Björn Östbring Krönika & debatt

Om kulturell olikhet som orsak till ekonomisk ojämlikhet och sociala problem

Jag tror få skulle förneka att Sverige har påtagliga problem kopplat till dålig integration: invandrartäta områden och städer behöver ofta miljardunderstöd för att gå runt, och de präglas av större brottslighet, otrygghet, fattigdom, trångboddhet, dåliga skolresultat, osv. Men vad är orsaken och hur är fenomenen kopplade till invandringen?

Debatterna om sociala problem i dessa områden hör till de märkligare i svensk debatt, eftersom diskussionen alltid trampar vatten och återupprepar samma gamla svar. Det finns en vilja från höger att förklara sociala problem utifrån skillnader i normer och värderingar, som burits med av invandrare eller uppkommit på grund av segregationen och otillräcklig assimilering. Och från vänster utgår man ofta från att det är ekonomiska ojämlikheter som ger upphov till de sociala problemen, och att det bara är en fråga om politisk vilja att åtgärda dessa ekonomiska skillnader (som till sin natur inte är annorlunda en andra former av ekonomisk ojämlikhet).

Båda synsätten har viss giltighet, men vad som ofta slår mig i dessa debatter är att båda positionerna blundar för hur kultur och ekonomi samverkar i ett modernt samhälle.

Låt oss först begrunda hur kultur och politik är sammanbundna. Det är lätt att konstatera att ett lands politiska system och och politiska debatt är formulerade i ett specifikt språk och är genomsyrat av specifika normer och konventioner. För att en person framgångsrikt ska ägna sig åt politisk verksamhet krävs i normalfallet att hen i hög grad delar landets kultur (det vill säga dess språk, normer, sociala konventioner, osv).

Något liknande gäller faktiskt även i den ekonomiska sfären och samhället i stort. Inte i samma grad förstås, men i betydligt högre grad än vad många tycks utgå från.

I ett modern samhälle är oerhört mycket av det ekonomiska och sociala livet beroende av kommunikation med relativt obekanta personer: mellan kunder och affärspersonal, mellan medborgare och myndigheter, mellan samarbetspartners inom näringsliv och inom myndighetssfären, osv. Det moderna samhället vilar på denna typ av opersonliga kontakter och samarbeten, i kontrast till äldre samhällsformer som i högre grad vilade på mer intima och långvariga samarbetsrelationer och ett större mått av självhushållning. För att det konstanta flödet av interaktioner i det moderna samhället ska avlöpa så smidigt som möjligt måste alla vara eniga och känna till betydelsen av ord och symboler, och därtill är det i dessa samspel ofta avgörande eller åtminstone en fördel ifall en person uppfattar sociala koder och är medveten om andras implicita förväntningar, osv. En mycket stor del av arbetsmarknaden består av jobb där kommunikation, skriftliga instruktioner, dokumentering mm, spelar en helt avgörande roll.

En persons möjligheter till ekonomisk framgång påverkas därför av i vilken mån hen delar den kultur (språk, normer, sociala konventioner) genom vilken alla ekonomiska interaktioner sker. I toppen av arbetsmarknaden finns det förstås jobb som är starkt internationaliserade och där arbetsspråket är engelska. (Jämförelse: det är omöjligt nå toppen av politiken om man enbart kan engelska). Och i botten av arbetsmarknaden finns en del enkla jobb som inte kräver så mycket i termer av kommunikationsförmåga. Men i det stora flertalet av arbetstillfällen är en persons ”semantiska förmåga” i det relevanta språket en avgörande faktor för förmågan att utföra jobbet.

Den människa som är helt och fullt skolad och fostrad i den kultur som utgör mediumet för interaktionerna och transaktionerna i samhället har goda utsikter att kunna försörja sig. Den som däremot inte delar denna kultur har ett stort handikapp på arbetsmarknaden. Det gäller inte minst i Sverige, som i hög grad har en kunskaps- och tjänsteekonomi. Alla utrikesfödda som framgångsrikt (vidare)utbildat sig och blivit yrkesverksamma i Sverige är säkerligen medvetna om detta – och kan med all rätt vara stolta över sin prestation. Infödda svenskar borde däremot i högre grad lyda uppmaningen om att ”check your privilege”, som det heter i vissa kretsar, och bli medvetna om vilken oerhörd fördel de har genom att vara fostrade rakt in i det språk och de normer som präglar institutionerna och samhällslivet.

För att illustrera hur ”kultur” i denna mening har en socioekonomisk inverkan räcker det med att föreställa sig att du förflyttas till ett land där du inte alls kan språket och de sociala koderna. I mitt fall kan jag exempelvis föreställa mig vad som skulle hända om jag flyttade till Polen. Hur stor andel av jobben på arbetsmarknaden skulle det vara möjligt för mig att få? Jag skulle få mycket svårt att försörja mig. En sådan enkel jämförelse visar att hur lite mitt ”värde” på ett lands arbetsmarknad har med min formella utbildning och mina kunskaper att göra, och hur mycket det avgörs av huruvida jag delar den kultur, eller har lyckats anamma kulturella färdigheter, som gör möjligt för mig interagera och verka inom landet. (Med facktermer kan detta uttryckas som att en människas humankapital i hög grad är ”country-specific”, eller att humankapital präglas av ”imperfect transferability”.)

Självklart är detta inte hela förklaringen till invandrares svårigheter på den svenska arbetsmarknaden, som också orsakas av diskriminering och det faktum att invandrares utbildningsnivå generellt är lägre. Men jag upplever att kopplingen mellan kultur och ekonomi inte ens finns med i den politiska diskussionen, vilket är anmärkningsvärt.

En viktig implikation för den höger som fokuserar på ”värderingar” är att de springer efter fel boll, och de postulerar en förklaringsfaktor som riskerar att skapa mer fördomar om hur invandrare som grupp är och till ett orimligt skuldbeläggande. Den viktigaste faktorn i många sammanhang är faktiskt socioekonomisk ojämlikhet och bristande livschanser. Vänstern å sin sida måste inse att detta inte innebär att problemet lätt går att lösa om man bara ökar ansträngningarna att omfördela och att frågan om invandringens omfattning därför är en bisak. Vänstern måste inse att invandring av personer som inte kan språket och delar kulturen innebär fler människor vars förutsättningar att försörja sig och verka i samhället generellt är sämre än den infödda befolkningens, och därför utgör en oberoende orsak till social och ekonomisk ojämlikhet.

Om man värdesätter jämlikhet finns det alltså skäl vara vaksam på omfattningen på invandringen, och särskilt den gräns då segregation börjar uppstå och många invandare inte längre plockar upp språket och med tiden blir välbekanta med kulturen som präglar samhället i stort. Det var tyvärr länge sedan den gränsen nåddes, och numera det inte ens självklart att barn till invandrare som föds i Sverige och genomgår svensk förskola och skola utvecklar svenska språket fullt ut. Vi har blivit ett i hög grad etniskt skiktad klassamhälle.

Men någonstans måste man börja för att komma till rätta med problemen, och att ställa rätt diagnos torde vara det första steget.

Björn Östbring Opinion & kritik

Om språklig representation i Melodifestivalen

Historien om ”Hela Sveriges sång” är intressant på många sätt. Kanske SVT behöver börja samarbeta med politiska filosofer som kan diskutera mer principiellt kring sådana här saker, precis som sjukvården använder filosofer för att diskutera etiska aspekter av medicinska ingrepp.

För tyvärr räcker det inte att ha ett goda intentioner. Så här sa programledarna för festivalen:

För oss är det viktigt att alla ska känna sig välkomna. Att det här programmet är och förblir hela Sveriges fest.

Men om icke-förekomsten av hebreiska och arabiska i detta sammanhang betraktas som exkluderande, så måste man fundera över de grupper vars språk fortfarande inte representeras. Alla språk ända ner till minsta existerande språkgrupp. Någonstans måste uppenbarligen en gräns dras. Och vad säger man till dessa språkgrupper? Implikationen av resonemanget ovan är ju att människor vars språk inte representeras känner sig mindre välkomna än andra. (Eller är det så illa att man faktiskt tror att alla som har något helt annat förstaspråk ska känna sig alldeles varma och inkluderade av någon slags nebulös mångfaldsidé?) Så vad säger man? Om man säger att ”ni är såklart lika välkomna som alla andra!” så har man just negerat hela utgångspunkten, och frågan blir varför inte samma sak kan sägas till de grupper som har valts ut att representeras.

Det är dessutom svårt att försvara sig pragmatiskt genom att bara krasst konstatera att det blir omöjligt att inkludera alla språkgrupper – ”sorry, vi var tvungna att dra en gräns”. För om man har introducerat tanken om representation genom språk så har till viss del också förändrat statusen på huvudspråket svenska, från att vara det gemensamma språket – som människor kan behärska bättre eller sämre – till att i någon mening representera de som har det som förstaspråk. Jag tror inte att man kan introducera andra språk utifrån ett representationstänkande, utan att man på samma gång ger huvudspråket en starkare symbolisk koppling till majoritetskulturen än vad det hade ex ante.

Mitt tips till Melodifestivalen är att de snarare bör jobba med mångfald genom artister, publik och programledare – istället för språklig representation.

För övrigt: den här debatten tycks i mina ögon följa ett vanligt mönster. Först en godhjärtad men missriktad idé eller handling, följt av reaktionära excesser, med slutresultat att en fullt rimligt position – att insistera på svenska som det gemensamma språket i offentligheten – börjar uppfattas som lite suspekt, och välmenande men politiskt oinitierade människor tar det säkra före det osäkra, och tar ställning för vad som verkar anses mest ”upplyst”.1

För även om Melodifestivalen lyckades i sitt grepp i den meningen att alla språkgrupper kände sig representerade på meta-nivå genom att evenemanget uttryckte tanken på ett Sverige präglat av mångfald i det stora hela, så kvarstår den symboliska effekten av att svenska språket på olika plan förknippas tätare med majoritetskulturen, snarare än att utgöra den gemensamma plattformen för mångfaldssamhället.

Det är problematiskt utifrån de teorier om nationalism där kärnan antas vara språket. Om Benedict Anderson och Ernest Gellner har rätt så är nationalismen i huvudsak en idé och ett upplevt behov av att språkliga gränser bör överensstämma med politiska gränser. I framförallt Gellners analys utgör detta ett krav och behov som uppkommer av massamhällets och modernitetens natur. Detta är på sitt sätt en optimistisk syn, eftersom nationalismens ”behov” kan tillfredsställas utan dess etniska förtecken. Om teorin i stora drag stämmer, som jag tror att den gör, så innebär det att mångfald är möjlig på många plan – etniskt och religiöst exempelvis – men inte på det språkliga planet. Det är omöjligt inte på grund av bakåtsträvande etnisk nationalism – vilket är en vild motreaktion – utan på grund av hur moderna samhällen är konstituerade.

I min mening skulle alla dagens debatter om invandring, nationalistisk reaktion, arbetsmarknadsintegration, etc, etc, förbättras om vi tydligare tog som utgångspunkt att Sverige i vissa avseenden faktiskt är ”världens modernaste land”. Jag låter Ernest Gellner avsluta detta inlägg, i en oöverträffad sammanfattning av sin egna teori:

Sir Henry Maine’s famous formula – from status to contract – has been taken by many to offer the most succinct summary of the nature of the transition to modern society. But it seems to me that he might just as well have said from status to culture. Agrarian society is indeed largely a stable system of ascribed statuses: but culture, with its richly differentiated and almost endless nuances, is used to underwrite, render visible and reinforce those statuses. Its subtle differences mark off social positions. It helps make them legitimate by causing them to be deeply internalized, and it eliminates friction by making them highly conspicuous. But shared culture does not create wide-ranging bonds, and does not underwrite political boundaries.

Modern man enjoys, or suffers from, no such rigid and reinforced ascribed status. He makes his own position, not by a single contract, but by a vast multiplicity of minor contracts with his fellows. In order to negotiate and articulate these contracts, he must speak in the same idiom as his numerous partners. A large, anonymous and mobile mass of individuals, negotiating countless contracts with each other, is obliged to share a culture. They must learn to follow the same rules in articulating their terms. Cultural nuance no longer symbolizes status, for the status is no longer given: but a shared, standardized culture indicates the eligibility and ability of participants to take part in this open market of negotiable, specific statuses, to be effective members of the same collectivity.

So a shared high culture (i.e. one whose members have been trained by an educational system to formulate and understand context-free messages in a shared idiom) becomes enormously important. It is no longer the privilege of a limited clerical or legal stratum; instead, it is a precondition of any social participation at all, of moral citizenship.

It is this new importance of a shared culture which makes men into nationalists: the congruence between their own culture and that of the political, economic and educational bureaucracies which surround them, becomes the most important single fact of their lives. They must be concerned with that congruence, with its achievement or its protection: and this turns them into nationalists. Their first political concern must be that they are members of a political unit which identifies with their idiom, ensures its perpetuation, employment, defence. That is what nationalism is.2

Noter

  1. Hardin, Russell (2005), ”Migration and Community”, Journal of Social Philosophy, vol. 36, nr 2, s. 282:”The wave of opposition to official use of other languages, or the “English only” movement, is sometimes attributed to hostility to immigrants. Many people, however, genuinely seem to believe that immigrants and especially their children will remain second class citizens with unnecessarily restricted opportunities if they do not master English. And many others object merely to the costs of making extra efforts for non-English speakers, who, it is apparently thought, should bear their own costs.At some point it is merely a pragmatic matter whether a linguistic group should get special recognition and have access to education and government services in their language. For example, most of the 231 linguistic groups in the United States could not plausibly be given such recognition and treatment. Hence, it is not only a normative matter that most of them do not. This fact raises the obvious question: At what point do we draw the line between pragmatic and supposedly normative issues and give some group such treatment? How many of the 231 non-English groups can practically get such treatment? Somewhere in the range from none to several, but not, say, a dozen or two dozen. Given that no non-English group is even ten percent of the population of the United States, many might readily suppose that the number zero stands out as the prominent, most natural choice. Or we might conclude that anywhere there is a large enough community to support entire schools, then we should create schools that teach in their language.” ↩
  2. Gellner, Ernest (1994), Encounters with Nationalism, Oxford: Blackwell Publishers, s. vii-viii. ↩︎
Björn Östbring Opinion & kritik

Låt oss vara oense

Häromdagen kom jag att tänka på Andrew Browns beskrivning av sina upplevelser av Sverige under 70-talet (Brown 2008: 250):

The great distinguishing characteristic of the society as I knew it was its narrowness. It was narrowly liberal, or narrowly socialist within its different net cages, but that there should be two acceptable views on matters of real importance, such as the treatment of women, or racism, was not a Swedish characteristic, and I can’t really believe that anything has happened to change that. A narrow society is not necessarily inflexible: everyone can always change their minds, provided they all do so at once, and together. But it is very different from a genuinely plural one .

Att jag kom att tänka på detta just nu är naturligtvis ingen tillfällighet. Som många har noterat pågår en tydlig förändring av debatten kring invandring och integration, ledd av ledarskribenter på GP, Dagens Industri, Expressen och Svenska Dagbladet. Gamla gränser har passerats. Och det har gått ovanligt snabbt.

Kritiker av denna tendens menar att nu närmar sig högern de bruna falangerna; nu ska SD normaliseras för att det ska bli möjligt för borgerligheten att använda dem som regeringsunderlag. Varningarna och förmaningarna kommer tätt.

Normalisering av vad?

Tveklöst finns det vissa, exempelvis PM Nilsson, som vill ”normalisera” SD. Men för de många andra är den rimligaste hypotesen att de vill att de borgerliga partierna själva ska våga ta en annan position i invandringsfrågan, och snarast sno tillbaka väljare och försvaga SD:s position. Vad de vill ”normalisera” är inte SD, utan invandringsfrågan i sig.1

Detta är en ambition jag instämmer i. Jag har själv tyvärr inte skrivit mycket om invandring och integration, men i ett inlägg från 2009, när SD hade runt 3 procent, så var min inställning just att om inte de politiska partierna och den offentliga debatten skulle rymma plats – dvs utan brännmärkning – för människor med mer kritiska åsikter om invandring och integration, så skulle det innebära att man närmast knuffade folk i armarna på SD. Jag spådde då att SD skulle få 10 procent inom ett par år, en siffra som vid den tiden tycktes chockerande.

Vad som var problematiskt redan då, och förvärrades med SD:s intåg i riksdagen, är att hela invandringsfrågan varit låst, och knuten just till debatten om SD. För min del är det uppenbart olika saker att vilja minska invandring och att rösta på ett parti med bruna rötter, nationalistisk identitetspolitik, och sviktande inställning till rättsstaten. Men under många år accepterades inte detta som en giltig distinktion, och varje försök att lyfta invandringsdebatten har direkt smetats ner med SD-anklagelser.

Effekten av detta tycks mig uppenbar. Att alla de sju riksdagspartierna i princip stått bakom en jämförelsevis mycket liberal invandrings- och asylpolitik – och dragit med den moraliska pekpinnen i sanden efter sig – har lämnat spelplanen vidöppen för det lilla nazistpartiet att vinna röster. Kombinationen av liberalare politik, ökande invandring i faktiska siffror, och uppenbara problem med integrationen, samtidigt som förekomsten och utrymmet för invandringskritik inom de etablerade partierna har minskat – detta är de strukturella förutsättningarna för SD:s frammarsch.2 Jag kan inte annat än tro att om invandringsfrågan istället hade ”normaliserats” för 6-7 år sedan, hade SD förblivit ganska obetydliga.3

Men hade då något varit vunnet överhuvudtaget, undrar kanske någon. För det skulle väl inneburit att SD:s faktiska åsikter vunnit matchen, om än att partiet inte fått direkt inflytande? Jag har nu utgått från att det finns en reell och legitim fråga att diskutera vad gäller invandring och integration och dess effekter på välfärdsstat och trygghet. Detta kan man naturligtvis ifrågasätta. Är inte själva problemformuleringen rasistisk och främlingsfientlig? Detta är inte en ovanlig hållning, och den kommer ofta till uttryck i att kritiker anklagas för att ”bekräfta SD:s problemformulering”, ”ge SD vatten på sin kvarn”, ”spela på SD:s planhalva” etc,

Denna tankegång illustrerar dock bara det grundläggande problemet. Nyanslösheten. För det är en extrem position. Om man hävdar att SD är ett fascistiskt parti, och samtidigt utmålar kritik av nuvarande nivåer av invandring, oro för välfärdsstaten, och framhävande av integrationsproblem som ett sätt att ”normalisera SD”, ”acceptera SD:s världsbild”, ”spela på SD:s planhalva”, etc, då hamnar man rimligen i positionen att all åsiktsskillnad gentemot de sju etablerade partierna i denna fråga kvalar in som bruna åsikter. Som om det på skalan mellan fascism och den svenska jämförelsevis generösa invandringspolitiken inte kan finnas ett spektrum av rimliga positioner och argument.

Den legitima frågan

Vi kan kasta in en liten frågesport. Vem har sagt följande?

[I]ndeed, it is not by chance that social democracy and welfare states have worked best in small, homogeneous countries, where issues of mistrust and mutual suspicion do not arise so acutely. A willingness to pay for other people’s services and benefits rests upon the understanding that they in turn will do likewise for you and your children: because they are like you and see the world as you do.

Conversely, where immigration and visible minorities have altered the demography of a country, we typically find increased suspicion of others and a loss of enthusiasm for the institutions of the welfare state.

En ovanligt engelskkunnig sverigedemokrat? Nix, det är den kosmopolitiskt lagde socialdemokraten och historikern Tony Judt, i essän ”What Is Living and What Is Dead in Social Democracy?” (2009).

Det svenska debattklimatets ”extrema” karaktär har varit extra tydlig just om ens läsning och horisont sträckt sig till akademisk politisk teori och intellektuell debatt utanför våra gränser. Farhågor, argument och positioner som tycks vara beyond the pale i Sverige är en del av en seriös diskussion, inte minst bland vänsterakademiker. Vad Judt beskriver har oroat många ’old style social democrats’ som Michael Walzer, Brian Barry, Richard Rorty och David Miller – personer som råkar höra till de främsta politiska teoretikerna i den anglosaxiska världen.

Helt klart är att en av de största frågorna inom normativ politisk teori gäller diskussionen om den politiska och sociala gemenskapens gränser: diskussionen om kosmopolitiska respektive ’kommunitära’ ideal och rättigheter. Och utöver de normativa frågorna finner vi ett empiriskt forskningsfält om migration och välfärdsstaten. Vilka ekonomiska effekter har olika typer av invandring? Påverkas medborgarnas ’betalningsvilja’ av befolkningens sammansättning? Kommer vi se en utveckling mot välfärdsstater som är mindre omfördelande och bygger mer på en försäkringsmodell?

Utifrån dessa akademiska diskussioner ter sig två olika saker märkliga med den svenska debatten. Dels, som redan berörts, att frågorna utdefinierats som främlingsfientliga frågeställningar. Men dels också att det i den nuvarande debatten om förändrat debattklimat framställs som fullständigt naturligt och självklart att frågan om invandring bara splittrar högern.

Man hör knappt ett ord om vänstern. Som om inte liknande ideologiska motsättning och avvägning måste göras av vänsterorienterade personer och partier. Under snudd på hela dess historia har socialismen haft att tampas med frågan om internationalism kontra nationell solidaritet och nationella samhällsbyggen. Men plötsligt är hela frågan som bortblåst. Ett fåtal socialdemokrater, bland annat Widar Andersson, driver på för att Socialdemokratin ska återgå till sitt pragmatiska jag och börja prata om volymer och avvägningar. Men så möts han också ständigt av anklagelser om att vara sverigedemokrat.

När ska den den stora splittringen inom vänstern börja? Det är helt ofrånkomligt att den kommer komma.4

Den alltför principiella debatten

Jag har nu tjatat om att många i den offentliga debatten och de etablerade partierna har varit alltför snabba med att använda invektiv när någon kritiserat invandringens omfång, insisterat på att belysa integrationsproblem, och oroat sig över effekterna på samhället och välfärdssystemen.

Men å andra sidan finns det ju inget parti idag som verkligen förordar fri invandring. De flesta verkar se en fara med fri invandring, och anse att värdet av öppenhet måste väga mot andra värden, åtminstone på kort sikt.

Detta leder oss till det kanske allra mest märkliga med den svenska debatten. Kritiken av SD och debattörer som vill minska invandringen är, som filosofiprofessorn Folke Tersman konstaterat, alldeles för principiell. I och med att att ingen på allvar driver på för fri invandring, så behöver de etablerade partierna aldrig riktigt försvara sig från det hållet. Med ena fronten säkrad kan man alltså slänga sig med principer som öppenhet och tolerans i sin kritik på den andra fronten. Men vad hade hänt om de etablerade partierna på allvar hade fått kritik från ett parti och opinion som verkligen förordade öppna gränser? Vilka ord och värderingar skulle Löfven använda om han på allvar skulle behöva försvara den reglerade invandringen? Vilka skäl detta än är så står de öppna att använda även för de som ytterligare vill minska invandringen: dessa gör kanske bara en liten annan avvägning och bedömning av läget. Och då kan de rimligen inte bemötas med demonisering – såvida man då inte vill driva tesen att anständighetens gräns går precis, precis där Löfven och de andra har ställt sig.

Eller som Johan Hakelius skrev för några år sedan, när det var sånt liv kring en DN-annons om en invandringskritisk bok:

Det finns naturligtvis en riktning i de rätt träiga, ekonomiska fakta som presenteras. Riktningen är att Sverige borde ta emot färre invandrare och flyktingar. Men än sen, då? Vi har ju reglerad invandring. Få av de arga kritikerna förespråkar helt fri invandring.

Kan det då verkligen vara så stötande att argumentera för att reglera fram en något mindre invandring än den vi reglerat fram just i dag? Går den absoluta moraliska gränsen, av en lycklig slump, just här och nu?

Det finns folk som på fullt allvar hävdat att annonser av det här slaget inte borde få tryckas. Och om jag verkligen anstränger mig kan jag kanske begripa det också. Men bara för att jag är ursvensk. För bland svenskar är rädslan alltid störst för att debatten ska bli för fri och yvig. Aldrig för att den ska bli för snäv och enstämmig.

Så är vi tillbaka vid Andrew Browns klagan över den svenska oförmågan att vara oense. Men nu kanske tiden ändå är mogen. Med lite tur kommer invandringsfrågan framöver vara en fråga där det går att ha helt olika åsikter utan att anse att motparten är en förtappad själ. Kanske kan vi få en debatt som inte alltid handlar om SD – hur bedöma dem, hur bemöta, hur motverka, hur ta tillbaka väljare – utan faktiskt handlar om etiska överväganden och sakpolitiska förslag i de konkreta frågorna? Och en debatt som – likt frågor om jämlikhet, klass, genus och ekonomisk politik – rymmer skarpa motsättningar utan att omedelbart leda till diagnoser av deltagarnas ondska, blindhet, idioti, fobi, indoktrinering, etc etc. Låt oss istället bara vara oense.

Referenser

Brown, Andrew, 2008. Fishing in Utopia — Sweden and the Future that Disappeared. London: Granta Books.

Judt, Tony, 2009. ”What Is Living and What Is Dead in Social Democracy?”, New York Review of Books, vol 56, nr 20.

Kokkonen, Andrej, 2015. ”Vad kan förklara Sverigedemokraternas framgångar?”, Ekonomisk Debatt, vol. 43, nr 4, s. 29-39.

Loxbo, Karl, 2015. ”Sverigedemokraterna: Framgångsrikt enfrågefokus”, Statsvetenskaplig tidskrift, vol 117, nr 2, s. 167-187.

Sundell, Anders, 2013. ”Moderaterna, Sverigedemokraterna och invandringen”. Politologerna, 3/2 2013, artikel hämtad 2015-08-18.

Fotnoter

  1. Med det sagt är en en del av kritiken helt riktig. Det är exempelvis oroande att en seriös person som Tove Lifvendahl vill utkräva ”politiskt ansvar” för fullständigt orelaterat vansinnesdåd. ↩
  2. Se Loxbo 2015 för en artikel som ger utförligt stöd denna analys. Även Kokkonen 2015 sammanfattar att forskningsläget tyder på att detta är den troligaste förklaring: ”Därtill kan man ifrågasätta hur relevant studien och utvärderingar av anpassningsstrategin över huvud taget är för att förstå händelseutveckling- en i Sverige efter 2010. De etablerade partierna i Sverige reagerade nämligen på Sverigedemokraternas intåg i riksdagen med att sluta den migrations- politiska överenskommelsen mellan Alliansen och Miljöpartiet 2011 och ytterligare liberalisera invandrings- och flyktingpolitiken. Förändringarna har i efterhand accepterats av Socialdemokraterna. Till det kommer att flyk- tingsituationen i vår omvärld har lett till att den faktiska flyktingmottag- ningen har ökat drastiskt under mandatperioden 2010–14. Under 2014 tog Sverige emot tre gånger fler flyktingar än under 2010 och är i dag det större land i EU som utan tvekan tar emot flest flyktingar per capita. [….] I praktiken är Sverigede- mokraterna i dag ensamt om att förespråka en mer restriktiv flykting- och invandringspolitik. Går vi några år tillbaka i tiden intog både Moderaterna och Socialdemokraterna en mer restriktiv linje än övriga partier. Det är inte osannolikt att många av dessa partiers väljare kände sig svikna i och med liberaliseringen av invandringspolitiken och svarade med att rösta på Sverigedemokraterna 2014.” (s. 36). ↩
  3. Studier på kommunnivå, där det finns mer variation i de etablerade partiernas inställning till invandring och flyktingmottagning, visar framförallt på att Moderaternas inställning är avgörande. Ett invandringskritiskt moderatparti tenderar att ta röster från SD: ”Ett anekdotiskt exempel från den kommunala nivån är Vellinge, där Moderaterna väldigt tydligt tog ställning emot flyktingmottagning. Under mandatperioden 2006-2010 var Vellinge också den enda kommun i Skåne där SD inte hade något mandat i Kommunfullmäktige. I valet 2010 vann SD dock tre mandat i kommunfullmäktige” (Sundell 2013). ↩
  4. Jag har sett små trevare av bl a Daniel Swedin och Catrine Marcal: inte direkt om invandringens nivåer, men om att rehabilitera nationalismen. Dessa två texter från maj 2015 tror jag inte de vederbörande hade skrivit för bara 1,5 år sedan. Det är intressant att notera vilken politisk taktik som hyllas: ”1920-talet var, precis som 2010-talet, kaotiska tider. Den radikala högern ­spelade på idéer om folk och nation på ett sätt som kom att leda till andra världskrigets fasor. Folkhemmet var ett begrepp med ursprung på högerkanten som användes flitigt av den svenske ­nationalisten Rudolf Kjellén. Socialdemokratin anklagades sam­tidigt för att inte vara patriotisk: sossarna skulle förråda landet och släppa in ryssen, hette det. Per Albin Hansson förstod faran i denna bild. Om social­demokratin inte uppfattades stå för det nationella intresset skulle socialdemokratin inte få regera. Så kom det sig att socialdemokratin tog begreppet folkhem från den nationalistiska högern och fyllde det med nytt innehåll: en samlande välfärdspolitik för arbetar- och medelklass. Triangulering skulle man kunna kalla det. Det är värt att tänka på. Det är i kombinationen av ovilja till ambitiösa ekonomiska reformer och oförmåga att hantera människors ängslan runt ­nation och identitet som ­Stefan Löfven just nu bäddar för en ­katastrofal socialdemokratisk val­förlust. Det är ännu ­inte för sent att byta spår. Men klockan tickar.” Även Swedin pratar om folkhemsbegreppet, samt väver in Orwells vänsternationalism. Ska Swedin och Marcal driva detta kommer det bli en tuff strid i och med att anti-nationalismen är så hårt inpräntad. Som ett exempel kan nämnas Andrev Waldens reaktion på ledarsidornas ändrade retorik, som enligt Walden gör nationalismen rumsren. Och nationalismen likställs med den ”grundläggande kraften bakom två världskrig. Drivbänken för rasism, fascism och nazism”. Tillsammans med med kommunism och spanska sjukan är nationalismen ansvarig 200-300 miljoner döda under förra seklet. Vi i Sverige är dock lyckligt lottade, ty vi har sju riksdagspartier som ser till att hålla rent… Den ”nationalism för vänsterfolk” som Swedin och Marcal pratar om lär inte gå hem här, ty nationalism är ”absolut ingenting att bygga samhällen av”. ↩