Björn Östbring

Jag har skrivit en längre essä som publicerats i Kvartal. Jag skriver om hur liberala ideal och institutioner kan och bör kombineras med ett samhälle som i grunden är nationellt, i betydelsen att det bör existera en gemensam ”samhällelig kultur” som förenar invånarna trots sinsemellan olika etniska och religiösa seder och traditioner. Detta är en mellanposition som trängs undan – och därför i Sverige är i princip helt bortglömd – när det politiska landskapet och konfliktlinjen beskrivs som en kamp mellan en traditionell etnisk nationalism å ena sidan, och å andra sidan en liberalism som per definition antas vara kosmopolitisk och universalistisk.

Historiskt har det inte varit ovanligt att kombinera liberalism och nationalism, varken i politisk praktik eller politiskt tänkande. I praktiken är det i de historiskt mest långvariga och väletablerade nationalstaterna som liberala och demokratiska institutioner har haft störst framgång och stabilitet. Vad gäller ideologi och politiskt tänkande har många liberala filosofer och samhällsdebattörer historiskt utgått från att människors upplevda behov av kollektivt självbestämmande är en giltig frihetssträvan och en förutsättning för demokratin. Att betrakta stater som nationella gemenskaper med rätt till självbestämmande har därtill varit en utgångspunkt motiverat en utrikespolitik som betonar internationellt samarbete och folkrättens betydelse: problem ska lösas genom samarbete, och ingen stat eller gruppering av stater har rätt att underlägga sig eller dominera någon annan stat. Det är inte märkligt att till exempel en anti-nazist som Torgny Segerstedt var en nationalist i denna mening: ”Ett folks rätt att själva råda över sina öden är en oundgänglig förutsättning för den frihet, liberalismen kräver för var enskild individ,” Det är inom ramen för sådana nationella stater som de flesta liberaler, socialliberaler och socialdemokrater traditionellt har arbetat för att få genomslag för sina ideal och institutioner.

Självklart kan man tycka att liberal nationalism är en felaktig normativ position. Till exempel för att behoven och intressena hos människor världen över är mer akuta och borde väga tyngre än de existerande samhällsmedlemmarnas intressen och värdet av kollektivt självbestämmande. Eller för att man anser att positionens rekommenderade avvägning mellan behovet av gemensam kultur å ena sidan, och individernas utrymme för sin etniska eller religiösa tillhörighet å den andra, innebär att tyngdpunkten hamnar på fel ställe. Eller för att positionen är farlig – ger man ett lillfinger åt nationalismen så tar den hela handen.

Men alla dessa frågor och argument signalerar inte nödvändigtvis ett fel med positionen så mycket som att de inskärper hur moraliskt och politiskt komplexa dessa frågor är. För parallellt med dessa problem och risker finns tveklöst också risker med en politik som helt och hållet ignorerar behov kring samhörighet och gemenskap. De som tror att en övergripande princip bör anammas, för att genom ett alexanderhugg upplösa problemställningen till den ena eller andra sidans favör, ja de bör betraktas som motpolerna på ett spektrum där sansade människor bör söka sig en mellanposition. Liberal nationalism är en sådan möjlig position. Eller som filosofen Michel Walzer en gång skrev:

Liberal nationalism is probably best understood as a species of liberal reformism. Its protagonists take the actually existing world of passionate attachments as given, and then try to modify it – not so as to make all attachments harmonious, a utopian rather than a reformist project, but as to make them sufficiently compatible to coexist in peace. That seems to me something doable and worth doing: it is also, very simply, what we have to do.