Shklar till Arnstad: ”Get your dates right!”

I sin bok och andra artiklar har Arnstad kritiserat begreppet totalitarianism. Jag tycker begreppet är värt att diskutera. Men Arnstad kritiserar det inte bara på intellektuella grunder, utan hela hans presentation av det präglas av att idén skapades och lanserades i propagandasyften (Arnstad 2013: 27–30). Det konkreta ursprunget till begreppet anger Arnstad är amerikansk underrättelseforskning under 40-talet. Det var denna forskning som sedan blev ett effektivt slagträ under kalla kriget. I en artikel skriver han:

Efter 1945 hade Sovjetunionen ett försprång i propagandan och nådde framgång med budskapet att fascism saknade egen ideologisk identitet; fascism var enbart en våldsam yttring hos kapitalismen. Men under 1950-talet gick väst till motoffensiv genom att i princip använda samma metod, att jämställa fiendens ideologi med fascism. Teoretikernas tanke var att spänna ett gemensamt ideologiskt paraply över kommunism och fascism. Arbetet utfördes av intellektuella som Carl J. Friedrich and Zbigniew K. Brzezinski, liksom den av Kramár nämnda Hannah Arendt (Arnstad 2014).

Att begreppet var kontroversiellt och utgjorde en analys som ledde i anti-kommunistisk riktning är otvetydigt. Men det gäller att skilja frågor om ett begrepps giltighet från frågan om vilka som tar det i bruk och med vilka syften. Det är dock uppenbart att Arnstad så gärna vill avfärda begreppet totalitarianism att han inte drar sig för att göra en historieskrivning som bara fokuserar på dess roll under kalla krigets propagandakrig och helt felaktigt beskriver dess ursprung. Han förtjänar därför en liten uppläxning av Judith Shklar:

It is important in the history of political ideas to understand the circumstances under which specific conceptions were developed. It is often said that totalitarian government, as an ideal type that embraced the practices of both Stalin’s Russia and Hitler’s Germany, was the creature of the Cold War. It was, it is charged, a crude effort to transfer the hatred aroused by Nazism to the new enemy, Soviet Communism, and that this was done simply by amalgamating two quite different regimes. As for the uniqueness of their practices, that was just mystique, an ideological plot to integrate the intellectuals into the capitalist order.

There is much to be said for getting one’s dates right. The fact is that the idea of totalitarian rule as a unique and new phenomenon arose among social democrats, who realized that Marxism had nothing to contribute to their understanding of Nazi Germany especially, as well as Soviet Russia, and they did so long before the Cold War, by 1940 to be exact. It was not Djilas, but Rudolf Hilferding who discovered “the new class” just before he was killed in 1941. He then wrote two essays about what he called “state capitalism” and the new buraucratic class that ran it for its own benefit in both the USSR and Nazi Germany.

Socialists found this idea hard to accept. In his Behemoth in 1941, Franz Neumann, still orthodox, rejected Hilferding and insisted that Nazi Germany was a capitalist state and that there was no hope, the regime was omnipotent, and inner resistance futile. In this he was just like Orwell. However, he also asked the crucial question: Was the Third Reich a state at all or was it something else and quite new? After all, it did not have a legal system or rules of legitimization. Clearly the ideal type that Weber had proposed was out of date, and a new and unique formation was recognizable. This was not the old despotism either, as Orwell saw just as clearly. Eventually, Neumann came to accept the primacy of politics and his cry was that of an entire generation of social democrats: “Machiavelli’s theory now becomes really true for the first time”. That was a thought he had long resisted and it came to him entirely out of his growing understanding of the Nazi episode.

Orwell was there before him because he had chosen to speak the truth about Spain, long before the Cold War. Corrupt and inefficient as it was, Hitler’s new order had closed the space between government and civil society. Behemoth had replaced Leviathan. It was obviously so in Soviet Russia as well. […] Orwell helps us recreate the intellectual groans of democratic socialism in its darkest hours when it was compelled to recognize totalitarianism.

Referenser:

  • Arnstad, Henrik, 2013. Älskade fascism. De svartbruna rörelsernas ideologi och historia. Stockholm: Norstedts
  • Arnstad, Henrik, 2014. “Fascismens föränderlighet 1919–2014. De svartbruna rörelserna i ett kontextuellt perspektiv”, Historisk tidskrift, 134(2), s 259–266.
  • Shklar, Judith N., 1998b. “Nineteen Eighty-Four: Should Political Theory Care?”, s 339–352 i Hoffman, Stanley (red), Political Theory and Political Thinkers, Chicago: University of Chicago Press.

Uppföljning om Arnstad om Churchill

Jag har nu kollat upp vad Arnstad skriver om Churchill. Har han verkligen helt missförstått Churchills berömda uttalande? Passagen i Arnstads Älskade fascism som Leo Kramár hänvisade till visade sig vara riktigt lurig.

Den parlamentariska konservatismen accepterade endast den etablerade demokratin med varierande grad av avsmak — något bittert som måste uthärdas och ibland accepteras. Forskning kring den tyska mellankrigstida demokratin under Weimarrepubliken har visat hur de antidemokratiska konservativa junkrarna eroderade den konstitutionella staten innan Hitler kom till makten 1933. Västvärldens ståndaktige bulldog Winston Churchill, som representerade det enda land i världen som 1940–1941 stod emot Nazi-tyskland, hade inga högre tankar om demokrati. Såsom konservativ politiker kunde han först 1947 drista sig till ett av sina berömda citat: “Democracy is the worst form of government, except for all those other forms that have been tried from time to time” (“Demokrati är den värsta styrelseformen, undantaget alla dessa andra former som har prövats då och då”).’ Däremot var aldrig den brittiska konservatismen auktoritär på samma sätt som på den europeiska kontinenten, eftersom Churchill och hans kolleger var djupt rotade i ett väletablerat parlamentariskt systern. Dock utmanas myten om den brittiska konservatismens ståndaktighet av studier kring den nazityska ockupationen av öarna i Engelska kanalen under andra världskriget. De traditionella eliterna på dessa brittiska öar samarbetade till fullo med sina tyska ockupanter, även när det gällde deportationen av judar till Förintelsen. Fotografier visar hur myndigheterna låter brittiska polismän — bobbies — hjälpa nazityska dignitärer i sin yrkesutövning (Arnstad 2013: 222).

Arnstads huvudsakliga påstående, när allt kommer kring, tycks vara att Churchill är ett exempel på en konservativ politiker som mycket motvilligt accepterade parlamentarismen – att han var en av dem för vilka parlamentarismen var “något bittert som måste uthärdas och ibland accepteras”.

I den enda meningen som underbygger detta påstående citerar Arnstad den berömda sentensen om demokrati som det minst dåliga styrelseskicket. Att meningen verkligen är tänkt att vara komprometterande visas av nästkommande mening, där avstampet “däremot” inleder reservationen att den brittiska konservatismen trots allt inte var auktoritär. Alltså underförstått att det tidigare sagda utgör just tecken på en auktoritär eller demokratiskt tvivelaktig inställning.

Betyder det att Arnstad missförstått innebörden av uttalandet, som ju tveklöst uttrycker att demokrati faktiskt är det bästa styrleseskicket som någonsin prövats, och utgör ett försvar av demokratin som dessutom har fördelen att det kan avväpna en del kritiker? Det tycks mig inte så glasklart som Leo Kramár låter påskina. Arnstads mening rymmer ju också en tidsaspekt: att Churchill uttryckte detta först 1947. Så man skulle kunna tänka sig att det är detta som är komprometterande. Att Arnstad är med på att uttalandet uttrycker stöd för demokratin, men hävdar att tajmingen visar att det bara handlade om att motvilligt “acceptera” demokratin.

Denna tolkning leder naturligtvis till frågan om Arnstad har efterforskat Churchills tal och skrifter, och verkligen kommit fram till att detta uttalande är det första som försvarar parlamentarism och demokrati. Han lämnar inga referenser som tyder på detta. Arnstads formulering är ju för övrigt mycket märklig: att Churchill först 1947 kunde “drista sig till ett av sina berömda citat”. Man kan rimligen inte beskylla Churchill för att dröja med uttala vad som i efterhand kommer bli ett berömt citat, som om han hade bevingade ord undanstuvade i vinkällaren. Min kanske lite ogina tolkning är att denna märkliga formulering beror på att Arnstad måste fokusera på just “berömda citat”, och skyla över allt annat, för bara då stämmer kronologin med hans argument.

I Arnstads värld tycks Churchill alltså vara en vindflöjel som först 1947 uttrycker (eventuellt) stöd för demokratin, men vars tidigare ståndpunkt var en annan (oklart vilken, inga sådana påståenden preciseras). Att på detta sätt väva in Churchill i ett reaktionärt sammanhang – ett sammanhang av underminerande av parlamentariska institutioner och av kolloboration under nazistisk ockupation – ter sig oerhört märkligt. (Märkligt även om man beaktar att Churchill under en period stödde och såg positivt på Mussolini, som en kompanjon i kampen mot kommunismen, ett faktum Arnstad inte anför men som ter sig mer relevant för hans poäng än de saker han själv tar upp.)

Hade Arnstad varit intresserad av Churchills verkliga inställning till demokrati hade han kunnat göra något så enkelt som att scrolla lite i Roland Quinaults artikel “Churchill and Democracy”, som finns tillgänglig på Google Books Då hade han hittat ett och annat uttalande av Churchill att begrunda. Som exemplevis:

I was brought up in my father’s house to believe in democracy. ‘Trust the people’ that was his message. […] Therefore I have been in full harmony all my life with the tides which have flowed on both sides of the Atlantic against privilege and monopoly and I have steered confidently towards the Gettysburg ideal of ‘government of the people by the people for the people’ (Quinault 2004: 27).

Detta är naturligtvis något självförhärligande och förenklande, men även efter en genomgång av Churchills ståndpunkter under hans långa karriär kan slutsatsen inte bli annan än att han stödde den utveckling, som i princip sammanföll med hans livstid, då “democracy became the basis of political legitimacy in the western world” (Quinault 2004: 27, 46). Någon vindflöjel, som opportunt ändrar grundläggande principer efter tidsandan, det kan Churchill rimligen aldrig beskrivas som. Eller för att citera Isaiah Berlin:

Churchill is one of the diminishing number of those who genuinely believe in a specific world order: the desire to give it life and strength is the most powerful single influence upon everything which he thinks and imagines, does and is. When biographers and historians come to describe and analyse his views on Europe or America, on the British Empire or Russia, on India or Palestine, or even on social or economic policy, they will find that his opinions on all these topics are set in fixed patterns, set early in life and later only reinforced. […] His belief in and predilection for the American democracy are the foundation of his political outlook (Berlin 2000: 612).

Det är nu tydligt att frågan huruvida Arnstad har missförstått Churchills berömda uttalande är en bisak. Han har hur som helst missförstått Churchill.


Referenser:

  • Arnstad, Henrik. 2013. Älskade fascism. De svartbruna rörelsernas ideologi och historia. Norstedts.
  • Berlin, Isaiah. 2000. “Winston Churchill in 1940.” I The Proper Study of Mankind, red. Henry Hardy. New York: Farrar, Straus and Giroux.
  • Quinault, Roland. 2004. “Churchill and Democracy.” I Winston Churchill in the Twenty First Century. Cambridge University Press.