Björn Östbring Längre text

Ett humeanskt synsätt på migrationsfrågor inom liberal politisk teori

Att byta avhandlingsämne mitt i anställningen, och till ett så omfattande område som migrationsfrågor numera utgör inom politisk teori, är inte helt lätt. Man kan drunkna i litteraturen.

Men jag tror att jag har haft lite tur. För det perspektiv jag utforskade i mitt förra avhandlingsämne (teorier om tidigmodern statsbildningsprocesser) tycks vara relevant även i mina nya frågor, utan dessutom verkar det vara outforskad mark. (Det låter kanske som en tacksam illusion, men jag tror faktiskt inte att jag lurar mig själv här.) Så kanske har jag här min chans att bidra till ”litteraturen”, som det heter.

Mina ambitioner med avhandlingen är förvisso mer samhällstillvända än vad som är brukligt. De teoretiska argumenten kommer förhålla sig till den specifika kontexten: hur ett land som Sverige – en välfärdsstat och en befolkning av präglad av progressiva och liberala värden – kan och bör hantera migration och integration. Avhandlingen kommer medvetet ta upp argument och föreställningar som är vanligt förekommande i den svenska debatten och föra upp argumentationen till den akademiska nivå där de ofta har sina mer förfinade motsvarigheter. Men detta är bidrag är ”tillämpat” i sin natur – det är att bidra till en samhällsdiskussion. Jag måste även ge ett inomakademiskt bidrag. (Ett ”inomäktenskapligt” bidrag, som autokorrekt förslog, torde dock vara helt omöjligt.)

Och här tror jag som sagt det är möjligt genom att anamma en utgångspunkt eller perspektiv som inte tidigare systematiskt utforskats i relation till dessa frågor. Det handlar om David Humes politiska filosofi. Hume skrev förvisso inget om migration och politisk gemenskap. Men givet att ”sakfrågan” är intimt förknippad med både hur vi tänker kring hur den politiska världen är beskaffad, och hur vi hanterar empiriska omständigheter i vårt normativa tänkande, så tycks Hume som en lovande utgångspunkt.

Jämfört med de övriga klassiska tänkare som figurerar i politisk teori kring migration så är Hume unik genom att utveckla en empirisk teori om stat och politik – han teoretiserande kring hur samhällen i grunden fungerar, snarare än att bara försöka nå fram till de bästa principerna för politiskt styre. I Treatise of Human Nature, och i essäer som ”Of the Origin of Government”, beskriver Hume människans naturliga socialitet, hur krig och våld ökar behovet av samarbete inom gruppen, och förklarar samtidigt att det grundläggande problemet att skapa social ordning kommer av att mellanmänskliga interaktioner i större grupper skapar fångarnas dilemma-situationer och free-rider-problematik. Han beskriver kort sagt behovet av, och problemen med att skapa, politiska institutioner. Dessa idéer kan följas till samtida samhällsteori (Thomas C. Schelling, Ernest Gellner, Russell Hardin), och erbjuder insikter om moderna samhällen och politiska system. Andrew Sabl, vars bok Hume’s Politics handlar om Humes stora historiska verk The History of England – de 1,3 miljoner ord som publicerades i sex volymer mellan 1754 och 1761 – skulle säkert vilja ge ytterligare en känga och betona hur märkligt detta försummande inom statsvetenskapen är. History of England gör Hume unik: ”Never before and never since has the best philosopher of an era written a book on the varieties of political choice and about the institutions that arise”.1 I kontrast till Hobbes, Locke, Rousseau och Kant så ägnade sig Hume på allvar åt att empiriskt förstå och förklara framväxten av ett lands faktiska institutioner.

Hume är också intressant utifrån sitt förhållningssätt till politiskt tänkande och frågan om förhållandet mellan empiri och normativa principer. Här kan nämnas hans kritik av både kontraktstänkandet och idén om naturliga rättigheter, och hans idé om ”circumstances of justice” som de empiriska grundantaganden som resonemang om rättvisa måste ta hänsyn till. Sedan har vi naturligtvis idén om ”Humes lag”, som ironiskt getts en innebörd som krockar med Humes filosofi som helhet.2 Humes moralfilosofi är naturligtvis naturalistisk och utilitaristisk rakt igenom. Det finns, i min mening, egentligen ingen konflikt mellan naturalism och Humes lag. Den kan i grova drag tolkas som en meta-princip: att man inte kan gå från är till bör utan att steget görs explicit och motiveras av någon princip. Och då är det fullt möjligt att en naturalistisk moralteori kan utgöra just en sådan princip. Hume följer ”Humes lag” genom att han så explicit anger vilken princip som agerar ”brygga” från är till bör: en utilitarism som bygger på att moral handlar om mänsklig välfärd och nytta.

Kort sagt finns frön till att utveckla resonemang med bäring på den aktuella samhällsdiskussionen, genom en humeansk syn på legitimitet, politisk kultur och tillit – och på hur sådana hänsynstaganden förhåller sig till olika positioner och argument i frågan om migration.

Noter

  1. Andrew Sabl, Hume’s Politics, s. x. ↩︎
  2. Se exempelvis R. Cohon (2008), Hume’s Morality och A. MacIntyre (1959), ”Hume on ’Is’ and Ought’”. ↩︎
Björn Östbring Citat

David Hume om kardinal Wolsey

I går tittade jag på första avsnittet av Wolf Hall, och det slog mig att det vore kul att leta upp vad David Hume har att säga om en del av personerna och händelserna som skildras. Här är hans beskrivning av kardinal Wolsey i volym III av The History of England:

Henry entered into all the views of Wolsey; and finding no one so capable of executing this plan of administration as the person who proposed it, he soon advanced his favourite, from being the companion of his pleasures, to be a member of his council; and from being a member of his council, to be his sole and absolute minister. By this rapid advancement and uncontrouled authority, the character and genius of Wolsey had full opportunity to display itself. Insatiable in his acquisitions, but still more magnificent in his expence: Of extensive capacity, but still more unbounded enterprize: Ambitious of power, but still more desirous of glory: Insinuating, engaging, persuasive; and, by turns, lofty, elevated, commanding: Haughty to his equals, but affable to his dependants; oppressive to the people, but liberal to his friends; more generous than grateful; less moved by injuries than by contempt; he was framed to take the ascendant in every intercourse with others, but exerted this superiority of nature with such ostentation as exposed him to envy, and made every one willing to recal the original inferiority or rather meanness of his fortune.

Hume, David. 1983. The History of England. Volume III. Indianapolis: Liberty Fund, s 100.

Björn Östbring Citat

Brian Barrys kritik av Hardins koordineringsteori

The fundamental objection to Hardin’s whole approach is that to make a state the solution of a coordination problem is far too good an explanation of social order. Coordination conventions have built-in self-enforcing mechanisms that give everybody a strong incentive to comply without any need for any additional enforcement. By contrast, a state has to rely heavily on its ability to call down heavy sanctions on those who break its laws or fail to pay its taxes. Even then, states achieve nothing remotely like the high levels of compliance effortlessly created by coordination conventions.

[…]

It is quite common in Africa and Latin America for a fairly small group of military personnel to overthrow a constitutional regime or for a constitutional president to turn into a dictator by an autogolpe. This fact does not in itself point us more towards states being solutions to one kind of problem rather than the other. But if we reflect on its significance, we shall surely see how implausible it makes the idea that states are solutions to coordination problems. Nobody sheds blood over the time zone, the rule of the road, or the system of weights and measures, even if they arouse some degree of disagreement. Political power is only at the extreme margins concerned with coordination problems such as these. Control of the government enables those who hold it to enrich themselves corruptly (or in accordance with corrupt laws they have created), to channel costs and benefits to some regions and ethnic groups and away from others, and so on. Especially where other means of enrichment are scant, this power is worth fighting for. I apologize for the obviousness of these reminders, but they seem to be needed.

Referens:

Barry, Brian. 2010. “David Hume as a Social Theorist.” Utilitas 22 (04), s. 387–89.

Björn Östbring Citat

Konstitutionella konventioner och Gustav III:s ryska krig

Den bärande tanken i Andrew Sabls tolkning av Humes History of England är behandla detta mångskiftande och omfattande verk som i grunden ”a treatise on this one subject: how conventions of political authority arise, change, improve by various measures, and die” (Sabl 2012: 7).

En intressant aspekt av Humes och Sabls förklaring av hur Magna Charta kom att få fäste som grundläggande konvention är dialektiken mellan de upprepade överträdelser av den och det motstånd som följde. Eftersom all politik handlar om ”custom” och ”opinion”, så följer det att en överträdelse måste uppmärksammas och beivras för att en konvention ska överleva, annars blir överträdelsen självt ett prejudikat i framtida situationer, och den ursprungliga konventionen försvagas successivt.

When a rule is openly violated, it normally weakens. But when such violations are noted, condemned, and coupled with a solemn statement of the rule’s validity and of the fact that the violation was a violation, the rule grows stronger. To condemn repeatedly the violations of a rule is to reaffirm the rule (Sabl 2012: 148).

När jag nu ibland gör nedslag i den svenska politiska och konstitutionella historien så håller jag ögonen öppna för denna typ av dynamik. Ett mycket tydligt exempel dök upp i Fredrik Lagerroths Konung och adel (1917) då han beskriver reaktionen på Gustav III:s krig mot Ryssland, som kungen initierade på egen hand men under förevändning att det egentligen var ett försvarskrig. Detta okonstitutionella tilltag ledde bland annat till uppror bland de finska officerarna. Men också de svenska officerarna protesterade (se bild):

Lagerroth 1917, s. 78
Lagerroth 1917, s. 78.

Referenser:

Lagerroth, Fredrik. 1917. Konung och adel. Ett bidrag till Sveriges författningshistoria under Gustav III. Stockholm: Albert Bonniers förlag.

Sabl, Andrew. 2012. Hume’s Politics. Coordination and Crisis in the ‘History of England’. Princeton & Oxford: Princeton University Press.

Björn Östbring Längre text

Avhandlingsplan

För några veckor sedan skrev jag klart min avhandlingsplan. Eller plan och plan, faktum är att projektet fortfarande är vidöppet. Det består av fyra teman som jag måste hitta ett sätt att kombinera. Dock finns fortfarande möjligheten att jag i praktiken måste tona ner eller helt skrota ett av dem.

Temana är:

  • Teorier kring europeisk statsbildning under främst 1500- och 1600-tal
  • Begreppet politisk legitimitet
  • David Humes politiska tänkande
  • Bildandet och utvecklingen av den svenska staten.

De historiska och historisk-sociologiska delarna är helt ny mark för mig, och jag är fortfarande lite ovan vid att inte ägna mig åt normativ politisk teori.

Man kan säga att tre påståenden motiverar studien i dagsläget:

  • Statsbildningslitteraturen, särskilt det dominerande fiskal-militära paradigmet, är blind för processerna vari politiska aktörer försöker skapa och åtnjuta legitimitet.
  • Legitimitetsbegreppet, detta omtvistade begrepp, kan ges en ny och bättre definition om man utvecklar vissa tankar hos David Hume.
  • Statsbildningslitteraturen kan förbättras om man tar hjälp av Hume för att förstå politisk ordning och hur aktörer interagerar i skapandet och befästandet av auktoritetskonventioner (conventions of authority).

(Det svenska fallet är mest till för att ge en skådeplats åt de teoretiska argumenten. Men genom att konsekvent låta de teoretiska argumenten röra sig kring samma fall så är förhoppningen att avhandlingen kan komma att bli intressant även ur den empiriska och fallspecifika synvinkeln.)

Hursomhelst, jag lägger ut avhandlingsplanen här som pdf för dem som är intresserade.

Björn Östbring Anteckningar

Två män i en båt

I en ofta citerad passage skriver Hume:

“Two men, who pull the oars of a boat, do it by an agreement or convention, tho’ they have never given promises to each other” (Treatise 3.2.2.10).

Utan kontexten är terminologin är lite förvillande. Både “agreement” och “convention” kan ju betyda öveverrenskommelse eller avtal. Men i det här fallet ska agreement snarast förstås som “harmony of people’s opinions”, och convention som sedvana eller liknande. Kontexten är att Hume argumenterar mot kontraktsteorin; poängen med att det inte krävs något “löfte” är att visa att social samverkan kan vara möjlig utan att det krävs att samhället instiftas genom ett samhällsfördrag. Till skillnad mot kontraktsteoretikerna menar Hume att samhället inte uppstår genom kontrakt eller “löften” utan av sig själv genom människors ömsesidiga behov av samordning och samarbete. (Staten, i sin tur, uppkommer för att lösa de fall där detta misslyckas, vilket det gör framförallt när gruppstorleken ökar och interaktion sker/krävs mellan människor som inte längre lever nära varandra. Som Russell Hardin visat så utvecklade Hume ”a coordination theory of the state”.) Ett fenomen som att “lova” eller ge ett löfte är, argumenterar Hume, i sig sociala konventioner och är tänkbara bara i ett samhälle. De kan inte existera oberoende av ett samhälle, och därför heller inte användas som en förklaring till dess uppkomst.

Men nog om det. Vilken typ av interaktion exemplifieras av två män i en båt? Är det samarbete eller samordning?

Enligt bland andra Russell Hardin (2007, s. 59, 78), Jon Elster (2009, s. 51) och Ken Binmore (Binmore 2005, s.4) är Humes exempel ett fall av samording. Låt oss ge tankeexemplet lite mer detaljer (Hume ger inget mer än den nyss citerade meningen). Tänk att de två männen står på en sida av en stor flod. Båda vill gärna ta sig över till den andra flodstranden. Naturens lagar är nu sådana att om någon av männen inte tar ordentliga tag med sin åra så skulle ju roddbåten inte gå rakt utan gira i en cirkel. Vill de komma någonstans finns det alltså ingen möjlighet att maska och låta den andra göra jobbet (free-riding). Det ligger i bådas intresse att bidra med sin del av ansträngningen, för annars uppnås inte det mål som båda eftersträvar. Vi kan därför räkna med att de två kommer att samordna sitt agerande, i den specifika spelteoretiska betydelsen av ordet. Detta är “a game of harmony”; det finns varken intressemotsättning eller osäkerhet.

Man kan dock lätt göra om roddbåtsexemplet till ett fångarnas dilemma, en situation där båda har intresse av att undvika att göra en egen ansträngning utan helst vill förlita sig på den andre. Tänk istället att roddbåten har två par åror. Båda männen vill fortfarande över ån. Men floden är så bred och strömmarna så starka att mödan det krävs att ro på egen hand är inte värt vinsten med att komma över. Så det enda sättet som det är värt att ta sig över är ifall de kan dela på arbetet. Enas de om att sätta sig i båten är det dock i var och ens intresse att anstränga sig så lite som möjligt och utnyttja att den andre ror, eftersom det då finns en chans att både komma över floden och samtidigt vara utvilad. Men agerar båda männen efter dessa incitament så kommer båten inte komma långt från strandkanten… Detta trots att båda precis som innan eftersträvar målet att ta sig över. I en sådan sitaution krävs det, med den spelteoretiska terminologin vi tidigare använt, att de två väljer att samarbeta.

Enligt John Mackie är det är en sådan situation som Hume har i åtanke med sitt exempel (Mackie 1980, s. 87–88). Hume säger faktiskt inte uttryckligen huruvida männen har varsin åra eller varsitt par åror, vilket vi ju nu förstår är av avgörande betydelse. Mackie’s uppfattning är dock inte vanlig.

Det bästa argumentet för att, likt Hardin, Elster och Binmore, anse att det handlar om samordning är att Hume i passagen så tydligt pratar om gemensamma intressen, samt att han presenterar exemplet utan antydan om att de har några större svårigheter med att ro tillsammans. Därmed skiljer sig exemplet från de fall då han otvetydligt beskriver ett fångarnas dilemma eller samarbetsproblematik. I de fallen är Hume mycket noga med att peka ut de motstridiga intressena, och vad som krävs för att lösa en sådan situation.

Your corn is ripe to-day; mine will be so to-morrow. ’Tis profitable for us both, that I shou’d labour with you to-day, and that you shou’d aid me to-morrow. I have no kindness for you, and know you have as little for me. I will not, therefore, take any pains upon your account; and shou’d I labour with you upon my own account, in expectation of a return, I know I shou’d be disappointed, and that I shou’d in vain depend upon your gratitude. Here then I leave you to labour alone: You treat me in the same manner. The seasons change; and both of us lose our harvests for want of mutual confidence and security (Treatise 3.2.5.8).

Enligt Elster är detta förmodligen den första tydliga beskrivningen av en fångarnas dilemma-problematik.

To my knowledge, this was the first clear statement of the Prisoner’s Dilemma, albeit in in a slightly different form than the standard one, which involves simultaneous rather than successive decisions (Elster 2009, s. 51).

I fallet med roddbåten så uttrycks ingen samarbetsproblematik av den kalibern. Där handlar det om att bli varse det gemensamma intresset, och att detta är tillräckligt starkt för att det ska utvecklas konventioner som gör ett småskaligt samhälle möjligt (utan att det krävs ett tänkt “kontrakt”). I samma andetag nämns andra typiska samordningsfenomen: hur språk etableras och hur silver och guld blir betalningsmedel.

Referenser:
Binmore, Ken. 2005. Natural Justice. Oxford: Oxford University Press.
Elster, Jon. 2009. Alexis De Tocqueville: The First Social Scientist. Cambridge; New York: Cambridge University Press.
Hardin, Russell. 2007. David Hume: Moral and Political Theorist. Oxford: Oxford University Press.
Hume, David. 2007. A Treatise of Human Nature. The Clarendon Edition. Oxford: Oxford University Press.
Mackie, John. 1980. Hume’s Moral Theory. London: Routledge & Kegan Paul.