Nordafrika och Tocquevilles revolutionsteori

Jag måste erkänna att jag inte haft koll på Nordafrikas ekonomiska och sociala utveckling. Således blev jag överraskad av uppgifterna som Johannes Åman presenterar i en ledare idag:

UNDP [lät] göra en lista över vilka länder som enligt detta utvecklingsindex gjort de största framstegen under perioden 1970–2010. Att Kina och Indonesien skulle finnas med på tio-i-topplistan var väntat. Men där fanns en mer överraskande grupp länder: Tunisien på sjunde plats, Algeriet som nia och Marocko tia.

Francisco Rodriguez, som lett UNDP:s forskargrupp, kommenterade rapporten i november, kort efter att den offentliggjorts, i ett blogginlägg med rubriken: ”Det nordafrikanska undret.”

Som Åman sedan skriver: en sådan välståndsutveckling minskar inte befolkningens längtan efter frihet och demokrati – tvärtom.

Om än med vissa avgörande skillnader kan alltså de nordafrikanska revolterna sägas följa mönstret i Tocquevilles revolutionsteori i Den gamla regimen och revolutionen [1856]. (Implikationerna för fallet Kina kan ni räkna ut själva…)

Om man vill jämföra olika perioder, kan man lätt konstatera att det offentliga välståndet inte under något av de skeden som följt efter revolutionen har utvecklats snabbare än under de tjugo år som föregick den.

[…]

Det är inte alltid genom att få det värre och värre som man hamnar i en revolution. Det händer oftare att ett folk som utan att klaga och som om det inte hade känt dem stått ut med de mest förkrossande lagar, kastar dem av sig våldsamt så snart deras tyngd lättar. Den regim som en revolution störtar är nästan alltid bättre än den som omedelbart föregick den, och erfarenheten lär att det farligaste ögonblicket för en dålig styrelse i regel är när den börjar reformera sig själv. Det är bara stor genialitet som kan rädda en furste som tar sig an att lätta sina undersåtars villkor efter ett långvarigt förtryck. Det onda som man tålmodigt uthärdar såsom oundvikligt känns outhärdligt så snart man kommer på tanken att göra sig kvitt det. Allt som man då tar bort av missbruken tycks bara framhäva dem som är kvar och gör känslan av dem mer brännande: det onda har minskat, det är sant, men känsligheten för det har ökat. Feodalismen i all sin makt hade aldrig väckt så mycket hat hos fransmännen som i det ögonblick då den stod i begrepp att försvinna. […]

Ingen hävdar längre år 1780 att Frankrike är på väg utför; man skulle tvärtom vilja säga att det inte finns några gränser för dess framsteg. Det är då som teorin om människans fortskridande och obegränsade perfektibilitet föds. Tjugo år tidigare hoppades man ingenting av framtiden, nu fruktar man ingenting av den. Fantasin, som på förhand lägger beslag på denna nära och oerhörda lycka, gör folk okänsliga för allt det goda man redan har och får dem att kasta sig över allt som är nytt.

 

Alexis de Tocqueville (2007), Den gamla regimen och revolutionen, trans. Ervin Rosenberg (Stockholm: Atlantis), s. 255, 258-59.

En viktig skillnad mellan hat och avund (Tocqueville/Elster)

Även om Tocqueville begreppsligt använder sig av både hat och avund i sina analyser så är han ofta slarvig i sin terminologi. Jon Elster anmärker att dessa två inte bara är olika känslor i sig, de leder även de som hyser dem till att handla på helt olika sätt. De har olika ”action tendencies”. Elster skriver:

[The] action tendency of hatred is to destroy the hated person; that of envy is to destroy the envied object, not its possessor. In the analysis of a revolution that began by destroying privileges, and ended by killing the privileged, this distinction is obviously important.

Jon Elster, Alexis de Tocqueville, the First Social Scientist, Cambridge University Press, 2009, s. 3.

Skälen till böndernas hat gentemot aristokratin (Tocqueville/Elster)

I Tocquevilles Den gamla regimen och revolutionen förklaras aktörernas beteenden och åsikter ofta med hjälp av begreppen avundsjuka respektive hat. Jon Elster noterar att mellan borgarna och aristokratin var den mest framträdande känslan avundsjuka, medan böndernas förhållande till aristokratin präglades av hat. Sedan citerar Elster (en del av) en av de mest minnesvärda passagerna ur Den gamla regimen, nämligen den som förklarar ursprunget till böndernas känslor:

Föreställ er sjuttonhundratalets franske bonde, eller snarare en som ni känner i dag, ty han är fortfarande likadan: hans situation är en annan, men inte hans sinnesstämning. Föreställ er honom sådan som de dokument jag anfört beskriver honom, han dyrkar jorden så lidelsefullt att han ger ut alla sina besparingar på att köpa mark och köper den till varje pris. För att förvärva den måste han först betala en avgift, inte till regeringen utan till några av traktens andra jordägare, som har lika lite att säga till om när det gäller de offentliga angelägenheterna som han själv och som är nästan lika maktlösa som han. Äntligen äger han den; han plöjer ner sitt hjärta i den tillsammans med sitt utsäde. Den lilla bit mark som bara är hans i detta väldiga universum fyller honom med stolthet och oberoende. Då infinner sig plötsligt de nämnda grannarna, som sliter honom från hans åker och tvingar honom att arbeta på annat håll utan lön. Vill han skydda sin sådd från viltet? Samma människor hindrar honom från det, och samma människor väntar honom vid vadstället för att avkräva honom en vägtull. Han återfinner dem på marknadsplatsen där de säljer till honom rätten att sälja sina egna produkter, och när han väl har kommit hem och för sitt eget behov vill använda resten av sin säd, den säd som har vuxit inför hans ögon och tack vare hans händer, kan han inte göra det förrän han har låtit den bli mald i samma människors kvarn och bakad till bröd i samma människors ugn. En del av inkomsten från hans lilla egendom går åt till att betala avgifter till dem, och dessa avgifter avskrivs aldrig och kan inte inlösas.

Vad han än gör stöter han överallt på dessa efterhängsna grannar. De grumlar hans glädje, hindrar hans arbete, äter upp hans produkter; och när han är färdig med dem, kommer andra män, klädda i svart, som tar det mesta av hans skörd. Föreställ er denne mans situation, hans behov, hans karaktär, hans lidelser, och räkna ut, om ni kan, hur mycket hat och avund som har samlats i hans hjärta.

Alexis de Tocqueville, Den gamla regimen och revolutionen, Bokförlaget Atlantis, Stockholm, 2007, s. 90–91.

Tocqueville om socialism och förmynderi (1848)

Library of Liberty finns ett parlamentstal av Tocqueville. Omständigheterna för talet är följande:

In February, 1848, the July Monarchy of Louis Philippe was overthrown, and the Second French Republic established. The new republic believed that the unemployment problem which was plaguing Paris could be solved by setting up government work-projects, guaranteeing employment at a certain wage rate for all who desired it. On September 12th, the Constituent Assembly debated the continuance of this arrangement and Tocqueville rose to speak against it. In the course of his speech he entered onto the subject of socialism, which he considered the logical consequence of recognizing the “right to work,” and devoted most of his time to a discussion of the socialist position.

Tocqueville inleder:

Nothing can be gained by not discussing issues which call into question the very roots of our society and which, sooner or later, must be faced. At the bottom of the amendment which is under consideration, perhaps unknown to its author but for me as clear as day, is the question of socialism. [Prolonged Sensation—Murmurs from the Left.]

Tocqueville tar sedan upp tre grundläggande idéer som förenar olika typer av socialism. Den första är ”incessant, vigorous and extreme appeal to the material passions of man”. Den andra är en attack eller förvrängning av äganderätten. Och sedan den tredje:

Now, a third and final trait, one which, in my eyes, best describes socialists of all schools and shades, is a profound opposition to personal liberty and scorn for individual reason, a complete contempt for the individual. They unceasingly attempt to mutilate, to curtail, to obstruct personal freedom in any and all ways. They hold that the State must not only act as the director of society, but must further be master of each man, and not only master, but keeper and trainer. [“Excellent.”] For fear of allowing him to err, the State must place itself forever by his side, above him, around him, better to guide him, to maintain him, in a word, to confine him. They call, in fact, for the forfeiture, to a greater or less degree, of human liberty, [Further signs of assent.] to the point where, were I to attempt to sum up what socialism is, I would say that it was simply a new system of serfdom. [Lively assent.]

Jfr. med kapitlet ”Vad slags despotism demokratiska nationer har att frukta” i andra volymen av Om demokratin i Amerika (1840), s. 408-9.

När jag tänker på vår tids människors futtiga lidelser, deras förvekligade seder, omfattningen av deras kunskaper, deras rena religion, deras milda moral, deras strävsamma och stadgade vanor och den måttfullhet som de nästan alla visar i såväl dygder som laster – då fruktar jag inte att deras ledare kommer att vara tyranner utan snarare förmyndare.

Jag tror följaktligen att det slags förtryck som hotar de demokratiska folken inte kommer att vara likt något som tidigare funnits i världen. Våra samtida kan inte finna dess motsvarighet i sina minnen. Jag söker själv utan framgång efter ett ord som exakt återger den föreställning jag har gjort mig därom; de gamla orden despoti och tyranni passar inte. Företeelsen är ny, och eftersom jag inte kan ge den ett namn måste jag försöka definiera den.

Jag försöker föreställa mig under vilka nya drag despotin skulle kunna uppträda i världen. Jag ser en oräknelig mängd sinsemellan lika och likställda människor som ständigt sysslar med sig själva för att skaffa sig de små och triviala nöjen med vilka de fyller sina liv. Var och en håller sig till sitt och är närmast främmande för alla de andras öden. Barnen och vännerna är för honom hela människosläktet. Vad hans övriga landsmän anbelangar, lever han vid deras sida utan att se dem. Han rör vid dem utan att förnimma dem. Han finns till endast i och för sig själv, och även om han fortfarande har en familj kan man åtminstone säga att han inte längre har något fosterland.

Över dessa människor reser sig en väldig och beskyddande makt som ensam åtar sig att garantera deras välbefinnande och vaka över deras öde. Denna makt är oinskränkt, detaljreglerande, metodisk, förutseende och mild. Den skulle likna faderns makt, om dess syfte liksom fadersmakten, vore att förbereda människorna för vuxenlivet, men i motsats till fadern gör den allt för att hålla dem kvar i evig barndom. Den tycker om att människor har det trevligt, förutsatt att de inte har något annat i tankarna. Den bemödar sig gärna om deras lycka, men den vill vara dess enda upphovsman och domare. Den sörjer för deras säkerhet, förutser och tryggar deras behov, underlättar deras nöjen, har hand om deras viktigaste angelägenheter, leder deras industri, sätter upp regler för deras testamenten och fördelar deras arv. Varför skulle den inte helt kunna befria dem från besväret att tänka och mödan att leva?

[…] Den förintar inget, den förhindrar att något föds. Den tyranniserar inte, den hämmar, undertrycker, försvagar, släcker, fördummar, och förvandlar till slut varje nation till en hjord av skygga och idoga djur, vilkas herde är staten.

I talet 1848 fortsätter Tocqueville sedan med övertyga om att revolutionen 1789 var liberal och inget annat, dvs han vill förneka att socialismen utgör en naturlig fortsättning av revolutionen. Så även om revolutionen attackerade delar av den ägande klassen så hedrade den själva äganderätten.

It placed it in its constitutions at the top of the list. No people treated this principle with greater respect. It was engraved on the very frontispiece of its laws. The French Revolution did more. Not only did it consecrate private property, it universalized it. It saw that still a greater number of citizens participated in it. [Varied exclamations. “Exactly what we want!”]

Sedan kommer en passage som uttrycker en av de grundläggande tankarna bakom Den gamla regimen och revolutionen (1856):

And finally, gentlemen, liberty. There is one thing which strikes me above all. It is that the Old Regime, which doubtless differed in many respects from that system of government which the socialists call for (and we must realize this) was, in its political philosophy, far less distant from socialism than we had believed. It is far closer to that system than we. The Old Regime, in fact, held that wisdom lay only in the State and that the citizens were weak and feeble beings who must forever be guided by the hand, for fear they harm themselves. It held that it was necessary to obstruct, thwart, restrain individual freedom, that to secure an abundance of material goods it was imperative to regiment industry and impede free competition. The Old Regime believed, on this point, exactly as the socialists of today do. It was the French Revolution which denied this.

I förordet till L’Ancien Régime et la Révolution (University of Chicago Press, 1998, s. 83) skriver Tocqueville:

In 1789 the French made the greatest effort ever undertaken by any people to disassociate themselves from their past, and to put an abyss between what they had been and what they wished to become. […]

I have always believed that they were less successful in their unique enterprise than observers have thought, or than they themselves thought at first. […] Unintentionally, they used the debris of the old regime to construct the framework of their new society.

(En intressant fråga när det gäller Tocqueville är att reda ut exakt vad som var nytt med ”det nya slags förtryck” som hotade och vad som var ”gammalt”, vad som hade ärvts från den gamla regimen.)

När Tocqueville försöker inpränta en liberal tolkning av revolutionen så hamnar han i detta tvåfrontskrig: å ena sidan försvara revolutionen mot de reaktionära, och å andra sidan mot de som ser revolutionen som blott ett steg på väg mot socialismen.

I mentioned a while ago that socialism pretended to be the legitimate continuation of democracy. I myself will not search, as some of my colleagues have done, for the real etymology of this word, democracy. I will not, as was done yesterday, rummage around in the garden of Greek roots to find from whence comes this word. [Laughter.] I look for democracy where I have seen it, alive, active, triumphant, in the only country on earth where it exists, where it could possibly have been established as something durable in the modern world—in America. [Whispers.]

[…]

Democracy and socialism are not interdependent concepts. They are not only different, but opposing philosophies. Is it consistent with democracy to institute the most meddlesome, all-encompassing and restrictive government, provided that it be publicly chosen and that it act in the name of the people? Would the result not be tyranny, under the guise of legitimate government and, by appropriating this legitimacy assuring to itself the power and omnipotence which it would otherwise assuredly lack? Democracy extends the sphere of personal independence; socialism confines it. Democracy values each man at his highest; socialism makes of each man an agent, an instrument, a number. Democracy and socialism have but one thing in common—equality. But note well the difference. Democracy aims at equality in liberty. Socialism desires equality in constraint and in servitude. [“Excellent, excellent.”]

Resterande delen av talet fortsätter med att påtala Revolutionens liberala ideal, och att förmå Februarirevolutionen att förverkliga dessa.

That is what the February Revolution must be, neither more nor less. The French Revolution stood for the idea that, in the social order, there might be no classes. It never sanctioned the categorizing of citizens into property-holders and proletarians. You will find these words, charged with hate and war, in none of the great documents of the French Revolution. On the contrary, it was grounded in the philosophy that, politically, no classes must exist; the Restoration, the July Monarchy, stood for the opposite. We must stand with our fathers.

[…]

The Revolution had this firm, this noble, this proud belief which you seem to lack, that it sufficed for a courageous and honest man to have these two things, enlightenment and liberty, and to ask nothing more from those who govern him.

Plötsligt tar Tocqueville dock upp att den stora revolutionen även ”wished … to introduce charity into politics”. Den proklamerade skyldigheter mot de fattiga och de lidande. Men enligt Tocqueville utan att statens försorg sker på bekostnad av individens visdom och ansvar, eller att statens ökar sina åtaganden. Avslutningen av talet blir rafflande.

I ask, is that socialism?

From the Left: Yes! Yes, exactly what socialism is.

Citizen de Tocqueville: Not at all!

No, that is not socialism but Christian charity applied to politics. There is nothing in it . . .

(Interruption.)

Citizen President: You cannot be heard. It is obvious that you do not hold the same opinion. You will get your chance to speak from the podium, but do not interrupt.

Citizen de Tocqueville: There is nothing there which gives to workers a claim on the State. There is nothing in the Revolution which forces the State to substitute itself in the place of the individual foresight and caution, in the place of the market, of individual integrity. There is nothing in it which authorizes the State to meddle in the affairs of industry or to impose its rules on it, to tyrannize over the individual in order to better govern him, or, as it is insolently claimed, to save him from himself. There is nothing in it but Christianity applied to politics.

Yes, the February Revolution must be Christian and democratic, but it must on no account be socialist. These words sum up all my thinking and I leave you with them.

(Not: på ett ställe i talet använder Tocqueville, eller översättaren, begreppet ”closed society”.)

Not: med tanke på ”christianity applied to politics” så var Rudbecks artikel i DN för några dagar sedan intressant. Handlade om de kristna rötterna i John Rawls tänkande.

[Jag tror] att det blir svårt att i framtiden läsa Rawls utan att uppmärksamma hur mycket av hans system som ursprungligen kommer ur en religiös föreställningsvärld. Gud försvann, men ett kristet färgat jämlikhetsideal stannade kvar.

Präst blev han aldrig. Men John Rawls kom ändå att ägna större delen av sitt liv fram till sin död 2002 med att predika ett rättvisans evangelium.