Björn Östbring Krönika & debatt

Om kulturell olikhet som orsak till ekonomisk ojämlikhet och sociala problem

Jag tror få skulle förneka att Sverige har påtagliga problem kopplat till dålig integration: invandrartäta områden och städer behöver ofta miljardunderstöd för att gå runt, och de präglas av större brottslighet, otrygghet, fattigdom, trångboddhet, dåliga skolresultat, osv. Men vad är orsaken och hur är fenomenen kopplade till invandringen?

Debatterna om sociala problem i dessa områden hör till de märkligare i svensk debatt, eftersom diskussionen alltid trampar vatten och återupprepar samma gamla svar. Det finns en vilja från höger att förklara sociala problem utifrån skillnader i normer och värderingar, som burits med av invandrare eller uppkommit på grund av segregationen och otillräcklig assimilering. Och från vänster utgår man ofta från att det är ekonomiska ojämlikheter som ger upphov till de sociala problemen, och att det bara är en fråga om politisk vilja att åtgärda dessa ekonomiska skillnader (som till sin natur inte är annorlunda en andra former av ekonomisk ojämlikhet).

Båda synsätten har viss giltighet, men vad som ofta slår mig i dessa debatter är att båda positionerna blundar för hur kultur och ekonomi samverkar i ett modernt samhälle.

Låt oss först begrunda hur kultur och politik är sammanbundna. Det är lätt att konstatera att ett lands politiska system och och politiska debatt är formulerade i ett specifikt språk och är genomsyrat av specifika normer och konventioner. För att en person framgångsrikt ska ägna sig åt politisk verksamhet krävs i normalfallet att hen i hög grad delar landets kultur (det vill säga dess språk, normer, sociala konventioner, osv).

Något liknande gäller faktiskt även i den ekonomiska sfären och samhället i stort. Inte i samma grad förstås, men i betydligt högre grad än vad många tycks utgå från.

I ett modern samhälle är oerhört mycket av det ekonomiska och sociala livet beroende av kommunikation med relativt obekanta personer: mellan kunder och affärspersonal, mellan medborgare och myndigheter, mellan samarbetspartners inom näringsliv och inom myndighetssfären, osv. Det moderna samhället vilar på denna typ av opersonliga kontakter och samarbeten, i kontrast till äldre samhällsformer som i högre grad vilade på mer intima och långvariga samarbetsrelationer och ett större mått av självhushållning. För att det konstanta flödet av interaktioner i det moderna samhället ska avlöpa så smidigt som möjligt måste alla vara eniga och känna till betydelsen av ord och symboler, och därtill är det i dessa samspel ofta avgörande eller åtminstone en fördel ifall en person uppfattar sociala koder och är medveten om andras implicita förväntningar, osv. En mycket stor del av arbetsmarknaden består av jobb där kommunikation, skriftliga instruktioner, dokumentering mm, spelar en helt avgörande roll.

En persons möjligheter till ekonomisk framgång påverkas därför av i vilken mån hen delar den kultur (språk, normer, sociala konventioner) genom vilken alla ekonomiska interaktioner sker. I toppen av arbetsmarknaden finns det förstås jobb som är starkt internationaliserade och där arbetsspråket är engelska. (Jämförelse: det är omöjligt nå toppen av politiken om man enbart kan engelska). Och i botten av arbetsmarknaden finns en del enkla jobb som inte kräver så mycket i termer av kommunikationsförmåga. Men i det stora flertalet av arbetstillfällen är en persons ”semantiska förmåga” i det relevanta språket en avgörande faktor för förmågan att utföra jobbet.

Den människa som är helt och fullt skolad och fostrad i den kultur som utgör mediumet för interaktionerna och transaktionerna i samhället har goda utsikter att kunna försörja sig. Den som däremot inte delar denna kultur har ett stort handikapp på arbetsmarknaden. Det gäller inte minst i Sverige, som i hög grad har en kunskaps- och tjänsteekonomi. Alla utrikesfödda som framgångsrikt (vidare)utbildat sig och blivit yrkesverksamma i Sverige är säkerligen medvetna om detta – och kan med all rätt vara stolta över sin prestation. Infödda svenskar borde däremot i högre grad lyda uppmaningen om att ”check your privilege”, som det heter i vissa kretsar, och bli medvetna om vilken oerhörd fördel de har genom att vara fostrade rakt in i det språk och de normer som präglar institutionerna och samhällslivet.

För att illustrera hur ”kultur” i denna mening har en socioekonomisk inverkan räcker det med att föreställa sig att du förflyttas till ett land där du inte alls kan språket och de sociala koderna. I mitt fall kan jag exempelvis föreställa mig vad som skulle hända om jag flyttade till Polen. Hur stor andel av jobben på arbetsmarknaden skulle det vara möjligt för mig att få? Jag skulle få mycket svårt att försörja mig. En sådan enkel jämförelse visar att hur lite mitt ”värde” på ett lands arbetsmarknad har med min formella utbildning och mina kunskaper att göra, och hur mycket det avgörs av huruvida jag delar den kultur, eller har lyckats anamma kulturella färdigheter, som gör möjligt för mig interagera och verka inom landet. (Med facktermer kan detta uttryckas som att en människas humankapital i hög grad är ”country-specific”, eller att humankapital präglas av ”imperfect transferability”.)

Självklart är detta inte hela förklaringen till invandrares svårigheter på den svenska arbetsmarknaden, som också orsakas av diskriminering och det faktum att invandrares utbildningsnivå generellt är lägre. Men jag upplever att kopplingen mellan kultur och ekonomi inte ens finns med i den politiska diskussionen, vilket är anmärkningsvärt.

En viktig implikation för den höger som fokuserar på ”värderingar” är att de springer efter fel boll, och de postulerar en förklaringsfaktor som riskerar att skapa mer fördomar om hur invandrare som grupp är och till ett orimligt skuldbeläggande. Den viktigaste faktorn i många sammanhang är faktiskt socioekonomisk ojämlikhet och bristande livschanser. Vänstern å sin sida måste inse att detta inte innebär att problemet lätt går att lösa om man bara ökar ansträngningarna att omfördela och att frågan om invandringens omfattning därför är en bisak. Vänstern måste inse att invandring av personer som inte kan språket och delar kulturen innebär fler människor vars förutsättningar att försörja sig och verka i samhället generellt är sämre än den infödda befolkningens, och därför utgör en oberoende orsak till social och ekonomisk ojämlikhet.

Om man värdesätter jämlikhet finns det alltså skäl vara vaksam på omfattningen på invandringen, och särskilt den gräns då segregation börjar uppstå och många invandare inte längre plockar upp språket och med tiden blir välbekanta med kulturen som präglar samhället i stort. Det var tyvärr länge sedan den gränsen nåddes, och numera det inte ens självklart att barn till invandrare som föds i Sverige och genomgår svensk förskola och skola utvecklar svenska språket fullt ut. Vi har blivit ett i hög grad etniskt skiktad klassamhälle.

Men någonstans måste man börja för att komma till rätta med problemen, och att ställa rätt diagnos torde vara det första steget.

Björn Östbring Krönika & debatt

Anti-demokraten Andersson

En sak som konfunderar mig är att ingen, vad jag vet, har gjort en grundlig genomgång av Lena Anderssons syn på demokrati.

Trots att hon är en av de mest framträdande politiska skribenterna i landet tycks det undgått de flesta att hon konsekvent talar nedsättande om ”rösträttsdemokratin”, att hon omdefinierar demokrati till att betyda något helt annat, och att hon förespråkar ett verkligt minimalt utrymme för vanligt demokratiskt beslutsfattande. Jag vet inte om någon annan politisk skribent inom etablerade medier har lika tydliga odemokratiska eller rent av anti-demokratiska drag i sitt tänkande.

Den traditionella betydelsen av termen ”liberal demokrati” är förstås ett system som kombinerar å ena sidan demokratiska processer för beslutsfattande och tillsättande av maktpositioner, och å andra sidan individuella rättigheter som skyddar medborgarna från vissa ingrepp och tvångsutövning från maktens sida. Ifall majoritetens önskan utgör eller medför en kränkning av individers grundläggande rättigheter så måste majoritetens önskan stå tillbaka.

Detta politiska system, som utgör en kompromiss, har stort stöd bland medborgare och politiker. Lena Andersson har dock i hög grad övergett denna kompromiss.

I sina krönikor och i boken Om falsk och äkta liberalism betonar Lena Andersson föga förvånande de liberala rättigheternas funktion och värde. Men hon stannar inte med några grundläggande liberala begränsningar av den demokratiska maktutövningen. Det politiska systemet – ”rösträttsdemokratin” – tycks nämligen hela tiden leda till politisk reglering av sådant som enligt Lena Anderssons ideologi borde vara fritt: exempelvis internationell handel och människors migration över gränser, med mera. Hur ser Lena Andersson på att det politiska systemet tenderar att leda till en politik i strid med hennes övertygelser? Jo, att i den ideala staten ska ”de röstande och deras riksdag” över huvud taget inte kunna reglera människors mellanhavanden av detta slag (s. 57). Fenomen som rör (i formell mening) frivilliga relationer och interaktioner får inte hamna på den politiska dagordningen; de hör inte till det som demokratiska institutioner har rätt att besluta om:

Man kan i den klassiska liberalismen inte rösta bort friheten, det är det som gör den oförytterlig. Friheten är sann i Platons mening på samma sätt som man i kommunismen inte kan rösta bort arbetarnas herravälde. Det är också oförytterligt, fundamentet där allt börjar och slutar. (s. 57)

Detta är en anmärkningsvärd syn på förhållandet mellan liberalismen och demokratin. Fenomen som handel och migration är saker som i princip alla moderna stater reglerar i högre eller lägre grad, och utifrån olika ideologiska utgångspunkter kan man ha olika åsikter i frågorna. Även bland de som är emot regleringar skulle ytterst få hävda att frågan som sådan inte borde avgöras med demokratiska procedurer. Så inte Lena Andersson.

Man hade kunnat tro att Lena Andersson försvarar ett liberal-demokratiskt system och att hon inom detta system förespråkar och bildar opinion för en klassisk liberalism eller nyliberalism. Men det hon för fram är inte bara en uppfattning om vad som är det rätta beslutet i en fråga, utan det är en uppfattning om rätten att besluta. Liberalismen är klart och tydligt överordnad, och det som kvarstår för de demokratiska beslutsorganen att legitimt bestämma över är sådant som inte täcks in av den fullt realiserade liberalismen. Om Lena Andersson skulle utforma det politiska systemet skulle en majoritet inte kunna rösta fram en politik med minsta dragning åt socialism, konservatism eller en ”grön” ideologi, eftersom alla dessa alternativ skulle inskränka vissa av individernas handlingsmöjligheter (deras ”oförytterliga frihet”).

En traditionell liberal demokrat skulle istället sätta ett större värde på den demokratiska komponenten i ”liberal demokrati”, det vill säga värdesätta de demokratiska procedurer som används som lösning på genuina och legitima åsiktsskillnader om gemensamma angelägenheter. För ifall området för kollektivt beslutsfattande krymps alltför mycket så möjliggör det politiska systemet inte längre demokratisk styrning kring gemensamma angelägenheter – det är inte längre representativt eller responsivt i relation till människors olika önskningar och uppfattningar. I en liberal demokrati balanseras helt enkelt dessa demokratiska värden mot de liberala värdena – det råder ingen självklar harmoni mellan dem.

Liberalismen är trots allt ett i hög grad heltäckande svar på hur samhället ska styras. Även de varianter vars ”svar” till sin substans kan sammanfattas som en uppmaning till ”minimal styrning” är heltäckande i den avgörande betydelsen: att svaret som sådant kan tillämpas i så gott som alla samhällsfrågor. Det innebär att om ideologin fullt ut grundlagsfästs, det vill säga bestämmer vad riksdag och regering får göra, då har möjligheten för medborgarna att välja en annan riktning för samhället kraftigt beskurits. Samhället präglas då mer av en liberal ”regim” snarare än av de nuvarande demokratiskt valda representanterna.

Lena Andersson föreslår således en helt annan avvägning mellan demokrati och liberalism än den nuvarande. Jag finner det märkligt att det inte har uppmärksammats att denna hyllade politiska skribent uttryckligen förespråkar ett system med ytterst begränsad demokrati.

Kanske beror det på att hon dessutom använder det klassiska knepet att omdefiniera begreppet och prata om en ”verklig” demokrati? Men det är i sig anmärkningsvärt att möta detta grepp hos en ledande svensk intellektuell, och behöver i sin tur uppmärksammas.

Som vanligt i modern tid är ”odemokratisk” och ”antidemokratisk” inte etiketter som någon gärna sätter på sig själv eller sitt tänkande. Så inte heller Lena Andersson. Som termen ”rösträttsdemokratin” antyder finns det i hennes tänkande även en annan mer genuin och värdefull form av demokrati. Smidigt nog visar det sig att denna form av demokrati utgörs av … det liberala samhället självt:

Den verkliga demokratin i liberalismen utövas inte i röstandet, på valdagen eller i formandet av en riksdag efter majoritetens vilja till makt. Demokratin utövas varje timme i vardagen när fria människor äger rätten att inte tvingas till något. (s. 215)

Demokrati upphör att handla om kollektivt maktutövande över huvud taget; tvärtom är det liberalismens begränsningar av makten som enligt Lena Andersson är ”demokratins essens”. Det är så det blir möjligt att påstå att verklig demokrati minsann består i en liberal konstitution som inte tillåter att ”de röstande” väljer en annan politik.

Hennes resonemang är såklart inte särskilt övertygande när det synas i sömmarna på detta sätt, men det är svårt att inte förstå lockelsen. Fördelen med att blanda bort korten på detta sätt är att kan det framstå som att någon egentlig förlust i demokrati inte har skett. Om verklig demokrati definieras ”substantiellt”, det vill säga likställs med en specifik samhällsmodell, vad spelar det då för roll om man gör sig av med eller minskar inflytandet för den ”proceduriella” demokratin? Inte bara framstår den senare som oviktig och meningslös i jämförelse, den rymmer även faror: den proceduriella ”rösträttsdemokratin” kan ju leda till en politik i strid med den verkligt demokratiska samhällsordningen.

Som alla vet har det funnits odemokratiska regimer i vår närhet och närtid som använt sig av just detta sätt att legitimera sitt politiska system. Att finna samma struktur på argumentationen hos en framstående liberal skribent är….. ja, jag vet faktiskt inte vilken slutsats man bör dra. Det minsta man kan säga att det hela förtjänar att bli uppmärksammat, eftersom vetskapen om att Lena Andersson inte är demokrat i gängse mening är relevant för att tolka och bedöma hennes övriga argument och positioner i andra samhällsfrågor.

Björn Östbring Media & övrigt

Nutid och framtid: bok och ny blogg!

Sedan min disputation våren 2019 har det inte blivit särskilt mycket skrivande för egen del. Jag har försörjt mig som översättare och redaktör, samt genom att undervisa lite grann vid min gamla institution på Lunds universitetet.

Glädjande nog fick jag i vintras besked om att jag beviljats ett stipendium. Med hjälp av detta stipendium kommer jag nu påbörja arbetet med en bok om liberal nationalism. Jämfört med min avhandling kommer boken skrivas för en lite bredare publik samt ha ett större fokus på Sverige och den svenska samhällsdebatten. Det ska bli väldigt roligt!

Ett stipendium tar dock ofrånkomligen slut, och jag har därför funderat på mer långsiktiga sätt för att möjliggöra eget skrivande. Med stor nyfikenhet har jag följt framväxten i USA av olika tjänster som möjliggör direkta prenumerationer och/eller bidrag från läsare till skribenter (eller andra typer av kulturutövare). Kanske är det så att de karga utsikterna att i Sverige försörja sig som fri skribent kan komma att förbättras genom sådana plattformar?

Det kan vara värt att pröva iallafall. Jag har därför skapat en separat blogg på plattformen Patreon, där jag kommer att publicera läsvärda citat, sammanfattningar av intressanta idéer, samt egna preliminära resonemang. Möjligen kan det ses som ett slags ”behind-the-scenes”-material, i relation till skrivandet av artiklar och det aktuella bokprojektet.

Jag vet verkligen inte hur det kommer falla ut! Förhoppningsvis kan mina små inlägg vara av värde för andra som intresserar sig för liknande frågor inom politik och politisk teori, eller lockar det kanske enbart de som verkligen gillar det jag skriver och vill stötta verksamheten. Vem vet? Man kan hursomhelst prenumera som ”följare” för €1,5/månad och som ”supporter” för €3 (eller valfritt belopp). (Jag hoppas och tror att Patreon i framtiden kommer att acceptera SEK som valuta). Blir man prenumerant kommer alla inlägg vara öppna på sidan, och när inlägg publiceras kommer de även som nyhetsbrev i mejlkorgen.

Är du intresserad av materialet, eller skulle du kunna tänka dig bidra till att jag kan skriva och delta i samhällsdebatten mer kontinuerligt? Hursomhelst skulle jag bli väldigt glad och tacksam!

Björn Östbring Media & övrigt

Två översatta böcker

Under våren har två böcker utkommit där jag har stått för översättningen. Kanske kan de vara av intresse för vissa som följer den här bloggen och mitt arbete.

Den ena boken är moralfilosofen Thomas Scanlons Varför är ojämlikhet ett moraliskt problem? Boken är en sammanfattning och vidareutveckling av Scanlons moraliska och politiska tänkande kring innebörden av begreppet jämlikhet och dess implikationer för hur samhället och politiken bör utformas. Länk till boken: Adlibris, Bokus, Studentlitteratur.

Den andra boken är Andrew Gambles Att studera politik. Det är en introduktionsbok inom statsvetenskap, som ger en intresseväckande översikt över ämnet. Boken passar under de första veckornas studier på en statsvetenskaplig grundkurs. Länk till boken: Adlibris, Bokus, Studentlitteratur.

Björn Östbring Essä

”Det nya Sverige behöver liberal nationalism” (Kvartal)

Jag har skrivit en längre essä som publicerats i Kvartal. Jag skriver om hur liberala ideal och institutioner kan och bör kombineras med ett samhälle som i grunden är nationellt, i betydelsen att det bör existera en gemensam ”samhällelig kultur” som förenar invånarna trots sinsemellan olika etniska och religiösa seder och traditioner. Detta är en mellanposition som trängs undan – och därför i Sverige är i princip helt bortglömd – när det politiska landskapet och konfliktlinjen beskrivs som en kamp mellan en traditionell etnisk nationalism å ena sidan, och å andra sidan en liberalism som per definition antas vara kosmopolitisk och universalistisk.

Historiskt har det inte varit ovanligt att kombinera liberalism och nationalism, varken i politisk praktik eller politiskt tänkande. I praktiken är det i de historiskt mest långvariga och väletablerade nationalstaterna som liberala och demokratiska institutioner har haft störst framgång och stabilitet. Vad gäller ideologi och politiskt tänkande har många liberala filosofer och samhällsdebattörer historiskt utgått från att människors upplevda behov av kollektivt självbestämmande är en giltig frihetssträvan och en förutsättning för demokratin. Att betrakta stater som nationella gemenskaper med rätt till självbestämmande har därtill varit en utgångspunkt motiverat en utrikespolitik som betonar internationellt samarbete och folkrättens betydelse: problem ska lösas genom samarbete, och ingen stat eller gruppering av stater har rätt att underlägga sig eller dominera någon annan stat. Det är inte märkligt att till exempel en anti-nazist som Torgny Segerstedt var en nationalist i denna mening: ”Ett folks rätt att själva råda över sina öden är en oundgänglig förutsättning för den frihet, liberalismen kräver för var enskild individ,” Det är inom ramen för sådana nationella stater som de flesta liberaler, socialliberaler och socialdemokrater traditionellt har arbetat för att få genomslag för sina ideal och institutioner.

Självklart kan man tycka att liberal nationalism är en felaktig normativ position. Till exempel för att behoven och intressena hos människor världen över är mer akuta och borde väga tyngre än de existerande samhällsmedlemmarnas intressen och värdet av kollektivt självbestämmande. Eller för att man anser att positionens rekommenderade avvägning mellan behovet av gemensam kultur å ena sidan, och individernas utrymme för sin etniska eller religiösa tillhörighet å den andra, innebär att tyngdpunkten hamnar på fel ställe. Eller för att positionen är farlig – ger man ett lillfinger åt nationalismen så tar den hela handen.

Men alla dessa frågor och argument signalerar inte nödvändigtvis ett fel med positionen så mycket som att de inskärper hur moraliskt och politiskt komplexa dessa frågor är. För parallellt med dessa problem och risker finns tveklöst också risker med en politik som helt och hållet ignorerar behov kring samhörighet och gemenskap. De som tror att en övergripande princip bör anammas, för att genom ett alexanderhugg upplösa problemställningen till den ena eller andra sidans favör, ja de bör betraktas som motpolerna på ett spektrum där sansade människor bör söka sig en mellanposition. Liberal nationalism är en sådan möjlig position. Eller som filosofen Michel Walzer en gång skrev:

Liberal nationalism is probably best understood as a species of liberal reformism. Its protagonists take the actually existing world of passionate attachments as given, and then try to modify it – not so as to make all attachments harmonious, a utopian rather than a reformist project, but as to make them sufficiently compatible to coexist in peace. That seems to me something doable and worth doing: it is also, very simply, what we have to do.