”Se ansiktena på Stockholms gator!” (Ingemar Hedenius)

Se ansiktena på Stockholms gator! Deras uttryck avspeglar ett missförhållande i vår kultur. Vad vi har att beklaga oss över är inte standardhöjningen, inte religionens försvinnande, inte den estetiska smakens förflackning eller brottslighetens ökning utan något helt annat: det dubbelspel med vilket vi till ingen nytta plågar oss och tröttar ut oss. Vi låtsas ständigt vara något annat än vad vi är, och kan vi inte det, ville vi helst göra oss osynliga. Hur mycken ond och onödig skräck för våra medmänniskor ligger det inte i denna trafik.

Ingemar Hedenius, ‘Nyfikenhet’, Liv och nytta, (Stockholm: Bonniers, 1961), s. 85.

Allvarliga personer (Ingemar Hedenius)

I lördags recenserades Hedenius klassiker Tro och vetande i DN, och kanske var det därför som jag under en antikvariatsrunda blev inspirerad till att lägga beslag på Hedenius Liv och nytta (1961).

”Allvarliga personer”, en av texterna i boken, är smått fantastisk. Jag tar mig friheten att citera frikostigt:

Att vara allvarlig är väl vanligen detsamma som att inte skämta. Men man kan också tänka på andra betydelser hos detta ord. Och om man vill så, kan man ge det en ny betydelse och låta peka på ett ideal.

För att vara allvarlig bör man intressera sig för väsentliga frågor. Sålunda är den allvarlige vital. Han har krafter över för annat än vardagslivets rutin, och han ser detaljerna i sitt liv i ljuset av vissa allmänna principer, som säger honom vad som är gott och ont eller bara likgiltigt. Under sitt liv har han många gånger ändrat sina principer och nyanserat dem, och genom denna ständiga bearbetning har han gjort dem till sin egendom. Att den allvarliga människan är väsentlig och inte drunknar i småsaker eller uppslukas av alla sina små eller stora arbetsuppgifter beror just på att han intresserar sig för värdet hos sin egen verksamhet och hos det som rör sig i hans omgivning. Den allvarlige frågar efter ”meningen” med allt.

Han kan inse, att han själv är en produkt av arv och miljö och att inte minst hans omgivning har lärt honom nästan allt. Men detta bekymrar honom föga, och det skulle aldrig falla honom in att tänka: själv är jag ingenting. Vem han är visar han i sina ord och sina handlingar. Någon originalitet har han aldrig eftersträvat. Han är sig själv och det är nog.

Att den allvarlige inte alltid förefaller sympatisk, är en given sak. Han är beredd att ändra sina principer och naturligtvis även sina föreställningar om fakta. Men han har en princip som han inte ändrar, och det är att endast klara och tydliga skäl, som han själv förmår begripa, skall avgöra hans övertygelser. På grund härav framlever den allvarliga människan sitt liv oberörd av större delen av den propaganda som förekommer. Sålunda kan den allvarliga människan inte frikännas från en viss likgiltighet för andras meningar. Man kan inte begära, att detta drag skall väcka omgivningens gillande.

[. . .]

Inte heller kan man vara allvarlig utan att ha ett visst självförtroende. Naturligtvis är den allvarlige ofta osäker, helt enkelt därför att han inte kan avgöra vilken ståndpunkt som är den rätta. Men någon gång måste han också veta, att han har rätt, och eftersom han inte är någon hycklare, kan han inte dölja detta. Nästan varje övertygelse, som inte gäller banaliteter, är ju polemisk. Tar man sin övertygelse på allvar, så anser man att de som ogillar ens övertygelse har fel. Ju viktigare den fråga är som saken gäller, och ju ensammare den allvarlige är om sin övertygelse, desto arrogantare kan han därför te sig. Och ju intelligentare den allvarlige är, desto oftare måste han komma i denna situation. Mycket intelligenta och allvarliga personer kan därför, alldeles mot sin vilja, göra intryck av att vara oförskämda.

Den allvarlige gycklar aldrig med det som är verkligt betydelsefullt, och han fordrar uppriktighet av både sig själv och andra människor. Så till exempel skall man inte bara ha privata eller egennyttiga skäl för sina förslag till åtgärder, anser han. Endast allmännyttiga skäl är respektabla, och endast respektabla skäl skall man ta hänsyn till. Den allestädes närvarande tendensen att försöka rationalisera eller klä ut sin egennytta, så att den ser ut som allmännytta, är alla allvarliga människor motståndare till. Sålunda är den allvarlige moralist, och han blir då, måhända inte alltid utan skäl, föremål för vissa misstankar.

[. . .]

Det ligger också något egendomligt i den allvarliges förhållande till tiden. Att han relativt lätt fogar sig i att stundom höra till minoriteten eller rent av vara ensam om sin åsikt sammanhänger med att han inser, att man ofta måste arbeta på lång sikt. Han har inte alltid bråttom, och för honom är ett resultat, som uppnås längre fram, lika mycket ett resultat som ett, som förverkligas genast. I den meningen är framtiden för honom lika aktuell som den tillfälliga situationen. Men också det förflutna. Den allvarlige glömmer nämligen inte så lätt. Han minns precis hur det var under Hitlertiden: opportunisternas, kompromissmakarnas och samarbetsmännens storhetstid. Inte minst den gången lärde han sig nämligen uppskatta sådana egenskaper som mod, fasthet och just allvar. Han kommer inte bara ihåg, utan vid lämpliga tillfällen erinrar han också om det förflutna för att hämta och meddela lärdom därur. [. . .]

Att vara allvarlig är en börda för den som har denna egenskap. Den kanske största olägenheten är att den allvarlige känner sig ansvarig för sina handlingar. [. . .] Vad som intresserar honom är [handlingarnas] verkningar, och det både i nuet och på lång sikt. Han är inte egoist och anser inte, att hans eget liv och hans egen lycka skulle vara viktigare än andras. Men han odlar sin ansvarighet genom att försöka klargöra för sig vilka mål han vill gilla och att (med hänsyn till dessa mål) försöka beräkna verkningarna av de olika handlingsalternativ han kan ha att välja mellan. Detta sammanhänger med hans princip, att man bör då åtminstone kunna ta sig sig själv på allvar.

Sällan tänker han som en jurist. Hans första tanke gäller inte vad det finns för prejudikat. [. . .] Om lydnaden mot en lag eller konventionell moralregel skulle skada de värden den allvarlige har valt att omfatta, så försöker han kringgå eller överträda denna lag. [. . .] Att den allvarlige känner sig ansvarig för sina handlingar innebär bland annat, att han inte kan skjuta över ansvaret på juridiken eller den vanliga samhällsmoralen. Han vet nämligen, att dessa institutioner ibland bara uttrycker omgivningens fördomar. Ehuru moralist till hela sin läggning är alltså den allvarlige i vissa avseenden en fullkomligt omoralisk person.

Finns det några allvarliga människor? Det vet jag inte. Men idealet finns, och jag kan inte glömma det.

Ingemar Hedenius, ‘Allvarliga personer’, Liv och nytta, (Stockholm: Bonniers, 1961), s. 75–80.