Johan Wennström dissar idag Ayn Rand. Jag har då och då själv skissat på en sågning av Rand men har gett upp: jag lyckas knappt skriva mer än ett par meningar utan att börja raljera å det grövsta. Och eftersom jag helst undviker att författa sådana texter så drar jag mig hellre klädsamt tillbaka. Men kort: jag anser att denna ideologi och dess para-intellektuella stödtrupper är det mest vämjeliga inom den svenska högern idag. Att Timbro eldade igång denna utopiska och ortodoxa lära är bedrövligt, och ovärdigt en liberal tankesmedja.
Och det är kontraproduktivt. Wennström skriver:
Om allt fler vill luta sig mot Rand är det inte alldeles bra. Hon var en ytterlighetstänkare. Det skulle även underminera viktig kritik mot statens ökande inblandning i ekonomin, eftersom det skulle bli enklare att avfärda den.
Jag instämmer. Ett exempel från ganska nyligen är den här artikeln av Gerald L. Houseman i Times Higher Education. Just eftersom måltavlan, Rand, är så stor så bemödar sig Houseman inte ens om att sikta. Det försåtliga är dock, vilket är Wennströms poäng, att han i förbifarten kan kasta ner en rad andra marknadsliberala teoretiker i samma sopsäck.
I det aktuella fallet använder sig skribenten av Joseph Stiglitz forskning, vars resultat bevisar. . .
. . . that there is no such thing as a ”free-enterprise system”, simply because all the bargains taking place in a market system are characterised by an information deficit on one side or the other. This gap reflects an information advantage that one side invariably holds over the other in any deal so that there are, in fact, no truly equitable financial agreements to be had. And it is because of this absence of equity that free enterprise can achieve only what can be regarded as a mythic status. This not only applies to the free-enterprise myth itself, however; it applies to all its constituent elements, such as Adam Smith’s ”invisible hand”, which was perennially held to be a kind of guarantor of self-interest that allegedly made the whole system work. But there is no invisible hand, just as there is no free enterprise.
Detta kan möjligtvis vara ett vettigt angrepp på Rand, men sedan går Houseman vidare och påstår att i och med detta så faller allt marknadsliberalt tänkande; att denna nya ”information economics” utgör en ”mortal blow” som är ”quite complete” och att hela traditionen från Adam Smith, neoklassisk nationalekonomi, såväl som Hayek och Mises helt enkelt har visat sig vara bankrutta. Detta visar, menar jag, på faran med att lägga sina liberala ägg i Rands korg, för genom att göra så, istället för att föra fram de intellektuellt mest kompetenta teoretikerna, så ger man möjlighet åt kritiker att avfärda all liberal ekonomisk doktrin genom det enkla avfärdandet av Rand.
Exempelvis låter i mina öron avfärdandet av Hayek och Mises som lättvindigt. Nu har jag ju inte läst Stiglitz och är kanske lite out of my depth här, men min reaktion på Housemans sammanfattning var att finns det någon nationalekonomisk falang som står teoretiskt välrustad att handskas med Stiglitz så är det väl just den österrikiska skolan (Menger, Mises, Hayek, et al.). Jag kan inte riktigt sätta fingret på varför det är så, men det måse ha att göra med dess syn på kunskap, rationalitet och jämviktsteori, särskilt i kontrast med neoklassisk teori. (Mer kompetenta läsare får hemskt gärna kommentera huruvida det ligger något i denna min hunch. Jag läste Hakelius Den österrikiska skolan i en känslig ålder, men tyvärr har jag inte riktigt följt upp det spåret och inte läst mer än några doser Hayek.)
Björn Östbring 