David Millers distinktion mellan individualistiska och sociologiska liberaler

Jag tänkte bli bättre på att vara mer publik i min forskning, och börjar nu åter publicera små läsanteckning och andra små textstycken. Slutprodukten är trots allt ganska avlägsen i tiden… Och kanske finns det ett värde att delge andra en del av vad jag läser och tänker, utan alltför höga krav på systematik och finslipad text. Frågorna är ju fortsatt högaktuella, och kan jag med bidra med att stimulera andras funderingar och referera till intressant akademisk litteratur så är det såklart positivt. Först ut en intressant indelning hämtad från David Miller.

En av de mest grundläggande frågorna i debatten om migration och gränser gäller frågan hur man betraktar och värderar hur den existerande sociala och politiska världen fungerar. I vilken mån ser man en konflikt mellan rörlighet å ena sidan och välfungerande institutioner och upprätthållande av vissa värden å den andra. Och givet att en konflikt existerar, hur ställer man sig i valet mellan idealet om fri rörlighet och andra värden.

En intressant men inte särskilt etablerad indelning kan vi hämta från David Miller, som skiljer mellan individualistiska respektive sociologiska liberaler.1 En individualistisk liberal utgår från tanken på individens förmåga, och sätter fokus på de friheter och rättigheter som borde tillkomma sådana personer. Att utforma samhälle handlar om att utsträcka sådana friheter så långt som möjligt, och de nödvändiga inskränkningar som ändå erkänns tenderar att motiveras utifrån ett socialt kontrakt – en tankefigur där individens intressen och samtycke till synes kan garanteras samtidigt som nödvändigt kollektivt maktutövande legitimeras. Sociologiska liberaler, å andra sidan, är benägna att sätta liberala värden i centrum – snarare än individen och principer – och funderar över de villkor som möjliggör dessa. Vad karakteriserar samhällen med hög grad av personlig frihet? De är intresserade av att förstå den kombination av sociologiska faktorer – grad av materiellt välstånd, klassklyftor, kulturella olikheter – som tycks leda till framgångsrika liberala samhällen, och deras ambition är att säkra eller uppnå dessa faktorer, och i förlängningen liberala institutioner och normer.

Sociologiska liberaler är i den meningen mer empiriskt sinnade; de är ”not content simply to enunciate political principles, but try to reflect seriously on the conditions under which these principles are likely to be put into effect”. Ett klassiskt exempel i sammanhanget är ett ofta citerat stycke ur John Stuart Mills Considerations on Representative Government [1861], där Mill argumenterar för att ”free institutions are next to impossible in a country made up of different nationalities”.2 Kapitlets namn är talande för ett sociologiskt förhållningssätt till institutioner och värden: ”Of Nationality, as Connected with Representative Government”. Och det är också talande att Mill så tydligt beklagar sakernas tillstånd:

If it be said that so broadly marked a distinction between what is due to a fellow-countryman and what is due merely to a human creature is more worthy of savages than of civilised beings, and ought, with the utmost energy, to be contended against, no one holds that opinion more strongly than myself. 3

David Miller använder just migrationsfrågan för att belysa skillnaden mellan individualistiska och sociologiska liberaler. För individualistiska liberaler blir frågan om att vikta principer: rätten till fri rörlighet vägs mot huruvida associationsrätten legitimerar exkludering av andra från territoriet. För en sociologisk liberal väcks andra typer av frågor. Exempelvis huruvida en given ökning av mångfald ökar den personliga friheten i samhället i fråga; huruvida den försvårar, som Mill trodde, de liberal-demokratiska styrelseskicket; och huruvida invandringen riskerar att utlösa anti-liberala reaktioner.

Föga förvånande skiljer sig dessa inriktningar i förhållande till konsekvenser.4 Konsekvensargument kan förekomma även hos ett individualistiskt teoretiserande (särskilt ifall de liberala principerna ursprungligen motiveras utilitaristiskt), men oftast handlar det om att söka sig ”bakåt” och fastslå vilka principer och intuitioner som är mest grundläggande. Konsekvenserna i den specifika kontexten hamnar i bakgrunden; är de negativa så utgör de blott kostnader som måste accepteras för principernas införande. För den den sociologiska liberalen är naturligtvis konsekvenserna i centrum, i den meningen att den frågan om vilka värden och ideal som är önskvärda är en annan och föregående diskussion. I den konkreta policyfrågan är de förutsägbara konsekvenserna helt avgörande. I fallet Mill ovan så är det tydligt att policy anpassas till en social verklighet som i sig anses oönskad. Sociologiska liberaler är öppna för möjligheten att ett utsträckande av en liberal princip i vissa fall kan få kontraproduktiva effekter.

Fotnoter

  1. David Miller, ”Liberalism and boundaries: a response to Allen Buchanan”, s. 262-3. (obs kolla upp Millers egna slutnot: ref till Siedentop i Ryan, The Idea of Freedom) ↩︎
  2. John Stuart Mill, On Liberty and Other Essays, s. 428. ↩︎
  3. John Stuart Mill, On Liberty and Other Essays, s. 430. ↩︎
  4. Angående sin distinktion nämner Miller ett antal andra vanliga indelningar av liberala traditioner. På det politiska planet kan man som bekant särskilja en klassisk och minimalistisk liberalism, respektive en modern socialliberalism med större mött av interventions och egalitära ambitioner. På det filosofiska planet kan man särskilja rättighetsbaserad, kontraktsteoretisk, utilitaristisk, och perfektionistisk liberalism – vilka i grunden handlar om hur liberala principer rättfärdigas. Distinktionen mellan individualistisk och sociologisk liberal teori är dock snarast metodologisk, enligt Miller, i bemärkelsen att den handlar om ”the way liberals see the whole enterprise of constructing a liberal political theory” (s. 262). (Koppla till ”cold war liberals”, Jan-Werner Muller) (Obs! ”Sociologisk liberalism” är också en term som förekommer inom IR-teori, men betyder där något helt annat.) ↩︎

Läsreflektion: Sandelind och Miller om välfärdsstat, jämlikhet och asylrätt

Jag utlovade att jag skulle vara ganska publik i min forskning. Sanningen är naturligtvis att det är lite jobbigt, eftersom man måste sänka trösklarna för när man släpper iväg tankar och text. Men här kommer trots allt några tankar i steget.

I en läsvärd krönika argumenterar Clara Sandelind att vi borde differentiera rättigheter mer utefter vilket förhållande de står i till den svenska staten. Dvs om ett argument mot nuvarande invandring är de omfattande sociala rättigheter som medborgarna har, så skulle en lösning vara att dessa mer omfattande rättigheter undanhålls asylsökande och människor med uppehållstillstånd. Då kan den mer grundläggande asylrätten värnas.

Att differentiera kategorier på detta sätt är naturligtvis en ovan och problematisk tanke i liberaldemokratiska samhällen, särskilt sådana som det svenska med starka jämlikhetsideal. Vad idén krockar med är att vi har en mycket tydlig förväntan om att de som lever på territoriet ska utgöra en samma slags statuskategori. Undantag från detta måste vara små och tidsbegränsade.

Sandelinds lösning är tveklöst en teoretisk möjlighet. Men att uppbåda legitimitet för en sådan lösning, och de sociala konsekvenser som det lär innebära, ser jag som mycket svårt, och på det hela taget inte en väg att rekommendera.

Anna-Greta Leijon (invandrarminister 1973-76) i sin självbiografi 1991:

David Miller 2008a om implikationerna av idealet om jämlikt medborgarskap:

***

Det är också intressant att Sandelind tydligt säger att hon vill diskutera frågan på moralisk nivå, inte bara på juridisk (dvs vilka rättsliga konventioner vi faktiskt är förbundna till). Likväl tycker jag att hon diskuterar asylrätten som generell och grundläggande oberoende av ett lands förhållande och geografiska läge till konfliktzonen och de individer som är på flykt därifrån. Dvs hon undviker den fullständigt grundläggande frågan huruvida Sverige är förstaland. Gäller diskussionen (den moraliska diskussionen, vill säga) ett land som inte är förstaland så kan man nog inte använda sig av argumentet att våra skyldigheter gentemot de som söker sig hit bygger på att de annars vore utsatta för krig och förföljelse. När flyktingen flytt Syrien och kommit till Turkiet så börjar, i förhållande till tredjeland, den moraliska distinktionen mellan flykting och ekonomisk migrant att suddas ut.

Distinkionen bygger på att den ene lämnar sitt land på grund av fara för sitt liv, etc, medan den andre migrerar på grundval av en önskan att öka sina livschanser. I förhållande till tredjeland är denna skillnad inte längre så tydlig. När vi accepterar en kvotflykting från ett läger i Turkiet så är det inte ”skydd” Sverige erbjuder denne flykting. Turkiet erbjuder skydd, men inga livschanser (ekonomiska, sociala och politiska rättigheter). Vad Sverige kan och bör erbjuda är livschanser. Diskussionen bör gälla hur många vi vill och har möjlighet att ta emot givet detta, och hur ”egna” intressen vägs mot en bättring av dessa andras intressen. Dvs frågan som står på spel är inte längre den Sandelind hävdar, nämligen ”allas lika värde” (Jag antar att hon med detta menar att asylrätten härleds som ett minimikrav ur ”allas lika värde”. Det lär inte vara total likabehandling hon avser åtminstone.)

För egen del anser jag nog att vi måste bli på det klara med att vad vi (Sverige) erbjuder är kvalitativt annorlunda än ”skydd”. Jag tycker det är märkligt att på direkta jämförelser med Jordanien och Turkiet och kritiska frågor på temat ”Dessa mycket fattigare länder tar ju emot många fler än Sverige”, så tycks Löfven och många andra vara rätt svarslösa.

***

En bra sak med Sandelinds artikel är dock att det öppnar för frågor om vilka skyldigheter som asyl egentligen ställer på värdlandet. Här är debatten i Sverige lite skev. Låt oss acceptera att asylrättens skyddsbehov verkligen är det som motiverar det stora flyktingmottagande som vi har idag. Varför är då hela tiden utgångspunkten att slutmålet är fullskaligt inträde i gemenskapen? Om man utgår från asylrätten och skyddsbehovet, så kan man ju rimligen hävda att våra skyldigheter inte sträcker sig längre än tillfälliga uppehållstillstånd och mycket begränsade rättigheter. Dvs den egentliga innebörden av ”asyl”. Men ett väldigt vanligt argument i debatten är exempelvis att TUT ”försvårar integrationen”. Detta är en mycket bra illustration av att själva skyddsgivandet står i skuggan, och att det tysta antagandet är ett mål och förväntan om att de som kommer fullkomligt ska inträda i samhället. Dessa senare mål och ambitioner är dock inget som följer av rätten till asyl.

Miller 2015a om innebörden av asyl:

Referenser:

Leijon, Anna-Greta. 1991. Alla rosor ska inte tuktas. Stockholm: Tiden.

Miller, David. 2008a. “Immigrants, Nations, and Citizenship”, The Journal of Political Philosophy, vol. 16, nr 4, s. 371–390.

Miller, David. 2015a. “Justice in immigration”, European Journal of Political Theory, vol. 14, nr 4, s. 391–418.

Sandelind, Clara. 2015a, 4/11. “Människan måste sättas före nationen”, Bohuslänningen. Hämtad 2015–11–05 från http://bohuslaningen.se/asikt/ledare/1.4436195-manniskan-maste-sattas-fore-nationen.