Tocqueville om den mest fundamentala skillnaden mellan Englands och Frankrikes politiska historia

Ur ett brev till Gustave de Beaumont skrivet 5:e oktober 1828, postumt publicerat under titeln Reflections on English History.

Now, listen. Suppose that two men have been engaged in a long and determined fight although one of them is a little weaker than the other. A third man comes up, weaker than either of the two but who, whichever side he took, would be sure to tilt the balance that way. But who will think of asking him for help, who will urge his claim for help most strongly? It is sure to be he who feels himself weakest. When the two weak ones join together, the strongest enemy will be defeated. But which of the two allies will have the upper hand? The fight begins again, and ends in full or partial victory for one of them.

There, my dear friend, is the whole history of France and England in the story of those three men, but with this difference that in France it was the king who was the weaker of the first pair and therefore the one to call the Commons to his aid, to join forces with them and lead them, to use their help to destroy the feudal system, and in the end be swallowed up by them when the two were left face to face in 1789. In England, on the the hand, the feudal nobility started weaker of the two and so was the one to call the third estate to Parliament, year by year to put forward claims in its interest as if they were their own, to build up its strength, promote and sustain it every time. When the king’s power was gone, it was the third estate which threw over the nobility in 1640 and established the republic.

Tocqueville, Alexis de (1988). Journeys to England and Ireland. New Brunswick: Transaction Publishers, s. 27–28.

Om statsbildningslitteraturen i Scandia nr 2 2013

Senaste numret av den historiska tidskriften Scandia introducerar en ny sektion: Klassikerpresentationen. Under denna rubrik kommer i varje nummer 10 klassiker på ett givet område ges korta presentationer/recensioner, tillsammans med en något längre övergripande reflektion om ämnet. Lägligt nog handlar den första Klassikerpresentationen om ”tidigmodern statsformering”. Detta hör ju numera till mitt avhandlingsämne, men jag är fortfarande relativt obildad på området.

Scandia  nr 2 1013

De mest uppseendeväckande titlarna på listan är av James C. Scott och David Beetham. James Scott figurerar med Domination and the Arts of Resistance: Hidden Transcripts. Jag har haft Scott i tankarna allt sedan jag läste hans The Moral Economy of the Peasant. Den bok jag främst funderat på att ta mig an är Weapons of the Weak, eftersom jag tänkt att det kanske kan finnas intressanta paralleller mellan Scotts asiatiska bönders strategier mot centralmakten och de som svenska bönder använde under tidigmodern tid. Men den bok som rekommenderas i Scandia verkar också mycket intressant och fyller av recensionen att döma samma syfte. En historiker som har använt sig av Scotts tankar är Börje Harnesk med artikeln Everyday Resistance and the Hidden Transcript in Seventeenth-Century Sweden (2009).

Jag höjde verkligen på ögonbrynet när jag såg att redaktören tagit med Beethams The Legitimation of Power. Inte för att det inte är en bra bok eller modern klassiker, men jag hade inte väntat mig att den skulle räknas som så central inom detta fält. Mycket riktigt inleds presentationen med uttalandet att boken ”är inte den som citeras flitigast inom den tidigmoderna historieforskningen, men de som använder hans teori har haft stor behållning av den.” De enda historiker som nämns i sammanhanget hade jag redan koll på: Hallenbergs Statsmakt till salu (2008) och Michael Braddick med State Formation in Early Modern England, c. 1550-1700 (2000). Braddick har jag tyvärr inte läst ännu men den ligger ganska högt upp på listan.

I övrigt kan nämnas ingen av de följande är med bland historikernas klassiker: Michael Mann, Charles Tilly, Theda Skocpol, Hendrik Spruyt. Av de som bland statsvetare räknas som klassiker figurerar endast Otto Hintze, Barrington Moore och Thomas Ertman.

Konglomeratstaten

På fredag gästar historikern Harald Gustafsson en forskargrupp som jag är delaktig i. Vi ska då diskutera Gustafssons artikel The Conglomerate State: A Perspective on State Formation in Early Modern Europe.

Litteraturen om statsbildning rymmer många olika kategoriseringar och typer av stater. Det är påfallande hur svårt det är att finna en passande term för den typ av stat som växer fram under modern tid och som utkonkurrer både stadstater, federationer av stadssater (exemplevis Hansan) och imperiestater. Charles Tilly använder sig av termen ”national states” för att benämna stater som styr över flertalet regioner med hjälp av centraliserade institutioner. Men ”national” ger lätt upphov till förväxling med ”nationalstat”, vilket Tilly vill reservera till relativt homogena stater så som Irland och Sverige (Tilly 1992: 2-3). Hendrik Spruyt använder termen ”the sovereign state”, vilket också Thomas Ertman anammar (Spruyt 1994; Ertman 1997: 3 n.8). Otto Hintze använder ibland också ”the national state”, men ibland det i mitt tycke bästa uttrycket, ”the unitary state” (enhetsstat, einheitsstaat) (Hintze 1975: 161, 171, 175).

Vad fanns innan enhetsstaten? Den historiska utvecklingen som den här litteraturen handlar om är utvecklingen från feodalismen och medeltidens fragmenterade politiska gemenskaper och territorier till den moderna centraliserade staten. Vad Harald Gustafsson argumenterar är att det behövs ett begrepp som fångar in den typ av stat som växer fram under tidigmodern tid. Utan ett sådant begrepp så är det lätt att göra misstaget – vilket Gustafsson anser att många har gjort – att tolka in mer ”enhet” i de tidigmoderna staterna än vad som i själva verket var fallet. Det vill säga man tycker sig se mer av slutprodukten redan i det tidiga utvecklingsstadiet (Gustafsson 1998: 194).

Vad som kännetecknar de tidigmoderna staterna är att de utgörs av flera olika territorier (i historisk och juridisk mening) som enas av bara de faktum att de lyder under samma kungahus eller dynasti. Gentemot denna härskare stod de olika territorierna (och eliterna i dem) i olika typer av relationer och band. Ofta hade de ocså sina egna lagar, administrativa strukturer, osv. Detta var hur staten såg ut under den tidigmoderna perioden, och den existerade i de flesta fall upp till 1800-talet. (1998: 194-95). Så när medeltidens splittrade politiska entiteter beskrivs som ersatta av enhetsstater redan under tidigmodern tid så menar Gustafsson att dessa historiker (han nämner Michael Mann) ger en felaktig bild (1998: 195).

Gustafsson menar inte att det inte råder några skillander mellan konglomeratstaten och den medeltida politiska ordningen. Den avgörande skillanden mot den feodala tiden är att det inte längre är härskare som styr genom sitt hov och sina vasaller, utan styre sker genom administrativa institutioner som inte går att reducera till släktskapsband eller feodala relationer. Men vad som gör dem till kongolerat är att de som stater betraktat består av territorier med olika administrativa strukturer, rättssystem och politiska institutioner (1998: 196). Så medan kongoleratstaten befinner sig på samma skala, med feodalismen och enhetsstaten på olika sidor, så är det värt att urskilja den som en särskild typ. Detta eftersom det gör det lättare att ”avoid anachronisms and to envisage the kinds of problems and possibilities that the people of early modern Europe actually had to face (1998: 196).

Referenser:

Ertman, Thomas. 1997. Birth of the Leviathan. Cambridge: Cambridge University Press.

Gustafsson, Harald. 1998. “The Conglomerate State: a Perspective on State Formation in Early Modern Europe.” Scandinavian Journal of History 23 (3-4) (September): 189–213. doi:10.1080/03468759850115954.

Hintze, Otto. 1975. The Historical Essays of Otto Hintze. Edited by Felix Gilbert. Oxford: Oxford University Press.

Spruyt, Hendrik. 1996. The Sovereign State and Its Competitors. Princeton University Press.

Tilly, Charles. 1992. Coercion, Capital, and European States. Cambridge, MA & Oxford: Blackwell Publishing.

Se även: Villstrand, Nils Erik. 2011. Sveriges historia. 1600-1721. Stockholm: Norstedts förlag. s. 52-56.

Hafwer du qwarn?

Det ska sägas att det inte hör till vanligheterna. Men senaste dagarna har jag läst en del i Kammarkollegiets protokoll från 1630-talet. Skälet är att jag för någon vecka sedan började skriva ett metodpapper där jag ska diskutera rational choice och historisk forskning. Margaret Levi’s Of Rule and Revenue (1988) kommer förmodligen figurera en del. Jag hoppas återkomma med fler inlägg kring detta, men tyvärr måste jag skriva alstret med viss hast.

Hur som helst, även om än att jag har lite svårt att förstå språket ibland så finner jag en hel del fascinerande saker i Kammarkollegiets protokoll (i transkriberad version såklart, publicerad 1934). Ibland är språket faktiskt både glasklart och vackert. Som när kollegiets “wälborne her Åke Axilsson” i oktober 1636 i en skrivelse ger en bonde följande myndiga besked:

Hwar och en som hafwer qwarn, liten el:r stoor, och låter mahla der opå, är plichtigh gifwa miöltullen till cronan.

Jag begriper dock inte riktigt kontexten som föranledde bondens fråga, och inte heller detaljerna i Axilssons svar. När jag tänker efter vet jag inte ens vad mjöltullen är. Först tänkte jag att det var kvarntullen, införd 1625, men nu ser jag att den skrotades 1635 och ersattes av mantalspenningar. (Och Axilsson påminner också bonden om att han utöver mjöltullen inte heller får glömma att “afläggia penningtollen efter mantalet”.) Ja det är mycket man inte vet.

Tocqueville och historisk institutionalism

Jag tänker de kommande dagarna publicera några alster skrivna inom den kurs som jag har läst under hösten. Inga mästerverk direkt, och av intresse endast för de närmast sörjande, är jag rädd. Först ut en text om Tocqueville.

* * *

I den andra epilogen till Krig och fred så parodierar Tolstoj sin samtids historiker. Dessa historikers förklaringar — presenterade i tjocka böcker — kan man enligt Tolstoj koka ner till följande:

Ludvig XIV var en mycket högdragen och självgod herre; han hade de och de älskarinnorna och de och de ministrarna och han styrde Frankrike illa. Ludvigs efterträdare var svaga män och styrde också Frankrike illa. Och de hade de och de gunstlingarna och de och de älskarinnorna. Därtill var det vissa människor som skrev vissa böcker under denna tid. Och i slutet av 1700-talet var det ett par dussin personer i Paris som började tala om människornas frihet och jämlikhet. Det ledde till att folk började dräpa och dränka varandra i hela Frankrike. De dödade kungen och många andra. På den tiden fanns det ett geni i Frankrike – Napoleon. Han besegrade sina motståndare överallt, vilket betydde att han dödade många människor därför att han var ett stort geni. Och av någon anledning gav han sig i väg för att döda afrikaner också, och han dödade dem med så stor framgång och var så klok och beräknande att när han återvände till Frankrike, så befallde han alla att lyda honom. Och de gjorde de allihopa.[1]

Från detta lite udda citat vill jag raskt hoppa till vår kurslitteratur. Både Paul Pierson och Elizabeth Sanders nämner Alexis de Tocqueville som en föregångare inom historisk institutionalism. De syftar säkerligen inte minst på Tocquevilles studie över franska revolutionen: Den gamla regimen och revolutionen [1856]. Om man kontrasterar denna bok med Tolstojs historiker så inser man snabbt att Tocqueville kan karakteriseras som nästintill raka motsatsen. Hos Tocqueville har strukturella orsaker oftast störst tyngd, och de individuella aktörernas handlingsutrymme är begränsat. Därtill präglas Tocquevilles förklaringar av ett långt historiskt och sociologiskt perspektiv.

Jag tänker i detta reflektionspapper diskutera några centrala punkter hos Tocqueville utifrån de olika institutionella tankeskolor och förklaringsmodeller som har tagit upp under det senaste delmomentet på kursen. Min framställning kan knappast bli utförlig med tanke på utrymmet; min målsättning är blott att peka ut några intressanta beröringspunkter och perspektiv.

Piersons huvudpunkt är att ”much that is important about the social world is likely to be concealed if our inquiries are grounded, as they too often are, in efforts to examine only a moment in time” (Pierson 2004: 167). Pierson vill att studier av händelser och fenomen inte ska ha karaktären av en ”snapshot-view”, utan vara mer som ”a moving picture”. Tocqueville uttrycker detta tydligt: ”Franska revolutionen kommer att förbli i dunkel för alla som bara vill se den isolerad; det är i de tider som föregår den som vi måste söka det enda ljus som kan belysa den” (2007: 298). Hans bok är sannerligen som en rörlig film: han börjar med det franska samhället vid medeltidens slut, och han tänker sig stanna först ”då revolutionen förefaller mig i stort ha fullföljt sitt verk och nedkommit med det nya samhället”.[2] En riktig långfilm, således.

Men filmer kan göras på olika sätt. Även berättelsen från Tolstojs historiker skulle kunna filmatiseras, med start i Ludvig XIV hov. Resultatet skulle säkerligen bli rafflande. Kanske bör vi inte anstränga film-analogin så här mycket, men låt oss tänka oss vilka scener som Tocqueville fyller sin film med, i jämförelse med den actionspäckade film som Tolstojs historiker har skrivit manus till. Jag tror att om man med Piersons begreppsapparat som hjälp gör en noggrann läsning av Den gamla regimen så skulle man kunna hitta intressanta svar på detta. Jon Elster har gjort en läsning av Tocquevilles bok med hjälp av historikern Lawrence Stones tredelade förklaringsmodell: preconditions, precipitants, och triggers (Elster 2006). På samma sätt tror jag det går att belysa Tocqueville med begrepp från Pierson och historisk institutionalism. Om vi skall genrebestämma Tocquevilles ”film” med hjälp av Piersons fyrfältare (2004: 81) så kan vi säga att det är en typisk earthquake-film (ruta III). Tidshorizonten vad gäller orsakerna är lång, vad gäller utfall är den kort. Tocquevilles syfte är att förklara varför revolutionen ”bröt fram liksom spontant ur det samhälle som den skulle förinta, och slutligen, hur den gamla monarkin kunde falla så plötsligt och så fullständigt” Tocqueville 2007: 40). Orsakerna är utsträckta i tiden, utfallet plötsligt och radikalt.[3]

Hur ska sådana förändringar förstås? En viktig punkt hos Pierson är att institutioner normalt blir ”more resilient, and any revisions more incremental in nature, the longer the institution has been in place” (2004: 147). Vad som ger institutionerna dess varaktighet är de självförstärkande effekter som deras existens ofta ger upphov till — många har mycket att förlora på förändring. Dessa reproduktionsmekanismer är centrala, enligt Pierson. Institutionell förändring måste således förklaras i termer av dessa mekanismer: hur och varför de upphör att ha effekt. Här talar Pierson likt Elster om ”triggers” och ”preconditions”. Enligt Pierson har många studier ett för kort perspektiv tidsmässigt, där endast ”triggers” utgör förklaringen, medan ”a long, slow erosion of the preconditions for institutional reproduction may be a crucial factor” (2004: 141). Vad som ser ut som en relativt snabb reformprocess egentligen bara är slutfasen på en lång process.

The moment of institutional innovation will often follow a long build-up of pressure. Agents of change may play the starring role in the dramatic conclusion, but their appaerance in the final chapter is often heavily dependent on preceeding developments occuring over an extended period. (Pierson 2004: 164)

Tocqueville ämnade behandla även den dramatiska ”slutscenen”, men överlag är detta stadium, med sina aktörer och ”triggers”, relativt ointressant för Tocqueville. Enligt Elster kan man fråga sig om Tocquevilles redogörelse av de djupare orsakerna egentligen inte medför att revolution var tvungen att inträffa, oavsett aktörers beteende (Elster 2006: 61). (I denna bemärkelse är Tocqueville verkligen motsatsen till den extremt aktör-centrerade historikern som Tolstoj parodierar.) Hans huvudintresse är den föregående fasen, den som gör att de existerande institutionerna slutligen står på lösan sand, dvs ”the slow erosion of the preconditions for institutional reproduction”. Med Piersons synsätt så förklaras institutioners beständighet som sagt genom en självförstärkande process, där ju längre en institution har funnits desto mer är aktörer och organisationer uppbyggda kring, och beroende och vana vid institutionen, så att ”kostnaderna” att byta spår, att helt omorganisera, blir högre och högre. Givet att, som i det här fallet, förändring har skett, så måste denna följaktligen förklaras av processer som ”gradually diminish the benefits associated with a particular institutional arrangement, or might have the effect of reducing the costs of mobilizing for institutional change.” (Pierson 2004: 164-5).

Läser man Den gamla regimen och revolutionen så tror jag att man mycket väl skulle kunna beskriva Tocquevilles förklaringar i sådana termer. Jon Elster är återigen relevant här: i hans nya bok om Tocqueville så visar han att Tocquevilles förklaringar av individers handlande sker i en modellen DesiresOpportunitiesCapacities (Elster 2009: 79–93). Skiftningar i upplevda för- och nackdelar med ett visst arrangemang är naturligtvis centralt, men också aktörernas möjlighet och egna kapacitet att åstadkomma vad de önskar. Elster har i en tidigare bok framhävt Tocqueville som politisk psykolog (Elster 1993: kap. 3 & 4), och vad som är särskilt spännande är just interaktionen mellan begär, möjligheter och kapacitet. Exempelvis Tocquevilles klassiska revolutionsteori om hur revolution ofta utbryter när tillståndet faktiskt har förbättrats. En komponent i denna teori är att förbättringen uppdagar att det onda inte är ofrånkomligt. Aktörernas idé om möjlighet triggar då begären. Ty begären har formats utifrån en idé om möjligheter: så kallad ”adaptive preference formation”. En av de främsta orsakerna i Tocquevilles förklaring till franska revolutionen kan enligt Elster benämnas just ”release from adaptive preferences” (Elster 2009: 91).

Denna psykologiska läggning hos Tocqueville gör honom intressant att använda i analys av det Pierson talar om: ”diminishing benefits” och ”reduction of costs”. Jag vill här påpeka likheterna mellan Tocqueville och det angreppssätt som Colin Hay benämner konstruktivistisk institutionalism. Kärnan i konstruktivismen är förhållandet mellan ”ideas and interest”.

[C]onventionally, it is actors’ material interests rather than their perceptions of those interests that are assumed the key determinants of their behavior. Though convenient and parsimonious, this is unrealistic—and this is the constructivist’s point. (Hay 2006: 69)

I denna mening är Tocqueville konstruktivist. Han skulle, tror jag, genast förstå innebörden av distinktion mellan strikt egenintresse och aktörernas egna uppfattningar av sina intressen.[4] Det var dessa intressen, och de teorier som formade dem, som var skälet för hans djupa studier i den gamla regimens arkiv. Piersons uppmaning att förklara förändring i termer av ”diminishing benefits” och ”reduction of costs of mobilizing” är lovande — på villkor att dessa benefits och costs i sin tur analyseras på ett konstruktivistiskt sätt: ”Our material circumstances do not directly determine our behavior, though our perceptions of such circumstances (and, indeed, of our stake in various conceivable outcomes), may. […] [It] is ideas that make interests ’actionable’” (Hay 2006: 68). Eller som Tocqueville uttryckte det: ”It is ideas that stir up the world, not blind needs”.[5]


[1] Leo Tolstoj, Den andra epilogen till Krig och fred, Bonniers, Stockholm, 1959, s. 19-20.

[2] Detta mål skulle uppnås i en andra volym, som Tocqueville dock inte hann färdigställa innan sin död.

[3] Även om min text främst inriktar sig på Tocquevilles förklaringar av revolutionen, så måste jag påtala att detta inte hela berättelsen: Tocqueville har även det samtida Frankrike för ögonen. Den centrala tesen gäller då kontinuitet: ”Många lagar och politiska vanor från den gamla regimen som i ett enda slag försvann år 1789 kom tillbaka några år senare, likt vissa floder som går under jorden för att dyka upp igen något längre bort, samma vatten i en ny bädd” (2007: 40). Således rymmer boken rad påståenden och förklaringar av institutioners förändringar och fortbestånd. De omstörtande politiskaförändringarna döljer en kontinuitet vad gäller förvaltningen och medborgarnas förhållande till statsmakten. ”Man har bytt furstens person eller centralmaktens former, men de offentliga angelägenheternas dagliga gång har varken avbrutits eller störts. […] [Även] om förvaltningen vid varje revolution blev halshuggen, förblev dess kropp intakt och levande, samma tjänstemän skötte samma uppgifter, de förde vidare sin anda och sina rutiner tvärsigenom de politiska lagarnas mångfald” (2007: 289). Tocquevilles budskap till sin samtid var att beklaga den franska etatismen, och kärnan i hans historiska analys är att den ”administrativa centraliseringen” är ett verk av den gamla regimen.

[4] Jag vill här uppmärksamma en i mitt tycke intressant artikel av översättaren Arthur Goldhammer. I ”Translating Tocqueville: Constraints of Classicism” (2006) reflekterar Goldhammer över några frågor som uppkommit i hans arbete med De la Démocratie en Amérique. Frasen ”L’intérêt bien entendu”, som på svenska blivit ”det välförstådda egenintresset” (Ervin Rosenberg, Atlantis, 1997), är otvivelaktigt ett av de viktigaste begreppen hos Tocqueville. Men översättningarna har varierat: ”self-interest rightly understood”, ”self-interest properly understood”, ”enlightened self-interest” och ”self-interest well understood”. Vilken av dessa formuleringar har den rätta nyansen? Nyckeln till svaret ligger i det som de har gemensamt: att ”intérêt” blir till engelskans ”interest”. För i den politiska filosofins engelska vokabulär har ”interest” en oundviklig utilitaristisk touché, och betraktas ofta som något fast och färdigt existerande. På Tocquevilles franska är ”l’intérêt” mer formbart. Centralt hos Tocqueville är att en persons ”intérêt” inte är en enkel funktion dennes samhällsposition eller identitet. Framförallt är de möjliga att utvidga och bli mer offentliga i sin karaktär: ”interests” kan inte endast bli ”understood” utan även ”acquired”. Denna skillnad får inte försvinna i översättningen av ”intérêt” till ”interest”, för då kan man enligt Goldhammer inte förstå Tocquevilles övergripande projekt:

Tocqueville […] sees interests as plastic and their shaping as an art, indeed the political art par excellence: the ’new political art,’ if you will, which must be conjoined to his ’new political science’ if the latter is to have any useful effect; his theory was intended to be a tool. (Goldhammer 2006: 149)

Utifrån detta resonemang ser Goldhammer en fördel med ”properly understood” snarare än ”well understood”. Det senare antar existensen av ett distinkt egenintresse som individen förstår i olika grader. ”Properly understood” ger enligt Goldhammer en bättre känsla av luddigheten hos ”intérêt” och ger även en antydan om att det är avhängigt ett val av olika världsbilder och tidsperspektiv.

Ett annat begrepp som Goldhammer diskuterar är människors instinkt. Det är ett välanvänt ord hos Tocqueville: det förekommer i 49 av de 83 kapitlen i Om demokratin i Amerika. Goldhammer skiljer ut olika användningar. Den mest grundläggande är i betydelsen av oreflekterad men föränderlig handlingsdisposition. I Tocquevilles begreppsvärld är det en släkting till ”moeurs” och ”habits of the heart”. Från Pascal har Tocqueville ärvt en skepticism angående förnuftets makt och räckvidd. Instinkt är det som träder in i situationer där människans förnuft inte räcker som guide. Detta gör dem oerhört viktiga, skriver Goldhammer, eftersom ”If instinct fails in a crises that unfolds more rapidly than reason can grasp, disaster follows”. Denna skepticism skiljer Tocqueville från tänkare som föreställer sig förnuftets överhöghet, och det ger en annan syn på samhällsbyggandets mål: människan måste ”constitute his society in such a way as to cultivate those instincts most likely to save him when reason fails” (Goldhammer 2006: 159). Detta förklarar varför Tocquevilles tänkande kring politiska institutioner är så djupt förbundna med psykologiska och sociologiska resonemang. För Tocqueville är det givet, skriver Goldhammer, att ”the way in which interests arise out of instincts, and hence the link between the core of the self and its rational expressions, is central to the art of politics.”

[5] Citerad i Isaiah Berlin (1950), ’The Thought of de Tocqueville’, History, Vol. 50, nr 169, s. 202.

Referenser:

  • Berlin, Isaiah (1950), ’The Thought of de Tocqueville’, History, Vol. 50, nr 169.
  • Elster, Jon (1993), Political Psychology (Cambridge: Cambridge University Press).
  • Elster, Jon (2006), ’Tocqueville on 1789: Preconditions, Precipitants, and Triggers’, i Cheryl B. Welch (red.) The Cambridge Companion to Tocqueville (Cambridge: Cambridge University Press).
  • Elster, Jon (2009), Alexis de Tocqueville – The First Social Scientist (Cambridge: Cambridge University Press).
  • Goldhammer, Arthur (2006), ’Translating Tocqueville: Constraints of Classicism’, i Cheryl B. Welch (red.)  The Cambridge Companion to Tocqueville (Cambridge: Cambridge University Press).
  • Hay, Colin (2006) ’Constructivist Institutionalism’, i The Oxford Handbook of Political Institutions.
  • Pierson, Paul (2004), Politics in Time (Princeton: Princeton University Press).
  • Sanders, Elizabeth (2006), ’Historical Institutionalism’, i The Oxford Handbook of Political Institutions.
  • Tocqueville, Alexis de (2007), Den gamla regimen och revolutionen (Stockholm: Atlantis).
  • Tolstoj, Leo (1959), Den andra epilogen till Krig och fred (Stockholm: Bonniers).

Det sätt på vilket Peisistratos återtog makten

Ur Herodotos Historia:

Men de, som förjagat Peisistratos, blevo nu på nytt ovänner med varandra. Och då Megakles härvidlag drog det kortaste strået, skickade han bud till Peisistratos och hörde, om han skulle vilja äkta hans dotter mot att själv få herraväldet. Peisistratos antog förslaget och gick in på villkoret. För att få honom tillbaka utfunderade de nu en, så vitt jag förstår, fruktansvärt enfaldig tillställning. Sedan gammalt har ju annars hellenernas folk utmärkt sig framför barbarernas genom att vara mera insiktsfullt och mindre enfaldigt, och bland hellenerna nämndes atenarna som de yppersta i riket — och nu utfunderade dock de två nämnda personerna en list av följande beskaffenhet. I den paianiska kommunen fanns en kvinna vid namn Fye, fyra alnar lång på tre fingrar när, och i övrigt välskapad. Denna kvinna iklädde de en fullständig rustning, förde henne upp på en vagn och instruerade henne, huru hon borde skicka sig för att ta sig bäst ut, och körde så in i staden. De skickade budbärare i förväg, som vid framkomsten till staden enligt given order utropade följande: «Atenare, mottagen vänligt Peisistratos, som Atene själv hedrar mest i hela världen, då hon nu för hem honom till sin egen borg.» De gingo omkring överallt och sade detta, och genast gick ryktet ut bland allt folket, att Atena förde hem Peisistratos. Och medborgarna trodde, att kvinnan var gudinnan, och tillbådo henne och mottogo Peisistratos.

Herodotos från Halikarnassos, Historia, i översättning av Claes Lindskog, P. A. Norstedt & Söners Förlag, Stockholm, 1920, s. 27–28.