Ibn Khalduns definition av staten

Ett av de skäl som fick mig att börja läsa Ibn Khaldun var en passage i Ernest Gellners Plough, Sword and Book, där Gellner beskriver Khalduns definition av staten som “an institution which prevents injustice other than such as it commits itself” (1989, s. 239).

Här den relevanta passagen som jag hittat hos Khaldun:

Evil qualities in man are injustice and mutual aggression. He who casts his eye upon the property of his brother will lay his hand upon it to take it, unless there is a restraining influence to hold him back. The poet thus says:

Injustice is a human trait. If you find
A moral man, there is some reason why he is not unjust

Mutual aggression of people in towns and cities is averted by the authorities and the government, which hold back the masses under their control from attacks and aggression upon each other. They are thus prevented by the influence of force and governmental authority from mutual injustice, save such injustice as comes from the ruler himself (1967, s. 97).

Referenser:
Gellner, E. (1989) Plough, Sword and Book. The Structure of Human History. Chicago: University of Chicago Press.
Khaldun, I. (1967) The Muqaddimah. An Introduction to History. London: Routledge & Kegan Paul.

Att välja sin läsning

I lunchrummet i fredags uppdagades ett sammanträffande. Jag och doktorandkollegan Per hade båda nyligen börjat läsa samma bok på fritiden. Och inte vilken bok som helst, utan Ibn Khalduns The Muqaddimah (An Introduction to History). Boken är inte direkt given litteratur för doktorander i statsvetenskap, och att båda oberoende av varandra hade bestämt sig för läsa Khaldun tyckte jag var rätt udda och roligt.

<

p>Det här med att välja vilka texter man ska ägna sin begränsade tid åt är naturligtvis en fundamental fråga. Det är lätt att få svindel när man tänker på den ofattbara mängd litteratur som finns, och den hiskeliga takt som det produceras nya böcker och artiklar. Hur ska man orientera sig i allt detta, och hur ska man kunna producera något eget? Helt klart är att man lätt kan bli förlamad och oproduktiv av att försöka läsa in sig och hålla sig ajour, till och med när man tycker sig ha gjort en snäv avgränsning av ett intresseområde. Och att man lätt hamnar i fällan att det man själv försöker skriva inte blir mycket annat än ett referat av vad andra har sagt.

<

p>Nota bene, denna farhåga är inte ny. Redan på 1370-talet klagade just Ibn Khaldun över detta problem, och över de ideal som fordrar fullständig kännedom om litteraturen inom ett ämne…

It should be known that among the things that are harmful to the human quest for knowledge and to the attainment of a thorough scholarship are the great number of works available, the large variety in technical terminology (needed for purposes) of instruction, and the numerous methods (used in those works). The student is required to have a ready knowledge of all that. Only then is he considered an accomplished scholar.
Thus, the student must know all the works, or most of them, and observe the methods used in them. His whole lifetime would not suffice to know all the literature that exists in a single discipline, even if he were to devote himself entirely to it. Thus, he must of neccessity fall short of attaining scholarship…

Ibn Khaldun (1967), The Muqaddimah. An Introduction to History, (London: Routledge & Kegan Paul), s. 414–15.