Författningspatriotism vs liberal nationalism

Andreas Johansson Heinös Anteckningar från kulturkriget har hyllats på många håll, och det är inte förvånande. Heinö har alltid varit bra på att reda ut kniviga debatter om invandring och integration. Själv slukade jag hans avhandling när den kom 2009, just eftersom den lyckades skingra dimmorna och tydliggöra olika positioner i debatten.

Men vad är hans alternativ till den nationalism och den nationalstat som han kritiserar? På den punkten är han inte lika tydlig och övertygande.

Vad är då Johansson Heinös förslag till alternativ till nationalstaten? Det är att det framtida Sverige borde präglas av vad som kallas “författningspatriotism”, en idé och term hämtad från den tyske filosofen Jürgen Habermas. Ordet verfassungspatriotismus anser Heinö är “det tyska språkets vackraste ord”, och samtidigt är termen också ”ett rasande effektivt svar på frågan vad som utmärker en fungerande demokrati”. 

I Heinös Farväl till folkhemmet beskrivs denna ”medborgargemenskap” utförligare. En svensk nationell identitet kommer att fortsätta att existera, men denna kulturellt ”tjocka” och luddiga gemenskap bör inte ligga till grund för medborgarskapet, och alltså inte vara definierande för Sverige som statsbildning och politisk gemenskap. Istället bör kriterierna för att ingå i den politiska gemenskapen Sverige (dvs vara medborgare) avgränsa en ”tunnare, men skarpare” svenskhet. Exempelvis är det ett nödvändigt krav att ha förmågan att ta till sig basal information om svensk lagstiftning. Medborgarskapets rättigheter och skyldigheter ska sedan garantera ett skydd både mot en assimilerande politik från majoritetens sida, och verktyg som ser till att etniska enklaver inte skapar egna rättsordningar eller på annat sätt undergräver samhällets spelregler. Ett sådant paket av rättigheter och skyldigheter kan åtnjuta ett brett stöd och utgöra det gemensamma bandet mellan samhällets medlemmar. ”Så kan vi värna frihet, jämlikhet, och sammanhållning, i invandrarlandet Sverige” (Farväl till folkhemmet, s. 162).

Det här innebär att medborgarskapet och lagstiftningen ska präglas av den liberala demokratins universella värden, snarare än att lagstiftningen och staten blir ett verktyg för majoriteten att (inom vissa gränser) reglera och forma samhället efter dess kulturellt specifika värderingar. Det är det som gör att Heinö måste medge att Habermas författningspatriotism utgör ”politisk dynamit”, eftersom den innebär att det måste skapas ”ett avstånd mellan staten och den svenska majoritetskulturen” och att ”vi måste skilja (de svenska) värderingarna från lagen” (s. 139).

Det kan vara värt här att jämföra med positionen ”liberal nationalism”, som jag har förespråkat på annat håll. Den vill lösa mångfaldsfrågan genom att betona nationsbegreppets relativa öppenhet och föränderlighet, och menar att det är möjligt att frikoppla idén om en nationell kulturell gemenskap från klassiska föreställningar om blodsband och utseende. Men positionen behåller tanken på en nationalstat: att staten är denna kulturella gemenskaps ”hem” och verktyg för självbestämmande. Heinö går en annan väg: han tycks betrakta idén om nationen som gemenskap som en idé som ”i praktiken vilar på blodsband” (s. 104), och hans lösning är istället att lösgöra nationen från staten. 

Men är hans lösning övertygande? Det kan vara värt att vända tillbaka till Heinös påstående att verfassungspatriotismus är vad som ”utmärker en fungerande demokrati”. Det är svårt att få ihop det påståendet med att det är en vision som samtidigt är ”politisk dynamit”, och när det kommer till kritan tror jag dock att Heinö skulle medge att författningspatriotism inte alls är ett särskilt utmärkande drag för fungerande demokratier. 

Det land som tidigare ofta anfördes som ett exempel på hur demokratin kunde klara sig utan nationen, nämligen USA, framstår numera inte betraktas i riktigt samma dager. En inte orimlig slutsats av utvecklingen i USA är att det nu verkligen visat sig att demokratiska samhällen måste värna och odla de sociala och kulturella band som knyter samman dess invånare, och att uppslutningen bakom demokratiska ideal och principer inte är tillräckligt, eller hur som helst inte är bestående, ifall de sociala och kulturella motsättningarna blir för stora.

Ska man generalisera ligger det snarast närmare till hand att säga att ingen fungerande demokrati utmärker sig av att den politiska gemenskapen bygger enbart på lojalitet med liberal-demokratiska principer och institutioner. 

Ett dominerande tema i den politiska och intellektuella debatten är kritiken av nationalismen, men det är ytterst sällan någon målar upp den alternativa visionen för vilket slags samhällsgemenskap som Sverige bör vara. Eller rättare sagt, ett alternativ som inte omedvetet förutsätter politiska beteenden och attityder som på ett sociologiskt plan kan härledas till nationalstaten. Alternativet kan inte vara ”ett mångkulturellt land”, för det svarar inte på vad det är som gör att dessa människor kommer vara villiga att enas och följa samma lagar trots oenigheter, eller vara villiga att göra de uppoffringar och hysa den tillit som krävs för att lösa kollektiva problem. Mångkulturalismen som ideologi och politisk teori har en tendens att snarare ta fungerande stater som en given utgångspunkt, och förutsätter således medborgarnas villighet att samarbeta och underställa sig kollektiva beslut.

Man förutsätter därmed det som i själva verket är nationalstatens historiska bedrift: att möjliggöra storskaligt samarbete och självstyre i en grupp av miljontals sinsemellan obekanta människor, en samlevnad som därtill sker på jämförelsevis jämlika villkor. Nationalstaten lyckas med det eftersom befolkningen i huvudsak betraktar de politiska institutionerna och lagstiftningen som ett utlopp av den kulturella gruppens (“nationens”) självbestämmande, och samhällsmedlemmarna upplever sig vara sammanbundna av tätare band än det rent legala medborgarskapet. Institutionerna och lagstiftningen kan naturligtvis uppfattas som rättvisa eller orättvisa, och ekonomisk och politisk ojämlikhet har inte sällan motiverat civil olydnad och revolution. Men bortom extremfallen så medför den gemensamma kulturen och identiteten att det blir lättare att acceptera individuella uppoffringar för det gemensamma bästa, och lättare att foga sig i lagstiftning som man personligen ogillar men som man kan betrakta som den egna gruppens gemensamma beslut.

Den avskalade visionen om en politisk gemenskap byggd enbart på ömsesidig lojalitet med de liberal-demokratiska idealen och institutionerna inbjuder därför till skeptiska frågor. Vad händer om det finns djupa oenigheter, och att vissa medborgare vill ändra konstitutionen i grunden? Om det är gemensam lojalitet och tillgivenhet till grundlagen och de politiska institutionerna som är tänkt att utgöra det sammanhållande kittet, vad händer om det i samhället uppkommer radikalt olika idéer om styrelseskickets karaktär och om vad som är önskvärd lagstiftning? De egenskaper och känslor som skulle grunda ett ”vi” är precis de saker som oenigheten då gäller. Varför skulle dessa människor ”hålla ihop” över huvud taget?

Heinö tycks inte se detta problem. Ibland uttrycker han sig som om han verkar tro att ”lagar” kan frikopplas från ”värderingar”, och att den grundlag och lagstiftning som hans modell innebär inte skulle vara beroende av gemensamma (liberala) värderingar som understödjer just de rättigheter och skyldigheter som stipulerats. Han tycks inte tycks se inkonsekvensen i att återkommande kritisera fokuset på gemensamma värderingar i debatten om ”svenskhet”, och samtidigt förorda en övergång till Habermas författningspatriotism trots att det senare innebär en övergång från en kulturell gemenskap till en gemenskap som bygger på ömsesidig acceptans av vissa politiska grundsatser. Han tycks missa att Habermas själv var mycket tydlig över att modellen ofrånkomligen fordrar ett slags “politisk socialisering” över tid, en process som ser till att staten kan “preserve the identity of the political community”.

Teoretikern Bernard Yack har kritiserat författningspatriotism för att den öppnar för ett slags “McCarthyism”, och jag är benägen att tro att mycket av lockelsen med författningspatriotism är beroende av att den inte har praktiserats i verkligheten. Så länge konstitutionell patriotism är en teori för vänliga och upplysta politiska filosofer som Habermas (eller Heinö för den delen) är det lätt att se charmen med denna vision av samhällsgemenskap. Men om man betänker att förslaget är att detta slags politiska identifikation ska ersätta den roll som spelats av ofta oartikulerade kulturella, historiska och etniska föreställningar om gemenskap så ter det sig kanske mindre tilltalande. Finns det någon anledning att tro att en politisk chauvinism inte skulle bli resultatet, om denna politiska teori “skalas upp” och görs till hela samhällets uttryckliga fundament?

Heinö erbjuder onekligen en specifikt liberal vision av en politisk gemenskap. Både innebörden av värdena, och deras inbördes ranking, präglas av en liberal grundsyn. Men innehåller den verkligen ett trovärdigt svar på hur detta ska kunna ligga till grund för en gemenskap? Eller förutsätter den egentligen att alla människor ska bli så goda liberal-demokrater att de automatiskt finner systemet och dess beslut legitima, och automatiskt gör avkall på önskan att realisera några andra värderingar på politisk väg? Och de som trots allt inte skriver under på ett styrelseskick där en strikt tolkning av de liberal-demokratiska principerna begränsar allt annat handlingsutrymme – är det rimligt och klokt att, vilket är en av teorins implikationer, dessa personer och grupper måste anses undergräva eller vara en fiende till själva den politiska gemenskapen, snarare än bara torgföra en annan uppfattning om hur denna gemenskap borde organisera sig och sköta sina angelägenheter?

Personligen finner jag inte författningspatriotismen övertygande som svar på det problem som teorin måste lösa. Det är därför jag har landat i att en kombination av liberalism och nationalism är den mest önskvärda och rimliga visionen; en vision som rymmer en tilltalande och sociologiskt trovärdig kombination av värdena frihet, jämlikhet och gemenskap.

Om DN:s linje i flyktingpolitiken

Oerhört mycket har naturligtvis hänt i debatten om flyktingfrågorna under det senaste året. Ett tecken på förändringens vindar kan hämtas från DN:s ledare härom veckan om asylrätten och kvotflyktingsystemet.

[Det] som inte påtalas lika frekvent är det starkaste argumentet bakom en solidarisk asylpolitik: att det saknas något bättre alternativ.

Det intressanta med detta är att det är helt korrekt. Det starkaste argumentet är faktiskt att det är osäkert vad de tänkbara alternativen skulle innebära. Asylrätten är ett system som byggts upp under femtio år, och det går inte att veta hur stater kommer agera om de plötsligt frigörs från de aspekter av konventionerna som trots allt fortfarande upplevs som bindande. Det finns reella risker med detta.

Men det är ett argument som är ganska långt ifrån de tongångar som tidigare präglade debatten. Det är nu lite drygt ett år sedan jag klagade över Peter Wolodarski och DN:s bristande argumentation i flyktingfrågan. Jag kan glädjas åt att vi har kommit så långt att det faktiskt erkänns att detta är frågor där förnuftiga och välvilliga människor kan ha olika åsikter om målkonflikten, och göra olika bedömningar av troliga effekter av olika system och regler.

Eftersom jag gnällt så mycket om behovet av att diskutera frågorna sakligt, så vore det ju också svagt att inte själv bidra nu när diskussionen faktiskt är mer sansad. Så jag ska försöka peka ut vad jag ser som kvarvarande svagheter i DN:s linje i flyktingpolitiken, en linje och argumentation som naturligtvis delas av långt fler än så.

1. Rättighetsargumentets problem

Det första som måste avhandlas är dock ingen kritik, utan bara en förklaring av det grundläggande problemet. Orsaken till varför frågan om asylrätten måste betraktas som ”svår” – det vill säga varför man inte kan försvara den som en moraliskt självklar mänsklig rättighet. Skälet är huvudsakligen att man isåfall är förpliktad att också argumentera för slopat transportörsansvar och visumtvång, åtgärder som även om de inte strider mot någon skrivelse i konventionen står uppenbart i strid med asylrättens filosofiska rättfärdigande. Dessa åtgärder motsvarar att man ”försvarar” rätten till gratis sjukvård men sätter upp taggtråd runt sjukhusen. Men varför inte ta bort dessa restriktioner, kan man undra?

Skälet till varför sådana åtgärder införs beror på asylrättens grundläggande konstruktion. Mänskliga rättigheter anger normalt en rättighetsrelation mellan en medborgare och dess politiska ordning. Det är staten som är skyldig att garantera sina medborgare de rättigheter som fastslagits som universella mänskliga rättigheter. Ansvarsfördelningen är i teorin enkel, om än ibland i praktiken lite lös i kanterna. Asylrätten är dock en anomali i detta system, eftersom det är en rättighet utan specificerad adressat. Rättigheten måste garanteras av den stat som den sökande lyckas ta sig till. Och eftersom rättigheten är absolut och ovillkorlig så finns alltså ingen övre gräns då en stat kan ringa i klockan och säga: ”Nu måste vi säga stopp, vi har tagit vår del av bördan!”.

I en värld av 65 miljoner människor med flykting- och skyddsskäl skapar således asylrätten en katt-och-råtta-lek där även de länder som vill vara solidariska är tvungna att införa visumtvång och transportörsansvar. Sådana åtgärder har Sverige haft på plats i 40 år nu.1 De är ofrånkomliga komponenter i varje system som inte begränsar rättighetens giltighet till att gälla konfliktens grannländer, eller rymmer en mekanism för att säga att taket är nått – det vill säga varje system som behåller den absoluta asylrätten för den som dyker upp vid ett lands gränser varsomhelst i världen.2 Notera att även om EU skulle komma överens om en fördelning mellan medlemsländerna (en verksam sådan överenskommelse är mycket mycket osannolik) så förlitar sig EU fortfarande på att transportörsansvar, visumtvång och uppgörelsen med Turkiet håller nere antalet människor som kommer till EU som helhet.

Man kan önska sig att det vore annorlunda. Men att basera policyförslag på sådana förhoppningar är, i min bedömning, just önsketänkande. Och det ska sägas att DN tycks hålla med om detta; de hyser inte heller några illusioner om något epokgörande avtal som ska fördela bördorna.

Inget av detta betyder att asylrätten definitivt måste avskaffas. Man kan landa i ett mer krasst försvar: att asylrätten på det hela taget leder till större flyktingmottagande och större uppmärksamhet kring den internationella flyktingfrågan. Och att alternativen riskerar att bli dåliga. Det hade varit en rimlig hållning av DN hösten 2015, och det är en rimlig hållning nu också.

2. Döden i Medelhavet

Frågan om asylrättens vara eller icke vara kan inte rimligen avhandlas i ett blogginlägg. Men om svaret nu handlar om att fastställa asylrättens plus- och minussida, för att avgöra om det faktiskt är det minst dåliga alternativet, så kan man ju diskutera en enskild post utan att ta övergripande ställning i hur den ska vägas mot annat. En av dessa rör såklart ”döden i Medelhavet”. Företeelsen är naturligtvis komplicerad, men det kan ändå vara värt att i korthet belysa DN:s argumentation i frågan. Ledarsidan skriver:

Eftersom Europa har varit så ovilligt att ta emot asylsökande har det i debatten också förekommit idéer om att asylrätten helt ska skrotas och ersättas av enbart kvotplatser. Med kvotsystem, där UNHCR hämtar utvalda flyktingar på plats, slipper människor att drunkna i skrangliga båtar på väg mot Europa är tanken.

Men det är en sanning med modifikation: med kvotsystem slipper det fåtal som kan ta sig till Europa via kvoterna att drunkna. Alla andra kommer dock inte att sluta försöka sätta sig i säkerhet. Medelhavet kommer därmed att fortsätta vara en begravningsplats.

Modifikation är nyckelordet här. Kritiken mot asylrätten är att den skapar så starka incitament att människor väljer att resa illegalt. Men ingen tror att avskaffad asylrätt skulle leda till att ”alla” kommer välja att stanna i Nordafrika, Mellanöstern och Turkiet. Det finns naturligtvis människor (flyktingar eller ekonomiska migranter) som ändå bedömer det värt att ta sig till Europa för att vistas illegalt och jobba i den svarta ekonomin. Frågan är hur många. Om det inte gavs asyl på plats i Europa, utan vägen till Europa gick genom UNHCR, så skulle endast de som bedömer det som värt mödan att leva illegalt att försöka ta sig över. Och hur många av de asylsökande skulle göra den kalkylen? Det är lite oklart om DN menar att svaret är ”alla” – formuleringen är dubbeltydig mellan att ”alla kommer ändå att åka” och ”inte alla kommer ändå att stanna kvar”.

Eftersom DN inte uttrycker medvetenhet om asylrättens incitamentsstruktur så går det inte att helt utesluta att de faktiskt tror att alla de som inte kommer med i en flyktingkvot faktiskt skulle göra resan även om asylrätten var avskaffad. Så det tycks värt att påpeka att man bör begrunda de tusentals människor som hittills i år återtagit sin asylansökan i Sverige, och rest hem. Dessa människor röstar alltså med fötterna: hellre tillbaka till hemlandet än att sitta och vänta på ett asylboende, och, nota bene, hellre tillbaka än att leva under jorden i Sverige. Här har vi en grupp vars faktiska beteende avslöjar att de inte skulle ha rest om asylrätten inte funnits. Dessa människor utgör rimligen bara en liten del av denna kategori, men den är värd att notera just eftersom den är omöjlig att förneka. (Ett fall av ”avslöjade preferenser”, som en nationalekonom skulle säga.) Man kan alltså inte rimligen hävda att asylrättens existens inte skulle påverka antalet som ger sig iväg på farliga resor. Den verkliga frågan är bara hur många som skulle avstå resan om enda lagliga vägen går att söka genom UNHCR på plats. Personligen tror jag att det är en mycket stor andel (jag har inte hittat några studier i frågan), särskilt om resurser överförs för att göra situationen mer dräglig i grannländerna. Eftersom dock några fortfarande skulle åka över på egen hand så har DN visserligen helt rätt i att Medelhavet kommer ”fortsätta vara en begravningsplats”. Men argumentationen tycks då utgå från att man är helt obekymrad om antal – att det inte är någon skillnad på 30 döda och 3000 döda.

Vi kan göra olika bedömningar om hur stor denna ”mellanskillnad” är, om uttrycket tillåts, men hur stor eller liten den än är så bör den tillsvidare skrivas upp på asylrättens konto. DN måste hitta ett bättre argument om de ska friskriva asylrätten från dessa effekter. Som sagt, åtgärder som transportörsansvar är – detta är den springande punkten – ofrånkomliga i ett system som inte medger ett ”tak”. Det är just för att den generella asylrätten skapar så starka incitament att resa som staterna gör dessa resor illegala och svåra, för att det potentiella antalet sökande aldrig ska realiseras.

Men alternativen då, de har ju också fasansfulla ”minusposter” i form av risker, död och bedrövliga livsutsikter för människor. Absolut, men det här är inte platsen för att reda ut allt det. Den enda fråga jag diskuterar nu är på vilket konto ”döden i Medelhavet” ska skrivas upp på. Om man anser, som DN säger sig göra, att flyktingmottagande på 2015 års nivå vore ”naivt”, och samtidigt inte vill avskaffa asylrätten, så måste man försvara de åtgärder som är på plats för att hålla nere antalet. Detta inkluderar transportörsansvar och visumtvång. Och det innebär att man försvarar den incitamentsstruktur som orsakar en stor del av dödsfallen i Medelhavet.

3. Hjälpens form

En annan sak att notera vad gäller de ändrade tongångarna i debatten gäller frågan om ”hjälp på plats”. Idén att hjälp i närområden var en bättre respons än flyktingmottagande nämndes en enda gång i de programmatiska texterna i DN:s kampanj, och buntades då samman med främlingsfientlighet. Även i denna fråga är dock DN nu mer prövande i sin hållning:

Att göra livet i flyktinglägren lättare är av yttersta vikt – det är många barndomar som just nu utspelar sig där. Men man måste inse att åtgärderna i närområdet bara är tillfälliga lösningar på långvariga problem.

”Tillfälliga lösningar” låter ju dock inget vidare. Men det är att göra det lite lätt för sig: om ett problem är allvarligt är naturligtvis en tillfällig lösning inte fy skam. Under sommaren och hösten 2015 tvingades WHO och UNHCR skära ner i matransoner och stödet till flyktingar. I en intervju med The Guardian beskrev Michelle Grayer vid WHO de beslut hon hade varit tvungen att fatta:

People haven’t been vaccinated, they suffer from malnutrition, they have mental health issues because of the conflict. We are setting countries back decades. […] We are never 100% funded so we are always having to prioritise, but it breaks your heart when you end services for 3 million people. There will be no access for trauma like shrapnel wounds, no access for children’s health or reproductive health. There will be no surveillance of things like cholera. A generation of children will be unvaccinated.3

Att lösa den typen av problem är en sak; att ge flyktingar en ny hemvist och framtid är en annan. Det svenska flyktingmottagandet motiveras gång på gång genom skyldigheten att rädda liv. Detta är dock ett missförstånd. Människor som kommer till Sverige har, av geografisk nödvändighet, redan undkommit den livsfarliga konfliktzonen. Man kommer till Sverige just för att starta ett nytt liv. DN är nära denna insikt när de pratar om flyktingmottagandet som en mer ”långsiktig” lösning.

Personligen har jag hela tiden ansett att samhällsdiskussionen hade vunnit mycket på om alla insåg att flyktingmottagande här är något kvalitativt annat än den hjälp som ges i närområdet. Hur som helst kan man inte undvika frågan om vi ska hjälpa här eller där. Om svenskt mottagande inte vore något annat än elementärt skydd och humanitär hjälp så blir frågan varför vi inte med långt större effektivitet bidrar till den sortens hjälp i närområdet, som alltså i nuläget inte når upp till en dräglig nivå. Men om det faktiskt är något annat, så måste man försvara varför denna form av hjälp ska dominera så oerhört över den andra. Den syrier som har kraft och resurser att ta sig 400 mil till Sverige motiverar kostnader om 280 000 kr, medan vårt stöd till flyktingar i Syrien och dess grannländer – människor som lider av begränsade matransoner, bristande sjukvård, och lever i flyktingläger som inte har resurser nog för skolgång – är 100 kronor per person.4

Sverige kan erbjuda ny hemvist och livschanser bara till vad som i det stora hela utgör ett relativt fåtal, och måste i övrigt bidra till humanitär hjälp på andra håll. Hur ska balansen se ut? I andra sammanhang skulle vi nog vara ganska snabba med att ifrågasätta det moraliskt riktiga i att hjälpa ett fåtal mycket snarare än att hjälpa ett flertal uppnå rena livsnödvändigheter. Givet det begränsade humanitära stödet, och det lilla antalet kvotflyktingar, så är det bara en mild överdrift att säga att man i nuläget måste ta sig till Sveriges gräns för att bli föremål för våra moraliska omsorger. Och till den gränsen kan bara en liten andel ta sig, och sällan den mest utsatta. Vi har alltså både en påfallande skev fördelning av våra insatser och samtidigt en urvalsmekanism som går på tvären mot vad man normalt önskar hos ett stödsystem: att de sållar fram de mest behövande eller de som väntat längst på att ta del av stödet ifråga. Man kan således på goda grunder invända mot hjälpens form, utan att för den skull vara oenig om hur stora resurser som bör satsas. Värt att notera är att våra direkta kostnader för migration och integration skulle kunna finansiera hela UNHCR.

Det är fortfarande möjligt att försvara asylrätten och flyktingmottagande som ”det minst dåliga”. Exempelvis om man bedömer att det är asylrätten som tvingar fram åtaganden och resurser som stater annars aldrig hade tagit sig an. Det vill säga att hjälpens form och hjälpens omfattning i praktiken inte är separata frågor. Men det är som sagt en krass politisk bedömning, där avsevärda nackdelar betraktas som ett pris som man är villig att betala för att de totala åtagandena och resurserna blir större, eller för att man anser att de politiska riskerna är för stora. Kanske är detta den politiskt och moraliskt riktiga bedömningen, men man borde inte bli förvånad över att någon gör en annan moralisk värderingen av de reella alternativen.

* * * * *

Noter

  1. Joseph Carens tar Sverige som det enda exemplet på en stat som enligt hans förhållandevis stränga bedömningar eventuellt kan sägas ha tagit sin rättmätiga del av bördan under de senaste decennierna. Som sagt, även ett sådant land måste förlita sig på den här typen av åtgärder. Carens (2013), The Ethics of Immigration, s. .
  2. Jag tolkar diskussionerna om asylrättens skrivelser om ”säkert tredjeland”, och de olika avtal som de eventuellt medger, är på sätt och vis diskussioner om hur pass nära det första varianten här går att uppnå politiskt utan ett radikalt ”avskaffande” av asylrätten.
  3. ”UN agencies ‘broke and failing’ in face of ever-growing refugee crisis”, The Guardian, 6/9 – 2015. http://www.theguardian.com/world/2015/sep/06/refugee-crisis-un-agencies-broke-failing
  4. 280 000kr = de direkta migrationskostnaderna i vårbudgeten 2016/antalet asylsökande ”i systemet”.100kr = vårt samlade stöd till UNHCR (1,6 miljarder)/antalet flyktingar under UNHCR:s omsorg (16 miljoner). Ändrar man siffran till det totala antalet skyddsbehövande i världen så blir siffran 25kr per person.

Välfärdsstaten och den sociala hållbarheten

Här kommer några yviga reflektioner med en massa sidospår som borde följas upp. Jag ber härmed om ursäkt på förhand!

Social hållbarhet

När jag för några år sedan la fram min masteruppsats så hade en student i seminariegruppen skrivit en uppsats om begreppet social hållbarhet. Detta begrepp, uppenbart ett modeord i vissa politiska och akademiska kretsar, förknippades med en hel rad politiska och sociala ideal. Så här beskrivs den mer övergripande idén om ”hållbar utveckling” i ett dokument från Malmö stad:

En utveckling som tillgodoser dagens behov utan att äventyra kommande generationers möjligheter. De tre dimensionerna social, ekonomisk och ekologisk utveckling är ömsesidigt beroende av varandra. Hållbar utveckling är när alla tre dimensioner tillmäts lika stort värde. Den sociala dimensionen sätter människors behov och välbefinnande i centrum. Samhällets värdegrund är demokratisk. Hälsa, delaktighet, rättvis fördelning av makt och trygghet är centrala begrepp. En utveckling utifrån social hållbarhet strävar efter ett samhälle där alla människor, oavsett kön, ålder, socioekonomisk, etisk eller kulturell tillhörighet har samma möjligheter att ta del av och vara delaktig i samhället.

Det går säkert att stipulera en någorlunda stringent akademisk definition av begreppet, men här vill jag bara konstatera att för tjänstemän och politiker hade begreppet kommit att bli ett ord som skulle fyllas av alla möjliga ideal och goda ting.

Och det var nånting som skavde här. Ambitioner om jämlikhet, deltagande, icke-diskrimening och rättvisa har normalt varit ambitioner och mål att sträva efter, och uttrycker ett ideal som det faktiska samhället ska försöka uppnå. Ideal och normativa teorier anger då en riktning för framtiden, och skälet för att sträva dit är att det föreskrivna tillståndet är gott i sig. Men ifall dessa ideal bakas in i begreppet “hållbarhet” så ändras relationen mellan det faktiskt existerande samhället och idealen: de senare beskrivs som nödvändiga förutsättningar för att samhället ska bestå.[1]

Detta är problematiskt eftersom det i grunden uttrycker en fullständigt osannolik tes: att uppfyllandet av liberal-demokratiska och egalitära ideal är nödvändiga för att samhället ska bestå, och därmed per implikation att ojämlika och auktoritära samhällen är mer instabila. Varje sociolog värd namnet kan berätta om hur djupa ojämlikheter i resurser, status och inflytande kan upprätthållas och legitimeras, och de flesta av historiens mest framgångsrika och seglivade samhällen och statsbildningar har naturligtvis inte varit i närheten av de ideal som nu hade ompaketerats under devisen social hållbarhet.

Kort sagt, om social hållbarhet verkligen var den primära angelägenheten skulle man snarast sträva mot att tona ner ideal och förväntningar – manipulera den måttstock med vilken vi bedömer huruvida samhället är rättvist och välfungerande. Att sätta hållbarhet främst borde helt enkelt innebära att man fokuserar på riskerna och gränserna för när ojämlikhet, fattigdom och utanförskap är så djupt eller omfattande att det hotar samhällslivet på ett grundläggande plan. Ojämliket riskerar onekligen ”hållbarheten”, men om hållbarheten på allvar vore det primära snarare än jämlikhet i sig, då är det en krass och empirisk bedömning av den sociala verkligheten som bör styra politiken – inte stipulerandet att all ojämlikhet ”är socialt ohållbar”.

Emerson och de två politiska dispositionerna

Kanske ska man inte ta ett modeord så allvarligt, eller betrakta det som en seriös ideologisk utvevkling. Likväl är begreppets användning och framgång värd att fundera över.

Det finns flera intressanta distinktioner som är relevanta här. Exempelvis har vi här en fråga om normativ politisk teori och dess relation till empirisk samhällsvetenskap. Vi kan prata om skillnaden i termer av optimism och pessimism. Vi kan prata om skillnaden inom normativ politik mellan de som strävar mot det högsta goda, summum bonum, och de som ser det som sin och politikens uppgift att undvika katastrof och kollaps, summum malum, det värsta tänkbara.

Av alla möjliga infallsvinklar kan vi testa en hämtad från Ralph Waldo Emerson. I sitt föredrag “The Conservative” (1841) inleder han med att beskriva två olika politiska läggningar och impulser:

The two parties which divide the state, the party of Conservatism and that of Innovation, are very old, and have disputed the possession of the world ever since it was made. This quarrel is the subject of civil history. […] The war rages not only in battle-fields, in national councils, and ecclesiastical synods, but agitates every man’s bosom with opposing advantages every hour. On rolls the old world meantime, and now one, now the other gets the day, and still the fight renews itself as if for the first time, under new names and hot personalities.

Such an irreconcilable antagonism, of course, must have a correspondent depth of seat in the human constitution. It is the opposition of Past and Future, of Memory and Hope, of the Understanding and the Reason. It is the primal antagonism, the appearance in trifles of the two poles of nature.[…]

The castle, which conservatism is set to defend, is the actual state of things, good and bad. The project of innovation is the best possible state of things.

I Emersons ögon var de båda läggningarna som han identifierade kompletterande och måste i slutändan balanseras mot varandra. [2] För de motverkar varandras synder.

Conservatism makes no poetry, breathes no prayer, has no invention; it is all memory. Reform has no gratitude, no prudence, no husbandry.

Med detta blir det tydligt vad som i grunden skavde med Malmö stad och modeordet ”social hållbarhet”. Det var så att säga ”fel” personer använde sig av det. När allt kommer kring, är fokus på samhällets hållbarhet en typiskt konservativ böjelse och målsättning. För att ta Emersons beskrivning, den konservativa läggningen avspeglas i en generell politisk målsättning: ”to keep out wind and weather, to bring the day and year about, and make the world last our day”. Trots att begreppet ”social hållbarhet”, genom de ideal som stoppats in under det, hade fått en viss air av progressivitet kring sig så faller det sig mer naturligt hos de som med konservativ försiktighet funderar mer på hur den existerande ordningen och dess visserligen imperfekta förtjänster ska värnas och bibehållas.

Vi kan närstudera citatet från Malmö stad: ”En utveckling utifrån social hållbarhet strävar efter ett samhälle där” ideal X, Y och Z är uppfyllda. Notera att värnandet om ”hållbarhet” sammanflätas med ”utveckling” och ”strävan efter”. Detta är, med Emersons synsätt, att sammanblanda två olika politiska läggningar och ambitioner, nämligen mellan att antingen främst sträva mot förbättring eller främst värna de framsteg som redan skett. ”Innovation is the salient energy; Conservatism the pause on the last movement”.

Välfärdsstaten och den sociala ordningen

Jag tror att det är mycket lättare idag, jämfört med för några år sedan, att spontant känna att ”social hållbarhet” konnoterar pessimism och försiktighet, snarare än att det uppfordrar förverkligandet av höga ideal (demokrati, jämlikhet, hälsa, delaktighet). Och detta, gissar jag, är ett symptom så gott som något på att något grundläggande har hänt med den svenska politiska debatten. Ett socialt och politiskt sammanbrott har på allvar blivit ett scenario i människors föreställningsvärld, vilket det inte var under 00-talet. Förändringen har kommit krypande under 10-talet.

Många av våra politiker och opinionsbildare är formade av en tid då man tog den sociala och politiska ordningen för given. Så här skrev Peter Wolodarski i december 2011, när eurokrisen var under upptåg:

Jag har aldrig trott på undergångsscenarier eller att Europa åter ska dras ned i det svarta hål som världsdelen befann sig i för bara 70 år sedan. EU-samarbetet har främjat ett fredligt och välmående Europa, i vilket försvarsministrarna dricker kaffe tillsammans – som socialdemokraten Thage G Peterson uttryckt saken – i stället för att mötas på slagfältet.

Men eurokrisen underminerar känslan av trygghet. De väldiga krafter som just nu är i rörelse har förutsättningar att slå sönder den sociala ordning som vi lärt oss att ta för given.

Frågan jag ställde mig då var vem som hade lärt Peter Wolodarski att ta den sociala ordningen för given? Med en mer skeptisk hållning, som hållt denna tanke vid liv, så hade vi kanske sluppit den overreach som det i grunden mycket goda EU-projektet har kommit att präglas av, och som mycket väl kan leda till dess kollaps.

En av de intellektuella som velat påminna oss om riskerna med att ta gamla framgångar för givna är den socialdemokratiske historikern Tony Judt. Han ville påminna om de pragmatiska skäl som en gång i tiden bidrog till att motivera välfärdsstatens uppbyggnad. I essän ”What is Living and What is Dead in Social Democracy” (2009) skrev han om en de inflytelserika tänkarna bakom detta bygge, John Maynard Keynes:

The great English economist, born in 1883 (the same year as Schumpeter), grew up in a stable, confident, prosperous, and powerful Britain. And then, from his privileged perch at the Treasury and as a participant in the Versailles peace negotiations, he watched his world collapse, taking with it all the reassuring certainties of his culture and class. […] Yes, Keynes acknowledged, the disintegration of late Victorian Europe was the defining experience of his lifetime. Indeed, the essence of his contributions to economic theory was his insistence upon uncertainty: in contrast to the confident nostrums of classical and neoclassical economics, Keynes would insist upon the essential unpredictability of human affairs. If there was a lesson to be drawn from depression, fascism, and war, it was this: uncertainty—elevated to the level of insecurity and collective fear—was the corrosive force that had threatened and might again threaten the liberal world.[3]

Att sådana perspektiv åter känns relevanta avspeglar naturligtvis en en bakomliggande politisk förändring som i sig är dålig och oroväckande. Men som effekt på samhällsdiskussionens förutsättningar och utgångspunkt kan det på sätt och vis vara positivt, i det att vi slutar ta saker för givna och tar ”social hållbarhet” på allvar.

Jag håller med Judt om att Keynes i grunden hade rätt: välfärdsstatens ekonomiska garantier och skyddsnät minskar risken för att sociala grupper känner sig hotade av varandra och dras till extrema rörelser i kamp om den politiska makten. Lyckas man upprätta en välfärdsstat som medborgarna hyser tillit till så kan de lättare hantera oron för ekonomisk nedgång och social konkurrens. Här är Judt igen:

It was social democracy that bound the middle classes to liberal institutions in the wake of World War II (I use “middle class” here in the European sense). They received in many cases the same welfare assistance and services as the poor: free education, cheap or free medical treatment, public pensions, and the like. In consequence, the European middle class found itself by the 1960s with far greater disposable incomes than ever before, with so many of life’s necessities prepaid in tax. And thus the very class that had been so exposed to fear and insecurity in the interwar years was now tightly woven into the postwar democratic consensus.

Men frågan är om inte välfärdsstaten är något paradoxal. Just på grund av dessa gararantier från välfärdsstaten så skapas eventuellt grunderna för ett annat slags social oro. Välfärdsstaten ändrar i sin tur människors syn på risk i livets alla stora val: den påverkar konsumtionsmönster, ekonomiskt sparande inför ålderdom, risktagande i val av utbildning, med mera. Det påverkar till slut alla avgörande kalkyler och livsval. Därmed blir ett hot eller oro för välfärdsstatens förutsättningar en direkt personlig oro – på ett sätt som ekonomiska bekymmer för en mer avskalad stat inte behöver medföra. I den meningen skapar välfärdsstaten en annan form av grogrund för politisk reaktion, nämligen när något framstår som ett hot mot dess fundament, och alltså alldeles oavsett om man själv tvingats köpa billigare rödvin eller inte.

Det finns naturligtvis en massa forskning kring attityder till välfärdsstaten, och dess effekter på privatekonomiska beslut och levnadsmönster. Jag borde sätta mig in i detta ordentligt, men tillsvidare vill jag bara nämna en artikel som gör en intressant analogi. I ”And what if the state fades away?” analyserar sociologen Zsuzsa Ferge välfärdsstaten utifrån Norbert Elias civilisationsteori. (För övrigt: intresset för Elias går rimligen mot en renässans; jag känner själv att det är dags att födjupa mig på den fronten. Detsamma gäller visserligen Foucault, men det kan knappast beskrivas som en renässans). Så här skriver Ferge:

The explicit and implicit, overt or covert civilising impacts of the school system, the health system and the social insurance schemes have been analysed by many. I want to focus here on some possible impacts of social security in the large sense. Social security in general, and social insurance in particular – even if compulsory – are instruments which give a sort of guarantee to be able to cope with future adversities or difficulties. These arrangements represent the compulsory institutionalisation of the ability of rational foresight (of deferring gratification if you wish), an ability which is socially very unequally diffused. This means that one is enabled to reckon with the future without too much particular individual effort. In this sense, the impact of these arrangements resembles that of the public monopoly of violence. Social security schemes reduce the necessity of being constantly on the alert for fear of (socially manageable) adversities in the same way that the monopoly of violence frees the citizen from the constant obligation of preparing individually for unexpected attacks.

Här någonstans ligger nog förklaringen till varför ideal om personlig autonomi och självförverkligande kan vara så starka i Sverige; det är den materiella basen för våra post-materialistiska värderingar.[4] Men det var inte det jag främst vill fokusera på. Om vi istället påminner oss om Judts beskrivning av Keynes upptagenhet med osäkerhet, så framträder en intressant parallell som aldrig slagit mig tidigare: den mellan Keynes och Hobbes. Och därmed en ännu viktigare parallell: det leder till tanken att välfärdsstaten precis som våldsmonopolet visserligen skänker trygghet och stillar oro, men bara så länge oron inte gäller systemet självt.

Referenser

Emerson, Ralph Waldo. 1883. “The Conservative”, i J. E. Cabot (red.) The Complete Works of Ralph Waldo Emerson, vol. 1, Nature, Adresses and Lectures. New York: Sully & Kleinteich.

Ferge, Zsuzsa. 1999. ”And what if the state fades away?”, i (red.) Stefan Svallfors & Peter Taylor-Gooby, The End of the Welfare State? Responses to state retrenchment. London & New York: Routledge.

Judt, Tony. 2009. ”What Is Living and What Is Dead in Social Democracy?”, New York Review of Books, vol 56, nr 20.


  1. (skriv något som om vad som skiljer empiriska tes från Bernard Williams distinktion mellan structural vs enactment theories)  ↩
  2. [It] may be safely affirmed of these two metaphysical antagonists, that each is a good half, but an impossible whole. Each exposes the abuses of the other, but in a true society, in a true man, both must combine.  ↩
  3. Judt. Jämför ”of fear”-teorier som syftar till undvika summum malum, med ”party of memory” – hur passar ”pause on the last movement” in i detta?   ↩
  4. Jag har ingen koll på detta, men intuitivt låter det rimligt att det inte bara är genomsnittligt välstånd som påverkar utbredningen av post-materiella värderingar. Om grundläggande trygghet, även i ålderdom, är hyfsat säkrade på kollektiv nivå så underlättar det rimligen genomslaget för sådana värderingar, ceteris paribus jämfört med ett land med motsvarande välstånd per capita.  ↩

Angående Köln: praktiska tips och sociala förväntningar

Erik Hultgren skriver om huruvida Kölns borgmästare ägnade sig åt victim-blaming. Han har rätt i sak: det är ingen principiell skillnad mellan detta och en rekommendation om att inte att ha en tjock plånbok uppstickandes i bakfickan, eller UD:s rekommendationer att inte besöka vissa områden, etc. Det skuldbelägger inte offren.

Men ändå pratar vi här om någon annat. Plånbok i bakfickan, eller att besöka ett visst område på resa, är val som är enkla att välja bort utan någon påtaglig känsla av frihetsbegränsning. Men i Köln handlar det om att blott och bart vistas på offentlig plats stadens centrum. Att signalera att sådan vistelse kräver “armlängds avstånd” (i sig ett ganska korkat tips som naturligtvis är omöjligt att uppfylla givet tillvägagångssättet som rapporterats) och stor vaksamhet är en rekommendation av annat slag.

Jämförelsen med UD kanske kan belysa detta. En viktig aspekt är att en sådan rekommendation kring, säg, stadsdel X, inte så att säga inverkar på den sociala situationen i stadsdel X. Den är som den är alldeles oavsett. Men borgmästaren i Kölns “code of conduct” kan utgöra en signal som påverkar den sociala situationen: hur man rör sig, hur man bedömer andra människor, hur man interagerar. Den signalerar att i denna stad kan man inte längre lita på människor ens på detta grundläggande plan. Och att man inte ska räkna med att myndigheterna kan upprätthålla basal säkerhet och trygghet i det offentliga rummet.

Man kan tycka att frågan uppförstorats – det handlar ju bara om några praktiska tips för att öka sin säkerhet (och många av råden är vettiga). Ändå ligger det något symboliskt och signifikativt i uppmaningen till misstänksamhet och avstånd. Varningar och rekommendationer kan inte bara ses som praktiska tips utan har också ett signalvärde kring vad medborgarna har att förvänta av det offentligas kapacitet att garantera trygghet. Retirerar man så långt till att kvinnnor inte ens kan vistas i centrum utan att inta stor misstänksamhet och försiktighet, ja då påverkar man människors förväntningar, deras tillit till andra människor, och tillit till myndigheter. Det stannar inte vid att vara ett praktiskt tips, även om det var syftet.

Så för mig handlar det inte om att offren skuldbeläggs, utan att det utgör, helt omedvetet från borgmästarens sida, en reträtt för det öppna samhället – ett samhälle där man på det hela taget kan vistas och interagera utan stor misstänksamhet. Grunden till att människor i massamhällen kan lita på varandra och känna trygghet i det offentliga ligger i att myndigheter lyckas stävja och bestraffa de få individer som trots allt avviker från de normer (kodifierade i lag) som garanterar fredlig samvaro. Det är därför också av betydelse vem som kommer med dessa råd. Om det kommer från självaste myndigheternas företrädare, stadens borgmästare, så kan det bli till en mycket olycklig signal. Det sociala livet formas av förväntningar – och av det skälet skulle jag säga att just detta är ett fall där det för en gångs skull vore bättre att utfärda löften och garantier som man eventuellt inte helt lyckas uppfylla, än att på förhand erkänna sin oförmåga.

Saken må ha uppförstorats, och mycket annat som sagts och gjorts är i rätt riktning. Men när allt kommer kring hade det nog varit bättre om borgmästaren utan omsvep sagt att myndigheterna kommer garantera säkerheten framöver och att människor bör fortsätta att leva och vistas i det offentliga utan rädsla. Snarare än att rekommendera medborgarna en allmän misstänksamhet mot sina medmänniskor.

Ett annat havererat system?

Om ni nu har börjat tröttna på flyktingkrisen, låt mig ge ett förslag på en annan känslig fråga som borde debatteras. Kanske får vi tid till detta under 2016. Stycket nedan är från polisen David Lindsö (i Expressen), som har sagt upp sig:

Men, den enskilt största anledningen till att jag har fått nog, är ett i mina ögon totalt havererat rättssystem. De senaste tre åren har jag jobbat som utredare av mängdbrott och jag måste tyvärr säga att jag troligtvis har slitit av hälften av mitt hår under denna tid. När man gång på gång får uppleva att ärenden som man slitit med i flera månader, trots glasklar bevisning, ändå leder till friande dom, då känns det rätt tröstlöst. I dag krävs praktiskt taget att gärningsmannen grips på brottsplatsen för att få honom fälld.

Jag kan tillägga att inte ens bar gärning räcker. Det är inte så många som känner till detta, men för fem år sedan blev jag under mitt jobb som lastbilschaufför rånad och frihetsberövad (instängd i lastutrymmet). Efter fällande dom i tingsrätten så friade hovrätten alla åtal som gällde brott mot mig. Stöld (dvs i relation till åkeriet och lastbilen) gick att bevisa, men efter att gärningsmännen i hovrätten börjat påstå att jag var med på hela kuppen så kunde hovrätten inte fastställa bortom rimligt tvivel att så inte var fallet. Alltså: inget rån och inget frihetsberövande, trots att polisen efter en biljakt lyckades gripa förövarna “på bar gärning”.

Jag har kommit över det hela. Nu utgör det mest en lärorik erfarenhet. Jag hade exempelvis inte kunnat ana att en fällande dom var så viktig, förrän den så att säga uteblev. Jag kunde inte tro att straff och erkännade kunde vara så viktigt. Och jag vet nu vad djup ilska innebär. Hur det känns i själen. Att vara så arg så att man ligger vaken om nätterna; drömmer om hämnd och revansch, om att få skälla ut domare och ledamöter. Ropa till jurister med sina priviligerade yrken och skyddade liv: “Sätt dig i en lastbil full av tobak och kör ut leveranser efter mörkrets inbrott! Tycker du verkligen att chaufförer ska lämnas rättslösa?!”. Det var en rättfärdig ilska, men blandades i ärlighetens namn också med ett socialt förakt. Det är nyttigt att uppleva hur en sådan mix känns – bara man lyckas ta sig ur det.

Hursomhelst, den här polisen som har sagt upp sig ger en annan sida av saken: hur demoraliserande måste det inte vara som polis i sådana fall som mitt. När de gjort allt grundjobb, alla förhör, all teknisk bevisning, i ett fall där gärningsmännen till och med greps på plats, och ändå blir de åtalade inte dömda för att ha gett sig på och spärrat in en av de medborgare polisen har som uppgift att skydda. Jag skulle inte heller kunna jobba i ett sådant system.

Så, är ni trötta på flyktingkrisen så har ni här en annan påstådd “systemkris” att diskutera. Det är naturligtvis comme il faut för belevade människor att stå upp för höga beviskrav. Är det av just det skälet som tendensen kanske har gått för långt?

Byte av avhandlingsämne

För ungefär tre veckor sedan insåg jag att jag nog borde byta avhandlingsämne, trots att jag är drygt halvvägs inne på min doktorandtid. Jag hade inte tillräcklig motivation att sitta med svensk historia och statsformeringsforskning. Och ja, ni har redan gissat rätt: jag kommer istället skriva om migration, välfärdststat, liberal teori, och svensk idédebatt.

Motivationen till ämnesvalet behöver jag nog inte förklara närmare. Det handlar om att vi idag tycks famla efter principer för vilka som tillhör samhällsgemenskapen, och vilka skyldigheter vi har gentemot de som står utanför respektive de som står innanför.

Om inte den motiveringen är tydlig nog kan jag citera ur Jenny Nordbergs rapport i The New Yorker apropå dådet i Trolhättan:

Now the country will also have to process the trauma of what may ultimately be labelled an act of domestic terrorism. Certainly, there will be calls for increased openness and tolerance, to powerfully manifest against racism, xenophobia, and hatred, along the lines of Norway’s Jens Stoltenberg’s bold approach to the Breivik attacks. But there will also be those who say that the small, wealthy nation needs to take a more cautious approach to immigration, in order to preserve its citizens’ faith in the traditional social contract while maintaining a strong humanitarian ideal. What the U.N.H.C.R. calls the largest refugee crisis of all time may also be Sweden’s most painful and complicated political struggle in the next decade, and a very personal one for many Swedes.

Mitt lite högtravande syfte är helt enkelt att genom politisk teori och idéanalys bidra till ökad tankeskärpa i dessa frågor. De senaste månaderna har, milt uttryckt, visat på ett sådant behov.

Jag tänker i nuläget att det är de svenska dagsdebatterna som kommer utgöra relevanskriterium, och styra urvalet av frågor som jag tar mig an. Min uppgift kommer i mycket bestå i utgöra en brygga mellan akademisk politisk teori och svensk debatt om migration och integration.

Min ambition är för övrigt att vara ganska offentlig i min forskningsprocess, genom min blogg och via Facebook. Med förhoppning om att få synpunkter, tips och frågor.