Herodotos om inkomstdeklarationen

Under konung Amasis skall Egypten hava varit högst lyckosamt både beträffande det, som floden giver åt jorden, och det, som jorden giver åt människorna. I landet skall då hava funnits inalles tjugo tusen bebodda städer. Det är Amasis, som stiftade den lagen bland egypterna, att varje egypter årligen skulle inför föreståndaren i sitt distrikt uppgiva varav han levde. Den, som ej gjorde detta och ej uppgav ett ärligt yrke, straffades med döden. Atenaren Solon hämtade denna lag från Egypten och gav den åt atenarna. Måtte dessa alltid ha den kvar, då det är en förträfflig lag!

Herodotos från Halikarnassos, Historia, i översättning av Claes Lindskog, P. A. Norstedt & Söners Förlag, Stockholm, 1920, s. 180.

Babyloniernas skändligaste sedvänja (Herodotos)

Babyloniernas skändligaste sedvänja är följande. Varje infödd kvinna måste en gång i livet sätta sig i Afrodites helgedom och pläga umgänge med en främling. Många kvinnor, som äro rika och därför tycka det vara under sin värdighet att komma i beröring med de andra kvinnorna, fara till helgedomen efter spann och i täckvagn och hålla där, och en stor skara tjänare följer efter.

Men flertalet gör på följande sätt. I Afrodites tempelgård sitta många kvinnor med en krans av snören kring huvudet, och somliga komma och andra gå. Snörräta gator gå i alla riktningar förbi kvinnornas platser, och främlingarna gå här fram och välja.  När en gång en kvinna satt sig där, får hon ej gå hem förrän någon främling kastat penningar i hennes sköte och legat när henne utanför helgedomen. Och när han kastar penningarna, måste han säga: « Jag åkallar gudinnan Mylitta.» Mylitta är hos assyrierna namn på Afrodite. Pengarna må vara hur mycket eller litet som helst, hon får ej försmå dem. Och hon måste följa den, som först kastar pengarna, och kan ej avvisa honom. Men när hon lämnat honom, har hon fullgjort sin plikt mot gudinnan och får gå hem; och sedan kan man erbjuda hur mycket som helst utan att kunna vinna henne. Alla, som äro utrustade med skönhet och ståtlig växt, vända snart tillbaka, men de, som äro fula, få vänta en lång tid utan att kunna uppfylla lagens bud. Ja, det finnas de som få vänta tre eller fyra år.

Herodotos från Halikarnassos, Historia, i översättning av Claes Lindskog, P. A. Norstedt & Söners Förlag, Stockholm, 1920, s. 94–95.

Hur skyterna tvagar sig (Herodotos)

Efter begravningen rena skyterna sig på följande sätt. De insmörja huvudet och tvättar det åter rent, men kroppen behandla de på följande sätt: de uppresa tre stänger lutade mot varandra, och omkring dessa spänna de ylletäcken, och när de nästat ihop dem så tätt som möjligt, kasta de in glödgade stenar i en balja, som står mitt under stängerna och täckena. […] Av hampa taga skyterna frö, krypa in under täckena och kasta fröna på de glödgade stenarna. Dessa ryka därvid så häftigt och giva en sådan ånga ifrån sig, att intet hellenskt svettbad går upp däremot. Skyterna tjuta i förtjusning! Detta är deras sätt att bada, ty de tvätta aldrig kroppen med vatten.

Herodotos från Halikarnassos, Historia, i översättning av Claes Lindskog, P. A. Norstedt & Söners Förlag, Stockholm, 1920, s. 285.

De baklänges betande oxarna (Herodotos)

Ett stycke världslitteratur:

På nya tio dagars avstånd från Avgila ligger en annan saltkulle och vatten och fruktbärande träd i mängd. […] Här bo människor, som kallas garamanter, en mycket folkrik stam. […] Hos garamanterna finnas de baklänges betande oxarna. De beta baklänges, därför att de ha hornen framåtböjda, och därför måste de gå tillbaka, under det att de beta, då hornen annars köra fast i marken, i fall de gå framåt. Annars skilja de sig ej alls från andra oxar.

Herodotos från Halikarnassos, Historia, i översättning av Claes Lindskog, P. A. Norstedt & Söners Förlag, Stockholm, 1920, s. 324.

First Lady i gravkammaren (Herodotos)

Nu när Jacob Zuma tagit sig en tredje hustru är det naturligtvis en intrikat fråga vem av dem som ska räknas som Sydafrikas First Lady. Men det är även en bra påminnelse om att månggifte i alla tider har skapat svårlösta och märkliga rangordningsproblem. Herodotos berättar om följande sedvänja, kring vilken man möjligtvis kan hysa fler moraliska invändningar än mot endast polygamin. . .

De folk, som bo ovanom krestoneerna, ha följande seder. Var och en har många hustrur. När någon dör, anställes en stor undersökning bland hans hustrur, vem av dem som mest älskades av mannen, och bland deras vänner är det en ivrig tävlan rörande detta. Den, som vinner och får priset, hon hyllas av både män och kvinnor och slaktas i graven av sin närmaste anförvant, och så begraves hon med sin man. Men de övriga hustrurna sörja storligen, ty det är en stor skam, som härmed har träffat dem.

Herodotos från Halikarnassos, Historia, i översättning av Claes Lindskog, P. A. Norstedt & Söners Förlag, Stockholm, 1920, s. 336.

Livets jävlighet

Apropå tron på liv efter döden och den tendens att ta livets vedermödor för givna som denna tro ger upphov till. Herodotos stötte under sina resor på ett folk som hade utvecklat denna filosofi:

Travserna ha i allt annat samma bruk som de andra trakerna; men med avseende på sina nyfödda barn och sina döda förfara de på följande sätt. Anförvanterna sätta sig runt omkring den nyfödde och ömka sig över alla olyckor, som han måste genomgå, då han nu blivit född, och de uppräkna därvid alla mänskliga lidanden. Men när någon dött, begrava de honom under skämt och glädje och uppräkna alla olyckor, som han nu sluppit, och berätta vilken fullkomlig sällhet han nu åtnjuter.

Herodotos från Halikarnassos, Historia, i översättning av Claes Lindskog, P. A. Norstedt & Söners Förlag, Stockholm, 1920, s. 336.