandring som gav den mångfald som det önskade, men välja ut högutbildade invandrare och noga väga mångfalden i relation till samhällets och invandrarnas förmåga till integration, etc. Sverige utmärker sig dock sedan 70-talet av att flyktinginvandring dominerar över arbetskraftsinvandring – i praktiken en invandring dominerad av lågutbildade till en ekonomi som hör till de mest kunskapsintensiva. Ett land som satte sina egna intressen över allt annat skulle aldrig bedriva en sådan politik. Det följer att så länge Sverige inte har strypt allt bistånd och helt stängt dörren för all flyktinginvandring så kan dess politik alltså inte betraktas som ren gruppegoism. Vi har alltid befunnit oss på en skala vad gäller hur vi värderar egna och andras intressen. Det är naturligtvis fortfarande möjligt att tycka att den nuvarande avvägningen är för egoistisk, men det är inte korrekt att måla upp alla sina motståndare som företrädare för extrempositionen att inget välstånd eller välfärd någonsin bör offras.

Om Ramberg nu ändå vill beskriva det på detta sätt så måste ett minimikrav vara att hon också tar ansvar för ”sin” egna motsatta extrempunkt. Och hon är, åtminstone med debattens tidigare mått, faktiskt förvånansvärt bra på detta. I sitt blogginlägg skriver hon att flyktingmottagande innebär att ”alla får vara beredda att under en kortare eller kanske längre tid sänka sina krav”. Det är inte många som faktiskt står upp för att de anser att en långsiktig sänkning av välfärd och institutioners kvalitet är ett acceptabelt pris. Men det bör ändå inskärpas att det är ett missvisande ”kanske” som hon slänger in, alternativt att ”lång sikt” här sträcker sig bortom alla nu levande individer. Kort sagt avspeglar formuleringen att hon nog inte helt tänkt igenom sin positions interna logik.

Hennes formulering väcker nämligen två frågor: hur mycket lägre krav, och hur länge. Hur många av de 60 miljonerna med skyddsskäl bör Sverige ta emot? Eftersom omsorg om den egna gruppens välfärdssystem anses vara ogiltig gruppegoism, så har Ramberg ingen ”broms” att tillgå i sitt resonemang. Sveriges skyldigheter härstammar från att vi är ett rikt och stabilt land, och i avsaknad av andra principer som kan ange en brytpunkt, så måste vi dra slutsatsen att storleken på flyktingmottagandet kommer vara omfattande så länge som Sveriges relativa välstånd är stort. När den offentliga ekonomin och samhällets institutioner försämras, av de kostnader och de personella resurserna som flyktingmottagningen och integrationen kräver, så leder detta naturligt till att Sverige blir mindre attraktivt som land, och flyktingströmmen minskar. Mycket mer än så kan inte Ramberg säga. Det ligger i positionens natur att så länge andra människors basala intressen främjas av att komma hit så kan Ramberg inte neka, förrän när själva den politiska ordningen i Sverige i sin tur är i riskzonen. Hon har helt enkelt inte några argumentativa resurser för att säga ”stopp” i ett tidigare skede. Om det inte sker rena mirakler med världens fredlighet och välstånd så innebär hennes position att människor kommer att komma hit tills dess att tillståndet i landet inte längre motiverar någon att göra resan, det vill säga när vi inte längre framstår som ett attraktivt land i förhållande till, säg, Libanon. Det behöver nog inte påtalas att denna utjämning i livschanser och livskvalitet är en mycket långtgående sänkning av ”våra krav”. Och det finns inget relevant ”kanske” kring huruvida Rambergs principer leder till en långsiktig sänkning av livskvalitet och tryggheten i Sverige. Tvärtom är det närmast inbakat i den position hon förfäktar. För hur skulle hennes principiella linje inte leda till att vi fortsätter att sänka inhemska krav för att möjliggöra flyktingmottagning?

Är det här resonemanget orättvist mot Ramberg? Jag tror inte det. Som sagt, det är Ramberg själv som insisterar på att framställa frågan på ett sätt som reducerar den till extrempunkterna – det är inte jag. Det enda jag insisterar på är att hon isåfall står upp för implikationerna av sin extremposition. Det innebär att hon inte får linda in eller hymla genom att säga att målkonflikterna ”kanske” kvarstår på lång sikt. Ju mer jag tänker på det desto märkligare framstår detta påstående. Det låter som om hon menade det som en empiriskt öppen fråga. Men hennes princip anger som sagt den rätta prioriteringen – om flyktingmottagandet blir så omfattande att det inte finns resurser till våra ordinarie välfärdsystem, då är det välfärdsstaten som måste monteras ner. Så det enda förhållandet som gör att ett ”kanske” kan komma in i bilden är att hon isåfall gör empiriska antaganden som är helt exceptionellt optimistiska. Som sagt, 60 miljoner med flykting- och skyddsskäl. Denna siffra går inte att avfärda genom att säga ”men det kommer ju aldrig komma 60 miljoner hit!”, för då fortsätter man att förlita sig på visumtvång och transportörsansvar – döden i Medelhavet – och man tar inte heller in att det står oss fritt att via UNHCR välja hur många kvotflyktingar vi vill ta emot. Trots att Ramberg retoriskt anspelar på flyktingkatastrofens magnitud så tycks den alltså ändå inte sjunkit in i hennes egna funderingar. Om den hade gjort det hade hon insett att det inte kan råda några tvivel kring vad hennes princip innebär: att hon faktiskt, här och nu, måste rekommendera välfärdsstatens avskaffande.

Eller så har hon, trots allt, några andra kriterier som faktiskt anger vad som kan anses vara en rimlig och skälig storlek på flyktingmottagandet, och som då berättigar restriktioner när det är uppfyllt. Isåfall så får hon gärna klargöra dessa nästa gång hon möter en mer granskande journalist. Och hon bör isåfall från och med nu undvika att måla upp bilden av att det finns en alldeles självklar humanistisk linje i kontrast till en renodlat gruppegoistisk.

Ett humeanskt synsätt på migrationsfrågor inom liberal politisk teori

Att byta avhandlingsämne mitt i anställningen, och till ett så omfattande område som migrationsfrågor numera utgör inom politisk teori, är inte helt lätt. Man kan drunkna i litteraturen.

Men jag tror att jag har haft lite tur. För det perspektiv jag utforskade i mitt förra avhandlingsämne (teorier om tidigmodern statsbildningsprocesser) tycks vara relevant även i mina nya frågor, utan dessutom verkar det vara outforskad mark. (Det låter kanske som en tacksam illusion, men jag tror faktiskt inte att jag lurar mig själv här.) Så kanske har jag här min chans att bidra till ”litteraturen”, som det heter.

Mina ambitioner med avhandlingen är förvisso mer samhällstillvända än vad som är brukligt. De teoretiska argumenten kommer förhålla sig till den specifika kontexten: hur ett land som Sverige – en välfärdsstat och en befolkning av präglad av progressiva och liberala värden – kan och bör hantera migration och integration. Avhandlingen kommer medvetet ta upp argument och föreställningar som är vanligt förekommande i den svenska debatten och föra upp argumentationen till den akademiska nivå där de ofta har sina mer förfinade motsvarigheter. Men detta är bidrag är ”tillämpat” i sin natur – det är att bidra till en samhällsdiskussion. Jag måste även ge ett inomakademiskt bidrag. (Ett ”inomäktenskapligt” bidrag, som autokorrekt förslog, torde dock vara helt omöjligt.)

Och här tror jag som sagt det är möjligt genom att anamma en utgångspunkt eller perspektiv som inte tidigare systematiskt utforskats i relation till dessa frågor. Det handlar om David Humes politiska filosofi. Hume skrev förvisso inget om migration och politisk gemenskap. Men givet att ”sakfrågan” är intimt förknippad med både hur vi tänker kring hur den politiska världen är beskaffad, och hur vi hanterar empiriska omständigheter i vårt normativa tänkande, så tycks Hume som en lovande utgångspunkt.

Jämfört med de övriga klassiska tänkare som figurerar i politisk teori kring migration så är Hume unik genom att utveckla en empirisk teori om stat och politik – han teoretiserande kring hur samhällen i grunden fungerar, snarare än att bara försöka nå fram till de bästa principerna för politiskt styre. I Treatise of Human Nature, och i essäer som ”Of the Origin of Government”, beskriver Hume människans naturliga socialitet, hur krig och våld ökar behovet av samarbete inom gruppen, och förklarar samtidigt att det grundläggande problemet att skapa social ordning kommer av att mellanmänskliga interaktioner i större grupper skapar fångarnas dilemma-situationer och free-rider-problematik. Han beskriver kort sagt behovet av, och problemen med att skapa, politiska institutioner. Dessa idéer kan följas till samtida samhällsteori (Thomas C. Schelling, Ernest Gellner, Russell Hardin), och erbjuder insikter om moderna samhällen och politiska system. Andrew Sabl, vars bok Hume’s Politics handlar om Humes stora historiska verk The History of England – de 1,3 miljoner ord som publicerades i sex volymer mellan 1754 och 1761 – skulle säkert vilja ge ytterligare en känga och betona hur märkligt detta försummande inom statsvetenskapen är. History of England gör Hume unik: ”Never before and never since has the best philosopher of an era written a book on the varieties of political choice and about the institutions that arise”.1 I kontrast till Hobbes, Locke, Rousseau och Kant så ägnade sig Hume på allvar åt att empiriskt förstå och förklara framväxten av ett lands faktiska institutioner.

Hume är också intressant utifrån sitt förhållningssätt till politiskt tänkande och frågan om förhållandet mellan empiri och normativa principer. Här kan nämnas hans kritik av både kontraktstänkandet och idén om naturliga rättigheter, och hans idé om ”circumstances of justice” som de empiriska grundantaganden som resonemang om rättvisa måste ta hänsyn till. Sedan har vi naturligtvis idén om ”Humes lag”, som ironiskt getts en innebörd som krockar med Humes filosofi som helhet.2 Humes moralfilosofi är naturligtvis naturalistisk och utilitaristisk rakt igenom. Det finns, i min mening, egentligen ingen konflikt mellan naturalism och Humes lag. Den kan i grova drag tolkas som en meta-princip: att man inte kan gå från är till bör utan att steget görs explicit och motiveras av någon princip. Och då är det fullt möjligt att en naturalistisk moralteori kan utgöra just en sådan princip. Hume följer ”Humes lag” genom att han så explicit anger vilken princip som agerar ”brygga” från är till bör: en utilitarism som bygger på att moral handlar om mänsklig välfärd och nytta.

Kort sagt finns frön till att utveckla resonemang med bäring på den aktuella samhällsdiskussionen, genom en humeansk syn på legitimitet, politisk kultur och tillit – och på hur sådana hänsynstaganden förhåller sig till olika positioner och argument i frågan om migration.

Noter

  1. Andrew Sabl, Hume’s Politics, s. x. ↩︎
  2. Se exempelvis R. Cohon (2008), Hume’s Morality och A. MacIntyre (1959), ”Hume on ’Is’ and Ought’”. ↩︎

Avhandlingsplan

För några veckor sedan skrev jag klart min avhandlingsplan. Eller plan och plan, faktum är att projektet fortfarande är vidöppet. Det består av fyra teman som jag måste hitta ett sätt att kombinera. Dock finns fortfarande möjligheten att jag i praktiken måste tona ner eller helt skrota ett av dem.

Temana är:

  • Teorier kring europeisk statsbildning under främst 1500- och 1600-tal
  • Begreppet politisk legitimitet
  • David Humes politiska tänkande
  • Bildandet och utvecklingen av den svenska staten.

De historiska och historisk-sociologiska delarna är helt ny mark för mig, och jag är fortfarande lite ovan vid att inte ägna mig åt normativ politisk teori.

Man kan säga att tre påståenden motiverar studien i dagsläget:

  • Statsbildningslitteraturen, särskilt det dominerande fiskal-militära paradigmet, är blind för processerna vari politiska aktörer försöker skapa och åtnjuta legitimitet.
  • Legitimitetsbegreppet, detta omtvistade begrepp, kan ges en ny och bättre definition om man utvecklar vissa tankar hos David Hume.
  • Statsbildningslitteraturen kan förbättras om man tar hjälp av Hume för att förstå politisk ordning och hur aktörer interagerar i skapandet och befästandet av auktoritetskonventioner (conventions of authority).

(Det svenska fallet är mest till för att ge en skådeplats åt de teoretiska argumenten. Men genom att konsekvent låta de teoretiska argumenten röra sig kring samma fall så är förhoppningen att avhandlingen kan komma att bli intressant även ur den empiriska och fallspecifika synvinkeln.)

Hursomhelst, jag lägger ut avhandlingsplanen här som pdf för dem som är intresserade.

Political theory as a subfield of political science

This essay was written in january as part of an exam in a course titled ”Social Studies of Science”.

My field of study would probably best be described as political theory, and more broadly, political science. The label of ‘political theory’, however, cover a very broad range of intellectual interests and pursuits, and one may even doubt that there exist enough commonality as to warrant one to speak of a “field” in any determinate manner. This vagueness of my field of study, and its rather insecure institutional place within academia, is actually part of what I would like to discuss in this paper.

Political theory is not science and the claims its practitioners make are rarely seen as claims to knowledge or truth. This puts me in difficulties with regard to the present exam question: much of the course material, concerned as it has been with science proper, will not be straightforwardly applicable to the field of political theory. But in this paper I will attempt an analysis of political theory as a field. By this I mean that I will not concern myself with describing prevalent theories and traditions in political theory and trying to explain them with reference to the social context. Rather, I will analyze political theory as a discipline — that is, its identity and place amongst other disciplines in academia.

This is not because I find the first set of questions unimportant. Indeed, in my view such reflections ought to be conducted by theorists themselves, so as to make the field in some sense more self-reflective. This would be the demand for what Bernard Williams calls ”reflective social understanding”:

[T]he education of political philosophers should include such epistemological materials as will help them to get some measure of the varying claims of the sociology of knowledge. As it has been said that metaphysicians and philosophers of language should not be verificationists, but should have a verificationist conscience, so political philosophers should have a readiness to be embarrassed by the possibility of reflexion on the formation and direction of their views (Williams 2006: 160).

Yet I will not pursue such reflections in the present paper. Partly because I find it difficult that to do to in as brief a space as this. Partly because very little of the course material seem relevant to such a task. Choosing instead to analyze political theory more broadly as a discipline it will be possible to keep this paper more in line with the themes, if not the specific theories, addressed in the course material.

As I said before, political theory is not a science. Yet it is currently a subfield of political science. This fact causes some tension within the discipline. It is not surprising, therefore, that calls are sometimes made for the separation of political theory from political science. I will now point to one such case of late, and make a suggestion of what kind of institutional or economic logic may account for such calls for separation.

In 2007 the political science department at Pennsylvania State University decided to no longer offer political theory as a main field of study for graduate and Phd students. The debate that this decision sparked recently reached the scholarly journals (Brown 2010; Gunnell 2010; Kasza 2010; Kaufman-Osborn 2010; Rehfeld 2010). I will draw on some of the arguments in this debate, but first I would like to pick up on some themes of the course that I think may help to explain the temptation to exclude political theory from the discipline of political science.

(1) There is within science always a struggle for economic resources, and this struggle determines what kind of research gets done. Thus there is a vital need to position and frame one’s research and discipline as highly important and useful.

(2) The prestige and status of science is unique in contemporary society.

Both these themes have often been subject for discussion in the lectures of this course, and is also discussed in the course literature (primarily Bucchi 2004; Ravetz 2006). They are of course the basic starting points that make the social study of science important and interesting. I will now try to build on these two ideas and analyse political theory’s position as a subfield of political science.

If (1) covers not only the practise of the natural sciences, but also every other kind of intellectual and academic activity, then, if we combine it with the fact (2) that science is highly esteemed, we get the formula: (3) There is an incentive for all academic disciplines to present themselves as constituting “science”.

Well then, what distinguishes political theory as a subfield in political science? Wendy Brown supplies an answer: “[P]olitical theory is the sole outpost of nonscience in an ever more scientized field” (Brown 2010: 681). While political theory cannot plausible dress itself in the robes of science, as Brown puts it, the other subfields of political science potentially can. Then, to the extent that political theory asks ‘the big questions’ about the study of politics, of its methodology and of social ontology, political theory makes itself an annoyance to its subfield neighbours. Not simply because it, through its existence, take up a proportion of the existing resources allotted to the discipline — and therefore annoys those who simply deem it a worthless practise — but because political theory may then be regarded as undermining a key factor determining the size of those resources, namely the possibility to present the discipline — to policy makers as well as the public — as a hard science. (This reaction is quite understandable, since, after all is said and done, who would wish to suffer the fate of the humanities?)

This partly explains, I think, the existence within social science of quite naïve and outdated ideas about science. If we combine the formula (3) with the fact that in the society at large “science” is still generally understood in a rather narrow positivistic fashion, then we need not be surprised that the very same conception of science is still entertained and propagated by scientists. After all, they themselves will benefit from presenting their discipline as in accordance with these conceptions of science. And hence, what Gregory Kasza describes as “the marginalization of political philosophy”, ought not to surprise us.

Make no mistake: political philosophy presents a threat to today’s mainstream political science. Contemporary research in the philosophy of science offers little justification for the neo-positivist template that still dominates empirical research in political science. To ask graduate students to probe the basic ontological, episte- mological, and normative questions of philosophy and apply what they learn to contemporary research in political science is to give away the store. The only way to stop philosophical inquiry from undermining the status quo is to exorcise it from graduate education. That is why philosophy requirements have disappeared from the curriculum. (Kasza 2010: 699)

Naturally, they are opposed to including in their discipline any intellectual enterprise asking the kind of questions Kasza sees as characteristic of political philosophy (he prefers the term ‘philosophy’ over ‘theory’ but treat them as interchangable):

What is the character of the human being and human society? What is politics and what should be the proper scope and objectives of political research? What sort of knowledge about politics is possible? What is science? What is a good society? (Kasza 2010: 697)

On the contrary, these scientists are rather happy in a state of affairs in which ”most graduate students are no longer taking courses that would problematize the correspondence between the social and natural sciences” (Kasza 2010: 699).

I will now expand on this issue of the distinctiveness of the social sciences. Kasza speaks of the ‘neo-positivists’. But let us return to the earlier proponents — or rather, to one of their critics. Isaiah Berlin was moving in the circles of British positivist philosophers, but became a staunch critic. In ‘Does Political Theory Still Exist?’ he discussed the scientistic ambitions of an even earlier age, the ambitions of those who, in the wake of Newton, had believed that the “monstrous muddle” of social and political doctrines could be cleared away “by the strong new broom of scientific method” (Berlin 1999: 162). Here is Berlin’s estimation of that project:

Nevertheless, attempts made by the philosophes of the eighteenth century to turn philosophy, and particularly moral and political philosophy, into an empirical science, into individual and social psychology, did not succeed. They failed over politics because our political notions are part of our conception of what is to be human, and this is not solely a question of fact, as facts are conceived by the natural sciences; nor the product of conscious reflection upon the specific discoveries of anthropology or sociology or psychology, although all these are relevant and indeed indispensable to an adequate notion of the nature of man in general, or of particular groups of men in particular circumstances. Our conscious idea of man – of how men differ from other entities, of what is human and what is not human or inhuman – involves the use of some among the basic categories in terms of which we perceive and order and interpret data. To analyze the concept of man is to recognize these categories for what they are. To do this is to realize that they are categories, that is, that they are not themselves subjects for scientific hypothesis about the data which they order. (Berlin 1999: 162-63)

The first part of this paragraph may simply express the thought that there are inevitably normative questions that can never be ‘solved’ by greater scientific knowledge in social and political matters. The second part, however, have more far-reaching consequences. For these concepts and categories, these models and presupposition of which Berlin speaks, are not simply something that we use to make sense of our experience, they form that experience. As Bernard Williams says, the understanding of historically and culturally different concepts and categories, and “the self-understanding of our own”, is then a prime task of philosophy (Williams 1999: xv). And since these models determine the actions and beliefs of individuals, there is a case to be made that an understanding of the social world depend on understanding such models and modes of thinking. “No amount of careful empirical observation and bold and fruitful hypothesis will explain to us what those men see who see the state as a divine institution” (Berlin 1999: 167-68). Political theory does exist, Berlin says, and its task is to bring, “by an effort of imaginative insight”, understanding of the concepts and categories that have dominated societies; insights without which these societies “will remain opaque to us” (1999: 168).

Still, it might be argued that this would be a humanistic enterprise, and that though it may supplement political science it has no place in that science. In reply to this argument, we may highlight the question of “the self-understanding of our own” concepts and categories. Then it will be seen that political theory, “the reflective dimension of political science” as Gunnell calls it (2010: 678), is integral to the discipline. For if there is no reflection on the categories and concepts “in terms of which we perceive and order and interpret data”, then we would not be able to make conscious choices about crucial methodological questions, and we would pursue our work unconscious of the presuppositions and social ontology that by necessity direct it. One does not simply by an empirical study discover what kinds of entities exist in the social world. On the contrary, a social ontology is conceptually prior to the study of that world — though the result of empirical work may then influence us to change our model and basic concepts of society. My point is: Either you try to be explicit about this ontology and try to understand the historical and sociological causes of these preconceptions, so as to make informed choices. Or you don’t.

What I am saying here could perhaps be understood as the claim that one task of political theorists is actually to conduct sociology of knowledge in relation to the field of political science. And, secondly, that the nature of political science is such that the discipline would fare less well as a science did it not make room for intellectual work of that kind. But I don’t mean to say that each and every political scientist must spend a whole lot of energy on these issues. As Bernard Williams told the philosophers: while there ought to be a sensitivity to these issues, this sensitivity may sometimes rightly take the form of simply looking the difficulty in the face “and getting on with something one actually believes in” (Williams 2006: 160). However, at the level of the whole discipline and the departments (such as Penn State), such an attitude is a different matter completely.

I have in this paper suggested that a certain amount of political theory and sociology of knowledge would make political science better off. Better off epistemologically speaking, I must stress again. For as I have also suggested, there seem to exist a kind of institutional and economical logic that threaten to make the discipline worse off in terms of resources, if it were to acknowledge precisely that view. This social analysis explains why my field of study seem to have an uncertain disciplinary home.[1] As long as the ‘distinctiveness’ of social science of which I have spoken is not broadly understood in the rest of society, then this state of affairs is likely to remain. For the existence of a profession of political science depend on the willingness of the rest of society to financially support it. And the extent of this willingness is crucially dependent on whether the profession is regarded as “science”. So, whether due to an adaption process, or to a selection effect, it is no surprise that there is tendency in the profession to propagate the same conception of science as that which is held by its financiers. This perhaps explains the prevalence of philosophically disreputed ‘neo-positivist’ views of science, and why a department of the discipline decided to give an entire subfield the boot.


Notes:

[1] The situation of course varies between different regions. Kasza complains of “America’s overspecialized academic structure”, and the “ill influence” it has had in the United Kingdom and Germany (Kasza 2010: 698). My view regarding Sweden is that Kasza would have less cause for concern in this case.

References:

  • Berlin, Isaiah (1999), Concepts and Categories (Princeton, NJ: Princeton University Press).
  • Brown, Wendy (2010), ‘Political Theory Is Not a Luxury: A Response to Timothy Kaufman-Osborn’s ‘Political Theory as a Profession”, Political Research Quarterly, 63 (3), 680-85.
  • Bucchi, Massimiano (2004), Science in Society (London & New York: Routledge).
  • Gunnell, John G. (2010), ‘Professing Political Theory’, Political Research Quarterly, 63 (3), 674-79.
  • Kasza, Gregory J. (2010), ‘The Marginalization of Political Philosophy and Its Effects on the Rest of the Discipline’, Political Research Quarterly, 63 (3), 697-701.
  • Kaufman-Osborn, Timothy V. (2010), ‘Political Theory as Profession and as Subfield?’, Political Research Quarterly, 63 (3), 655-73.
  • Ravetz, Jerome (2006), The No-Nonsense Guide to Science (Oxford: New Internationalist).
  • Rehfeld, Andrew (2010), ‘Offensive Political Theory’, Perspectives on Politics, 8 (02), 465-86.
  • Williams, Bernard (1999), ‘Introduction’, in Isaiah Berlin, Concepts and Categories (Princeton, NJ: Princeton University Press).
  • Williams, Bernard (2006), Philosophy as a Humanistic Discipline (Princeton, NJ: Princeton University Press).

Site Meter

Science is a social enterprise (A note on Karl Popper’s theory of science)

The following is an essay written in response to an exam question in a course titled ”Social Studies of Science”. The question: ”Is it necessary to employ a social scientific approach for understanding and explaining the development and content of science? If so, why?”

I will in this paper answer the question with a restricted and qualified ”yes”. The reasons for the affirmative answer, as well as the reasons for the qualifications to that answer, will be supplied from Karl Popper’s philosophy of science. My general view is that the social aspects of Popper’s theory are often neglected, and that his ideas are often presented, unfortunately, as methodological rules for heroic individual scientists but with the implication of being of limited relevance for ordinary scientists.

But Popper’s view of science is thoroughly social. Science is a social institution. Even in the highly abstract treatise The Logic of Scientific Discovery ([1935] 1959) the social aspects of science are evident (though not often explicitly discussed). And in The Open Society and its Enemies ([1945] 2003) Popper’s social or institutional view is in full display:

[W]hat we call ‘scientific objectivity’ is not a product of the individual scientist’s impartiality, but a product of the social or public character of scientific method; and the individual scientist’s impartiality is, so far as it exists, not the source but rather the result of this socially or institutionally organized objectivity of science. (2003: 243)

Popper is famous for stressing the objectivity of science. His theory of science is highly normative: scientists ought to formulate theories capable of being disproved, and they should try, to the best of their ability, to actually disprove them. Now, one important part of the field of the social studies of science is the empirical study of how scientists actually go about their business. How they formulate theories, how they conduct experiments and behave in the laboratories, how they interpret data, and so on. Such studies often show the irrationality and biases of the scientists, and the (unconscious) unwillingness to accept evidence that goes against their own theories. Knowledge of this practical reality of science ought to foster some healthy scepticism and critical attitude towards the claims of science, the claims of authority and privileged access to the truth.

Even though I agree with this general attitude, I have doubts about the theoretical (or philosophical) importance of these critical studies. I doubt, that is, whether the failures and biases of scientists, such as they are revealed by sociologists of science, entitle one to draw more general and philosophical conclusions about the (non)-objectivity of science. Since if one shares Popper’s view of science in the quote above, the conclusion to be drawn is not necessarily philosophical scepticism about the objectivity of science and its claims to discover truths. “The sociology of knowledge”, Popper wrote…

…shows an astounding failure to understand precisely its main subject, the social aspects of knowledge, or rather, of scientific method. It looks upon science or knowledge as a process in the mind or ‘consciousness’ of the individual scientist, or perhaps as the product of such a process. If considered in this way, what we call scientific objectivity must indeed become completely ununderstandable, or even impossible; and not only in the social or political sciences, where class interests and similar hidden motives may play a part, but just as much in the natural sciences. Everyone who has an inkling of the history of the natural sciences is aware of the passionate tenacity which characterizes many of its quarrels. No amount of political partiality can influence political theories more strongly than the partiality shown by some natural scientists in favour of their intellectual offspring. If scientific objectivity were founded, as the sociologistic theory of knowledge naïvely assumes, upon the individual scientist’s impartiality or objectivity, then we should have to say good-bye to it. (Popper 2003: 240; emphasis in original.)

Let us turn now to Popper’s own view of objectivity. Popper does not ground scientific objectivity on the individual scientist’s objectivity; rather it is inter-subjective criticism, and the norms that guide this “friendly-hostile co-operation” between scientists that matter (Popper 2003: 241). To further emphasize Popper’s social view of science, we may recollect his thought experiment regarding Robinson Crusoe. The upshot of this experiment is that it would have been impossible for Crusoe to conduct science: Even if we imagine Crusoe as equipped with all the equipment, technology and intelligence needed for formulating and testing theories, it remains the case that Crusoe actually doing all that still can not amount to him doing science. The impossibility of ‘Crusoenian science’ is due to the impossibility of criticism. Intersubjective criticism is simply a necessary condition for science, according to Popper. This shows, as clear as it possibly can, that in Popper’s view science is, by definition, a social enterprise.

It follows, if science has this institutional and social character, that surely science could not be properly understood without the use of social scientific theories and models. Institutions are, after all, the subject matter of social science. I will now try to sketch the various issues that, from a Popperian perspective, such a social study of science ought to concern itself with, and relate these to the themes in our course literature.

David Bloor does well to highlight that in Popper’s view ‘facts’ are theory-laden and never fully justified by experience (Bloor 1991: 60-61). I will now go into greater detail regarding this issue. According to Popper, we can have no direct and unmediated access to the world. Rather, our theories guide our observations, and on account of these observations we formulate what Popper calls ‘basic statements’. It is these statements which potentially falsifies our theory, not the observations themselves, i.e not the ‘protocol sentences’ or ‘observational reports’ describing ‘I saw an instance of x at time y and place z’ (Popper 1959: 98).  The important thing is however that when we usually speak of ‘facts’ in relation to our theories, we actually speak of low-level hypothesis. Facts too are subject to inter-subjective tests before they can be accepted. Basic statements are statements about observable phenomena, ‘observable’ here having a public dimension: the phenomenon will be possible to observe by others given that a certain experiment x is repeated (cf Bucchi 2004: 50-51; Popper 1959: 102).

Basic statements are prompted by experience/observation, but accepted by decision (Popper 1959: 105). This raises questions about how and on what grounds one take the decision to accept a basic statement. That is, how are sense experiences to be related to the low-level statements, ‘statements of fact’, accepted into one’s scientific work? All this might sound a digression from the topic of this paper. But it is not, which will be apparent when now turn to the consequences of this view. In brief, what we have here is actually the most striking argument for why ‘Crusoenian science’ is impossible. The issue I have just digressed into is the key reason why science necessarily is a social enterprise. For what Crusoe never can do is to validate his own observations. That means, for instance, that there is no reliable way for him to make allowances for his reaction-time in making those observations. If we compare this, Popper writes,

…with the way [reaction-time] was found out in ‘public’ science—through the contradiction between the results of various observers—then the ‘revealed’ character of Robinson Crusoe’s science becomes manifest. (Popper 2003: 243)

Turning again to the course literature, we find in Latour the interesting story about Robert Boyle and the Air-Pump. With an apt phrase, Boyle can be described as staging “a theatre of proof” (Latour 1993: 18). This is the birth of the modern empirical and ‘public’ science. I am not going to dwell at this point, but merely point out that given Popper’s account of tests and observations — the upshot of which is that basic statements and ‘facts’ are ultimately accepted through a decision — then the kind of historical studies of the development of new instruments and technology are of great significance. Crucially, such studies ought to be concerned with how these technological developments are interpreted and discussed by scientists, and how consensus on what is to count as evidence is re-established (the re-establishment, that is, of the inter-subjective testability of their theories). To be sure, we could not ‘understand’ science without such studies.

It should also be noted that the ‘decisionist’ character of Popper’s treatment of basic statements and facts, also characterizes his main doctrine: falsificationism. This point has been well expressed by Ian Jarvie. Popper has been criticized on the grounds that falsification does not have the advantages that Popper claims, since it is always logically possible to ‘blaim’ a negative result on other factors and thus avoid falsifying the theory by the introduction of ad hoc hypothesis or by redefinition of terms. But as Jarvie notes, this is a strange point of criticism against Popper, since he is clearly aware of this possibility and his theory is actually developed to deal with it. It is this very possibility that accounts for Popper’s turn to ‘a social view’ of science (Jarvie 2001: 42, 71-72, 83-84). For even though falsifiability does have a logical advantage over induction and verifiability,[1] this is clearly not enough (since falsification can be evaded). What is needed is the decision to adopt a “meta-methodological social rule not to avoid falsification” (Jarvie 2001: 43). The demarcation between science and non-science is not in any sense natural or logical, but social: the convention or agreement of some people to engage in criticism and to let experience (results of inter-subjective tests) refute their ideas and theories (Jarvie 2001: 44). As Jarvie describes it, problems in trying to formulate a pure logic of science led Popper to emphasize instead the institutional character of science. Science is characterised by the adoption of a set of rules, a methodology, by a group of people with certain aims. This is the ‘social turn’ in Popper, according to Jarvie.

Methods are social. Popper’s repeated strategy is to reframe philosophical problems as methodological problems, to turn, that is, metaphysical issues into social decisions. (Jarvie 2001: 35)

Now then, if science is constituted by the adoption of a certain social conventions, and governed by a particular ethos, what would a sociologist of science primarily study? I have already indicated, with regard to Boyle, one such area, namely how ‘facts’ come to be recognized in this community of scientists. But I would like to point out two other broad areas of inquiry. Firstly, we may ask how such social conventions come into being, what cultural factors may underpin institutionalized criticism, and so on. In other words, we may ask about the birth and cultural history of science. Secondly, if science is an institution, we may ask the same questions as of other institutions. Do they serve their purpose? Are they degenerating? Do they need reform in any way?

These two sets of questions ought to interest a Popperian sociologist of science. Popper himself sometimes wrote about the first set, but wrote next to nothing – except briefs laments of ‘Big science’ – about the second. In texts like ‘Towards a Rational Theory of Tradition’ and ‘Back to the Presocratics’ he describes the birth of the tradition of rationalism, the tradition of critical discussion, of criticizing and reformulating theories (Popper 2002: 161-82, 183-205). In connection to Arun Bala’s book on the multicultural character of science and its historical development, it might be worth to point out how Popper viewed the birth of science. It was the result, Popper always held, of culture clash (see for instance Popper 1994: 38-43). In that sense, Popper is not Eurocentric in Bala’s definition; he does not hold that science was “autogenerated within Europe” (Bala 2006: 22). Bala speaks of the birth of modern science as ‘dialogical’. With Popper we can say that also the birth of Greek science was ‘dialogical’ at its core: it was the meeting of cultures and civilizations that provided the impetus for some thinkers to challenge the received cosmological views and explanations of their own culture. Without the contact, the dialogue, with other cultures, the critical tradition would not have been born.

The second set of questions was largely ignored by Popper. This is a great weakness, since it follows from his theory that the institutions of science must be critically studied and evaluated. If science is a ‘special kind of institution’, with a certain authority to its claims, as it certainly has according to Popper, then its institutional workings must be subjected to inspection and criticism. Ian Jarvie has argued for this with great force. It is commonly held that Popper first wrote Logic of Scientific Discovery and that his later treatise on social and political philosophy, The Open Society and Its Enemies, constitutes a kind of application or extension of his philosophy of science. Ian Jarvie present a different view. While the institutional character of science was implicit in Logic it was fully developed in The Open Society. And, crucially, The Open Society contained a philosophy that proposed a critical attitude toward the institutions of social life, and commended that they must always be subject to scrutiny and reform. But Popper then failed to apply this to science itself. Through this failure Popper can be accused of, as Jarvie puts it, ‘beautification’ of science. He thus contributed in keeping the “sacred aura” of science, an aura which, as Bucchi says, inhibited the development of sociological studies of science (Bucchi 2004: 15). Jarvie’s point though, is that by such beautification Popper is not true to his own philosophy (Jarvie 2001: 87, 213). As an institution, science may or may not function well. It may become corrupted and its authority be abused. As Jerome Ravetz says, the social organization of contemporary science is very different from the time of ‘little science’, and some of the old views of science may be obsolete (Ravetz 2006: 47-52). Issues of governance of the institutions of science thus come to the forefront. And especially so if one subscribe to Popper’s account of scientific objectivity, since on this account objectivity is generated (or not, as the case may be) by the workings of the institutions of science. Rather than inhibiting, through beatification, the sociological study of science, Popper ought to have welcomed such studies. Popper’s highly normative philosophy of science ought, for these reasons, to be conjoined with a Popperian sociology of science, so that the institutions of science can be evaluated and the need for reform be estimated. Such a combination of, on the one hand, normative methodology and on the other critical social studies of scientific practise, is in my view highly desirable.

*  *  *  *

Notes:


[1] As Quine says, ”it would be beside the point to reply that a law is sometimes preserved by challenging the solitary contrary instance as illusory. The point is that one unblack raven, if conceded, suffices to refute the law. Obviously such laws admit no supporting evidence as conclusive as the refuting evidence” (Quine 1974: 218; emphasis in original).

 

 

 

 

 

 

 

 

 

References:

  • Bala, Arun (2006), The Dialogue of Civilizations in the Birth of Modern Science (New York: Palgrave Macmillan).
  • Bloor, David (1991), Knowledge and Social Imagery (Chicago: The University of Chicago Press).
  • Bucchi, Massimiano (2004), Science in Society (London & New York: Routledge).
  • Jarvie, Ian (2001), The Republic of Science. The Emergence of Popper’s Social View of Science 1935-1945 (Amsterdam: Rodopi).
  • Latour, Bruno (1993), We Have Never Been Modern (Cambridge, MA: Harvard University Press).
  • Popper, Karl (1959), The Logic of Scientific Discovery (London: Hutchinson & Co.).
  • Popper, Karl (1994), The Myth of the Framework (London & New York: Routledge).
  • Popper, Karl (2002), Conjectures and Refutations (London & New York: Routledge).
  • Popper, Karl (2003), The Open Society and Its Enemies. Volume Two: Hegel and Marx (London & New York: Routledge).
  • Quine, Willard V. (1974), ‘On Popper’s Negative Methodology’, in Paul A. Schilpp (ed.), The Philosophy of Karl Popper (The Library of Living Philosophers; La Salle, IL: Open Court Publishing Co.), 218-20.
  • Ravetz, Jerome (2006), The No-Nonsense Guide to Science (Oxford: New Internationalist).

Site Meter