Uppföljning om Arnstad om Churchill

Jag har nu kollat upp vad Arnstad skriver om Churchill. Har han verkligen helt missförstått Churchills berömda uttalande? Passagen i Arnstads Älskade fascism som Leo Kramár hänvisade till visade sig vara riktigt lurig.

Den parlamentariska konservatismen accepterade endast den etablerade demokratin med varierande grad av avsmak — något bittert som måste uthärdas och ibland accepteras. Forskning kring den tyska mellankrigstida demokratin under Weimarrepubliken har visat hur de antidemokratiska konservativa junkrarna eroderade den konstitutionella staten innan Hitler kom till makten 1933. Västvärldens ståndaktige bulldog Winston Churchill, som representerade det enda land i världen som 1940–1941 stod emot Nazi-tyskland, hade inga högre tankar om demokrati. Såsom konservativ politiker kunde han först 1947 drista sig till ett av sina berömda citat: “Democracy is the worst form of government, except for all those other forms that have been tried from time to time” (“Demokrati är den värsta styrelseformen, undantaget alla dessa andra former som har prövats då och då”).’ Däremot var aldrig den brittiska konservatismen auktoritär på samma sätt som på den europeiska kontinenten, eftersom Churchill och hans kolleger var djupt rotade i ett väletablerat parlamentariskt systern. Dock utmanas myten om den brittiska konservatismens ståndaktighet av studier kring den nazityska ockupationen av öarna i Engelska kanalen under andra världskriget. De traditionella eliterna på dessa brittiska öar samarbetade till fullo med sina tyska ockupanter, även när det gällde deportationen av judar till Förintelsen. Fotografier visar hur myndigheterna låter brittiska polismän — bobbies — hjälpa nazityska dignitärer i sin yrkesutövning (Arnstad 2013: 222).

Arnstads huvudsakliga påstående, när allt kommer kring, tycks vara att Churchill är ett exempel på en konservativ politiker som mycket motvilligt accepterade parlamentarismen – att han var en av dem för vilka parlamentarismen var “något bittert som måste uthärdas och ibland accepteras”.

I den enda meningen som underbygger detta påstående citerar Arnstad den berömda sentensen om demokrati som det minst dåliga styrelseskicket. Att meningen verkligen är tänkt att vara komprometterande visas av nästkommande mening, där avstampet “däremot” inleder reservationen att den brittiska konservatismen trots allt inte var auktoritär. Alltså underförstått att det tidigare sagda utgör just tecken på en auktoritär eller demokratiskt tvivelaktig inställning.

Betyder det att Arnstad missförstått innebörden av uttalandet, som ju tveklöst uttrycker att demokrati faktiskt är det bästa styrleseskicket som någonsin prövats, och utgör ett försvar av demokratin som dessutom har fördelen att det kan avväpna en del kritiker? Det tycks mig inte så glasklart som Leo Kramár låter påskina. Arnstads mening rymmer ju också en tidsaspekt: att Churchill uttryckte detta först 1947. Så man skulle kunna tänka sig att det är detta som är komprometterande. Att Arnstad är med på att uttalandet uttrycker stöd för demokratin, men hävdar att tajmingen visar att det bara handlade om att motvilligt “acceptera” demokratin.

Denna tolkning leder naturligtvis till frågan om Arnstad har efterforskat Churchills tal och skrifter, och verkligen kommit fram till att detta uttalande är det första som försvarar parlamentarism och demokrati. Han lämnar inga referenser som tyder på detta. Arnstads formulering är ju för övrigt mycket märklig: att Churchill först 1947 kunde “drista sig till ett av sina berömda citat”. Man kan rimligen inte beskylla Churchill för att dröja med uttala vad som i efterhand kommer bli ett berömt citat, som om han hade bevingade ord undanstuvade i vinkällaren. Min kanske lite ogina tolkning är att denna märkliga formulering beror på att Arnstad måste fokusera på just “berömda citat”, och skyla över allt annat, för bara då stämmer kronologin med hans argument.

I Arnstads värld tycks Churchill alltså vara en vindflöjel som först 1947 uttrycker (eventuellt) stöd för demokratin, men vars tidigare ståndpunkt var en annan (oklart vilken, inga sådana påståenden preciseras). Att på detta sätt väva in Churchill i ett reaktionärt sammanhang – ett sammanhang av underminerande av parlamentariska institutioner och av kolloboration under nazistisk ockupation – ter sig oerhört märkligt. (Märkligt även om man beaktar att Churchill under en period stödde och såg positivt på Mussolini, som en kompanjon i kampen mot kommunismen, ett faktum Arnstad inte anför men som ter sig mer relevant för hans poäng än de saker han själv tar upp.)

Hade Arnstad varit intresserad av Churchills verkliga inställning till demokrati hade han kunnat göra något så enkelt som att scrolla lite i Roland Quinaults artikel “Churchill and Democracy”, som finns tillgänglig på Google Books Då hade han hittat ett och annat uttalande av Churchill att begrunda. Som exemplevis:

I was brought up in my father’s house to believe in democracy. ‘Trust the people’ that was his message. […] Therefore I have been in full harmony all my life with the tides which have flowed on both sides of the Atlantic against privilege and monopoly and I have steered confidently towards the Gettysburg ideal of ‘government of the people by the people for the people’ (Quinault 2004: 27).

Detta är naturligtvis något självförhärligande och förenklande, men även efter en genomgång av Churchills ståndpunkter under hans långa karriär kan slutsatsen inte bli annan än att han stödde den utveckling, som i princip sammanföll med hans livstid, då “democracy became the basis of political legitimacy in the western world” (Quinault 2004: 27, 46). Någon vindflöjel, som opportunt ändrar grundläggande principer efter tidsandan, det kan Churchill rimligen aldrig beskrivas som. Eller för att citera Isaiah Berlin:

Churchill is one of the diminishing number of those who genuinely believe in a specific world order: the desire to give it life and strength is the most powerful single influence upon everything which he thinks and imagines, does and is. When biographers and historians come to describe and analyse his views on Europe or America, on the British Empire or Russia, on India or Palestine, or even on social or economic policy, they will find that his opinions on all these topics are set in fixed patterns, set early in life and later only reinforced. […] His belief in and predilection for the American democracy are the foundation of his political outlook (Berlin 2000: 612).

Det är nu tydligt att frågan huruvida Arnstad har missförstått Churchills berömda uttalande är en bisak. Han har hur som helst missförstått Churchill.


Referenser:

  • Arnstad, Henrik. 2013. Älskade fascism. De svartbruna rörelsernas ideologi och historia. Norstedts.
  • Berlin, Isaiah. 2000. “Winston Churchill in 1940.” I The Proper Study of Mankind, red. Henry Hardy. New York: Farrar, Straus and Giroux.
  • Quinault, Roland. 2004. “Churchill and Democracy.” I Winston Churchill in the Twenty First Century. Cambridge University Press.

Orwell, folkfronten och fascismen

Hemkommen från Spanien fortsatte Orwell återhämtningen efter skottskadan i maj. Samtidigt ökade han takten i vad gäller opinionsarbete om spanska inbördeskriget. Hans ståndpunkt var att Folkfronten och ”försvaret av demokratin” var ett lurendrejeri: att det syftade till att bakvägen införa fascism i namn av att bekämpa den, eller att fascism och borgerlig demokrati egentligen var som ”Tweedledum and Tweedledee”, och slutligen att det hela var ett sätt att lura det brittiska folket in i ett nytt krig med Tyskland. Folkfronten var en ohelig allians av liberaler och kommunister. Dess offer blev P.O.U.M. och andra som kritiserade alliansen. I Spanien betalades deras kritik med stämpeln Trotsky-fascist och därmed med fängelsevistelse eller värre. I England genom att böcker refuserades: Orwells ordinarie förläggare Victor Gollancz kunde inte tänka sig att publicera Homage to Catalonia eftersom det enligt honom skulle skada kampen mot fascismen. Kring båda dessa saker – skottskadan och åsikterna – skriver Orwell i ett brev till Rayner Heppenstall den 31 juli 1937:

My wound was not much, but it was a miracle it did not kill me. The bullet went clean through my neck but missed everything except one vocal cord, or rather the nerve governing it, which is paralysed. At first I had no voice at all, but now the other vocal cord is compensating and the damaged one may or may not recover. My voice is practically normal but I can’t shout to any extent. I also can’t sing, but people tell me this doesn’t matter.

I am rather glad to have been hit by a bullet because I think it will happen to us all in the near future and I am glad to know that it doesn’t hurt to speak of. What I saw in Spain did not make me cynical but it does make me think that the future is pretty grim. It is evident that people can be deceived by the anti-Fascist stuff exactly as they were deceived by the gallant little Belgium stuff, and when war comes they will walk straight into it. I don’t, however, agree with the pacifist attitude, as I believe you do. I still think one must fight for Socialism and against Fascism, I mean fight physically with weapons, only it is as well to discover which is which. I want to meet Holdaway and see what he thinks about the Spanish business. He is the only more or less orthodox Communist I have met whom I could respect. It will disgust me if I find he is spouting the same defence of democracy and Trotsky-Fascist stuff as the others.

George Orwell (1998), Facing Unpleasant Facts, ed. Peter Davison (The Complete Works of George Orwell, vol. XI (1937-1939); London: Secker & Warburg), s. 54.

Isaiah Berlin och upplysningen

En god vän har uppmärksammat mig på att en understreckare häromdagen framförde en märklig synpunkt på Isaiah Berlin. En skribent vid namn Clas Johan Gardell skriver om en bok av Zeev Sternhell under titeln ‘Motupplysningen lade grunden för fascismen‘.

Sternhell följer den intellektuella produktionen från Vico till vår tids religiösa fundamentalister och placerar många tänkare på kontraupplysningens parnass. [. . .] Kalla krigets totalitarism-teoretiker, som Jakob Talmon och den brittiske filosofen Isaiah Berlin på 1950- talet, fördömde upplysningsfilosofin och hävdade att Rousseaus och Voltaires tankar var ansvariga för den ryska revolutionen och det stalinistiska skräckväldet. I en intervju 1990, när Berlin blev tillfrågad om sina intellektuella förebilder, räknade han bland annat upp Vico och Herder samt Sorel och greve Joseph de Maistre. Den sistnämnde, som levde 1753–1821, var en fransk monarkist som hävdade att den franska revolutionens förödande tsunami utlöstes av ett skalv på 1500-talet när den lutherska reformationen frigjorde individen från den katolska kyrkans trygga kollektiva famn.

Detta är ganska märkligt. Vico och Herder är väl en sak, men att Berlin skulle vara influerad av Sorel och de Maistre är svårare att svälja. Att Berlin ägnade sig åt sådana tänkare var i mångt och mycket för att just förstå uppkomsten av totalitära politiska ideologier. Och därtill, i stycket ovan görs ingen åtskillnad mellan att vara intellektuellt influerad av någon samt att dela dennes politiska slutsatser.

Skälet till att Berlin ifrågasatte upplysningen var att han ansåg att vissa av dess grundantaganden var politiskt farliga. Enligt Berlin så utgörs upplysningens politiska arv inte bara av liberal demokrati utan även av kommunismen. Det var för att komma till rätta med de potentiellt farliga antagandena i upplysningen som Berlin försökte utkristallisera det gångbara och sunda inom motupplysningen. Det kan tilläggas att en person som instämmer med de Maistre aldrig med glädje skulle kunna skriva att Voltaires ”life and writings probably liberated a greater number of human beings than those of any man in recorded history”.

Jag gjorde en sökning på Sternhells bok och hittade en recension skriven av Adam Kirsch i The New Republic:

What is missing from Sternhell’s book is any sense of why the anti-Enlightenment flourished in the first place, and how it produced thinkers of the stature of Burke and Herder. Sternhell takes for granted that the Enlightenment—or his preferred version of it—is mankind’s only hope, so that its opponents cannot seem anything other than perverse and malevolent. Yet it was not just these thinkers who felt that the advance of science and liberalism was making the world less happy. The same intuition can be found in almost all the literature of the nineteenth century, from Wordsworth to Dostoevsky, and sometimes even in Mill, the greatest liberal of all. And it was not just conservatives such as Carlyle who attacked the dehumanizing effects of modern life. Liberals and socialists such as Charles Dickens, George Eliot, and William Morris all felt the same way. When such thinkers looked back to a more organic and religious past, it was not because they were enemies of the human spirit, but because they felt that the spirit was starving in modern conditions. Traditionalism is not always the same as authoritarianism.

Sternhell never really engages this critique of the Enlightenment and its legacy. He simply dismisses it out of hand, leaving the reader to wonder why some of the arguments of Burke and Herder sound so reasonable. [. . .]

At the same time, Sternhell’s belief in the power of ideas means that he offers little sense of how political, economic, and social changes affected the way ideas were received and transformed. He blasts Renan, for example, for writing that “the masses only have the right to govern if they know better than anyone else what is best,” a frankly elitist and anti-democratic notion. But as Sternhell notes, Renan wrote this in reaction to the demise of the Second Republic in France, when the majority of the people elected Napoleon’s corrupt, ineffectual nephew as president and then applauded his decision to abolish democracy and become emperor. It was this coup that, Renan said, “made me disgusted with the people,” and it was a feeling shared by many liberals at the time. Even Mill opposed universal suffrage.

Berlin, Isaiah (2006), Political Ideas in the Romantic Age, (Princeton: Princeton University Press), s. 36.