Tocqueville om den mest fundamentala skillnaden mellan Englands och Frankrikes politiska historia

Ur ett brev till Gustave de Beaumont skrivet 5:e oktober 1828, postumt publicerat under titeln Reflections on English History.

Now, listen. Suppose that two men have been engaged in a long and determined fight although one of them is a little weaker than the other. A third man comes up, weaker than either of the two but who, whichever side he took, would be sure to tilt the balance that way. But who will think of asking him for help, who will urge his claim for help most strongly? It is sure to be he who feels himself weakest. When the two weak ones join together, the strongest enemy will be defeated. But which of the two allies will have the upper hand? The fight begins again, and ends in full or partial victory for one of them.

There, my dear friend, is the whole history of France and England in the story of those three men, but with this difference that in France it was the king who was the weaker of the first pair and therefore the one to call the Commons to his aid, to join forces with them and lead them, to use their help to destroy the feudal system, and in the end be swallowed up by them when the two were left face to face in 1789. In England, on the the hand, the feudal nobility started weaker of the two and so was the one to call the third estate to Parliament, year by year to put forward claims in its interest as if they were their own, to build up its strength, promote and sustain it every time. When the king’s power was gone, it was the third estate which threw over the nobility in 1640 and established the republic.

Tocqueville, Alexis de (1988). Journeys to England and Ireland. New Brunswick: Transaction Publishers, s. 27–28.

Bernadottes gudsbevis

Det ligger tydligen i släkten: den där egenskapen att i trängda lägen säga saker som man inte vet om det är humor eller ointelligens. Idag fann jag nämligen en intressant anteckning om gamle Jean Baptiste Bernadotte. Det var i Tocquevilles förarbete till den andra delen (som han aldrig hann färdigställa) av Den gamla regimen och revolutionen [1856]. Stycket handlar om att 1700-talets filosofiska idéer hade kommit att prägla till och med imperiets armé, och Tocqueville låter Bernadotte stå som exempel.

1807: Hamburg is occupied. Bernadotte commands there. ”There is much of Jacobi in his manners and his habits,” says Perthes. ”Like Jacobi, he likes to philosophize; at a grand dinner at Lübeck he discussed at great length the existence of God in whom he claimed not to believe. At the end, finding himself too closely pressed, he cried out: ’If God existed, how could I be at Lübeck!’”

Tocqueville, Alexis de (2001), The Old Regime and the Revolution. Volume Two: Notes on the French Revolution and Napoleon (Chicago & London: The University of Chicago Press), p. 174.

Nordafrika och Tocquevilles revolutionsteori

Jag måste erkänna att jag inte haft koll på Nordafrikas ekonomiska och sociala utveckling. Således blev jag överraskad av uppgifterna som Johannes Åman presenterar i en ledare idag:

UNDP [lät] göra en lista över vilka länder som enligt detta utvecklingsindex gjort de största framstegen under perioden 1970–2010. Att Kina och Indonesien skulle finnas med på tio-i-topplistan var väntat. Men där fanns en mer överraskande grupp länder: Tunisien på sjunde plats, Algeriet som nia och Marocko tia.

Francisco Rodriguez, som lett UNDP:s forskargrupp, kommenterade rapporten i november, kort efter att den offentliggjorts, i ett blogginlägg med rubriken: ”Det nordafrikanska undret.”

Som Åman sedan skriver: en sådan välståndsutveckling minskar inte befolkningens längtan efter frihet och demokrati – tvärtom.

Om än med vissa avgörande skillnader kan alltså de nordafrikanska revolterna sägas följa mönstret i Tocquevilles revolutionsteori i Den gamla regimen och revolutionen [1856]. (Implikationerna för fallet Kina kan ni räkna ut själva…)

Om man vill jämföra olika perioder, kan man lätt konstatera att det offentliga välståndet inte under något av de skeden som följt efter revolutionen har utvecklats snabbare än under de tjugo år som föregick den.

[…]

Det är inte alltid genom att få det värre och värre som man hamnar i en revolution. Det händer oftare att ett folk som utan att klaga och som om det inte hade känt dem stått ut med de mest förkrossande lagar, kastar dem av sig våldsamt så snart deras tyngd lättar. Den regim som en revolution störtar är nästan alltid bättre än den som omedelbart föregick den, och erfarenheten lär att det farligaste ögonblicket för en dålig styrelse i regel är när den börjar reformera sig själv. Det är bara stor genialitet som kan rädda en furste som tar sig an att lätta sina undersåtars villkor efter ett långvarigt förtryck. Det onda som man tålmodigt uthärdar såsom oundvikligt känns outhärdligt så snart man kommer på tanken att göra sig kvitt det. Allt som man då tar bort av missbruken tycks bara framhäva dem som är kvar och gör känslan av dem mer brännande: det onda har minskat, det är sant, men känsligheten för det har ökat. Feodalismen i all sin makt hade aldrig väckt så mycket hat hos fransmännen som i det ögonblick då den stod i begrepp att försvinna. […]

Ingen hävdar längre år 1780 att Frankrike är på väg utför; man skulle tvärtom vilja säga att det inte finns några gränser för dess framsteg. Det är då som teorin om människans fortskridande och obegränsade perfektibilitet föds. Tjugo år tidigare hoppades man ingenting av framtiden, nu fruktar man ingenting av den. Fantasin, som på förhand lägger beslag på denna nära och oerhörda lycka, gör folk okänsliga för allt det goda man redan har och får dem att kasta sig över allt som är nytt.

 

Alexis de Tocqueville (2007), Den gamla regimen och revolutionen, trans. Ervin Rosenberg (Stockholm: Atlantis), s. 255, 258-59.

Tocqueville och historisk institutionalism

Jag tänker de kommande dagarna publicera några alster skrivna inom den kurs som jag har läst under hösten. Inga mästerverk direkt, och av intresse endast för de närmast sörjande, är jag rädd. Först ut en text om Tocqueville.

* * *

I den andra epilogen till Krig och fred så parodierar Tolstoj sin samtids historiker. Dessa historikers förklaringar — presenterade i tjocka böcker — kan man enligt Tolstoj koka ner till följande:

Ludvig XIV var en mycket högdragen och självgod herre; han hade de och de älskarinnorna och de och de ministrarna och han styrde Frankrike illa. Ludvigs efterträdare var svaga män och styrde också Frankrike illa. Och de hade de och de gunstlingarna och de och de älskarinnorna. Därtill var det vissa människor som skrev vissa böcker under denna tid. Och i slutet av 1700-talet var det ett par dussin personer i Paris som började tala om människornas frihet och jämlikhet. Det ledde till att folk började dräpa och dränka varandra i hela Frankrike. De dödade kungen och många andra. På den tiden fanns det ett geni i Frankrike – Napoleon. Han besegrade sina motståndare överallt, vilket betydde att han dödade många människor därför att han var ett stort geni. Och av någon anledning gav han sig i väg för att döda afrikaner också, och han dödade dem med så stor framgång och var så klok och beräknande att när han återvände till Frankrike, så befallde han alla att lyda honom. Och de gjorde de allihopa.[1]

Från detta lite udda citat vill jag raskt hoppa till vår kurslitteratur. Både Paul Pierson och Elizabeth Sanders nämner Alexis de Tocqueville som en föregångare inom historisk institutionalism. De syftar säkerligen inte minst på Tocquevilles studie över franska revolutionen: Den gamla regimen och revolutionen [1856]. Om man kontrasterar denna bok med Tolstojs historiker så inser man snabbt att Tocqueville kan karakteriseras som nästintill raka motsatsen. Hos Tocqueville har strukturella orsaker oftast störst tyngd, och de individuella aktörernas handlingsutrymme är begränsat. Därtill präglas Tocquevilles förklaringar av ett långt historiskt och sociologiskt perspektiv.

Jag tänker i detta reflektionspapper diskutera några centrala punkter hos Tocqueville utifrån de olika institutionella tankeskolor och förklaringsmodeller som har tagit upp under det senaste delmomentet på kursen. Min framställning kan knappast bli utförlig med tanke på utrymmet; min målsättning är blott att peka ut några intressanta beröringspunkter och perspektiv.

Piersons huvudpunkt är att ”much that is important about the social world is likely to be concealed if our inquiries are grounded, as they too often are, in efforts to examine only a moment in time” (Pierson 2004: 167). Pierson vill att studier av händelser och fenomen inte ska ha karaktären av en ”snapshot-view”, utan vara mer som ”a moving picture”. Tocqueville uttrycker detta tydligt: ”Franska revolutionen kommer att förbli i dunkel för alla som bara vill se den isolerad; det är i de tider som föregår den som vi måste söka det enda ljus som kan belysa den” (2007: 298). Hans bok är sannerligen som en rörlig film: han börjar med det franska samhället vid medeltidens slut, och han tänker sig stanna först ”då revolutionen förefaller mig i stort ha fullföljt sitt verk och nedkommit med det nya samhället”.[2] En riktig långfilm, således.

Men filmer kan göras på olika sätt. Även berättelsen från Tolstojs historiker skulle kunna filmatiseras, med start i Ludvig XIV hov. Resultatet skulle säkerligen bli rafflande. Kanske bör vi inte anstränga film-analogin så här mycket, men låt oss tänka oss vilka scener som Tocqueville fyller sin film med, i jämförelse med den actionspäckade film som Tolstojs historiker har skrivit manus till. Jag tror att om man med Piersons begreppsapparat som hjälp gör en noggrann läsning av Den gamla regimen så skulle man kunna hitta intressanta svar på detta. Jon Elster har gjort en läsning av Tocquevilles bok med hjälp av historikern Lawrence Stones tredelade förklaringsmodell: preconditions, precipitants, och triggers (Elster 2006). På samma sätt tror jag det går att belysa Tocqueville med begrepp från Pierson och historisk institutionalism. Om vi skall genrebestämma Tocquevilles ”film” med hjälp av Piersons fyrfältare (2004: 81) så kan vi säga att det är en typisk earthquake-film (ruta III). Tidshorizonten vad gäller orsakerna är lång, vad gäller utfall är den kort. Tocquevilles syfte är att förklara varför revolutionen ”bröt fram liksom spontant ur det samhälle som den skulle förinta, och slutligen, hur den gamla monarkin kunde falla så plötsligt och så fullständigt” Tocqueville 2007: 40). Orsakerna är utsträckta i tiden, utfallet plötsligt och radikalt.[3]

Hur ska sådana förändringar förstås? En viktig punkt hos Pierson är att institutioner normalt blir ”more resilient, and any revisions more incremental in nature, the longer the institution has been in place” (2004: 147). Vad som ger institutionerna dess varaktighet är de självförstärkande effekter som deras existens ofta ger upphov till — många har mycket att förlora på förändring. Dessa reproduktionsmekanismer är centrala, enligt Pierson. Institutionell förändring måste således förklaras i termer av dessa mekanismer: hur och varför de upphör att ha effekt. Här talar Pierson likt Elster om ”triggers” och ”preconditions”. Enligt Pierson har många studier ett för kort perspektiv tidsmässigt, där endast ”triggers” utgör förklaringen, medan ”a long, slow erosion of the preconditions for institutional reproduction may be a crucial factor” (2004: 141). Vad som ser ut som en relativt snabb reformprocess egentligen bara är slutfasen på en lång process.

The moment of institutional innovation will often follow a long build-up of pressure. Agents of change may play the starring role in the dramatic conclusion, but their appaerance in the final chapter is often heavily dependent on preceeding developments occuring over an extended period. (Pierson 2004: 164)

Tocqueville ämnade behandla även den dramatiska ”slutscenen”, men överlag är detta stadium, med sina aktörer och ”triggers”, relativt ointressant för Tocqueville. Enligt Elster kan man fråga sig om Tocquevilles redogörelse av de djupare orsakerna egentligen inte medför att revolution var tvungen att inträffa, oavsett aktörers beteende (Elster 2006: 61). (I denna bemärkelse är Tocqueville verkligen motsatsen till den extremt aktör-centrerade historikern som Tolstoj parodierar.) Hans huvudintresse är den föregående fasen, den som gör att de existerande institutionerna slutligen står på lösan sand, dvs ”the slow erosion of the preconditions for institutional reproduction”. Med Piersons synsätt så förklaras institutioners beständighet som sagt genom en självförstärkande process, där ju längre en institution har funnits desto mer är aktörer och organisationer uppbyggda kring, och beroende och vana vid institutionen, så att ”kostnaderna” att byta spår, att helt omorganisera, blir högre och högre. Givet att, som i det här fallet, förändring har skett, så måste denna följaktligen förklaras av processer som ”gradually diminish the benefits associated with a particular institutional arrangement, or might have the effect of reducing the costs of mobilizing for institutional change.” (Pierson 2004: 164-5).

Läser man Den gamla regimen och revolutionen så tror jag att man mycket väl skulle kunna beskriva Tocquevilles förklaringar i sådana termer. Jon Elster är återigen relevant här: i hans nya bok om Tocqueville så visar han att Tocquevilles förklaringar av individers handlande sker i en modellen DesiresOpportunitiesCapacities (Elster 2009: 79–93). Skiftningar i upplevda för- och nackdelar med ett visst arrangemang är naturligtvis centralt, men också aktörernas möjlighet och egna kapacitet att åstadkomma vad de önskar. Elster har i en tidigare bok framhävt Tocqueville som politisk psykolog (Elster 1993: kap. 3 & 4), och vad som är särskilt spännande är just interaktionen mellan begär, möjligheter och kapacitet. Exempelvis Tocquevilles klassiska revolutionsteori om hur revolution ofta utbryter när tillståndet faktiskt har förbättrats. En komponent i denna teori är att förbättringen uppdagar att det onda inte är ofrånkomligt. Aktörernas idé om möjlighet triggar då begären. Ty begären har formats utifrån en idé om möjligheter: så kallad ”adaptive preference formation”. En av de främsta orsakerna i Tocquevilles förklaring till franska revolutionen kan enligt Elster benämnas just ”release from adaptive preferences” (Elster 2009: 91).

Denna psykologiska läggning hos Tocqueville gör honom intressant att använda i analys av det Pierson talar om: ”diminishing benefits” och ”reduction of costs”. Jag vill här påpeka likheterna mellan Tocqueville och det angreppssätt som Colin Hay benämner konstruktivistisk institutionalism. Kärnan i konstruktivismen är förhållandet mellan ”ideas and interest”.

[C]onventionally, it is actors’ material interests rather than their perceptions of those interests that are assumed the key determinants of their behavior. Though convenient and parsimonious, this is unrealistic—and this is the constructivist’s point. (Hay 2006: 69)

I denna mening är Tocqueville konstruktivist. Han skulle, tror jag, genast förstå innebörden av distinktion mellan strikt egenintresse och aktörernas egna uppfattningar av sina intressen.[4] Det var dessa intressen, och de teorier som formade dem, som var skälet för hans djupa studier i den gamla regimens arkiv. Piersons uppmaning att förklara förändring i termer av ”diminishing benefits” och ”reduction of costs of mobilizing” är lovande — på villkor att dessa benefits och costs i sin tur analyseras på ett konstruktivistiskt sätt: ”Our material circumstances do not directly determine our behavior, though our perceptions of such circumstances (and, indeed, of our stake in various conceivable outcomes), may. […] [It] is ideas that make interests ’actionable’” (Hay 2006: 68). Eller som Tocqueville uttryckte det: ”It is ideas that stir up the world, not blind needs”.[5]


[1] Leo Tolstoj, Den andra epilogen till Krig och fred, Bonniers, Stockholm, 1959, s. 19-20.

[2] Detta mål skulle uppnås i en andra volym, som Tocqueville dock inte hann färdigställa innan sin död.

[3] Även om min text främst inriktar sig på Tocquevilles förklaringar av revolutionen, så måste jag påtala att detta inte hela berättelsen: Tocqueville har även det samtida Frankrike för ögonen. Den centrala tesen gäller då kontinuitet: ”Många lagar och politiska vanor från den gamla regimen som i ett enda slag försvann år 1789 kom tillbaka några år senare, likt vissa floder som går under jorden för att dyka upp igen något längre bort, samma vatten i en ny bädd” (2007: 40). Således rymmer boken rad påståenden och förklaringar av institutioners förändringar och fortbestånd. De omstörtande politiskaförändringarna döljer en kontinuitet vad gäller förvaltningen och medborgarnas förhållande till statsmakten. ”Man har bytt furstens person eller centralmaktens former, men de offentliga angelägenheternas dagliga gång har varken avbrutits eller störts. […] [Även] om förvaltningen vid varje revolution blev halshuggen, förblev dess kropp intakt och levande, samma tjänstemän skötte samma uppgifter, de förde vidare sin anda och sina rutiner tvärsigenom de politiska lagarnas mångfald” (2007: 289). Tocquevilles budskap till sin samtid var att beklaga den franska etatismen, och kärnan i hans historiska analys är att den ”administrativa centraliseringen” är ett verk av den gamla regimen.

[4] Jag vill här uppmärksamma en i mitt tycke intressant artikel av översättaren Arthur Goldhammer. I ”Translating Tocqueville: Constraints of Classicism” (2006) reflekterar Goldhammer över några frågor som uppkommit i hans arbete med De la Démocratie en Amérique. Frasen ”L’intérêt bien entendu”, som på svenska blivit ”det välförstådda egenintresset” (Ervin Rosenberg, Atlantis, 1997), är otvivelaktigt ett av de viktigaste begreppen hos Tocqueville. Men översättningarna har varierat: ”self-interest rightly understood”, ”self-interest properly understood”, ”enlightened self-interest” och ”self-interest well understood”. Vilken av dessa formuleringar har den rätta nyansen? Nyckeln till svaret ligger i det som de har gemensamt: att ”intérêt” blir till engelskans ”interest”. För i den politiska filosofins engelska vokabulär har ”interest” en oundviklig utilitaristisk touché, och betraktas ofta som något fast och färdigt existerande. På Tocquevilles franska är ”l’intérêt” mer formbart. Centralt hos Tocqueville är att en persons ”intérêt” inte är en enkel funktion dennes samhällsposition eller identitet. Framförallt är de möjliga att utvidga och bli mer offentliga i sin karaktär: ”interests” kan inte endast bli ”understood” utan även ”acquired”. Denna skillnad får inte försvinna i översättningen av ”intérêt” till ”interest”, för då kan man enligt Goldhammer inte förstå Tocquevilles övergripande projekt:

Tocqueville […] sees interests as plastic and their shaping as an art, indeed the political art par excellence: the ’new political art,’ if you will, which must be conjoined to his ’new political science’ if the latter is to have any useful effect; his theory was intended to be a tool. (Goldhammer 2006: 149)

Utifrån detta resonemang ser Goldhammer en fördel med ”properly understood” snarare än ”well understood”. Det senare antar existensen av ett distinkt egenintresse som individen förstår i olika grader. ”Properly understood” ger enligt Goldhammer en bättre känsla av luddigheten hos ”intérêt” och ger även en antydan om att det är avhängigt ett val av olika världsbilder och tidsperspektiv.

Ett annat begrepp som Goldhammer diskuterar är människors instinkt. Det är ett välanvänt ord hos Tocqueville: det förekommer i 49 av de 83 kapitlen i Om demokratin i Amerika. Goldhammer skiljer ut olika användningar. Den mest grundläggande är i betydelsen av oreflekterad men föränderlig handlingsdisposition. I Tocquevilles begreppsvärld är det en släkting till ”moeurs” och ”habits of the heart”. Från Pascal har Tocqueville ärvt en skepticism angående förnuftets makt och räckvidd. Instinkt är det som träder in i situationer där människans förnuft inte räcker som guide. Detta gör dem oerhört viktiga, skriver Goldhammer, eftersom ”If instinct fails in a crises that unfolds more rapidly than reason can grasp, disaster follows”. Denna skepticism skiljer Tocqueville från tänkare som föreställer sig förnuftets överhöghet, och det ger en annan syn på samhällsbyggandets mål: människan måste ”constitute his society in such a way as to cultivate those instincts most likely to save him when reason fails” (Goldhammer 2006: 159). Detta förklarar varför Tocquevilles tänkande kring politiska institutioner är så djupt förbundna med psykologiska och sociologiska resonemang. För Tocqueville är det givet, skriver Goldhammer, att ”the way in which interests arise out of instincts, and hence the link between the core of the self and its rational expressions, is central to the art of politics.”

[5] Citerad i Isaiah Berlin (1950), ’The Thought of de Tocqueville’, History, Vol. 50, nr 169, s. 202.

Referenser:

  • Berlin, Isaiah (1950), ’The Thought of de Tocqueville’, History, Vol. 50, nr 169.
  • Elster, Jon (1993), Political Psychology (Cambridge: Cambridge University Press).
  • Elster, Jon (2006), ’Tocqueville on 1789: Preconditions, Precipitants, and Triggers’, i Cheryl B. Welch (red.) The Cambridge Companion to Tocqueville (Cambridge: Cambridge University Press).
  • Elster, Jon (2009), Alexis de Tocqueville – The First Social Scientist (Cambridge: Cambridge University Press).
  • Goldhammer, Arthur (2006), ’Translating Tocqueville: Constraints of Classicism’, i Cheryl B. Welch (red.)  The Cambridge Companion to Tocqueville (Cambridge: Cambridge University Press).
  • Hay, Colin (2006) ’Constructivist Institutionalism’, i The Oxford Handbook of Political Institutions.
  • Pierson, Paul (2004), Politics in Time (Princeton: Princeton University Press).
  • Sanders, Elizabeth (2006), ’Historical Institutionalism’, i The Oxford Handbook of Political Institutions.
  • Tocqueville, Alexis de (2007), Den gamla regimen och revolutionen (Stockholm: Atlantis).
  • Tolstoj, Leo (1959), Den andra epilogen till Krig och fred (Stockholm: Bonniers).

Tocquevilles syfte med ”L’Ancien Régime et la Révolution”

Jag sitter och snabbskriver ett litet papper om Tocqueville och historisk institutionalism. Men på 8000 tecken hinner man ju knappt säga hejsan hoppsan!

Här kommer ett utdrag ur ett brev som Tocquville skrev i respons till en man som skrivit till honom med anledning av Tocquevilles bok Den gamla regimen och revolutionen. Citatet är hämtat ur Richard Swedbergs bok om Tocqueville (s. 280). (Det är viktigt att bära med sig att Tocquevilles institutionsbegrepp är mycket smalt: typ lagstiftning.)

You say that institutions are only half my subject. I go farther than you, and I say they are not even half. You know my ideas well enough to know that I accord institutions only a secondary influence on the destiny of men. Would to God I believed more  in the omnipotence of institutions! I would have more hope for our future, because by chance we might, someday, stumble onto the precious piece of paper that knew the recipe for all our wrongs, or on the man who knew the recipe.

But, alas, there is no such thing, and I am quite convinced that political societies are not what their laws make them, but what sentiments, beliefs, ideas, habits of the heart, and the spirit of the men who form them, prepare them in advance to be, as well as what nature and education have made them. If this truth does not emerge, at every turn, from my book, if it does not induce the readers to reflect, in this way, unceasingly on themselves, if it does not indicate at every instant, without ever having the pretense of instructing them, what are the sentiments, ideas, the mores that alone can lead to public prosperity and liberty, what are the vices and errors that, on the other hand, divert them irresistibly from this, I will not have attained the principle and, as it were, unique goal that I have in view.

J.S. Mill om Tocquevilles metod

I vintras skrev jag några inlägg om två nya Tocqueville-böcker: Richard Swedbergs Tocqueville’s Political Economy samt Jon Elsters Alexis de Tocqueville – the First Social Scientist. Som ett litet sidoprojekt i sommar ska jag försöka recensera dessa böcker ordentligt.

En intressant ingång till en recension av Swedbergs bok (inlägg här) tror jag kan vara Raymond Arons anmärkningar om Tocqueville och Marx.

I mitt inlägg om Elsters bok nämnde jag John Stuart Mills uppskattning av Tocquevilles metod, och att denna koppling kunde vara en lämplig ingång till en recension av Elsters bok. Kopplingen mellan Mill och Tocqueville upptäckte jag för några år sedan när jag skrev en liten B-uppsats om Tocqueville utifrån Karl Poppers The Poverty of Historicism. Tyvärr hann jag då inte med att reda ut frågan och stoppade bara in det i uppsatsen som ett intressant samband. Jag tänkte nu citera ur uppsatsen.

”Att tendenser existerar i samhällsutvecklingen går inte att förneka. Poppers poäng är bara att de inte går att använda dem för att förutsäga framtiden. Ett påstående om att en att en tendens föreligger är ett existenspåstående, inte universellt; det påstår att en tendens med vissa egenskaper existerar vid en viss tid och plats. (H, 114) Men ur ett sådant påstående kan inga förutsägelser göras, för en förutsägelse utifrån en tendens måste bygga på antagandet att tendensen kommer att bestå. Men att tendensen kommer att bestå i framtiden är naturligtvis ingen självklarhet: en tendens förutsäger inte sin egna fortsatta existens. Den är tvärtom villkorlig; tendensen visar sig under vissa förhållanden, men under andra förhållanden kan tendensen försvinna. Den är kort sagt beroende av att vissa initialvillkor föreligger. Popper exemplifierar med en tendens till befolkningsökning. Den kan ha pågått i hundratals år, men den kan ändå inte ligga till grunden för en förutsägelse av den framtida populationen. För tendensen är beroende av initialvillkor, av särskilda faktorer som inte med nödvändighet måste vara beständiga. Eftersom det inte finns några garantier att tendensen kommer att bestå, så är den naturligtvis inte möjlig att använda för att ovillkorligt förutsäga någon framtida händelse. Därmed blir det uppenbart att en tendens i historien inte kan ligga till grund för de historiska profetior historicisten vill göra – en ovillkorlig förutsägelse kan inte härledas från något som är villkorligt.

[Historicisterna] förbiser att tendenser är beroende av initialvillkor. De rör sig med tendenser som om de vore ovillkorliga, i likhet med lagar. De faktum att de blandar ihop lagar och tendenser får dem att tro på ovillkorliga (och följaktligen generella) tendenser eller, som vi kan uttrycka det, på ’absoluta tendenser’, exempelvis på en allmän historisk tendens till framsteg. [….]Detta kan sägas vara historicismens grundläggande misstag. Dess ’utvecklings-lagar’ visar sig vara absoluta tendenser, tendenser som i likhet med lagar inte är beroende av initialvillkor och som ovillkorligen för oss in i framtiden i en bestämd riktning. De utgör grunden för ovillkorliga profetior i motsats till villkorliga vetenskapliga förutsägelser. (H, 125-26)

[. . .]

Till sist en koppling mellan Mill och Tocqueville. Betydelsen av den är dock svår att bedöma och den för in oss på andra frågeställningar, men den är ändå alltför intressant för att helt utelämnas.

Efter att ha visat att de tendenser som historien uppvisar inte kan användas för att förutsäga framtiden, så ger Popper Mill chansen att replikera. För Mill skulle svara att hans metodologi i System of Logic innebär att en observerad tendens inte betraktas som vetenskapligt användbar förrän existensen av denna tendens deducerats fram utifrån naturlagar. Vilket i Mills fall innebär psykologiska lagar för den mänskliga naturen. Om tendensen kan deduceras fram så skulle tendensen, så som blott empirisk regelbundenhet, ha fått oberoende stöd, och man hade så att säga visat att tendensen inte var en tillfällighet.

Åt den här metoden att reducera historiska eller andra generaliseringar till en serie lagar av större allmängiltighet gav Mill namnet ’omvänd deduktiv metod’ och han förespråkade den som den enda korrekta historiska och sociologiska metoden. (H, 119)

Popper erkänner att i princip så skulle en sådan metod kunna ”överbrygga klyftan mellan lagar och tendenser” (H, 119), men han tror inte att lösningen fungerar, och tar sig för att visa att förväxlingen består.

Intressant nog verkar det som om Tocqueville kan ha haft en viss inverkan på denna metod. Stuart Jones har i en artikel argumenterat att den första gången metoden formuleras är i Mills recension av den andra volymen av Om demokratin i Amerika.[1] Mill skriver om Tocqueville:

His method is, as that of a philosopher on such a subject must be – a combination of deduction with induction: his evidences are laws of human nature, on the one hand; the example of America and France, and other nations, so far as applicable, on the other. His conclusions never rest on either species of evidence alone; whatever he classes as an effect of Democracy, he has both ascertained to exist in those countries in which the state of society is democratic, and has also succeeded in connecting with Democracy by deductions a priori, showing that such would naturally be its influences upon beings constituted as mankind are, and placed in a world such as we know ours to be.[2]

Denna metod hos Tocqueville säger Mill är: “the true Baconian and Newtonian method applied to society and government”.[3] Den traditionella bilden är att Mills omvända deduktion mer eller mindre är hämtad från Comte, men Jones visar i sin analys att en mer nyanserad bild vore att ge Tocqueville åtminstone en viss roll. Hans slutsats blir att:

[T]he inverse deductive method, in Mill’s sense, was not formulated by Comte in the Cours, though it was suggested to Mill by that text. Rather, it was first formulated in Mill’s review of the second part of De la Démocratie en Amérique, where he said, as we have seen, that it was Tocqueville’s own method. [….] Mill’s encounter with Tocqueville forms an important and unduly neglected episode in the history of his composition of the System of Logic.[4]

Jones föreslår att Tocquevilles speciella roll är att han i Mills ögon bevisade att omvänd deduktion kunde fungera, och att den utgjorde den kompromiss mellan analytisk och empirisk metod som Mill sökte.

Both the inverse deductive method and the science of ethology,which Mill aspired to found but never did, have remained famously obscure. Later scholars have been puzzled as to why Mill placed so much weight on such insecure foundations. I want to argue that his confidence in his solution was crucially bolstered by his reading of Tocqueville’s work, which seemed to him the best available example of what the inverse deductive method might look like in practice.[5]


[1] Stuart Jones (1999), ’ ”The true Baconian and Newtonian method”: Tocqueville’s place in the formation of Mill’s System of Logic’, History of European Ideas, Vol. 25, Nr 3, s. 153-161.

[2] Ibid., s. 155.

[3] Ibid.

[4] Ibid., s. 161.

[5] Ibid., s. 158.