En vinddriven socialdemokrati?

Givet den essä om Socialdemokratin och flyktingkrisen som jag skrev i våras (och som för övrigt snart utkommer i en antologi utgiven av S-akademiker) kan det nu vara värt med en kort uppföljning. Ingen har säkert missat att Socialdemokraterna fortsatt sin ompositionering i migrationsfrågan. Vad som först var en tillfällig, och motvilligt införd lösning, paketerades häromveckan om till att partiet lagt om flyktingpolitiken ”som blev ohållbar under de borgerliga åren”. I dagarna har man också publicerat en minst sagt uppseendeväckande kampanjannons som tydligt försöker plocka poäng på införandet av gränskontroller.

Det mest häpnadsväckande är inte förändringen av partiets politik – ibland går det fort i politiken. Det mest märkliga är avsaknaden av motivering. Det är som om man önskade ändra politik men för allt i världen inte vill öppna upp för ett omprövande offentligt samtal. Vad var det egentligen som var ”ohållbart” i den tidigare politiken? Syftar Socialdemokraterna nu inte längre bara på problem i det omedelbara mottagningssystemet, utan även samhällets integrationsförmåga på längre sikt? Vem vet.

Kanske ligger det i en politisk-teoretikers natur och profession att beklaga sig över det offentliga samtalet. Men i det här fallet tror jag det står mer på spel än så. Jag tror att man gravt underskattar den förtroendeknäck som hanteringen av flyktingkrisen medförde, och sannolikheten att den knäcken kan komma att fortsätta undergräva de gamla partierna alldeles oavsett vilken politik som de anammar. Det enda som kan reparera en sådan skada är att ärligt redovisa vad man numera anser vara tidigare misstag och felaktiga argument, och varför man idag är övertygad om att en annan väg är nödvändig.

Men det är också farligt på ett annat sätt. När man har den politiska linjen klar men ingen grundläggande berättelse så kan man frestas anamma vilket skäl som helst som kan användas för att försvara linjen. I avsaknad av att partiet tydligt satt ramarna för diskussionen tycks man nämligen haka på vad som verkar för dagen gångbart. Detta problem blev extra tydlig genom den nämnda kampanjannonsen som blivit omtalad senaste dagarna. På en affisch med en bild på en polis och en gränskontrollant på ett tåg proklameras att ”Vi slår vakt om Sveriges säkerhet”. En annons som ofrånkomligen utnyttjar och spär på det narrativ där helt vanliga asylsökande i första hand ses som farliga människor.

Det finns såklart legitima säkerhetsaspekter kring flyktingmigration, men det är en helt annan sak att lyfta detta till en kampanjfråga. Vad är man som väljare förväntad att läsa in? I avsaknad av en annan förklaring av den politiken blir den naturliga tanken att detta är Socialdemokraternas huvudsakliga skäl för omläggningen av migrationspolitiken. Men detta bottennapp kan rimligen inte vara Socialdemokraternas genuina skäl.

Personligen tror jag inte Socialdemokraterna skulle ha hamnat här om partiets företrädare vågade tala klarspråk om flyktingmigrationens förhållande till den svenska modellen. Det borde egentligen inte vara så svårt. Som jag skrev i min essä om socialdemokratin i våras:

Inom loppet av en generation har Sverige gått från en av de mest homogena nationalstaterna till att ha en andel utlandsfödda som motsvarar vad invandringsländer som USA och Kanada hade under de historiska perioder då dess invandring var som störst. För ett land med en helt annan omfattning på de kollektiva åtaganden – och helt andra förväntningar vad gäller samhällets jämlikhet – så innebär detta en mycket stor utmaning i sig. Lägg till karaktären på invandringen – att det i huvudsak handlar om lågutbildad flyktinginvandring till en kunskapsekonomi – och man kan utan tvekan säga att situationen vi står inför helt saknar historiska motsvarigheter.

Låt oss uttrycka saken så vagt och så generellt som möjligt: att få ihop detta samhälle och lösa de integrationsproblem vi står inför kräver en invandring som är mindre än den som har lett fram till de nuvarande problemen. Att motivera och förklara varför detta är fallet måste göras, såklart, utan att spela på rädslor för ”främlingar”, rädslor för nytillkomna medmänniskor i vårt samhälle. Den uppgiften kommer inte Socialdemokraterna klara av om de tror att allt som räknas är att politiken läggs om, och bortser från behovet att förklara den verkliga utmaningen som gör omläggningen nödvändig.

Öppenhetens förutsättningar

I helgens Dagens Nyheter förde Lena Andersson ett intressant resonemang om skillnaden mellan nationalstaten och storstaden som politiska gemenskaper. Vad händer ”om Sverige vore en storstad”? Det vill säga om man fullt ut anammar de föreställningar vi har kring en storstads mångskiftande, ombytliga och anonyma gemenskap? Andersson idé är att det är föreställningar om land och nation som leder till att människor som vill flytta hit uppfattas som potentiella problem, att de upplevs som ett hot mot gemenskapen, och till tanken att människor måste stängas ute. Detta kommer av den abstrakta karaktär som ett ”land” måste ha, just genom att det inte går att överblicka i sin helhet. Därigenom präglas den lättare av föreställningar om en natur eller kärna som måste försvaras. Detta i kontrast till moderna storstäder: här finns ”inga föreställningar om en enhetlig anda som kan gå förlorad av att nya människor anländer till platsen”. Här lever man sina liv, sida vid sida: ”man tar de grannar man får och den lägenhet man har råd med”.

Några ska bittert ångra att de lämnade sin by långt borta, en del känna sig alienerade, illa behandlade av sin hyresvärd, utnyttjade av sin arbetsköpare, rasande på livets orättvisa villkor. Men stadens portar var åtminstone öppna. Ty städer är numera öppna medan länder är slutna; detta eftersom omsorgen om de egna, om tanken på landet och dess folk ger både rätt och plikt att fatta ”omdömesgilla beslut” med tanke på vad landet klarar att ”ta emot”. I en stad heter det inte att man tar emot inflyttande. Där finns ej värd och främling.

Tre metaforer för politisk gemenskap

Det är nog ingen slump att idén om grannar och grannskap dyker upp i texten. I den vänsterliberala teoretikern Michael Walzers moderna klassiker Spheres of Justice beskrivs i själva verket grannskapet som en av de grundläggande metaforer som kan användas för att resonera kring samhället och den politiska gemenskapen. Vad präglar ett grannskap? Jo, att det är en sammanslutning som inte har någon formell mekanism för vad Walzer kallar ”antagning”, dvs inträde i gemenskapen. Nytillkomna kan ”välkomnas eller inte”, men de kan inte formellt varken godkännas eller utestängas.1 Grannskap är i grund och botten inte den typen av gemenskap. De sociala mekanismerna för acceptans eller utstötning kan visserligen i praktiken vara starka, men den teoretiska betydelsen av frånvaron av formell antagning eller uteslutning kvarstår:

I princip flyttar personer till ett grannskap av egna motiv; de väljer och blir inte valda. Eller snarare är det så att det i brist på juridisk kontroll är marknaden som kontrollerar deras flyttning. Huruvida de flyttar bestäms inte bara av deras val utan också av deras förmåga att hitta ett arbete och ett ställe att bo på. […] Vad alla formella kriterier beträffar är grannskapet en slumpmässig sammanslutning.2

Eller för att repetera Anderssons formulering: ”man tar de grannar man får och den lägenhet man har råd med”. Häri ligger skillnaden mot de två andra metaforer som Walzer anser kan användas som ideal för en politisk gemenskap, nämligen en klubb eller en familj. En klubb präglas av att den har regler och procedurer för vilka som antas som nya medlemmar. Huruvida reglerna är strikta eller generösa är inte det viktiga i sammanhanget. Det viktiga är medlemmarna alltså kontrollerar fortlevnaden av sin gemenskap så som de själva förstår den genom att bland annat bestämma vilka som får bli nya medlemmar. Reglerna avspeglar vilka värden och kollektiva egenskaper som de redan existerande medlemmarna vill värna eller uppnå. I många gemenskaper är etniska och nationella band en avgörande del av gruppens självförståelse, vilket då också präglar dess regler för inträde – dvs idén om släktskap präglar gruppen, dvs den grundläggande analogin är att samhället är en familj.

När Lena Andersson kontrasterar länder mot städer ger hon uttryck för den grundläggande konflikten mellan å ena sidan metaforerna om klubb och familj och å andra sidan metaforen om grannskap. Som Anderson säger så är länder ”stängda” i viss mening: de ser till att ha kontroll över inträde. De är med andra ord ”klubbar”, och i högre eller mindre grad ”familjära” klubbar där etnisk eller kulturell tillhörighet har relevans i inträdesreglernas utformning eller motivering. Storstaden däremot präglas av grannskapets ideal och mentalitet. Anderssons förslag kan alltså förstås som att statens, eller ”landets”, form av gemenskap ska ändras: den borde bli ett grannskap.

Föreställning eller funktion?

Är Lena Andersson scenario önskvärt? Det är inte svårt att se charmen med storstadens och grannskapets form av gemenskap. Den ger ett stort mått av individuell frihet och autonomi, den ger möjlighet att leva sitt liv utan att alltför mycket störas av andras påträngande omsorger och krav på en djupare gemenskap och sammanhållning. Den representerar den öppna offentligheten, människors fria samverkan, och en ömsesidig men opersonlig tillit.

Men önskvärdheten är inte den enda frågan här. Man måste också fråga om det skulle gå att förverkliga. För Andersson tycks det möjligt. Det följer av att hon diagnosticerar ländernas ”slutenhet” med dess abstrakta och metafysiska karaktär – det ligger i sättet som ”landet” måste föreställas att invandrande människor ter sig som ett problem, något som stör bilden.

Men hur ligger det till med detta? Är det bara en fråga om föreställningar och idéer? Singapore är det mest givna fallet att diskutera – det är den enda riktiga stadsstaten i den moderna världen. Singapore har mycket riktigt en mycket stor invandring (främst en mycket stor arbetskraftsinvandring). Men det har definitivt inte avhållit sig från att ha en ”antagningspolitik”, för att använda Walzers termer. Invandringen är reglerad precis som i andra länder. Och stadsborna i Singapore tycks inte heller uppvisa det slags självklara öppenhet och avslappnade ointresse mot nytillkomna som Anderson förknippar med storstaden. I en artikel om invandring till Singapore står att läsa:

Whilst the inflow of immigrants and foreign workers have helped to alleviate a labour crunch and help the economy, the influx of immigrants and foreign workers to Singapore has resulted in strong sentiment by the locals against both foreigners and the government and was a major issue in both the 2011 general and presidential elections. Singaporeans have attributed to the government’s open-door immigration policy the country’s overcrowding and falling reliability of its public transportation system, increasing property prices for housing, suppressed wage level, increased competition for jobs and education, increasing income inequality and other social problems. These issues came under close scrutiny by foreign media in the aftermath of the 2013 Little India riot.

Singapore är numera ett land som ”invest a tremendous amount of social capital in ensuring that […] tensions, if they arise, are proactively addressed”.3 Det låter inte som Anderssons beskrivning av storstaden: att ”ingen lyfter på gardinen och undrar vad någon gör eller när de ska åka hem”.

Det enda empiriska fallet tycks inte stödja Andersson förklaring av skillnaden mellan ”länder” och storstäder” – det verkar inte vara något inneboende i storstadens som gör att den anammar ett helt annat slags politik eller mentalitet.4 Låt oss då växla fokus till alla de övriga storstäderna, och notera det uppenbara: att de ligger i länder. Kan det finnas ett samband? Ett troligt resonemang är att staten, som i den moderna världen alltså nästan uteslutande har ett ”land” som sin geografiska bas uppfyller något slags funktion – en funktion som storstäder idag alltså nästan alltid saknar. Det skulle förklara varför staden, när den som i Singapores fall måste ta på sig statens roll, får samma form av gemenskap som ett lands: det vill säga en ”klubb” eller ”familj”, där man anser att frågan om tillhörighet och inträde är viktig. Kanske är det så att storstadens normala öppenhet är möjlig just tack vare att det finns en annan enhet ovanför som begränsar inträdet till landet och i förlängningen därmed också till staden?

Lena Andersson förslag innebär i så fall att hon ”spänner vagnen framför hästen”: det är det ”stängda” landet Sverige som gör att storstaden Stockholm kan vara en (mer eller mindre) öppen och avspänd ”grannskapsgemenskap”.

Walzer om öppenhetens förutsättningar

Måste denna ”funktion” verkligen finnas? Är det otänkbart med ett Sverige som anammar grannskapets form av gemenskap fullt ut?

Michael Walzers svar skulle vara: ja. Den första komponenten i hans argument är att människor ofrånkomligen har idéer om sin lokala såväl som politiska gemenskap och sin egen plats i världen. Människor världen över är rent konkret väldigt olika sinsemellan – de pratar olika språk och lever efter olika normer och värderingar – och människor hyser inte heller per automatik sympati och tillit till varandra. Kort sagt, innebär detta att migration påverkar den sociala miljön, och människor tenderar att reagera på sådana förändringar. Trösklarna för när människor upplever förändringar som problematiska eller hotande skiftar från person till person, och grupp till grupp, och är naturligtvis inte skrivna i sten. Inte heller finns såklart några garantier att människor tolkar sin sociala miljö på ett korrekt sätt, snarare än att påverkas av missvisande budskap. Men det finns en dynamik här som inte går att bortse från.5

Den andra komponenten är världens ojämlikhet. De flesta människor är visserligen fästa vid sin plats på jorden, och flyttar inte om de inte avsevärt vinner på det i materiella omständigheter eller säkerhet. Men tyvärr är världen oerhört ojämlik, både ekonomiskt och i termer av kvalitet på offentliga institutioner. Detta gör att efterfrågan på att flytta till välfungerande länder är mycket stor. Dessa länder kan därför närmast liknas med ett elituniversitet, dit antalet sökande är oerhört högt trots avgifter och höga krav.6

Dessa omständigheter – människans benägenheter och världens beskaffenhet – gör att det krävs en ”antagningspolitik”, om gemenskapens egenskaper och värden ska kunna bibehållas. Grannskapets ideal kan vara kärnan i dessa egenskaper och värden – men det kan inte utsträckas till staten i relation till omvärlden.

För om man skulle anamma grannskapets princip på staten i stort, det vill säga att den inte tar någon hänsyn till omfång eller karaktär på inflyttningen, så kommer klubbens princip alltmer prägla vardagslivet och samhällslivet i övrigt.7 Människans benägenheter kommer att göra sig kännbara på nytt. Med en stor invandring, en som överstiger vad människor uppfattar som förenlig med upprätthållandet av karaktären, tryggheten och den ömsesidiga tilliten i den miljö man lever, så kommer människor att försöka återskapa dessa värden i de små öar där det fortfarande tycks möjligt. Människor flyttar till områden som är mindre präglade av omvandlingen. De offentliga miljöerna blir färre eller mer kontrollerade. I förlängningen kan offentligheten fragmentera – olika grupperna skapar sina egna offentliga rum och institutioner, likt i de mångkulturella storstäderna under de stora europeiska imperiernas tid.8. Kort sagt, grannskapen blir mindre öppna, mer ”ovälkomnande” i sin karaktär, och i vissa fall övergår de helt enkelt att bli klubbar. Segregering, ”gated communities” och en allt mindre gemensam offentlighet. Det är inte längre det öppna grannskapets princip som präglar staden, utan de många små gemenskaperna: de skiftande framgångarna de respektive grupperna, deras storlek och ekonomiska välmåga, kommer inte längre vara föremål för indifferens, för sådana aspekter utgör nu avgörande faktorer för den egna individens och egna gruppens livsbetingelser.

Detta är naturligtvis en glidande skala. Och en inte oansenlig mängd politisk teori handlar om var den rätta gränsdragningen ligger mellan individen, gruppen och den övergripande gemenskapen. Enligt Walzer har vi helt enkelt ett ofrånkomligt val att göra. Eftersom människor tycks värdesätta ett inte oansenligt mått av kontinuitet, tillit och gemenskap i sin sociala miljö så kommer ”gränser” att upprättas någonstans – det är bara fråga om på vilken nivå det ska ske på.

Grannskapen kan vara öppna endast om länderna är åtminstone potentiellt slutna. Det är bara om staten gör ett urval bland dem som söker medlemskap och garanterar de utvalda individernas lojalitet, säkerhet och sociala trygghet som de lokala grannskapen kan anta formen av ”indifferenta” sammanslutningar, bestämda enbart av personlig preferens och marknadskapacitet . […] Att riva ner statens murar är inte […] att skapa en värld där murar saknas utan snarare att skapa tusen små befästningar.9

Att värna öppenheten

Vad händer då med de moraliska skyldigheterna gentemot den ojämlika världen? Slutsatsen måste bli att den i huvudsak måste kanaliseras till att avhjälpa ojämlikheterna mellan länder, inte att öppna gränserna. För de politiska gemenskaperna – vare sig de är länder eller storstäder – är dömda att vara ”klubbar”.10 Detta gäller även gemenskaper som sätter öppenhet och mångfald som sina främsta ideal.

Dessa resonemang leder naturligtvis till en helt annan agenda än Lena Anderssons. Om man värnar grannskapets princip – livet i den anonyma och fria staden – är det inte principens utsträckning till staten man ska önska sig. Det vi borde värna är att grannskapen och offentliga miljöer själva behåller sin princip – att de inte behöver ”befästa sig”, inte bli till klubbar. De två ambitionerna står av allt att döma i direkt konflikt:

Historiskt sett har grannskap förvandlats till slutna eller trångsynta gemenskaper när staten har varit öppen.11

Andersson undergräver helt enkelt sina egna ideal. Storstäder, i den mån de uppfyller den idealbild som hon målar upp, är inte fredliga och frihetliga på grund av sina ideal. Tvärtom är dess ideal bara möjliga att förverkliga på grund av att en politisk enhet ser till att de nödvändiga förutsättningarna – en begränsning av inträdet, grundläggande social jämlikhet, en befolkning där så gott som alla uppnår de egenskaper som krävs för att vara en fungerande samhällsmedlem, och så vidare – är på plats. Man bedrar sig själv om man som Andersson riktar anklagelseakten mot den aktör som utgör garanten för samhällslivets öppenhet.

Fotnoter

  1. Walzer (1983/1992), Pluralism och jämlikhet, s. 56. ↩︎
  2. Walzer (1983/1992), Pluralism och jämlikhet, s. 57. ↩︎
  3. Shachar (2016), ”The Brave New World of Stratified Mobility”, s. 194. ↩︎
  4. Jag tvivlar dock inte på att om hälften av världens stater vore stadsstater så skulle vi se att de generellt skulle ha en mer generös invandringspolitik än vanliga ”länder”. (Och de skulle förmodligen ha större intern ojämlikhet.) Men detta förtar inte den principiella poängen. ↩︎
  5. Walzer (1983/1992), Pluralism och jämlikhet, s. 58-59. ↩︎
  6. Walzer (1983/1992), Pluralism och jämlikhet, s. 52. Analyser av efterfrågan på de nuvarande legala system för migration, och storleken på den illegala migrationen med alla dess risker och dåliga villkor som väntar migranten, tyder på att migration under öppna gränser skulle bli mycket omfattande. Rika länder skulle ”quickly be overwhelmed by truly massive flows of international migrants” (Zolberg (2012), ”Why Not the Whole World? Ethical Dilemmas of Immigration Policy”, s. 227.). ↩︎
  7. Walzer (1983/1992), Pluralism och jämlikhet, s. 59. ↩︎
  8. Walzer (1983/1992), Pluralism och jämlikhet, s. 59. ↩︎
  9. Walzer (1983/1992), Pluralism och jämlikhet, s. 59. ↩︎
  10. Walzer (1983/1992), Pluralism och jämlikhet, s. 85. ↩︎
  11. Walzer (1983/1992), Pluralism och jämlikhet, s. 59. ↩︎

Den svenska debattens mysterium

Frågan om det svenska debattklimatets natur och förändring är fortsatt fascinerande, och jag kan inte avhålla mig att fundera kring Mattias Hagbergs granskning för DN:s räkning av övriga borgerliga ledarsidors förändrade budskap och innehåll.

Hagberg ser en ideologisk förskjutning mot konservatism och högerpopulism. När Hagberg kontrasterar 2016 med samma tid 2010 finner han att 2010 präglades av betydligt större spännvidd i ämnen – ”allt från sömnbrist till narkotikapolitik”, och med ett tonfall som ”ofta [är] positivt, framtidsorienterat, hoppfullt”. En stor förändring alltså.

Det uppenbara försvaret för dessa ledarskribenter är naturligtvis att världen har förändrats, snarare än de underliggande värdena hos skribenterna. Jämfört med 2010 har det helt enkelt blivit påkallat med ett större fokus på grundläggande frågor om kriminalitet, rättssäkerhet, migration och samhällsgemenskapens grunder, etc. Eller som Anna Dahlberg skriver:

Mattias Hagberg undrar varför vi inte skriver lika mycket om exempelvis jämställdhet som vi gjorde 2010. Svaret är enkelt. Personligen kan jag inte uppbåda något engagemang för fler pappamånader när polisen har svårt att hinna utreda våldtäkter mot barn. Det finns första och andra rangens frågor och om samhällets grundläggande funktioner börjar svikta måste vår opinionsbildning anpassas efter det.

En intressant aspekt är att båda sidor utgår från att den offentliga debatten 2010 faktiskt var adekvat och rimlig. Hagberg anser det per automatik, hans kritiker genom att hänvisa till att den politiska verkligheten var annorlunda.

Men redan 2010 borde det ha varit uppenbart att mycket allvarliga problem var under uppsegling, och att de inte behandlades ordentligt. I mars 2010 skrev jag en text med utgångspunkt i att jag jag då hade blivit rånad och frihetsberövad i mitt arbete som lastbilschaufför. Jag sammanfattade bland annat brottsligheten som denna verksamhet (leverans av tobak i sydvästra Skåne) varit utsatt för, och beklagade mig över den svenska debattens brist på känsla för prioritet:

[Det] ska också påpekas att [rånet] i fråga inte är en isolerad företeelse. Denna ganska ringa verksamhet (som omfattar 3,5 chaufförstjänster ) har under de senaste två åren utsatts för två rån (varav ett med automatvapen, bakbunden chaufför, osv), en stulen lastbil, en knivhotad chaufför i Trelleborg, en pistolhotad chaufför i Rosengård, en tårgasattack från ett ungdomsgäng i Helsingborg, samt en rad mindre incidenter. Antalet liknande händelser som har drabbat kunderna är alltför många för att räkna upp, men de senaste innefattar två misshandlade affärsbiträden under ett rånförsök i Lund och nu i helgen en pistolhotad butiksinnehavare i Söderkulla.

För min del utgör all denna brottslighet — organiserad eller ”spontan” — tecken på ett samhälle som sviktar i sin förmåga att besvara ”politikens första fråga”. Det är vad min magkänsla säger mig, när jag i mitt arbete besöker de ruffiga delarna av Helsingborg, Landskrona eller Malmö. Inte minst under de senaste vintermånaderna då mörkret hunnit falla innan arbetets slut, så har känslan av osäkerhet, som till råga på allt tycks mig vara rationellt underbyggd, varit stark. Befinner jag mig i ett område där faktiskt politiken råder? ”Order, protection, safety, trust, and the conditions of cooperation”?

Som sagt, innan detta råder så är det, utifrån den realistiska ansatsen, oresonligt att sätta upp andra mål på den politiska agendan. Det är därför jag blir bekymrad över den svenska politiska debatten, där så mycket annat står på agendan. Skälet till detta måste vara ett slags politisk ojämlikhet. De agendasättande delarna av vårt samhälle bor eller arbetar inte inom sådana områden, och även om de har insikter om tillståndet så finns det stora risker med att föra upp det till debatt. Försvårande faktorer är att denna kriminalitet i de flesta av dessa fall (som jag personligen har erfarenhet från) är begången av invandrare.1 Och de som främst utsätts för brotten kommer därtill ur grupper som har svårt att göra sig hörda: dels andra invandrare, dels lågutbildad arbetarklass som har svårt att artikulera sina åsikter och erfarenheter på ett adekvat, icke-generaliserande, sätt. Dessa två fakta — att bristerna i vår politiska gemenskap drabbar vissa grupper i mycket högre grad än andra, och att dessa grupper samtidigt har svårigheter att få gehör för detta i debatten — är ett allvarligt problem. Det handlar, i en mycket precis mening, om politisk ojämlikhet.

Under denna tid, och inte minst efter valet 2010, var det mycket svårt att diskutera sådana här saker i offentligheten, eftersom så väldigt många ansåg att det var suspekt att lyfta frågor om brottslighet och integration. Många akademiker och journalister repeterade mantrat att det viktigaste var att bekämpa negativa föreställningar och berättelser kring invandring och integration, snarare än att sakligt diskutera vilka problem som fanns, och vad som kunde göras. Detta var olyckligt. Och ja, man borde till och med ha kunnat diskutera huruvida landets migrationspolitik eventuellt övertrasserade samhällets integrationsförmåga.

Detta var, i min mening, förlorade år vad gäller svensk politisk debatt, och jag tror att de bäddade för att ett parti med rötter i nazismen kunde växa till att numera vara tredje största parti.

Diskussionen om den svenska politiska debatten bör därför i mina ögon inte fokusera alltför mycket vid själva förändringen 2014-2016. Det som verkligen är i behov av förklaring är det konsensus som rådde tidigare.

Detta för oss tillbaka till Hagberg. Särskilt i hans resonemang om socialliberalism och migration är Hagbergs artiklar intressanta genom vilka grundantaganden som de avslöjar. Hagberg kategoriserar helt enkelt frågor om invandring och nationell identitet som i sig ett avsteg från sociallliberal ideologi. Därmed illustrerar artiklarna, helt oavsiktligt, hur avlägsen svensk offentlighet verkligen varit från hur de akademiska diskussionerna om dessa frågor ser ut. Hagberg tar den politiska teoretikern Gina Gustavssons redogörelse för en av mainstream-positionerna kring förhållandet mellan liberalism och nationalism som ett exempel på en högervridning. Tvärtom är det just symptomatiskt att de synsätt Gustavsson beskriver överhuvudtaget ansetts udda och suspekta i Sverige. De två främsta internationella företrädarna för den position hon beskriver är för övrigt båda socialdemokrater. Att inget etablerat parti, exempelvis just Socialdemokraterna eller Folkpartiet, har influerats av denna flera decennier långa diskussion är mycket talande för svensk offentlighet.

* * *

Hagbergs antagande att invandringskritik per definition är ett avsteg från socialliberalism är helt enkelt mycket märkligt. Inte för att det råder konsensus inom akademin kring hur denna ideologi förhåller sig till migration – men för att det helt enkelt pågår en levande debatt. För att ytterligare illustrera detta kan vi gå tillbaka 25 år i tiden och titta på en mycket inflytelserik akademisk diskussion i denna fråga.

I ett ofta refererat replikskifte från 1992 diskuterar de politiska teoretikerna Joseph Carens och James Woodward just frågan om förhållandet mellan fri rörlighet och välfärdsstat i den tanketradition som kallas ”liberal egalitarianism”. Joseph Carens – en känd förespråkare för öppna gränser – tar Kanadas vård av aidssjuka som ett exempel. Om migration från USA var öppen skulle ”both the capacity and willingness to support the programmes be in jeopardy”.2 Det tycks som att det är upprätthållandet av gränsen som gör det möjligt för Kanadas medborgare att välja en mer generös sjukvårds- och socialpolitik än USA.3 Carens accepterar att så är fallet, men med hänvisning till att liknande begränsningar inom ett land, exempelvis USA:s delstater, skulle uppfattas som omoraliska, så borde motsvarande gränser mellan stater betraktas som lika orättfärdiga, eftersom Carens inte kan se några avgörande skäl till att statlig suveränitet ska förlänas sådan moralisk tyngd.4 Om man anser att det råder en konflikt mellan öppna gränser och omfattande välfärdssystem så måste man således välja – och Carens val är att hålla gränsen öppen tills ända fram till att det finns reella skäl att oroa sig för effekterna på ”den allmänna ordningen” och de grundläggande institutionerna för lag och ordning – det är uttryckligen en ”minimalist standard”.5 Carens idealvärld är en värld av socialliberala välfärdssamhällen med fri migration, men rent konkret sätter han rörlighet mellan politiska enheter före de socialliberala ambitionerna i varje given politisk enhet.

Det är därför inte svårt att ifrågasätta om Carens svar är det enda rimliga svaret för någon som förfäktar liberal-egalitära ideal. I praktiska termer innebär Carens prioritering att socialliberala samhällen alltså inte är realiserbara.6 Och en existerande välfärdsstat som anammar Carens sätt att prioritera och tillåter omfattande migration kan komma att bli ett samhälle där medelklass och rika drar sig tillbaka från offentliga institutioner (och betalningsviljan för dem minskar då i förlängningen, vilket skapar en ond cirkel). Bostadssegregationen ökar, flykt till privatskolor, mindre användande av bibliotek, kollektivtrafik och andra offentliga inrättningar. Kort sagt, människor reagerar genom att återupprätta ”gränser” i mindre skala och på den gemensamma offentlighetens bekostnad. James Woodward noterar i sitt svar att Carens position långt ifrån karakteriserar de länder som faktiskt har anammat liberal-egalitära ideal: de flesta stater i Skandinavien och nordvästra Europa har präglats av relativt restriktiva regler för invandring och medborgarskap – då som nu för västliga välfärdsstater exempelvis en politik som ser till att det är utvecklingsländer som huserar den största andelen av världens flyktingar.7 Det går naturligtvis att betrakta detta som ett misslyckande med att nå upp till sina ideal. Men givet att Carens själv erkänner att omfattande migration till ett land som Kanada skulle begränsa landets möjligheter till en ambitiös socialpolitik så är frågan om denna praxis istället avspeglar att fri eller omfattande migration faktiskt inte är vad den liberala egalitarianismen sätter som främsta värde.

Woodward ställer därför frågan om när det inte längre blir rimligt att kalla någon för socialliberal: kvalar Carens in även när hans rekommendationer enligt egen utsago förmodligen omöjliggör socialliberala institutioner och värdens uppkomst och existens? Även om det ideal som teoretikern resonerar sig fram till innebär att välfärdssystem bör vara globala och inte villkoras till medborgarskap, så krävs också ett ställningstagande om vad som bör göras i den aktuella världens icke-ideala omständigheter där de facto sådana välfärdsprogram inte existerar mer än i ett fåtal länder, och där den globala ojämlikheten skapar starka incitament till att migrera.8 Och det är på den punkten som Woodward undrar om Carens val är rimligt:

[A] commitment to the characteristic policies and institutions of the modern welfare state is, one would have thought, a key feature which distinguishes liberal egalitarianism from such competing political traditions such as libertarianism which require the dismantling of such policies and institutions. Can it really be true that a commitment to liberal egalitarian values implies that one must embrace policies that would lead to just this dismantling?9

Woodward är alltså enig med Carens om att det finns en målkonflikt mellan välfärdsstat och migration, men han menar också att socialliberalers och socialdemokraters ideologi innebär ett ställningstagande att, så länge de omständigheter som skapar målkonflikten består, prioritera de inomstatliga ambitionerna kring jämlikhet och omfördelning.

* * *

Länge var Woodwards position också konsensus i Sverige. En ambition om långtgående jämlikhet satte uttryckligen ramarna för hur stor invandringen kunde vara. En bärande tanke i svensk migrationspolitik har varit att invandringens omfattning måste vara kopplad till integrationsprocessens framgång – den interna jämlikheten och sammanhållning har motiverat restriktioner.10 Det är denna hållning som under 2000-talet successivt övergavs, och av olika anledningar tycks vi haft väldiga svårigheter att prata om de problem som en omfattande migration kan medföra till ett land med stor välfärdsstat, höga tillitsnivåer, höga jämlikhetsambitioner, och med ovanligt frigjorda normer kring familjeliv och individuell autonomi. Det är uppkomsten och existensen av denna epok i svensk politik som är i störst behov av förklaring – inte hur den till slut gick i graven.

Av olika anledningar var det liberala och konservativa som först satte ljuset på dessa bortglömda målkonflikter, och vissa av dem kommer alltid höra till de mer restriktiva i sina positioner. Men det är helt enkelt inte intellektuellt försvarbart att som på sina håll inom vänstern fortsätta att agera som om det inte finns en grundläggande målkonflikt. Det är en empiriskt öppen fråga vid vilken nivå som effekter på resurser och betalningsvilja blir påtaglig – och svaren kan vara mer eller mindre verklighetsförankrade. Det är också en normativt öppen fråga vad som är det moraliskt rätta att prioritera. Man diskvalificerar sig dock från en seriös diskussion om man inte låtsas om att det finns ett val att göra här.

 

Noter:

  1. Tillägg 2016: Detta handlade alltså om en konkret observation om ett litet antal fall. Därutöver finns såklart den omdiskuterade frågan om överrepresentation i statistiken som helhet. Det verkar råda konsensus kring en överrepresentation på ca 2,5. Detta anförs exempelvis även av Sarnecki som i övrigt anser att överrepresentationen i grunden har socioekonomisk förklaringsgrund. Sarnecki nämner att invandrare är ”särskilt kraftigt överrepresenterade” vad gäller misshandel, rån, och sexualbrott. Se debattinlägget: ”Ökad invandring leder inte till ökat antal brott”. Personligen övertygas jag inte av Sarneckis övergripande poäng. Ojämlikhet och utsatthet är tveklöst en förklarande mekanismen. Men dessa företeelser är knappast oberoende av invandringen: att öka invandringen av människor med låg kunskapsnivå och ett annat språk medför större ojämlikhet och socialt utanförskap. Därmed blir det konstigt att dra den övergripande slutsatsen att invandringen inte påverkar brottsligheten. Men detta är en parentes. Eller en fotnot rättare sagt… ↩︎
  2. Carens (1992), ”Migration and Morality: A liberal egalitarian perspective”, s. 41. Carens har ändrat en del av sina positioner från sin ursprungliga artikel 1987 till sin senaste bok 2013. Det aktuella avsnittet handlar dock inte om Carens som sådan, utan är bara menat som exempel på ett meningsskifte. ↩︎
  3. Carens (1992), ”Migration and Morality: A liberal egalitarian perspective”, s. 42. ↩︎
  4. Detta är Carens så kallade ”Cantilever”-argument som varit föremål för mycket diskussion, se Carens (2013), The Ethics of Immigration, s. 237-45. ↩︎
  5. Carens (1992), ”Migration and Morality: A liberal egalitarian perspective”, s. 30. ↩︎
  6. Och givet antalet flyktingar i världen är inte heller Carens inställning till asylrätten i praktiken förenlig med en socialdemokratisk välfärdsstat, se Gibney (2004), The Ethics and Politics of Asylum, s. 74-76. ↩︎
  7. Woodward (1992), ”Commentary: Liberalism and migration”, s. 63. ↩︎
  8. Woodward (1992), ”Commentary: Liberalism and migration”, s. 77-79. ↩︎
  9. Woodward (1992), ”Commentary: Liberalism and migration”, s. 72. ↩︎
  10. Se exemplevis Spång (2008), Svensk invandringspolitik i demokratiskt perspektiv, s. 48, 53, 96; Öberg (1994), Gränslös rättvisa eller rättvisa inom gränser, s. 61 anger att det är vid 1968 års riktlinjer för utlänningspolitiken som jämlikhetsmålet första gången används som motivering i förhållande till invandringspolitiken. ↩︎

Om de två typerna av normalisering

Jag har ofta klagat på DN. Men i fallet med frågan om normaliseringen av SD kan jag ju kosta på mig att faktiskt flagga att jag håller med. Jag har visserligen inte för avsikt att börja kommentera partipolitik, men det slog mig att det ändå kunde vara värt att påtala en av utgångspunkterna med de politisk-teoretiska skriverier som jag har ägnat mig åt det senaste året.

Vad gäller frågor om ”normalisering” har min utgångspunkt alltid varit att det är frågeställningarna och diskussionen av problemen som borde normaliseras, absolut inte SD. Detta är en så självklar utgångspunkt för mig att jag paradoxalt nog ofta glömmer att formulera den. Och eftersom jag har fått många nya följare, som kanske inte läst den enda längre text på det temat som jag skrivit (”Låt oss vara oense”, 20/8–2015), så kan det vara värt att uttrycka ståndpunkten igen.

Det kanske viktigaste skälet till varför vi befinner oss där vi gör idag, anser jag, är att fullt legitima frågeställningar och för övrigt en del helt legitima svar (som man naturligtvis inte behöver hålla med om), sopades undan med samma bestämdhet som man hanterade partiet med nynazistiska rötter. Den sammanblandningen har kostat oss väldigt dyrt. Det var ofrånkomligt att den strategin till slut skulle slå tillbaka som en boomerang, och i förlängningen leda till just stöd och normalisering av det gamla nazistpartiet. Min förhoppning är att det ännu finns tid att särskilja dessa två företeelser, snarare än att SD fortsätter att rida på vågen som de andra partiernas oförmåga och ovilja i dessa sakfrågor har skapat. Det finns i mina ögon en stor spännvidd av legitima åsikter, från väldigt snål invandringspolitik till väldigt öppen. Just för att SD verkligen inte är som andra partier, vilket antirasister med rätta ofta påpekar, så följer det rimligen att man kan förespråka en striktare invandringspolitik utan att ha det minsta sympati för SD.

Vi kanske kommer få leva med tre block i politiken framöver, eller inga block, eller gud vet vad. Olika konstellationer i olika sakfrågor. Men om frågan gäller den övergripande, huruvida SD börjar bli och bör behandlas som ett ”normalt” parti som kan utgöra kontinuerligt regeringsunderlag, så anser jag att sådana idéer är verkligt felaktiga och farliga. Det råder inga tvivel om att SD rymmer mycket djupt liggande osmakliga och problematiska åsikter. Att i regeringsställning vara beroende av dem bör aldrig vara ett alternativ.

Nej, detta betyder inte att 15-20% procent av väljarna avfärdas som nazi-anstrukna. Den siffran är bara ett mått på de övriga partiernas oförmåga att representera vissa åsikter och ge svar på upplevda problem. Vi har haft Europas mest omfattande flyktinginvandring under mer än 30 år, och väljare som har ansett detta problematiskt (på ett tidigare skede än Stefan Löfven hösten 2015), har varit förpassade till ett parti med nazistiskt ursprung. I ingen annan fråga har åsiktsgapet mellan väljare och politiker varit så stort. Låt oss nu inte fullborda pendelrörelsen som detta stora misstag har satt igång. Det är just kopplingen mellan sakfrågorna och det specifika partiet som måste brytas. Detta kräver dock att det finns övriga partier som vågar inta ”tuffa” positioner, och därmed också vågar utsätta sig för den förväntade kritiken. Men som sagt, kritikerna bör betänka just att ”SD är inte ett parti som alla andra”, för det innebär att man måste erkänna att det finns en avgörande skillnad mellan ett parti som förordar begränsad invandring och ett parti som präglas av konspirationsteorier, rasism, och avsaknad av respekt för rättsstatens principer.

Det var en del av det gamla konsensuset att den typen av distinktioner suddades ut. Förhoppningsvis är vi förbi det stadiet nu. Att oroa sig över huruvida vi har förutsättningar att klara integrationen och sammanhållningen är inte detsamma som att önska sig ett etniskt homogent samhälle. Som det ofta påpekas saknade SD väldigt länge en integrationspolitik överhuvudtaget. Ett tecken, långt tydligare än enskilda personers rasistiska uttalanden, på att partiet är emot invandring i sig, snarare än att de bryr sig om hur vi ska få samhället som vi har att fungera. Att under en politik av generös men trots allt reglerad invandring göra så att detta parti var det enda alternativet för de väljare som ansåg att invandringen borde regleras lite striktare, ja det var en djupt olycklig epok i svensk politik och debatt. Ett misstag vars efterverkningar vi kommer leva länge med.

Om språklig representation i Melodifestivalen

Historien om ”Hela Sveriges sång” är intressant på många sätt. Kanske SVT behöver börja samarbeta med politiska filosofer som kan diskutera mer principiellt kring sådana här saker, precis som sjukvården använder filosofer för att diskutera etiska aspekter av medicinska ingrepp.

För tyvärr räcker det inte att ha ett goda intentioner. Så här sa programledarna för festivalen:

För oss är det viktigt att alla ska känna sig välkomna. Att det här programmet är och förblir hela Sveriges fest.

Men om icke-förekomsten av hebreiska och arabiska i detta sammanhang betraktas som exkluderande, så måste man fundera över de grupper vars språk fortfarande inte representeras. Alla språk ända ner till minsta existerande språkgrupp. Någonstans måste uppenbarligen en gräns dras. Och vad säger man till dessa språkgrupper? Implikationen av resonemanget ovan är ju att människor vars språk inte representeras känner sig mindre välkomna än andra. (Eller är det så illa att man faktiskt tror att alla som har något helt annat förstaspråk ska känna sig alldeles varma och inkluderade av någon slags nebulös mångfaldsidé?) Så vad säger man? Om man säger att ”ni är såklart lika välkomna som alla andra!” så har man just negerat hela utgångspunkten, och frågan blir varför inte samma sak kan sägas till de grupper som har valts ut att representeras.

Det är dessutom svårt att försvara sig pragmatiskt genom att bara krasst konstatera att det blir omöjligt att inkludera alla språkgrupper – ”sorry, vi var tvungna att dra en gräns”. För om man har introducerat tanken om representation genom språk så har till viss del också förändrat statusen på huvudspråket svenska, från att vara det gemensamma språket – som människor kan behärska bättre eller sämre – till att i någon mening representera de som har det som förstaspråk. Jag tror inte att man kan introducera andra språk utifrån ett representationstänkande, utan att man på samma gång ger huvudspråket en starkare symbolisk koppling till majoritetskulturen än vad det hade ex ante.

Mitt tips till Melodifestivalen är att de snarare bör jobba med mångfald genom artister, publik och programledare – istället för språklig representation.

För övrigt: den här debatten tycks i mina ögon följa ett vanligt mönster. Först en godhjärtad men missriktad idé eller handling, följt av reaktionära excesser, med slutresultat att en fullt rimligt position – att insistera på svenska som det gemensamma språket i offentligheten – börjar uppfattas som lite suspekt, och välmenande men politiskt oinitierade människor tar det säkra före det osäkra, och tar ställning för vad som verkar anses mest ”upplyst”.1

För även om Melodifestivalen lyckades i sitt grepp i den meningen att alla språkgrupper kände sig representerade på meta-nivå genom att evenemanget uttryckte tanken på ett Sverige präglat av mångfald i det stora hela, så kvarstår den symboliska effekten av att svenska språket på olika plan förknippas tätare med majoritetskulturen, snarare än att utgöra den gemensamma plattformen för mångfaldssamhället.

Det är problematiskt utifrån de teorier om nationalism där kärnan antas vara språket. Om Benedict Anderson och Ernest Gellner har rätt så är nationalismen i huvudsak en idé och ett upplevt behov av att språkliga gränser bör överensstämma med politiska gränser. I framförallt Gellners analys utgör detta ett krav och behov som uppkommer av massamhällets och modernitetens natur. Detta är på sitt sätt en optimistisk syn, eftersom nationalismens ”behov” kan tillfredsställas utan dess etniska förtecken. Om teorin i stora drag stämmer, som jag tror att den gör, så innebär det att mångfald är möjlig på många plan – etniskt och religiöst exempelvis – men inte på det språkliga planet. Det är omöjligt inte på grund av bakåtsträvande etnisk nationalism – vilket är en vild motreaktion – utan på grund av hur moderna samhällen är konstituerade.

I min mening skulle alla dagens debatter om invandring, nationalistisk reaktion, arbetsmarknadsintegration, etc, etc, förbättras om vi tydligare tog som utgångspunkt att Sverige i vissa avseenden faktiskt är ”världens modernaste land”. Jag låter Ernest Gellner avsluta detta inlägg, i en oöverträffad sammanfattning av sin egna teori:

Sir Henry Maine’s famous formula – from status to contract – has been taken by many to offer the most succinct summary of the nature of the transition to modern society. But it seems to me that he might just as well have said from status to culture. Agrarian society is indeed largely a stable system of ascribed statuses: but culture, with its richly differentiated and almost endless nuances, is used to underwrite, render visible and reinforce those statuses. Its subtle differences mark off social positions. It helps make them legitimate by causing them to be deeply internalized, and it eliminates friction by making them highly conspicuous. But shared culture does not create wide-ranging bonds, and does not underwrite political boundaries.

Modern man enjoys, or suffers from, no such rigid and reinforced ascribed status. He makes his own position, not by a single contract, but by a vast multiplicity of minor contracts with his fellows. In order to negotiate and articulate these contracts, he must speak in the same idiom as his numerous partners. A large, anonymous and mobile mass of individuals, negotiating countless contracts with each other, is obliged to share a culture. They must learn to follow the same rules in articulating their terms. Cultural nuance no longer symbolizes status, for the status is no longer given: but a shared, standardized culture indicates the eligibility and ability of participants to take part in this open market of negotiable, specific statuses, to be effective members of the same collectivity.

So a shared high culture (i.e. one whose members have been trained by an educational system to formulate and understand context-free messages in a shared idiom) becomes enormously important. It is no longer the privilege of a limited clerical or legal stratum; instead, it is a precondition of any social participation at all, of moral citizenship.

It is this new importance of a shared culture which makes men into nationalists: the congruence between their own culture and that of the political, economic and educational bureaucracies which surround them, becomes the most important single fact of their lives. They must be concerned with that congruence, with its achievement or its protection: and this turns them into nationalists. Their first political concern must be that they are members of a political unit which identifies with their idiom, ensures its perpetuation, employment, defence. That is what nationalism is.2

Noter

  1. Hardin, Russell (2005), ”Migration and Community”, Journal of Social Philosophy, vol. 36, nr 2, s. 282:”The wave of opposition to official use of other languages, or the “English only” movement, is sometimes attributed to hostility to immigrants. Many people, however, genuinely seem to believe that immigrants and especially their children will remain second class citizens with unnecessarily restricted opportunities if they do not master English. And many others object merely to the costs of making extra efforts for non-English speakers, who, it is apparently thought, should bear their own costs.At some point it is merely a pragmatic matter whether a linguistic group should get special recognition and have access to education and government services in their language. For example, most of the 231 linguistic groups in the United States could not plausibly be given such recognition and treatment. Hence, it is not only a normative matter that most of them do not. This fact raises the obvious question: At what point do we draw the line between pragmatic and supposedly normative issues and give some group such treatment? How many of the 231 non-English groups can practically get such treatment? Somewhere in the range from none to several, but not, say, a dozen or two dozen. Given that no non-English group is even ten percent of the population of the United States, many might readily suppose that the number zero stands out as the prominent, most natural choice. Or we might conclude that anywhere there is a large enough community to support entire schools, then we should create schools that teach in their language.”
  2. Gellner, Ernest (1994), Encounters with Nationalism, Oxford: Blackwell Publishers, s. vii-viii. ↩︎

Mottagningssystemets begränsning … som argument

Dags för en ny exercis i argumentationskritik. Äran faller idag på Erik Helmersons text i söndagens DN. Temat är förändrade åsikter i invandringsfrågan givet den stora ökningen under hösten.

Givet bakgrunden är det såklart intressant att ta del av Helmersons tankar i den frågan. Så sent som 21:a augusti beskrev Helmerson landskapet som bestående av partier som SD och Front National å ena sidan, och övriga som stod för en ”generös flyktingmottagning” å den andra. Detta alltså i en situation när vi var inne på andra året i rad med asylmottagning på rekordnivåer, många år av integrationsproblem som knappast tycks minska, och ett Migrationsverk som åtminstone sedan hösten 2014 arbetade ”sju dagar i veckan”. Trots dessa omständigheter fanns alltså ingen legitim position mellan Europas i särklass mest generösa asylpolitik och partier med rötter i fascism och nazism.

Helmersons argument nu är dock att antalet asylsökande (ca 175 000) är så högt och systemen så ansträngda att en begränsning nu är motiverad. Och han menar på att detta i princip inte innebär ändrad position i sig, utan bara att ”verkligheten” ändrat sig. Dvs man kan vara för en begräsning utan att köpa SD:s argumentation eller dylikt.

Det är naturligtvis helt sant. Men att argumentera som Helmerson är ändå att göra det lite för lätt för sig. Det viktigaste att notera är att det för Helmerson endast är systemkapaciteten – bostäder, registrering, skolgång och välfärdstjänster i kommunerna, etc – som anges som relevanta skäl. Systemet är överbelastat, vilket motiverar att vi nu ”bromsar”.

Inga andra skäl: ingen bristande integration, inga problem med stora antal samhällsmedlemmar med annat språk och kultur, och med låg utbildning i en högproduktiv ekonomi. Inga såna känsliga och otäcka saker. Visst är det skönt att skippa allt sånt och bara låta kyliga och konkreta saker som administration och infrastruktur avgöra saken.

Men det finns ett problem här. Dimensioneringen är i sig en politisk fråga. Utbyggnad tar naturligtvis tid, så en restriktion kan vara motiverad ändå. Men givet att restriktionen motiveras med mottagningssystemets begränsning, så kan man alltid fråga huruvida systemet inte ska byggas ut. Men denna lilla frågan vill Helmerson absolut inte att någon ska väcka. Inte nu när han lyckats argumentera för begränsad invandring utan att behöva beröra en massa suspekta grejer om kultur och integration.

Genom hela Helmersons text antas därför systemkapaciteten vara opåverkbar. Men att låta den administrativa kapaciteten utgöra svaret på den svåra frågan om volym och nivå är bara acceptabelt på kort sikt. Med längre perspektiv, eller ett som åtminstone innefattar de närmsta åren,  måste diskussionen rimligen handla om hur stort mottagande vi ska dimensionera systemen för.

Gunar Wetterberg skrev häromdagen om vad 170 000 nya invånare innebär. Antalet motsvarar 1,5 årskull av barn. De samhälleliga investeringarna för att fixa detta är naturligtvis mycket stora, bara för ett år på denna nivå, och alldeles oavsett om vi i slutändan tror att samhällsekonomin gynnas av det. Hursomhelst är frågan hur vi ska planera. Ska vi samhällsplanera efter en sådan nivå? Räkna på ungefärligt på ålderssammansättning, utbildning etc, och planera institutioner och verksamheter – bostadsbyggande, skolor, lärarutbildning, sjukvård, efter en sådan nivå? Eller vilken nivå är lämplig?

När man tagit steget till den här nivån så inser man att det inte duger att låta frågan om storleken på flyktinginvandringen besvaras med att neutralt och sakligt peka på de befintliga offentliga systemens förmåga att ta emot. Vi måste istället ha en diskussion om omfattning på invandringen som faktiskt rör hur många vi är villiga och betraktar oss kunna ta emot som samhälle, på ett mer grundläggande plan än bara de aktuella institutionernas nuvarande kapacitet.

*****

Ett skäl till varför diskussionen sällan förs på den nivån är förmodligen att flyktingströmmarna anses svåra att förutse och kontrollera. Vem vet hur många som kommer? Så varför diskutera? Vi får improvisera.

Detta tror jag man kan se tecken på i det mycket märkliga förhållningssättet till kvotflyktingar. Jag undrar hur man i framtiden kommer se tillbaka på resonemang som Anders Danielssons har fört om varför fler kvotflyktingar inte vore lämpligt:

– Det är en humanitär insats för dem som sitter fast i läger runt om i världen och det är en solidarisk handling mot de länder som tar ett stort ansvar. Men man ska komma ihåg att vi måste ha förmåga att ta emot dem. Vi har 1 900 i kvoten i dag och vi får kämpa för att få in dem, säger han.

[…]

– Det finns människor som är uttagna av oss och UNHCR som har fått vänta i två-tre år i läger för att det inte finns någon kommun som kan ta emot dem. Kvotflykting bygger på principen att allt ska vara ordnat. Kommun, bostad, skola. Ska man lyckas så måste man också politiskt se till att förutsättningarna för att ta emot fler är fixade. Annars är det risk för att det blir ett misslyckande, säger Anders Danielsson.

Det etiska i detta, att man låter asylsökande tränga ut människor som väntar i lägren, kan och bör diskuteras. Men nu vill jag bara illustrera poängen att om vi bara skulle ha kvotflyktingar att ta hänsyn till, så skulle det, särskilt år efter år, vara djupt ohederligt att använda existerande mottagningskapacitet som argument. För frågan måste bli hur stor mottagningskapacitet vi ska bygga ut till.

Även i den frågan finns rimligen ”tak” av olika slag, men de kommer vara betydligt mer svårdefinierade och diskutabla än i den dagsaktuella frågan om mottagningssystemet. Diskussionen skulle bli betydligt mer normativ och teoretisk.

Nu är vi såklart mitt uppe i en akut situation, där Migrationsverkets planerade kriskapacitet på 5000-6000 i veckan överstigs med det dubbla. Men ganska snart tror jag vi kan komma att behöva en diskussion på andra premisser. För vi kan mycket väl vara på väg mot ett helt annat system än det nuvarande. Det kan bli så att den nuvarande krisen leder till att flyktingkonventionen och asylrätten kommer falla, både de facto och de jure. Isåfall hamnar vi i en process att vaska fram ett mer ordnat flyktingsystem. Detaljerna kan vi såklart inte veta, men hela drivkraften för en omläggning skulle naturligtvis vara att ge mottagarländer större kontroll. Att antalet styrs av ett lands villighet att ta emot, snarare än flyktingens villighet och förmåga att komma. I ett sådant läge måste Sverige fundera på hur många vi vill ta emot, antingen det sker genom ett EU-system, eller direkt genom vanliga systemet för kvotflyktingar.

Ett sådant skifte är radikalt på många sätt. Bland konsekvenserna – möjligen visserligen bland de mindre viktiga – återfinns att vi inte skulle kunna ha en debatt som idag där man i vaga ordalag antingen förespråkar mer restriktiv eller mer generös politik, utifrån ett flyktingantal som i sig är varierande och styrt av faktorer delvis bortom politisk kontroll. Vi kommer istället tvingas ha en diskussion som handlar om både kortsiktig och långsiktig förmåga och vilja att ta emot. Det skulle förmodligen vara välgörande.