Anti-demokraten Andersson

En sak som konfunderar mig är att ingen, vad jag vet, har gjort en grundlig genomgång av Lena Anderssons syn på demokrati.

Trots att hon är en av de mest framträdande politiska skribenterna i landet tycks det undgått de flesta att hon konsekvent talar nedsättande om ”rösträttsdemokratin”, att hon omdefinierar demokrati till att betyda något helt annat, och att hon förespråkar ett verkligt minimalt utrymme för vanligt demokratiskt beslutsfattande. Jag vet inte om någon annan politisk skribent inom etablerade medier har lika tydliga odemokratiska eller rent av anti-demokratiska drag i sitt tänkande.

Den traditionella betydelsen av termen ”liberal demokrati” är förstås ett system som kombinerar å ena sidan demokratiska processer för beslutsfattande och tillsättande av maktpositioner, och å andra sidan individuella rättigheter som skyddar medborgarna från vissa ingrepp och tvångsutövning från maktens sida. Ifall majoritetens önskan utgör eller medför en kränkning av individers grundläggande rättigheter så måste majoritetens önskan stå tillbaka.

Detta politiska system, som utgör en kompromiss, har stort stöd bland medborgare och politiker. Lena Andersson har dock i hög grad övergett denna kompromiss.

I sina krönikor och i boken Om falsk och äkta liberalism betonar Lena Andersson föga förvånande de liberala rättigheternas funktion och värde. Men hon stannar inte med några grundläggande liberala begränsningar av den demokratiska maktutövningen. Det politiska systemet – ”rösträttsdemokratin” – tycks nämligen hela tiden leda till politisk reglering av sådant som enligt Lena Anderssons ideologi borde vara fritt: exempelvis internationell handel och människors migration över gränser, med mera. Hur ser Lena Andersson på att det politiska systemet tenderar att leda till en politik i strid med hennes övertygelser? Jo, att i den ideala staten ska ”de röstande och deras riksdag” över huvud taget inte kunna reglera människors mellanhavanden av detta slag (s. 57). Fenomen som rör (i formell mening) frivilliga relationer och interaktioner får inte hamna på den politiska dagordningen; de hör inte till det som demokratiska institutioner har rätt att besluta om:

Man kan i den klassiska liberalismen inte rösta bort friheten, det är det som gör den oförytterlig. Friheten är sann i Platons mening på samma sätt som man i kommunismen inte kan rösta bort arbetarnas herravälde. Det är också oförytterligt, fundamentet där allt börjar och slutar. (s. 57)

Detta är en anmärkningsvärd syn på förhållandet mellan liberalismen och demokratin. Fenomen som handel och migration är saker som i princip alla moderna stater reglerar i högre eller lägre grad, och utifrån olika ideologiska utgångspunkter kan man ha olika åsikter i frågorna. Även bland de som är emot regleringar skulle ytterst få hävda att frågan som sådan inte borde avgöras med demokratiska procedurer. Så inte Lena Andersson.

Man hade kunnat tro att Lena Andersson försvarar ett liberal-demokratiskt system och att hon inom detta system förespråkar och bildar opinion för en klassisk liberalism eller nyliberalism. Men det hon för fram är inte bara en uppfattning om vad som är det rätta beslutet i en fråga, utan det är en uppfattning om rätten att besluta. Liberalismen är klart och tydligt överordnad, och det som kvarstår för de demokratiska beslutsorganen att legitimt bestämma över är sådant som inte täcks in av den fullt realiserade liberalismen. Om Lena Andersson skulle utforma det politiska systemet skulle en majoritet inte kunna rösta fram en politik med minsta dragning åt socialism, konservatism eller en ”grön” ideologi, eftersom alla dessa alternativ skulle inskränka vissa av individernas handlingsmöjligheter (deras ”oförytterliga frihet”).

En traditionell liberal demokrat skulle istället sätta ett större värde på den demokratiska komponenten i ”liberal demokrati”, det vill säga värdesätta de demokratiska procedurer som används som lösning på genuina och legitima åsiktsskillnader om gemensamma angelägenheter. För ifall området för kollektivt beslutsfattande krymps alltför mycket så möjliggör det politiska systemet inte längre demokratisk styrning kring gemensamma angelägenheter – det är inte längre representativt eller responsivt i relation till människors olika önskningar och uppfattningar. I en liberal demokrati balanseras helt enkelt dessa demokratiska värden mot de liberala värdena – det råder ingen självklar harmoni mellan dem.

Liberalismen är trots allt ett i hög grad heltäckande svar på hur samhället ska styras. Även de varianter vars ”svar” till sin substans kan sammanfattas som en uppmaning till ”minimal styrning” är heltäckande i den avgörande betydelsen: att svaret som sådant kan tillämpas i så gott som alla samhällsfrågor. Det innebär att om ideologin fullt ut grundlagsfästs, det vill säga bestämmer vad riksdag och regering får göra, då har möjligheten för medborgarna att välja en annan riktning för samhället kraftigt beskurits. Samhället präglas då mer av en liberal ”regim” snarare än av de nuvarande demokratiskt valda representanterna.

Lena Andersson föreslår således en helt annan avvägning mellan demokrati och liberalism än den nuvarande. Jag finner det märkligt att det inte har uppmärksammats att denna hyllade politiska skribent uttryckligen förespråkar ett system med ytterst begränsad demokrati.

Kanske beror det på att hon dessutom använder det klassiska knepet att omdefiniera begreppet och prata om en ”verklig” demokrati? Men det är i sig anmärkningsvärt att möta detta grepp hos en ledande svensk intellektuell, och behöver i sin tur uppmärksammas.

Som vanligt i modern tid är ”odemokratisk” och ”antidemokratisk” inte etiketter som någon gärna sätter på sig själv eller sitt tänkande. Så inte heller Lena Andersson. Som termen ”rösträttsdemokratin” antyder finns det i hennes tänkande även en annan mer genuin och värdefull form av demokrati. Smidigt nog visar det sig att denna form av demokrati utgörs av … det liberala samhället självt:

Den verkliga demokratin i liberalismen utövas inte i röstandet, på valdagen eller i formandet av en riksdag efter majoritetens vilja till makt. Demokratin utövas varje timme i vardagen när fria människor äger rätten att inte tvingas till något. (s. 215)

Demokrati upphör att handla om kollektivt maktutövande över huvud taget; tvärtom är det liberalismens begränsningar av makten som enligt Lena Andersson är ”demokratins essens”. Det är så det blir möjligt att påstå att verklig demokrati minsann består i en liberal konstitution som inte tillåter att ”de röstande” väljer en annan politik.

Hennes resonemang är såklart inte särskilt övertygande när det synas i sömmarna på detta sätt, men det är svårt att inte förstå lockelsen. Fördelen med att blanda bort korten på detta sätt är att kan det framstå som att någon egentlig förlust i demokrati inte har skett. Om verklig demokrati definieras ”substantiellt”, det vill säga likställs med en specifik samhällsmodell, vad spelar det då för roll om man gör sig av med eller minskar inflytandet för den ”proceduriella” demokratin? Inte bara framstår den senare som oviktig och meningslös i jämförelse, den rymmer även faror: den proceduriella ”rösträttsdemokratin” kan ju leda till en politik i strid med den verkligt demokratiska samhällsordningen.

Som alla vet har det funnits odemokratiska regimer i vår närhet och närtid som använt sig av just detta sätt att legitimera sitt politiska system. Att finna samma struktur på argumentationen hos en framstående liberal skribent är….. ja, jag vet faktiskt inte vilken slutsats man bör dra. Det minsta man kan säga att det hela förtjänar att bli uppmärksammat, eftersom vetskapen om att Lena Andersson inte är demokrat i gängse mening är relevant för att tolka och bedöma hennes övriga argument och positioner i andra samhällsfrågor.

”Negativ spiral när ‘nationalism’ ställs mot ‘demokrati'” (Artikel om regeringsförklaringen i SvD Kultur)

I dagens Svenska Dagbladet medverkar jag med en text som utifrån Herbert Tingstens Från idéer till idyll diskuterar den stora omkastningen inom svensk politik:

I namn av den uppskruvande och tillspetsade konflikten har Sverige nu en riksdag som i praktiken gjort den ekonomiska och sociala konfliktdimensionen till den sekundära. Med mycket motvilja och knotande ingår nu ytterkanterna på den ekonomiska skalan, Centerpartiet och Vänsterpartiet, i samma regeringsunderlag.

Vem vet, möjligen är det i det korta perspektivet det rätta. Men på lång sikt måste det finnas någonting annat än reträtt och avståndstagande. Det måste till en trovärdig idé och vision om vad social och politisk gemenskap i dagens Sverige innebär. Vi lever, som Löfven mycket riktigt uttryckte det, i en ”uppfordrande och avgörande tid”.

Demokrati som ”ren procedur”

Om en demokrati inte ska bryta samman krävs att människor accepterar politiska beslut även när de står på den förlorande sidan. De måste helt enkelt finna beslutsprocessen giltig och legitim, så att deras specifika önskningar om ett annat beslut inte automatiskt motiverar civil olydnad, motstånd och obstruktion. Om ingen finner sig i att “förlora” så bryter den politiska ordningen samman.

Det är i det här ljuset jag tycker man ska se frågan om “substantiella” och “proceduriella” synsätt på demokrati. I dag är det mycket vanligt både i dagspolitisk och akademisk debatt att substantiella värden och rättigheter bakas in i demokratibegreppet. Jag instämmer ofta med dessa värden, och det önskvärda i rättigheterna. Men jag blir likväl oroad när de försvaras i namn av demokrati – och motståndares åsikter stämplas som odemokratiska. Den stora risken är att om demokrati likställs med ett visst utfall eller värde, så finns i dessa fall inte längre den “beslutsaccepterande” mekanismen kvar. Alltså: ju mer som bakas in i demokratibegreppet, desto större risk för underminering av de konkreta demokratiska beslutsprocessernas legitimitet.

Mark Philp har i sin bok Political Conduct ett klargörande avsnitt om olika demokratibegrepps syn på förhållandet mellan beslutsprocedur och utfall, och varför den proceduriella demokratisynen är att föredra:

 

I start from a slightly unusual position for those enthusiastic about the potential of democracy by advancing the case on the basis of a procedural understanding of democracy, rather than relying on the more ideal and deliberative pictures available in the literature. A procedural definition of democracy identifies it with the presence of certain procedures for popular decision making: what makes a democracy a democracy is that there are regular elections which determine access to political office, wide rights to vote in elections, recognized procedures for determining citizenship and the scope of public decision making, and recognized protections for democratic participation in the formation of political agendas, such as freedom of association, freedom of expression, and freedom of the press. To take this as an adequate characterization of what it is for something to be a democracy is to adopt a procedural definition. The attractions of focusing on procedures as central to understanding democracy can be seen if we look at the way which procedures and outcomes are related, and at how far the former serve to justify the latter.

Consider the contrasts among perfect, imperfect, and pure procedures. A perfect procedure is one for which there is an independently defined right outcome, such as the equal division of a cake, and where we have a procedure that always delivers that outcome. In cases where there is a right answer but where our procedures cannot guarantee delivering it, we have an imperfect procedure. The jury system is one example: either Ms. Smith committed a crime, or she did not, but the jury system is the best (but certainly not perfect) procedure we have for determining which is the case. In a pure procedure, there is no independently specifiable right result beyond that which the procedure delivers. A lottery determines results entirely through the play of chance, so that the result is the right one, whatever that may be. […]

If we understand democracy as an imperfect or perfect procedure, we would see it as producing decisions that approximate to some externally specifiable standard. Analogs to guilt and innocence in the jury case might be the general will, the common good, maximum aggregate utility, or the interests of the people. Each is an end or state that the specified procedures perfectly or imperfectly secure. In each case, the value of the procedures (whether perfect or imperfect) derives from their output. […] The alternative to seeing democracy as a good but imperfect procedure is to see it as a pure procedure where the outcomes of the procedures are valid so long as they flow from and respect the procedures themselves. Of course, we have to guard against distortions in the procedure, just as in a lottery we have to specify the procedure so the outcome is wholly a function of chance.

[…]

I have suggested that the procedural account of democracy as sketched here gives substance to the idea that democracy is, by its nature, open ended; that it is best understood not as an attempt to secure certain given ends or to instantiate certain values, but as a decision-making process that under certain constraints, such as political equality, the burden of proof, free and reasoned assessment of alternatives, together with a range of social and cultural background preconditions, can produce decisions that participants accept as binding. They accept those decisions not because they get the outcome outcome they want, nor simply because the outcomes respect certain input rights, but because the procedure is recognized as imposing fair and reasonable constraints upon them.

Referens: Philp, Mark. 2007. Political Conduct. Cambridge, MA: Harvard University Press, s. 207–212.

Uppföljning om Arnstad om Churchill

Jag har nu kollat upp vad Arnstad skriver om Churchill. Har han verkligen helt missförstått Churchills berömda uttalande? Passagen i Arnstads Älskade fascism som Leo Kramár hänvisade till visade sig vara riktigt lurig.

Den parlamentariska konservatismen accepterade endast den etablerade demokratin med varierande grad av avsmak — något bittert som måste uthärdas och ibland accepteras. Forskning kring den tyska mellankrigstida demokratin under Weimarrepubliken har visat hur de antidemokratiska konservativa junkrarna eroderade den konstitutionella staten innan Hitler kom till makten 1933. Västvärldens ståndaktige bulldog Winston Churchill, som representerade det enda land i världen som 1940–1941 stod emot Nazi-tyskland, hade inga högre tankar om demokrati. Såsom konservativ politiker kunde han först 1947 drista sig till ett av sina berömda citat: “Democracy is the worst form of government, except for all those other forms that have been tried from time to time” (“Demokrati är den värsta styrelseformen, undantaget alla dessa andra former som har prövats då och då”).’ Däremot var aldrig den brittiska konservatismen auktoritär på samma sätt som på den europeiska kontinenten, eftersom Churchill och hans kolleger var djupt rotade i ett väletablerat parlamentariskt systern. Dock utmanas myten om den brittiska konservatismens ståndaktighet av studier kring den nazityska ockupationen av öarna i Engelska kanalen under andra världskriget. De traditionella eliterna på dessa brittiska öar samarbetade till fullo med sina tyska ockupanter, även när det gällde deportationen av judar till Förintelsen. Fotografier visar hur myndigheterna låter brittiska polismän — bobbies — hjälpa nazityska dignitärer i sin yrkesutövning (Arnstad 2013: 222).

Arnstads huvudsakliga påstående, när allt kommer kring, tycks vara att Churchill är ett exempel på en konservativ politiker som mycket motvilligt accepterade parlamentarismen – att han var en av dem för vilka parlamentarismen var “något bittert som måste uthärdas och ibland accepteras”.

I den enda meningen som underbygger detta påstående citerar Arnstad den berömda sentensen om demokrati som det minst dåliga styrelseskicket. Att meningen verkligen är tänkt att vara komprometterande visas av nästkommande mening, där avstampet “däremot” inleder reservationen att den brittiska konservatismen trots allt inte var auktoritär. Alltså underförstått att det tidigare sagda utgör just tecken på en auktoritär eller demokratiskt tvivelaktig inställning.

Betyder det att Arnstad missförstått innebörden av uttalandet, som ju tveklöst uttrycker att demokrati faktiskt är det bästa styrleseskicket som någonsin prövats, och utgör ett försvar av demokratin som dessutom har fördelen att det kan avväpna en del kritiker? Det tycks mig inte så glasklart som Leo Kramár låter påskina. Arnstads mening rymmer ju också en tidsaspekt: att Churchill uttryckte detta först 1947. Så man skulle kunna tänka sig att det är detta som är komprometterande. Att Arnstad är med på att uttalandet uttrycker stöd för demokratin, men hävdar att tajmingen visar att det bara handlade om att motvilligt “acceptera” demokratin.

Denna tolkning leder naturligtvis till frågan om Arnstad har efterforskat Churchills tal och skrifter, och verkligen kommit fram till att detta uttalande är det första som försvarar parlamentarism och demokrati. Han lämnar inga referenser som tyder på detta. Arnstads formulering är ju för övrigt mycket märklig: att Churchill först 1947 kunde “drista sig till ett av sina berömda citat”. Man kan rimligen inte beskylla Churchill för att dröja med uttala vad som i efterhand kommer bli ett berömt citat, som om han hade bevingade ord undanstuvade i vinkällaren. Min kanske lite ogina tolkning är att denna märkliga formulering beror på att Arnstad måste fokusera på just “berömda citat”, och skyla över allt annat, för bara då stämmer kronologin med hans argument.

I Arnstads värld tycks Churchill alltså vara en vindflöjel som först 1947 uttrycker (eventuellt) stöd för demokratin, men vars tidigare ståndpunkt var en annan (oklart vilken, inga sådana påståenden preciseras). Att på detta sätt väva in Churchill i ett reaktionärt sammanhang – ett sammanhang av underminerande av parlamentariska institutioner och av kolloboration under nazistisk ockupation – ter sig oerhört märkligt. (Märkligt även om man beaktar att Churchill under en period stödde och såg positivt på Mussolini, som en kompanjon i kampen mot kommunismen, ett faktum Arnstad inte anför men som ter sig mer relevant för hans poäng än de saker han själv tar upp.)

Hade Arnstad varit intresserad av Churchills verkliga inställning till demokrati hade han kunnat göra något så enkelt som att scrolla lite i Roland Quinaults artikel “Churchill and Democracy”, som finns tillgänglig på Google Books Då hade han hittat ett och annat uttalande av Churchill att begrunda. Som exemplevis:

I was brought up in my father’s house to believe in democracy. ‘Trust the people’ that was his message. […] Therefore I have been in full harmony all my life with the tides which have flowed on both sides of the Atlantic against privilege and monopoly and I have steered confidently towards the Gettysburg ideal of ‘government of the people by the people for the people’ (Quinault 2004: 27).

Detta är naturligtvis något självförhärligande och förenklande, men även efter en genomgång av Churchills ståndpunkter under hans långa karriär kan slutsatsen inte bli annan än att han stödde den utveckling, som i princip sammanföll med hans livstid, då “democracy became the basis of political legitimacy in the western world” (Quinault 2004: 27, 46). Någon vindflöjel, som opportunt ändrar grundläggande principer efter tidsandan, det kan Churchill rimligen aldrig beskrivas som. Eller för att citera Isaiah Berlin:

Churchill is one of the diminishing number of those who genuinely believe in a specific world order: the desire to give it life and strength is the most powerful single influence upon everything which he thinks and imagines, does and is. When biographers and historians come to describe and analyse his views on Europe or America, on the British Empire or Russia, on India or Palestine, or even on social or economic policy, they will find that his opinions on all these topics are set in fixed patterns, set early in life and later only reinforced. […] His belief in and predilection for the American democracy are the foundation of his political outlook (Berlin 2000: 612).

Det är nu tydligt att frågan huruvida Arnstad har missförstått Churchills berömda uttalande är en bisak. Han har hur som helst missförstått Churchill.


Referenser:

  • Arnstad, Henrik. 2013. Älskade fascism. De svartbruna rörelsernas ideologi och historia. Norstedts.
  • Berlin, Isaiah. 2000. “Winston Churchill in 1940.” I The Proper Study of Mankind, red. Henry Hardy. New York: Farrar, Straus and Giroux.
  • Quinault, Roland. 2004. “Churchill and Democracy.” I Winston Churchill in the Twenty First Century. Cambridge University Press.