”Ryggmärgsreflexer räcker inte för att bemöta SD” (Text i Svd Kultur om valet mellan post-nationell stat och mångetnisk nation)

I dagens Svenska Dagbladet medverkar jag med en text om debatten om svenskhet som blossat upp med anledning av Björn Söders påståenden om samer och judar. Ett utdrag:

Det är förmodligen precis det slags reaktion som Pallas ger uttryck för som får Björn Söder att dra in samer och judar i diskussion av svenskhet. För det är knappast den ”gamla” formen av svensk mångfald som är Söders egentliga politiska fråga. Vad Söder utnyttjar är de etablerade partiernas oförmåga att formulera ett konsekvent svar i frågor om den ”nya” mångfalden. Svaret att ”alla medborgare är svenskar” används ofta för att inskränka svenskhet till att referera till en enda sorts kategori, när frågorna måste handla om hur de olika identitetskategorierna nu bör förhålla sig till varandra. Ska vi till exempel betrakta Sverige som en mångetnisk stat som hålls samman av en rent post-nationell idé om politisk gemenskap? I så fall borde det vara helt okontroversiellt att ”svensk” kan betraktas som en etnicitet bland andra. Eller ska staten anses representera en alltmer mångetnisk nation, som står öppen för människor av olika bakgrund att bli en del av?

”Nationalismen är det modernas tecken” (SvD Kultur)

I dag medverkar jag med en understreckare i Svenska Dagbladet. Ta det för vad det är: en sammanfattning av Gellners nationalismteori plus lite lösa spekulationer om vad perspektivet innebär för förståelsen av den svenska samtiden.

I korthet: man har fel om man tror att nationalism – definierat som önskan att politiska gränser bör sammanfalla med ett språk och en kulturell identitet – är en atavistisk tendens som vi ”moderna” människor med lite politisk vilja kan slänga på historiens sophög. Tvärtom är de ekonomiska och sociala villkor som genererar nationalism typiskt moderna, och fullt verksamma även idag, men väl såklart i konkurrens med faktorer som skapar globalisering och internationell utbytbarhet.

En vinddriven socialdemokrati?

Givet den essä om Socialdemokratin och flyktingkrisen som jag skrev i våras (och som för övrigt snart utkommer i en antologi utgiven av S-akademiker) kan det nu vara värt med en kort uppföljning. Ingen har säkert missat att Socialdemokraterna fortsatt sin ompositionering i migrationsfrågan. Vad som först var en tillfällig, och motvilligt införd lösning, paketerades häromveckan om till att partiet lagt om flyktingpolitiken ”som blev ohållbar under de borgerliga åren”. I dagarna har man också publicerat en minst sagt uppseendeväckande kampanjannons som tydligt försöker plocka poäng på införandet av gränskontroller.

Det mest häpnadsväckande är inte förändringen av partiets politik – ibland går det fort i politiken. Det mest märkliga är avsaknaden av motivering. Det är som om man önskade ändra politik men för allt i världen inte vill öppna upp för ett omprövande offentligt samtal. Vad var det egentligen som var ”ohållbart” i den tidigare politiken? Syftar Socialdemokraterna nu inte längre bara på problem i det omedelbara mottagningssystemet, utan även samhällets integrationsförmåga på längre sikt? Vem vet.

Kanske ligger det i en politisk-teoretikers natur och profession att beklaga sig över det offentliga samtalet. Men i det här fallet tror jag det står mer på spel än så. Jag tror att man gravt underskattar den förtroendeknäck som hanteringen av flyktingkrisen medförde, och sannolikheten att den knäcken kan komma att fortsätta undergräva de gamla partierna alldeles oavsett vilken politik som de anammar. Det enda som kan reparera en sådan skada är att ärligt redovisa vad man numera anser vara tidigare misstag och felaktiga argument, och varför man idag är övertygad om att en annan väg är nödvändig.

Men det är också farligt på ett annat sätt. När man har den politiska linjen klar men ingen grundläggande berättelse så kan man frestas anamma vilket skäl som helst som kan användas för att försvara linjen. I avsaknad av att partiet tydligt satt ramarna för diskussionen tycks man nämligen haka på vad som verkar för dagen gångbart. Detta problem blev extra tydlig genom den nämnda kampanjannonsen som blivit omtalad senaste dagarna. På en affisch med en bild på en polis och en gränskontrollant på ett tåg proklameras att ”Vi slår vakt om Sveriges säkerhet”. En annons som ofrånkomligen utnyttjar och spär på det narrativ där helt vanliga asylsökande i första hand ses som farliga människor.

Det finns såklart legitima säkerhetsaspekter kring flyktingmigration, men det är en helt annan sak att lyfta detta till en kampanjfråga. Vad är man som väljare förväntad att läsa in? I avsaknad av en annan förklaring av den politiken blir den naturliga tanken att detta är Socialdemokraternas huvudsakliga skäl för omläggningen av migrationspolitiken. Men detta bottennapp kan rimligen inte vara Socialdemokraternas genuina skäl.

Personligen tror jag inte Socialdemokraterna skulle ha hamnat här om partiets företrädare vågade tala klarspråk om flyktingmigrationens förhållande till den svenska modellen. Det borde egentligen inte vara så svårt. Som jag skrev i min essä om socialdemokratin i våras:

Inom loppet av en generation har Sverige gått från en av de mest homogena nationalstaterna till att ha en andel utlandsfödda som motsvarar vad invandringsländer som USA och Kanada hade under de historiska perioder då dess invandring var som störst. För ett land med en helt annan omfattning på de kollektiva åtaganden – och helt andra förväntningar vad gäller samhällets jämlikhet – så innebär detta en mycket stor utmaning i sig. Lägg till karaktären på invandringen – att det i huvudsak handlar om lågutbildad flyktinginvandring till en kunskapsekonomi – och man kan utan tvekan säga att situationen vi står inför helt saknar historiska motsvarigheter.

Låt oss uttrycka saken så vagt och så generellt som möjligt: att få ihop detta samhälle och lösa de integrationsproblem vi står inför kräver en invandring som är mindre än den som har lett fram till de nuvarande problemen. Att motivera och förklara varför detta är fallet måste göras, såklart, utan att spela på rädslor för ”främlingar”, rädslor för nytillkomna medmänniskor i vårt samhälle. Den uppgiften kommer inte Socialdemokraterna klara av om de tror att allt som räknas är att politiken läggs om, och bortser från behovet att förklara den verkliga utmaningen som gör omläggningen nödvändig.

Krönika i Barometern: ”Postens kris adresserar politikens problem”

Idag medverkar jag med en krönika i Barometern som tar frågan om bilmålvakter som exempel på myndigheternas och lagstiftarnas tendens att hellre reglera och kontrollera skötsamma personer än att på allvar hantera de som systematiskt missbrukar systemet. I fallet med bilmålvakter ser vi en försummelse som göder den organiserade kriminaliteten och har bidragit till att hela bostadsområden upplever att myndigheternas makt och legitimitet är hotade.

Försummelsen tycks vara både lagstiftningsmässig och resursmässig. När lagen skärptes senaste gången innebar det att bilar kunde omhändertas, om de var felparkerade. Man kan tycka att det inte direkt var några hårdhandskar som åkte på. Likaså kan man tycka det märkligt att man inte har infört en regel som förhindrar registrering av fordon på en person så länge personenens nuvarande fordon har stora skulder eller anmärkningar.

Dock verkar det inte vara tandlös lagstiftning som i första hand hindrar Polisens arbete, åtminstone av Göteborgspolisen att döma:

”Vi har egentligen inte agerat mot den lagstiftningen överhuvudtaget mer än de senaste månaderna”, säger Jonas Bertram kommissarie vid polisen i Storgöteborg.

En av aktionerna var tillsammans med kommunen när man den 8 mars beslagtog 31 bilmålvaktsbilar i Bergsjön. Men det är hittills den enda större insatsen.

”Det var närmast vild parkering på de gatorna och vi kunde tagit minst 15 bilar till om vi hade haft plats att ställa dom på”, säger Jonas Bertram.

För ett av problemen är brist på uppställningsplatser. Varje beslagtagen bil bogseras bort och sedan har bilägaren tre månader på sig att reglera sin skuld innan myndigheterna har rätt att skrota eller sälja bilen. Eftersom bilmålvakterna inte har några pengar och bilarna ofta inte är värda något så är det i princip en tre månader lång administrativ väntan innan bilarna skrotas. Och inköpta uppställningsplatser och pappersarbete kostar tid och pengar.

Man kan tycka att det är förvånande med ett samhälle som år efter år, och med närmare 1000 miljarder i statsbudget, inte lyckas skramla fram resurser (och kanske en av sina nedlagda militäranläggningar) för att hantera systematiska lagbrott som inte sällan gynnar grövre organiserad brottslighet.

Recension av Viktor Bankes ”Andrum”

I dag medverkar jag i SvD med en recension av Viktor Bankes Andrum. Min huvudsakliga kritik är att Bankes empati överträffar hans förmåga att tänka systematiskt och principiellt kring frågorna.

Det är exempelvis fortfarande lite oklart huruvida Banke anser att välfärdsstaten bör monteras ner. Ironiskt nog säger han på flera ställen att han vill väcka frågan ”vad vi är beredda att uppoffra för att ge människor skydd?”, men han lyckas inte ge ett tydligt eget svar. Han är kritiskt mot omläggningen av politiken men samtidigt skriver han att han inte har:

något egentligt svar om vad vi skulle göra i det fall flyktingmottagandet verkligen blev ohållbart för de svenska systemen, låt säga med ännu lite högre siffror i ett längre perspektiv. Kanske finns det inget tillfredsställande system i en värld med välfärdsstater samt krig och förföljelse (s. 110).

Å andra sidan: om man tar bort de policies som Banke hela tiden kritiserar så skulle siffrorna bli just högre. Så i praktiken har Banke gjort sitt val. Varför han inte tydligt redovisar det är dock oklart. Men eftersom jag ogärna anklagar folk för ohederlighet så kvarstår bara att klaga på förmågan till konsekvent analys.

Vad gäller frågan om baksidan med stor empati finns ett väldigt talande exempel i boken. Hösten 2015 startar Banke en snabb swish-kampanj inför ett besök vid moskén vid Medborgarplatsen där många nyanlända bor temporärt. Någon timme efter förfrågan på Twitter hade 15 000 kr samlats in – ”folk från hela Sverige hade bidragit” – och Banke tog ut pengarna och begav sig till Medborgarplatsen med avsikt att överlämna dem till de ansvariga. Väl på plats kommer han i samspråk med en syrisk småbarnsmamma som vill ha råd. Det visar sig att familjen hade registrerats i Ungern på väg mot Sverige, och Banke blir tvungen att ge beskedet att de med all sannolikhet kommer bli skickade tillbaka dit. Kvinnan sänker sin blick, uppenbart förtvivlad. Banke drabbas av skuldkänslor och bestämmer sig plötsligt för att ge denna kvinna alla pengarna.

Inte ens efteråt verkar Banke ha reflekterat över det faktum att han är så empatisk att den som råkar stå ansikte mot ansikte med honom ges hans fulla moraliska prioritet, till och med i en lokal full av människor som genomlidit likande vedermödor och riskerar liknande öden. Det är ett rätt talande exempel, och som kanske indikerar att Banke helt enkelt har en läggning som gör att han inte direkt eldar upp sig över den snedfördelning som asylrätten innebär.

Krönika i Barometern om Folkpartiet

Ny krönika i Barometern. Texten för fram en av mina käpphästar. Den att svensk politik hade mått så oerhört mycket bättre om de vanliga partierna hade haft modet att utveckla olika ideologiska och sakpolitiska alternativ i invandrings- och integrationsfrågor, istället för att drabbas av SD-mani och lämna hela spelplanen öppen.

För Folkpartiets del hade det exempelvis varit naturligt att inspireras av den akademiska litteraturen om liberal nationalism.

Kan tilläggas om partinamnet att om nu Folkpartiet verkligen ville ha ett ideologiskt partinamn så borde de valt Socialliberalerna. Irriterande att de försökt kapa termen liberal, som om inget annat anges borde få beteckna klassisk liberalism snarare än socialliberalism.