Det försvunna alternativet

Jag kan inte låta bli att repetera huvudpoängen från mitt förra inlägg. Särskilt som det kom en ledare i DN dagen efter som utgör en perfekt illustration. Det kan knappast skada att mina svepande utsagor om “debatten” ges en mer konkret form.

I ledaren “Inga genvägar i kampen mot populismen” (21/8) beklagar Erik Helmerson att fler och fler röstar på de rasistiska och populistiska partierna, och hans lösning är att de övriga partierna som står för en generös migrationspolitik måste ge bättre svar på “väljarnas frågor och oro”. Texten utgår från grundantagadet att det bara finns två alternativ. På ena sidan SD och Front National – partier med rötter i nazistiska och rasistiska rörelser – och på andra sidan de som förespråkar Europas mest generösa migrationspolitik. De som “oroar sig” måste övertygas, och om inte det går finns tyvärr inget annat att göra än att lämna dem i SD:s famn. Generös eller populist, det är bara att välja. Inga andra alternativ tycks tänkbara i det politiska landskap Helmerson målar upp.

Inget alternativ, exempelvis, för de som att anser att den redan reglerade invandringen bör regleras lite till. Det är detta som är så märkligt. Trots allt vill ju även Helmerson ha en reglerad invandring. Han vill ha en “generös” politik, men (vad jag kan förstå) inte fri invandring. Så vilket slags “ frågor och oro” hos Helmerson ligger bakom denna position? Vilka värden och avvägningar? Det får vi inte veta. För Helmerson känner inget behov av att försvara sig åt det hållet. Hade han tvingats till det så kanske han hade fått sig en tankeställare. Han kanske hade insett det absurda i att framställa det som att precis bortom den “generösa” avvägning som han själv förespråkar så börjar avgrunden till populismen. För precis samma skäl som Helmerson skulle ta i bruk kan användas för att argumentera för att den korrekta avvägningen ligger ett par snäpp åt det mindre generösa.

Ett antal frågor inställer sig därför. För det första, om avgrunden mot populismen och rasismen ligger precis bortom den nuvarande politiken och nivåerna, varför har vi ställt oss så förbannat nära kanten? Borde vi inte ha lite mer säkerhetsavstånd, så att vi vet att vi verkligen uppfyller våra moraliska skyldigheter? Varför ligga precis på minimum, så att en ytterligare minskning inte kan komma i fråga?

Och på tal om minimum – varför beskrivs detta med termen “generös”? I de flesta andra sammanhang innebär ordet att något går utöver vad som kan förväntas. Stora glasskulor i bägaren. Mer dricks än kutymen kräver. Generositet innebär normalt att gå bortom vad normen, seden, kontraktet eller moralen kräver av oss. Det implicerar därför att det finns en normal nivå, och kanske även en “snål” nivå, som ändock ligger innanför det acceptablas gräns.

Det här inlägget börjar degenerera till att diskutera ordval. Men jag kan inte skaka av mig misstanken att termen “generös migrationspolitik” ändå påminner om att det har funnits och borde finnas – som i alla svåra avvägningar – ett mer restriktivt men likafullt legitimt alternativ.

Och jag tror återigen att en stark opinion för fri invandring är vad som hade kunnat återställa lite intellektuell hederlighet i denna debatt. För från detta håll framstår det naturligtvis som hyckleri att dagens politik är “generös” — möjligen på sin höjd som något snäpp mer generös än populisternas. Eller ännu skarpare: om argumentationen för öppna gränser är rättighetsbaserad, som den ofta är, så framstår hela idén om att vi har rätt att efter eget skön “släppa in” människor – och därtill har mage att kalla oss “generösa” – som nationalistiskt och självförhärligande. Med lite sån kritik så kanske det uppenbara blir uppenbart: att om man är för reglerad invandring måste man också acceptera spännvidd i frågan om vart linjen ska dras.

Låt oss vara oense

Häromdagen kom jag att tänka på Andrew Browns beskrivning av sina upplevelser av Sverige under 70-talet (Brown 2008: 250):

The great distinguishing characteristic of the society as I knew it was its narrowness. It was narrowly liberal, or narrowly socialist within its different net cages, but that there should be two acceptable views on matters of real importance, such as the treatment of women, or racism, was not a Swedish characteristic, and I can’t really believe that anything has happened to change that. A narrow society is not necessarily inflexible: everyone can always change their minds, provided they all do so at once, and together. But it is very different from a genuinely plural one .

Att jag kom att tänka på detta just nu är naturligtvis ingen tillfällighet. Som många har noterat pågår en tydlig förändring av debatten kring invandring och integration, ledd av ledarskribenter på GP, Dagens Industri, Expressen och Svenska Dagbladet. Gamla gränser har passerats. Och det har gått ovanligt snabbt.

Kritiker av denna tendens menar att nu närmar sig högern de bruna falangerna; nu ska SD normaliseras för att det ska bli möjligt för borgerligheten att använda dem som regeringsunderlag. Varningarna och förmaningarna kommer tätt.

Normalisering av vad?

Tveklöst finns det vissa, exempelvis PM Nilsson, som vill ”normalisera” SD. Men för de många andra är den rimligaste hypotesen att de vill att de borgerliga partierna själva ska våga ta en annan position i invandringsfrågan, och snarast sno tillbaka väljare och försvaga SD:s position. Vad de vill ”normalisera” är inte SD, utan invandringsfrågan i sig.1

Detta är en ambition jag instämmer i. Jag har själv tyvärr inte skrivit mycket om invandring och integration, men i ett inlägg från 2009, när SD hade runt 3 procent, så var min inställning just att om inte de politiska partierna och den offentliga debatten skulle rymma plats – dvs utan brännmärkning – för människor med mer kritiska åsikter om invandring och integration, så skulle det innebära att man närmast knuffade folk i armarna på SD. Jag spådde då att SD skulle få 10 procent inom ett par år, en siffra som vid den tiden tycktes chockerande.

Vad som var problematiskt redan då, och förvärrades med SD:s intåg i riksdagen, är att hela invandringsfrågan varit låst, och knuten just till debatten om SD. För min del är det uppenbart olika saker att vilja minska invandring och att rösta på ett parti med bruna rötter, nationalistisk identitetspolitik, och sviktande inställning till rättsstaten. Men under många år accepterades inte detta som en giltig distinktion, och varje försök att lyfta invandringsdebatten har direkt smetats ner med SD-anklagelser.

Effekten av detta tycks mig uppenbar. Att alla de sju riksdagspartierna i princip stått bakom en jämförelsevis mycket liberal invandrings- och asylpolitik – och dragit med den moraliska pekpinnen i sanden efter sig – har lämnat spelplanen vidöppen för det lilla nazistpartiet att vinna röster. Kombinationen av liberalare politik, ökande invandring i faktiska siffror, och uppenbara problem med integrationen, samtidigt som förekomsten och utrymmet för invandringskritik inom de etablerade partierna har minskat – detta är de strukturella förutsättningarna för SD:s frammarsch.2 Jag kan inte annat än tro att om invandringsfrågan istället hade ”normaliserats” för 6-7 år sedan, hade SD förblivit ganska obetydliga.3

Men hade då något varit vunnet överhuvudtaget, undrar kanske någon. För det skulle väl inneburit att SD:s faktiska åsikter vunnit matchen, om än att partiet inte fått direkt inflytande? Jag har nu utgått från att det finns en reell och legitim fråga att diskutera vad gäller invandring och integration och dess effekter på välfärdsstat och trygghet. Detta kan man naturligtvis ifrågasätta. Är inte själva problemformuleringen rasistisk och främlingsfientlig? Detta är inte en ovanlig hållning, och den kommer ofta till uttryck i att kritiker anklagas för att ”bekräfta SD:s problemformulering”, ”ge SD vatten på sin kvarn”, ”spela på SD:s planhalva” etc,

Denna tankegång illustrerar dock bara det grundläggande problemet. Nyanslösheten. För det är en extrem position. Om man hävdar att SD är ett fascistiskt parti, och samtidigt utmålar kritik av nuvarande nivåer av invandring, oro för välfärdsstaten, och framhävande av integrationsproblem som ett sätt att ”normalisera SD”, ”acceptera SD:s världsbild”, ”spela på SD:s planhalva”, etc, då hamnar man rimligen i positionen att all åsiktsskillnad gentemot de sju etablerade partierna i denna fråga kvalar in som bruna åsikter. Som om det på skalan mellan fascism och den svenska jämförelsevis generösa invandringspolitiken inte kan finnas ett spektrum av rimliga positioner och argument.

Den legitima frågan

Vi kan kasta in en liten frågesport. Vem har sagt följande?

[I]ndeed, it is not by chance that social democracy and welfare states have worked best in small, homogeneous countries, where issues of mistrust and mutual suspicion do not arise so acutely. A willingness to pay for other people’s services and benefits rests upon the understanding that they in turn will do likewise for you and your children: because they are like you and see the world as you do.

Conversely, where immigration and visible minorities have altered the demography of a country, we typically find increased suspicion of others and a loss of enthusiasm for the institutions of the welfare state.

En ovanligt engelskkunnig sverigedemokrat? Nix, det är den kosmopolitiskt lagde socialdemokraten och historikern Tony Judt, i essän ”What Is Living and What Is Dead in Social Democracy?” (2009).

Det svenska debattklimatets ”extrema” karaktär har varit extra tydlig just om ens läsning och horisont sträckt sig till akademisk politisk teori och intellektuell debatt utanför våra gränser. Farhågor, argument och positioner som tycks vara beyond the pale i Sverige är en del av en seriös diskussion, inte minst bland vänsterakademiker. Vad Judt beskriver har oroat många ’old style social democrats’ som Michael Walzer, Brian Barry, Richard Rorty och David Miller – personer som råkar höra till de främsta politiska teoretikerna i den anglosaxiska världen.

Helt klart är att en av de största frågorna inom normativ politisk teori gäller diskussionen om den politiska och sociala gemenskapens gränser: diskussionen om kosmopolitiska respektive ’kommunitära’ ideal och rättigheter. Och utöver de normativa frågorna finner vi ett empiriskt forskningsfält om migration och välfärdsstaten. Vilka ekonomiska effekter har olika typer av invandring? Påverkas medborgarnas ’betalningsvilja’ av befolkningens sammansättning? Kommer vi se en utveckling mot välfärdsstater som är mindre omfördelande och bygger mer på en försäkringsmodell?

Utifrån dessa akademiska diskussioner ter sig två olika saker märkliga med den svenska debatten. Dels, som redan berörts, att frågorna utdefinierats som främlingsfientliga frågeställningar. Men dels också att det i den nuvarande debatten om förändrat debattklimat framställs som fullständigt naturligt och självklart att frågan om invandring bara splittrar högern.

Man hör knappt ett ord om vänstern. Som om inte liknande ideologiska motsättning och avvägning måste göras av vänsterorienterade personer och partier. Under snudd på hela dess historia har socialismen haft att tampas med frågan om internationalism kontra nationell solidaritet och nationella samhällsbyggen. Men plötsligt är hela frågan som bortblåst. Ett fåtal socialdemokrater, bland annat Widar Andersson, driver på för att Socialdemokratin ska återgå till sitt pragmatiska jag och börja prata om volymer och avvägningar. Men så möts han också ständigt av anklagelser om att vara sverigedemokrat.

När ska den den stora splittringen inom vänstern börja? Det är helt ofrånkomligt att den kommer komma.4

Den alltför principiella debatten

Jag har nu tjatat om att många i den offentliga debatten och de etablerade partierna har varit alltför snabba med att använda invektiv när någon kritiserat invandringens omfång, insisterat på att belysa integrationsproblem, och oroat sig över effekterna på samhället och välfärdssystemen.

Men å andra sidan finns det ju inget parti idag som verkligen förordar fri invandring. De flesta verkar se en fara med fri invandring, och anse att värdet av öppenhet måste väga mot andra värden, åtminstone på kort sikt.

Detta leder oss till det kanske allra mest märkliga med den svenska debatten. Kritiken av SD och debattörer som vill minska invandringen är, som filosofiprofessorn Folke Tersman konstaterat, alldeles för principiell. I och med att att ingen på allvar driver på för fri invandring, så behöver de etablerade partierna aldrig riktigt försvara sig från det hållet. Med ena fronten säkrad kan man alltså slänga sig med principer som öppenhet och tolerans i sin kritik på den andra fronten. Men vad hade hänt om de etablerade partierna på allvar hade fått kritik från ett parti och opinion som verkligen förordade öppna gränser? Vilka ord och värderingar skulle Löfven använda om han på allvar skulle behöva försvara den reglerade invandringen? Vilka skäl detta än är så står de öppna att använda även för de som ytterligare vill minska invandringen: dessa gör kanske bara en liten annan avvägning och bedömning av läget. Och då kan de rimligen inte bemötas med demonisering – såvida man då inte vill driva tesen att anständighetens gräns går precis, precis där Löfven och de andra har ställt sig.

Eller som Johan Hakelius skrev för några år sedan, när det var sånt liv kring en DN-annons om en invandringskritisk bok:

Det finns naturligtvis en riktning i de rätt träiga, ekonomiska fakta som presenteras. Riktningen är att Sverige borde ta emot färre invandrare och flyktingar. Men än sen, då? Vi har ju reglerad invandring. Få av de arga kritikerna förespråkar helt fri invandring.

Kan det då verkligen vara så stötande att argumentera för att reglera fram en något mindre invandring än den vi reglerat fram just i dag? Går den absoluta moraliska gränsen, av en lycklig slump, just här och nu?

Det finns folk som på fullt allvar hävdat att annonser av det här slaget inte borde få tryckas. Och om jag verkligen anstränger mig kan jag kanske begripa det också. Men bara för att jag är ursvensk. För bland svenskar är rädslan alltid störst för att debatten ska bli för fri och yvig. Aldrig för att den ska bli för snäv och enstämmig.

Så är vi tillbaka vid Andrew Browns klagan över den svenska oförmågan att vara oense. Men nu kanske tiden ändå är mogen. Med lite tur kommer invandringsfrågan framöver vara en fråga där det går att ha helt olika åsikter utan att anse att motparten är en förtappad själ. Kanske kan vi få en debatt som inte alltid handlar om SD – hur bedöma dem, hur bemöta, hur motverka, hur ta tillbaka väljare – utan faktiskt handlar om etiska överväganden och sakpolitiska förslag i de konkreta frågorna? Och en debatt som – likt frågor om jämlikhet, klass, genus och ekonomisk politik – rymmer skarpa motsättningar utan att omedelbart leda till diagnoser av deltagarnas ondska, blindhet, idioti, fobi, indoktrinering, etc etc. Låt oss istället bara vara oense.

Referenser

Brown, Andrew, 2008. Fishing in Utopia — Sweden and the Future that Disappeared. London: Granta Books.

Judt, Tony, 2009. ”What Is Living and What Is Dead in Social Democracy?”, New York Review of Books, vol 56, nr 20.

Kokkonen, Andrej, 2015. ”Vad kan förklara Sverigedemokraternas framgångar?”, Ekonomisk Debatt, vol. 43, nr 4, s. 29-39.

Loxbo, Karl, 2015. ”Sverigedemokraterna: Framgångsrikt enfrågefokus”, Statsvetenskaplig tidskrift, vol 117, nr 2, s. 167-187.

Sundell, Anders, 2013. ”Moderaterna, Sverigedemokraterna och invandringen”. Politologerna, 3/2 2013, artikel hämtad 2015-08-18.

Fotnoter

  1. Med det sagt är en en del av kritiken helt riktig. Det är exempelvis oroande att en seriös person som Tove Lifvendahl vill utkräva ”politiskt ansvar” för fullständigt orelaterat vansinnesdåd.
  2. Se Loxbo 2015 för en artikel som ger utförligt stöd denna analys. Även Kokkonen 2015 sammanfattar att forskningsläget tyder på att detta är den troligaste förklaring: ”Därtill kan man ifrågasätta hur relevant studien och utvärderingar av anpassningsstrategin över huvud taget är för att förstå händelseutveckling- en i Sverige efter 2010. De etablerade partierna i Sverige reagerade nämligen på Sverigedemokraternas intåg i riksdagen med att sluta den migrations- politiska överenskommelsen mellan Alliansen och Miljöpartiet 2011 och ytterligare liberalisera invandrings- och flyktingpolitiken. Förändringarna har i efterhand accepterats av Socialdemokraterna. Till det kommer att flyk- tingsituationen i vår omvärld har lett till att den faktiska flyktingmottag- ningen har ökat drastiskt under mandatperioden 2010–14. Under 2014 tog Sverige emot tre gånger fler flyktingar än under 2010 och är i dag det större land i EU som utan tvekan tar emot flest flyktingar per capita. [….] I praktiken är Sverigede- mokraterna i dag ensamt om att förespråka en mer restriktiv flykting- och invandringspolitik. Går vi några år tillbaka i tiden intog både Moderaterna och Socialdemokraterna en mer restriktiv linje än övriga partier. Det är inte osannolikt att många av dessa partiers väljare kände sig svikna i och med liberaliseringen av invandringspolitiken och svarade med att rösta på Sverigedemokraterna 2014.” (s. 36).
  3. Studier på kommunnivå, där det finns mer variation i de etablerade partiernas inställning till invandring och flyktingmottagning, visar framförallt på att Moderaternas inställning är avgörande. Ett invandringskritiskt moderatparti tenderar att ta röster från SD: ”Ett anekdotiskt exempel från den kommunala nivån är Vellinge, där Moderaterna väldigt tydligt tog ställning emot flyktingmottagning. Under mandatperioden 2006-2010 var Vellinge också den enda kommun i Skåne där SD inte hade något mandat i Kommunfullmäktige. I valet 2010 vann SD dock tre mandat i kommunfullmäktige” (Sundell 2013).
  4. Jag har sett små trevare av bl a Daniel Swedin och Catrine Marcal: inte direkt om invandringens nivåer, men om att rehabilitera nationalismen. Dessa två texter från maj 2015 tror jag inte de vederbörande hade skrivit för bara 1,5 år sedan. Det är intressant att notera vilken politisk taktik som hyllas: ”1920-talet var, precis som 2010-talet, kaotiska tider. Den radikala högern ­spelade på idéer om folk och nation på ett sätt som kom att leda till andra världskrigets fasor. Folkhemmet var ett begrepp med ursprung på högerkanten som användes flitigt av den svenske ­nationalisten Rudolf Kjellén. Socialdemokratin anklagades sam­tidigt för att inte vara patriotisk: sossarna skulle förråda landet och släppa in ryssen, hette det. Per Albin Hansson förstod faran i denna bild. Om social­demokratin inte uppfattades stå för det nationella intresset skulle socialdemokratin inte få regera. Så kom det sig att socialdemokratin tog begreppet folkhem från den nationalistiska högern och fyllde det med nytt innehåll: en samlande välfärdspolitik för arbetar- och medelklass. Triangulering skulle man kunna kalla det. Det är värt att tänka på. Det är i kombinationen av ovilja till ambitiösa ekonomiska reformer och oförmåga att hantera människors ängslan runt ­nation och identitet som ­Stefan Löfven just nu bäddar för en ­katastrofal socialdemokratisk val­förlust. Det är ännu ­inte för sent att byta spår. Men klockan tickar.” Även Swedin pratar om folkhemsbegreppet, samt väver in Orwells vänsternationalism. Ska Swedin och Marcal driva detta kommer det bli en tuff strid i och med att anti-nationalismen är så hårt inpräntad. Som ett exempel kan nämnas Andrev Waldens reaktion på ledarsidornas ändrade retorik, som enligt Walden gör nationalismen rumsren. Och nationalismen likställs med den ”grundläggande kraften bakom två världskrig. Drivbänken för rasism, fascism och nazism”. Tillsammans med med kommunism och spanska sjukan är nationalismen ansvarig 200-300 miljoner döda under förra seklet. Vi i Sverige är dock lyckligt lottade, ty vi har sju riksdagspartier som ser till att hålla rent… Den ”nationalism för vänsterfolk” som Swedin och Marcal pratar om lär inte gå hem här, ty nationalism är ”absolut ingenting att bygga samhällen av”.

Om att jämföra och att jämställa

Senaste veckan har det skrivits några ledartexter på temat jämförelser. Bakgrunden är vad Sanna Rayman diagnosticerar som ett försämrat debattklimat, där man inte längre kan göra liknelser eller paralleller utan att beskyllas för att ”jämställa” fenomenen. Ett aktuellt exempel ges av Erik Helmerson angående synpunkten att frågan om tårtkastningen på Åkesson kunde förklaras med hans partis politik är olämplig på samma grunder som det är att fråga ett våldtäktsoffer om hens beteende kunde ha framkallat brottet.

Låt oss definera jämföra som tankeakten att urskilja i vilka dimensioner två objekt, handlingar eller idéer är olika respektive i vilka de är lika. Jämförelseobjekten (som alltså inte bara behöver var just fysiska objekt) kan alltså vara hur olika som helst. Att vi urskiljt dem som två olika objekt innebär per definition att vi urskiljt en olikhet, nämligen att deras rumstidsliga existens skiljer sig åt. Om två objekt är lika enligt alla tänkbara dimensioner så är de samma objekt, för det innebär att de är lika även i dimensionerna tid och rum (cf. Leibniz…).

En jämförelse kan ju både ha som poäng att peka ut en olikhet mellan saker vi normalt betraktar som lika, eller en likhet mellan saker vi förstone betraktar som olika. Både Raymans och Helmerssons jämförelser är av det första slaget. Det praktiska syftet med att peka ut likheter mellan olika fall är ofta att påtala eller argumentera att vi borde betrakta eller behandla det ena på samma sätt som det andra i en viss aspekt, exempelvis att samma typ av politiska åtgärd är tillbörlig, samma grad av moraliskt fördömande eller tillskrivande av förtjänst, eller att samma slag av argument borde ha samma giltighet i båda fallen.

Utpekande av likhet och påstådda implikationer av dessa kan givetvis kritiseras som missvisande eller irrelevanta. Uttrycket att någon ”jämför äpplen och päron” är dock naturligtvis olyckligt, eftersom hela poängen med en jämförelse är att uttala sig om objekt som skiljer sig åt i åtminstone ett avseende. Jämförelseobjekten kan dock vara på olika abstraktionsnivåer. Det skulle exempelvis kunna vara relevant att anklaga någon för att ”jämföra äpplen och frukt”. Men det beror helt på kontext och syfte. Det är exempelvis högst intressant att jämföra äpplens näringsinnehåll med genomsnittet för andra objekt inom kategorin ”frukt”.

Men grundproblemet är att uttrycket ”jämföra äpplen och päron” leder en att fokusera på jämförelseobjekten istället för på jämförelsedimensionerna. Det tycks mig finnas principiellt tre typer av invändningar man kan anföra mot en utpekad likhet och påstådda implikationerna. Å ena sidan att påståendet helt enkelt är fel angående den påstådda likheten. För det andra kan det vara så att man har sammanblandat två dimensioner: den aspekt som lyfts fram angående ett av objekten hör egentligen inte till samma dimension som aspekten hos det andra objektet. Det tredje har mer med implikationerna att göra, nämligen huruvida den korrekt iakttagna likheten enligt en dimension också har stark bäring för den poäng man vill göra, dvs för den aspekt av vårt handlande eller tyckande som den utpekade likheten är tänkt att påverka. Kanske är det så att skillnader eller likheter på andra dimensioner har större relevans för den aktuella frågan.

På tal om denna tredje kategori så kan det påtalas att många av de märkliga invändningar och anklagelser som Rayman och Helmersson har mött helt enkelt inte förstått varken vilken dimension som syftas på eller implikationen som avses. Istället så utgår anklagelserna från att jämförelsen ifråga antas betyda att jämförelseobjekten är lika enligt en hel massa dimensioner, dvs att man likställer eller jämställer objekten för jämförelsen i en mycket vidare mening.

Det är såklart den anklagande sidans egna oförmåga att se nyanser som utgör orsaken till anklagelsen att en debattörs jämförelse är onyanserad och ”jämställer” tårtkastning på Åkesson med våldtäkt. Likt färgblinda på en konstutställning…. (Nej, det är bäst jag slutar nu.)

Det svenska debattklimatets snävhet och sorg

Andrew Brown ser tillbaka på sin tid i Sverige:

The great distinguishing characteristic of the society as I knew it was its narrowness. It was narrowly liberal, or narrowly socialist within its different net cages, but that there should be two acceptable views on matters of real importance, such as the treatment of women, or racism, was not a Swedish characteristic, and I can’t really believe that anything has happened to change that. A narrow society is not necessarily inflexible: everyone can always change their minds, provided they all do so at once, and together. But it is very different from a genuinely plural one.

Kanske är detta en självuppfyllande process? Om man börjar med antagandet att endast en åsikt eller preferens kan vara gällande och legitim vid en given tidpunkt, och om man själv instämmer med den rådande ordningen, då kommer man bli livrädd och slåss med näbbar och klor så fort en annorlunda ståndpunkt visar minsta livstecken.

Men kanske är just sådana absolutistiska anspråk som tillslut skapar en motreaktion, eftersom dessa anspråk måste utmåla motståndaren som långt värre än vad rim och reson faktiskt ger vid handen. Och på grund därav blir motreaktionen så mycket starkare, eftersom den ursprungliga ståndpunkten har gjort bankrutt, tappat all trovärdighet och moralisk appell.

Behöver jag nämna integrationsdebatten? Lena Sundström? Göran Persson som feminist? Eller tesen att en målning som föreställer en läsande kvinna är, typ, proto-nazistisk?

Andrew Brown, Fishing in Utopia — Sweden and the Future that Disappeared, (London: Granta Books, 2008), s. 250.