Hägglund och två typer av tolerans

DN debatt idag fortsätter Hägglund med att ta upp klyftan mellan folket och etablissemanget. Men hans text är inte så lyckad. Eftersom Hägglund inte vill stöta sig med alltför många så tvingas han snäva in frågan till att gälla en mycket liten kulturelit, snarare än ett bredare sociokulturellt skikt.

Hägglund raljerar en del över de kulturradikala som predikar ”provocerande” konst men som blir helt vansinniga om någon målar en figurativ tavla. Hägglunds idé är vanligt förekommande, det är idén om en dubbelmoral när det gäller åsikten att allt måste tolereras. Jag tror det ligger mycket i den. Låt mig försöka reda ut det hela (delvis med hjälp av bl a Bernard Williams).

Låt oss föreställa oss en konstkritiker som kör hela rejset om att konst måste provocera, utmana folks invanda föreställningar, och att allt måste tolereras osv. Själv blir han (eller hon) extatisk när en konstnär ställer ut en pissoar, klär in bajs i bladguld m.m. Men så går han till Edsviks konsthall och ser en utställning med figurativt måleri, och vips blir han fly förbannad, nedkallar Goebbels och hans moster, och skriver genast en indignerad kulturartikel.

Fenomenet beror helt enkelt på att det som kallas provocerande konst finner denne kritiker personligen inte provocerande, och det är därför han med sådan självgodhet kan predika ”provokation” och sedan ondgöra sig över de oupplystas reaktioner. Men när han själv faktiskt blir provocerad (av exempelvis figurativt måleri), när hans invanda föreställningar utmanas, ja då är det inte roligt längre.

För att föra upp detta till en högre nivå så tänkte jag bena ut den förvirring som råder angående toleransbegreppet. Ofta talar vi om tolerans i väldigt högstämda ordalag, som något odelat fint. Det finns två skäl till att detta är problematiskt.

1) ska vi tolerera dåliga saker? Ska man stoltsera med sin toleranta syn på pedofili? Denna punkt är alltså den mycket enkla tanken att det är bra att tolerera bra saker (eller sådant som varken är bra eller dåligt) men dåligt att tolerera dåliga saker. Av detta skäl är det inte helt korrekt att tala om tolerans som något i sig positivt.

2) vi pratar ofta som om tolerans är en storslagen och vacker känsla som fyller människors bröst. Detta är fel. Tolerans betyder ”att stå ut med” eller ”att kunna leva med”. Detta implicerar ett befintligt ogillande. Man måste hysa negativa känslor mot x för kunna sägas tolerera x. En tolerant attityd innebär att även om man ogillar grannens homosexuella leverne, hans utövande av religion, eller kanske hans livade grillfester, så agerar man inte. Tolerans handlar om att bita sig i kinden eller gnissla tänder – det finns inget högstämt med det.

För att lösa upp den förvirring som råder måste vi skilja mellan tolerans som praktik (att inte ingripa mot x, dvs icke-intervention) och tolerans som attityd (attityden att inte ingripa mot x även om jag ogillar x).

Vilka bevekelsegrunder kan finnas för icke-intervention, dvs  för tolerans i praktiken. Ja en attityd som skulle kunna motivera detta är den toleranta attityden som beskrevs ovan. Men det finns fler. Exempelvis om jag är indifferent mot x. Om jag inte alls bryr mig om huruvida grannen är homosexuell så har jag inga skäl till att ingripa eller handla mot detta. Vi kan vara indifferenta gentemot folks religion, hur de klär sig, hur de talar osv, och därför acceptera dessa eftersom vi inte har några skäl att ingripa. Låt oss kalla en sådan person öppensinnad. Eller så kan man ogilla alla dessa saker, men ändå anse dessa måste accepteras och att det vore fel att försöka ingripa emot dem. En sådan person kan vi kalla tolerant.

Om vi frågar dessa två ”bör vi acceptera x och dennes religion/åsikt/sexualitet?” så svara båda ja, men den öppensinnade svarar med självklarhet, med en lätt axelryckning. Den andra svarar ja men gnisslar tänder.

Eftersom vi i dagligt tal pratar om tolerans som en praxis, som en icke-intervention, så missar vi att denna praxis motiveras av två helt skilda moraliska attityder. Detta skapar gigantisk förvirring.

Detta resonemang öppnar upp för tanken på att en person kan vara öppensinnad och intolerant. Om vi nu återvänder till att prata om en stereotyp kulturradikal och moralproggressiv debattör så behöver vi inte bli förvånade över att denne predikar tolerans men i vissa lägen blir ytterst intolerant. För denne person kan vara indifferent mot en lång rad av fenomen, som han därför tolererar, men samtidigt sakna den toleranta attityden, dvs när det faktiskt dyker upp något som han ogillar så är hans tolerans som bortblåst.

Låt mig dock spinna vidare på det teoretiska planet. Det kan noteras att kombinationen öppensinnad och intolerant faktiskt kan beskrivas som den mest optimala. För med resonemanget ovan kan man undra om inte den toleranta attityden, i den bästa av världar, är överflödig. Detta eftersom:

1/ Vi konstaterade att tolerans i sig inte kunde ha ett värde, eftersom tolerans av dåliga saker, exempelvis mord, inte kan vara något gott. Det vi är ute efter när vi säger att folk borde vara mer toleranta är att det finns saker som de är intoleranta mot men som inte förtjänar intolerans (exempelvis homosexualitet).

2/ Den toleranta attityden innebar att man ”håller tillbaka” trots att man ogillar x. Men (enligt det nyss gjorda antagandet 1 ) är x antingen något gott (eller saknar värde i sammanhanget) och borde således inte ens ogillas – dvs vi borde bli öppensinnade angående x. Eller så är x faktiskt dåligt (som mord), men då borde vi ju inte vara toleranta mot x överhuvudtaget.

Alltså: i den bästa av världar är man öppensinnad men intolerant. Eller?

Mer på samma tema här.

Sommarens debatter hör ihop/Anmärkningar om sociokulturella skillnader, Anna Odell, Hägglund, och strategin mot Sd

Bo Madestrand kopplar idag ihop Figurationsdebatten med Anna Odell-fallet och får därmed bitarna att falla på plats: en kulturkonservativ backlash pga ekonomisk lågkonjunktur. Det är en bristande analys, men tanken att sommarens stora debatter hänger ihop tror jag stämmer. Personligen räknar jag gärna in Hägglunds tal om ”verklighetens folk” och Linderborgs påföljande anklagelse om bruna associationer, Weimars fall, och ”spel på Sd:s planhalva”.

Sommarens debatter hör ihop, och jag tror att de utgör tecken på en begynnande ”kulturkamp”.  Det är en dimension som svensk politik saknat/varit förskonad från väldigt länge. Politiken har dominerats av socioekonomiska hänsyn, inte kulturella- eller identitetsfrågor. Men den socialdemokratiska politiken har i grunden lyckats: vi har fått ett relativt jämlikt land där de socioekonomiska skillnaderna till slut blivit ganska små. Men detta har effekten att de största skillnaderna i Sverige numera är sociokulturella.

Det allra viktigaste som denna utveckling för med sig är den ökar betydelsen av det faktum att arbetarklassens moraliska grundsyn normalt är konservativt färgad. Den är åtminstone konservativ i jämförelse med den progressiva medelklassvänstern, och när den kulturella dimensionen hamnar i förgrunden så blottas denna spricka. Så när moderaterna har slopat den ekonomiska politik som enkelt har avfärdats som ”arbetarfientlig”, så är det inte helt och hållet hycklande att utge sig för att vara ett arbetarparti. I den mån epitetet har täckning så beror det bara dels på att de ”nya” moderaterna har köpt den svenska modellens grundfundament i sig, men också på att man därigenom har kunnat föra över fokus till de värderingsfrågor där arbetarklassen instämmer: skötsamhet, lag och ordning, åsikten att egen försörjning är en hederssak. Man är onekligen ett arbetarparti jämfört med den vänster som bara pratar genus och HBT.

Denna spricka tampas vänstern med nu. Volvoarbetaren tjänar 25 000 i månaden och kräver lag och ordning. Vad ska innerstadsvänstern tycka och tänka?

Om vi nu leker med tanken att människans behov att markera status och hierarki är relativt konstant, så kan vi konstatera att ett ekonomiskt jämlikt samhälle förmodligen kommer utveckla starka kulturella statusmarkörer. Hur väljer bibliotekarien, med 21 000 kr och fem års studielån, att förhålla sig till volvoarbetaren? Förmodligen genom renodla och markera sin kulturella tillhörighet: dricka chai-latte, läsa Khemiri och fnysa åt foppa-tofflor.

Den ekonomiskt utjämnande politiken har i Sverige således ökat betydelsen av den sociokulturella dimensionen, den klyfta som man i USA ibland illustrerar med ”driving Volvo and drinking latte” vs. ”driving Chevy and having it black”. [I USA associeras Volvo med välutbildade och politiskt progressiva människor.]

I fallet med Odell tydliggjordes detta genom den enkelhet med vilken människor valde sida. Jag fick den bestämda känslan att det allt som oftast handlade om att visa sin tillhörighet, att bekräfta sin identitet. Rent juridiskt och utifrån rättsstatliga principer så var frågan, när allt kommer kring, ganska okomplicerad. Och det är fullt möjligt att hävda att Odell begått brott och borde dömas men ändå betrakta hennes verk som stor konst och att det åstadkommit mycket gott. Att denna hållning är extremt ovanlig tyder på att det har gått troll i debatten. Den frenesi som den kulturella medelklassen uppvisade i att ”försvara konsten” (som Schottenius) signalerar att det handlar mest om att bekräfta sin sociokulturella identitet. Likväl hade de rätt i att påpeka det grava folkliga ”konstföraktet”. För även om ståndpunkten att Odell bör dömas är rätt i sak så var den stora ilskan, kraven (mindre bokstavliga) på spöstraff och lynchning, i sig bara uttryck för identitet och tillhörighet, och fallet kanaliserade helt enkelt det förakt och frustration som återfinns i denna sociokulturella grupp. Dessa fenomen förstärker varandra: de upplysta blir än mer måna om att markera avstånd från de vulgära folkliga åsikterna, och de senare blir (med rätta) ännu mer upprörda över att dessa kretsar hävdar sig stå över lagen, att kanaljerna på Konstfack inte bara får leka på skattebetalarnas bekostnad utan även ska slipp följa de regler som gäller alla andra.

När Hägglund började prata om ”verklighetens folk” trampade han på denna ömma tå. Han satte fokus just på sprickan mellan ”folket” och den kulturella medelklass som dominerar offentligheten. Han försökte helt enkelt värva väljare genom en sociokulturell markering. Hägglund anklagades således för populism och för att försöka ”attrahera de sverigedemokrater som inte i första hand är rasister” (Linderborg). Om vi nu ska hålla oss till frågan om attityder till invandring (här är åsiktskillnaderna väldigt sociokulturellt skiktade) så kan vi till att börja med konstatera att i den mån Hägglund fiskar röster så gör han det dock i långt större vattendrag: de strävsamma men oglamorösa delarna av medelklassen samt bland det skötsamma LO-folket.

Huruvida vi i efterhand kommer ha skäl att vara tacksamma eller beklagande över detta återstår att se. Själv tror jag det förstnämnda. För frågan är om det inte är just etablissemangets mästrande attityd till dessa gruppers moral som ger Sd dess potential. Både media och politikens värld är så dominerad av medelklassens mjuka moralism — en moralism som stämplar arbetarklassens starka betoning på ordning och skötsamhet som suspekt och oupplyst — att den närmast knuffar människor i famnen på Sd. Den avsky för ”politisk korrekthet” som finns i breda lager beror på att korrektheten under lång tid brännmärkt ”skötsamhetens moral” som smygrasism. Men attityden ”Folk är välkomna bara de sköter sig” är en vanlig grundsyn, och även om den inte framstår som en högstämd princip eller faller de finkänsliga i smaken så är det faktiskt på denna grund man måste bygga om man vill skapa ett brett stöd och ett hållbart mångkulturellt samhälle. (Eller om man håller sig till mer praktiska spörsmål: om inte denna moral kan få plats i de etablerade partierna, utan istället definieras ut som sverigedemokraternas planhalva, så kommer Sd inom ett par år ha 10 procent.)

Tillägg 1: Ibland får jag intrycket att en person som intar en främlingsfientlig position ofta i grund och botten bara ger uttryck för en sociokulturell revolt mot den upplysta medelklassen. Den offentliga moralens största tabu är invandringen, och just därför är det så lockande för kulturellt marginaliserade  människor som känner sig utfrysta från det offentliga Sverige att genom denna fråga markera sitt missnöje.

Tillägg 2: Det är oerhört märkligt att så få hyser uppfattningen att mycket socialt stöd, satsningar på aktiviteter och extrahjälp i de utsatta områdena kan gå hand i hand med krafttag mot de som bråkar. (Jag misstänker att även i den här frågan är folk mest upptagna med att markera sin identitet och tillhörighet snarare än att verkligen stå för något.)

Tillägg 3: UNT har en bra ledare angående oroligheterna i Gottsunda.

Det är inte marginalisering eller brist på samlingslokaler som är orsaken till att bilar sätts i brand eller att de människor som försöker stoppa bränderna misshandlas med gatsten. Att tonårspojkar triggar varandra till vandalisering är inte heller nytt. Vad som är nytt är omfattningen. Uppenbarligen finns det en ung generation där många saknar respekt för grundläggande normer. Helt plötsligt stannar det inte vid en cykel som åker i ån. Fel det med, men lindrigare. Utan att någon riktigt vet hur det gick till slutar det i Gottsunda med brinnande bilar, stenkastning mot polis och misshandel.

På lång sikt är detta vad det förebyggande arbete bör koncentreras på: hur kan integrationen och delaktigheten förändras så att det som borde vara ett självklart socialt kontrakt, att respektera sina medmänniskor, inte går förlorat från en generation till en annan.

Att börja tala om normer — och om, ve och fasa, hur de upprätthålls – är nödvändigt, hur ovant och bakåtsträvande  sådana ord än råkar kännas. Så mycket av debatten och politiken har alldeles för länge tagit alltför mycket för givet. Tagit för givet att människor av naturen växter upp till fredsälskande, respekterande, icke-mobbande och icke-bilbrännande individer. Det utgör en riktig byfåne- och nufåne-mentalitet som glömmer all historisk och moralpsykologisk erfarenhet.

(Jag hjälpte för övrigt till med läxläsning i Gottsunda sporadiskt under en period.)

Tillägg 4: Några länkar:

Annika Flynner

Mårten Schultz: 1, 2, 3.

Björn Wiman (Expressen) som talar om domen mot Odell som revanschen för ”reptilhjärnorna” hos den svenska ”ursprungsbefolkningen”.

Jakob Heidbrink (en genomgång av domen)

Site Meter

Om Figurationsdebatten, Hägglund, m.m.

I Expressen skriver Peter Cornell om Figurations-debatten (som jag egentligen är alltför okunnig om för att komma med åsikter), och knyter åter an till associationerna om nazism och Entartete Kunst:

”Vanligt folk” ställdes mot ett elitistiskt konstetablissemang och just den motsättningen mellan den breda publiken och vad han kallar ”kulturradikalismens kraftlöshet” tycker jag Johan Lundberg borde hålla sig för god att underblåsa.

Jag har en idé kring denna typ av argument men jag vet inte riktigt om jag kan sätta fingret på den. Jag menar inte den vanliga iakttagelsen angående guilt-by-association, utan något annat.

Cornells resonemang är av samma art som Linderborgs Weimar-analogi angående Hägglund. D.v.s. man anklagar personen i fråga för att anspela eller utnyttja ett ”folkförakt” visavi en kulturradikal elit och påstår att man därmed hamnar i samma båt som nazismen. Problemet är, tror jag, att på ytan kan det vara svårt att skilja mellan försök att verkligen utnyttja det folkliga föraktet och försöken att desarmera det.

För det senare sker genom att öppna upp offentligheten (konstvärlden i det här fallet) för ett bredare spektrum av uttryck — uttryck som eliten föraktar. Det sker därmed genom att ta ställning för ”folkliga” idéer och uttryck (i det aktuella fallet: mer allmänt förekommande smakpreferenser angående skönhet) gentemot etablissemangets. Sådana försök kommer naturligtvis till sin retorik delvis påminna om genuint reaktionära strömningar, eftersom syftet att öppna upp för en större bredd av estetiska uttryck måste ske genom en kritik av kulturradikalernas smakhegemoni. Således kan det kulturella etablissemangets försvarare beskriva och avfärda dessa försök som något unket och brunt — att det ena eller andra ”underblåses”.

Återigen: min tanke är helt enkelt att det på avstånd kan vara svårt att avgöra vad som är vad i denna fråga, d.v.s. vad som underblåser och vad som desarmerar konstföraktet, vad som utnyttjar klyftan och vad som minskar den. Därav den otillfredsställande debatten.

Inte minst är detta en viktig aspekt angående Linderborgs tendentiösa jämförelse mellan Weimars fall och Hägglunds ställningstagande för ”verklighetens folk”. Linderborg tillhör ett kulturradikalt etablissemang som först kutar iväg långt som fan, och sedan anklagar sina kritiker för att skapa det farliga avståndet. Den motsatta synen på Hägglunds ”populism” är att den inte underblåser något, utan försöker desarmera ett i nuläget legitimt förakt; att syftet inte är att spräcka ballongen, bara pysa ut lite luft — att det är just så man undviker att Weimar faller på nytt.

——————

Debatten i Sydsvenskan: StrömLundbergStröm.

Therese Bohmans kollage (med facit) tycker jag borde ha avgjort debatten.

Åsa Linderborg om Weimar och Hägglund.