Isaiah Berlins associationer

Nu ska ju i och för sig de sista orden vara sagda i figurations-debatten, men jag måste delge ett stycke ur ett av Isaiah Berlins brev (skrivet i augusti 1936) som jag läste igår kväll. Det är en fascinerande liten tirad, vars associationer — kan det tilläggas som en brasklapp — var mer förståeliga  år 1936 än 2009.

I leave England on the evening of the 26th & go to Belfast & meet O’Neill there & proceed to Sligo & thence to the Blaskets. I am not afraid of rain. I was born in a semi-Scandinavian town [Riga] & look on pastel colours as natural & friendly, & on the Italian-Palestinian landscape as absolute paradise but too splendid & and like a dream. The only surroundings I really dislike is the adventurous, Peter Fleming type, very high mountains, very low valleys, angry torrents, pure and snowy peaks etc. The sublime in nature directly connects with Nazi heroes, T. E. Lawrence, Mr Day Lewis’s lines on Auden as a kestrel, bully boy etc. & moral bullying. This in its turn leads to reactionary romanticism, the Germans, chivalry & the beauty of danger, & Mr Huxley’s exhortation to us to prepare ourselves for a contest of more than Olympic importance.  I cannot conceive why I suddenly have begun to go on like this, unless it is that it is nice to take sides, & seems relevant now.

Isaiah Berlin, Flourishing. Letters 1928—1946, Chatto & Windus, London, 2004, s. 191.

Om Figurationsdebatten, Hägglund, m.m.

I Expressen skriver Peter Cornell om Figurations-debatten (som jag egentligen är alltför okunnig om för att komma med åsikter), och knyter åter an till associationerna om nazism och Entartete Kunst:

”Vanligt folk” ställdes mot ett elitistiskt konstetablissemang och just den motsättningen mellan den breda publiken och vad han kallar ”kulturradikalismens kraftlöshet” tycker jag Johan Lundberg borde hålla sig för god att underblåsa.

Jag har en idé kring denna typ av argument men jag vet inte riktigt om jag kan sätta fingret på den. Jag menar inte den vanliga iakttagelsen angående guilt-by-association, utan något annat.

Cornells resonemang är av samma art som Linderborgs Weimar-analogi angående Hägglund. D.v.s. man anklagar personen i fråga för att anspela eller utnyttja ett ”folkförakt” visavi en kulturradikal elit och påstår att man därmed hamnar i samma båt som nazismen. Problemet är, tror jag, att på ytan kan det vara svårt att skilja mellan försök att verkligen utnyttja det folkliga föraktet och försöken att desarmera det.

För det senare sker genom att öppna upp offentligheten (konstvärlden i det här fallet) för ett bredare spektrum av uttryck — uttryck som eliten föraktar. Det sker därmed genom att ta ställning för ”folkliga” idéer och uttryck (i det aktuella fallet: mer allmänt förekommande smakpreferenser angående skönhet) gentemot etablissemangets. Sådana försök kommer naturligtvis till sin retorik delvis påminna om genuint reaktionära strömningar, eftersom syftet att öppna upp för en större bredd av estetiska uttryck måste ske genom en kritik av kulturradikalernas smakhegemoni. Således kan det kulturella etablissemangets försvarare beskriva och avfärda dessa försök som något unket och brunt — att det ena eller andra ”underblåses”.

Återigen: min tanke är helt enkelt att det på avstånd kan vara svårt att avgöra vad som är vad i denna fråga, d.v.s. vad som underblåser och vad som desarmerar konstföraktet, vad som utnyttjar klyftan och vad som minskar den. Därav den otillfredsställande debatten.

Inte minst är detta en viktig aspekt angående Linderborgs tendentiösa jämförelse mellan Weimars fall och Hägglunds ställningstagande för ”verklighetens folk”. Linderborg tillhör ett kulturradikalt etablissemang som först kutar iväg långt som fan, och sedan anklagar sina kritiker för att skapa det farliga avståndet. Den motsatta synen på Hägglunds ”populism” är att den inte underblåser något, utan försöker desarmera ett i nuläget legitimt förakt; att syftet inte är att spräcka ballongen, bara pysa ut lite luft — att det är just så man undviker att Weimar faller på nytt.

——————

Debatten i Sydsvenskan: StrömLundbergStröm.

Therese Bohmans kollage (med facit) tycker jag borde ha avgjort debatten.

Åsa Linderborg om Weimar och Hägglund.