Skillnaden mellan samordning och samarbete

I det citat av Andrew Sabl som jag publicerade för ett par veckor sedan så figurerade båda begreppen “cooperation” (samarbete) och “coordination” (samordning). Stycket uttryckte tanken att samordning är mer grundläggande och måste föregå frågor om samarbete och dess villkor.

Men skillnaden mellan samarbete och samordning klargjordes inte i blogginlägget. Distinktionen är dock väldigt viktig och teoretiskt väldigt tydlig, även om den ofta förbisees, “even by experts who ought to be the ones drawing technical distinctions” (Sabl 2012, s 41).

Samordning handlar om de nyttigheter som är beroende av att alla agerar på samma sätt, att alla följer samma regler, normer eller standarder som sina gelikar. Mer specifikt handlar det om fall där det ligger i allas enskilda intresse att agera likadant som alla andra.

In some of life and a great deal of politics, the right thing for each person to do is that which he or she has reason to think others will do: speak the same langauge, meet at the same rendezvous, use the same measurements, accept the same authority for choosing officers and making laws (Sabl 2012, s 6).

Ett klassiskt exempel är vilken sida av vägen man skall köra. De som ger sig ut på vägarna har ett starkt intresse av att inte krocka med varandra. Alltså har de intresse av att upprätta och följa en norm om att man ska hålla sig på en viss sida av vägen, eftersom det drastiskt minskar risken för krock.

När sådan samordning har uppkommit är de individuella kostnaderna för att bryta mot konventionen extremt höga: i trafiken riskerar man sitt liv. Det är inte klokskapen eller den moraliska giltigheten i Trafikförordningens kap 3 §7 som gör det till kanske den mest efterföljda av Sveriges lagar och förordningar: “Vid färd på väg skall fordon föras i det körfält som är längst till höger i färdriktningen och som är avsett för fordonet”.

Samordningsproblem existerar när det råder osäkerhet om vilket av flera ageranden som är gällande. Fastställandet av vilken regel, norm, standard osv som ska gälla är fortfarande ett avgörande problem och källa till oenighet. Vilken sida av vägen skall vi köra på? Det ligger i allas intresse att samordna sitt beteende, men oenighet eller osäkerhet om på vilket sätt.

Samarbetsproblem, däremot, uppkommer i situationer som i en viss bemärkelse är motsatsen till samordning. Den mest kända typen är det som kallas fångarnas dilemma, vilket utgörs av situationer där det är i individens intresse att avvika från de eventuella samarbetskonventioner som de övriga efterlever.

Jag har tidigare reflekterat kring ett sådant exempel från trafikens värld, nämligen en viss typ av köbildning som uppkommer när en väg med flera körfält måste begränsas till en fil. Ju fler bilister som “samarbetar”, genom att hålla sig till sin plats i kön i det körfält som kommer fortsätta, desto mer finns det att vinna för den som väljer att köra om i det tomma körfältet.

Medan det i samordningsfallen blir mer kostsamt för individen att frångå konventionen ju fler av de övriga som följer den (exempel: språk), så är det i fångarnas dilemma och liknande situationer tvärtom mer lönsamt att avvika ju fler som följer konventionen.

Referens:
Sabl, A. (2012). Hume’s Politics. Coordination and Crisis in the ‘History of England’. Princeton University Press.

Boktips: Andrew Sabl om Hume

Föga förvånande kommer David Hume figurera flitigt i min avhandling. En ny bok, utkommen i december, har gjort detta än mer självklart: Andrew Sabl’s Hume’s Politics. Coordination and Crisis in the ‘History of England’. Det är en suvären bok och rekommenderas varmt. Eventuellt ska jag försöka skriva en recension.

Det finns flera aspekter som särskiljer ett “humeanskt” synsätt på politik och politisk teori. Det som lyfts fram av Sabl, och tidigare av Russell Hardin, är en samhällsteori som fokuserar på koordinering av människors handlande. Hur uppstår, och vad undergräver, de konventioner och normer måste till för att lösa de, enligt Hume, allestädes närvarande “collective action”-problem som annars omöjliggör samhällets existens eller blomstring? På ett grundläggande plan innebär detta perspektiv att:

On a Humean view, the most important political questions do not involve “who gets what, when, how”. Disputes over the distribution of social goods and tasks, however important – and Hume implies solutions to those too – are in one sense the easy part of politics. For us to argue over distribution, taxation, or the enforced assessment of burdens, we must first agree on who “we” are; we must have a surplus over subsistence; we must know in common what counts as money; we must accept a common authority (whose proper functions, limits, and obligations can then be argued out). Before it can even think about becoming a fair scheme of social cooperation, society must acquisce in conventions that establish several complex, difficult schemes of social coordination. (s. 42)

Sabl, A. (2012). Hume’s Politics. Coordination and Crisis in the ‘History of England’. Princeton University Press.