Björn Östbring Citat, Opinion & kritik

Placebo

I en liten notis i DN Kultur idag så tar Lars Linder upp frågan om utskrivning av placebopreparat. Han gör den rimliga poängen att det på logiska (psykologiska) grunder finns skäl att tvivla på nyttan av denna företeelse, trots de vetenskapliga bevisen på placeboeffekter. Skälet är naturligtvis att placebo endast fungerar under förutsättning att patienten tror sig ha fått ett verksamt preparat. Det är inte svårt att föreställa sig vad effekten skulle bli ifall användandet av placebo var en erkänd och spridd företeelse. Självklart skulle mängder av patienter ställa sig skeptiska så fort de fick ett läkemedel utskrivet, och vara bara alltför snabba med att tänka: ”nehe du, dessa piller funkar inte. De har gett mig sockerpiller!”.

Kontentan är alltså att oavsett att studier visar på en verklig placeboeffekt, så kan man inte börja använda sockerpiller, för effekten uppstår endast när patienten känner sig säker på att hon undergår en verklig behandling. Placeboeffekten kan helt enkelt inte uttnyttjas av vården på ett institutionaliserat sätt.

Eller jo, det kan den nog – just genom att inte göra det. För jag menar, placeboeffekten är förmodligen verksam även vid användandet av skolmedicin, dvs effekten av en medicinering består förmodligen även i vanliga fall av medicinsk effekt + placeboeffekt (i varierande grad). Om så är fallet så skulle den totala effekten av medicineringen i vårt land minska ifall placeboutskrivning tilläts. För den skeptiska attityden som detta skulle åstadkomma skulle inte bara leda till att sockerpillerna skulle tappa sin effekt, utan det skulle också påverka den den placeboeffekt som tillkommer även vanlig medicin. Således: det enda sättet som man på stor skala kan dra nytta av placeboeffekter är att inte använda placebopreparat.

(Jag gissar renodlad placeboanvändning i praktiken är en icke-fråga, och uppkommer endast i samband med frågan om homeopati. Men den är teoretiskt spännande. Vad säger min apotekare till syster?)

En annan dimension är hur man upptäcker att något är placebo eller att ens förväntningar inte har någon grund. Betänk följande sinnrika ”botemedel”, som garderar sig själv från att bli genomskådat:

We can define a belief-trap by the fact that the anticipated costs of verifying it are so elevated that a rational agent would refrain from doing so. In Poland, until recently many people combated their alcoholism by having the substance disulfiram implanted under their skins. Taken orally, disulfiram’s only effect is to produce violent nausea if one drinks alcohol; in its subcutaneous form it was supposed to cause death if alcohol were consumed. In reality, the substance has no effect at all when it is implanted. But so long as people believed that it did, it was rational on their part not to try to find out whether this was in fact the case.

Elster, Jon (2009), Reason and Rationality (Princeton: Princeton University Press), s. 33-34.

Uppdatering: Jag hittade Fokus-artikeln som föranledde Lars Linders kommentar.

Björn Östbring Längre text

Tocqueville och historisk institutionalism

Jag tänker de kommande dagarna publicera några alster skrivna inom den kurs som jag har läst under hösten. Inga mästerverk direkt, och av intresse endast för de närmast sörjande, är jag rädd. Först ut en text om Tocqueville.

* * *

I den andra epilogen till Krig och fred så parodierar Tolstoj sin samtids historiker. Dessa historikers förklaringar — presenterade i tjocka böcker — kan man enligt Tolstoj koka ner till följande:

Ludvig XIV var en mycket högdragen och självgod herre; han hade de och de älskarinnorna och de och de ministrarna och han styrde Frankrike illa. Ludvigs efterträdare var svaga män och styrde också Frankrike illa. Och de hade de och de gunstlingarna och de och de älskarinnorna. Därtill var det vissa människor som skrev vissa böcker under denna tid. Och i slutet av 1700-talet var det ett par dussin personer i Paris som började tala om människornas frihet och jämlikhet. Det ledde till att folk började dräpa och dränka varandra i hela Frankrike. De dödade kungen och många andra. På den tiden fanns det ett geni i Frankrike – Napoleon. Han besegrade sina motståndare överallt, vilket betydde att han dödade många människor därför att han var ett stort geni. Och av någon anledning gav han sig i väg för att döda afrikaner också, och han dödade dem med så stor framgång och var så klok och beräknande att när han återvände till Frankrike, så befallde han alla att lyda honom. Och de gjorde de allihopa.[1]

Från detta lite udda citat vill jag raskt hoppa till vår kurslitteratur. Både Paul Pierson och Elizabeth Sanders nämner Alexis de Tocqueville som en föregångare inom historisk institutionalism. De syftar säkerligen inte minst på Tocquevilles studie över franska revolutionen: Den gamla regimen och revolutionen [1856]. Om man kontrasterar denna bok med Tolstojs historiker så inser man snabbt att Tocqueville kan karakteriseras som nästintill raka motsatsen. Hos Tocqueville har strukturella orsaker oftast störst tyngd, och de individuella aktörernas handlingsutrymme är begränsat. Därtill präglas Tocquevilles förklaringar av ett långt historiskt och sociologiskt perspektiv.

Jag tänker i detta reflektionspapper diskutera några centrala punkter hos Tocqueville utifrån de olika institutionella tankeskolor och förklaringsmodeller som har tagit upp under det senaste delmomentet på kursen. Min framställning kan knappast bli utförlig med tanke på utrymmet; min målsättning är blott att peka ut några intressanta beröringspunkter och perspektiv.

Piersons huvudpunkt är att ”much that is important about the social world is likely to be concealed if our inquiries are grounded, as they too often are, in efforts to examine only a moment in time” (Pierson 2004: 167). Pierson vill att studier av händelser och fenomen inte ska ha karaktären av en ”snapshot-view”, utan vara mer som ”a moving picture”. Tocqueville uttrycker detta tydligt: ”Franska revolutionen kommer att förbli i dunkel för alla som bara vill se den isolerad; det är i de tider som föregår den som vi måste söka det enda ljus som kan belysa den” (2007: 298). Hans bok är sannerligen som en rörlig film: han börjar med det franska samhället vid medeltidens slut, och han tänker sig stanna först ”då revolutionen förefaller mig i stort ha fullföljt sitt verk och nedkommit med det nya samhället”.[2] En riktig långfilm, således.

Men filmer kan göras på olika sätt. Även berättelsen från Tolstojs historiker skulle kunna filmatiseras, med start i Ludvig XIV hov. Resultatet skulle säkerligen bli rafflande. Kanske bör vi inte anstränga film-analogin så här mycket, men låt oss tänka oss vilka scener som Tocqueville fyller sin film med, i jämförelse med den actionspäckade film som Tolstojs historiker har skrivit manus till. Jag tror att om man med Piersons begreppsapparat som hjälp gör en noggrann läsning av Den gamla regimen så skulle man kunna hitta intressanta svar på detta. Jon Elster har gjort en läsning av Tocquevilles bok med hjälp av historikern Lawrence Stones tredelade förklaringsmodell: preconditions, precipitants, och triggers (Elster 2006). På samma sätt tror jag det går att belysa Tocqueville med begrepp från Pierson och historisk institutionalism. Om vi skall genrebestämma Tocquevilles ”film” med hjälp av Piersons fyrfältare (2004: 81) så kan vi säga att det är en typisk earthquake-film (ruta III). Tidshorizonten vad gäller orsakerna är lång, vad gäller utfall är den kort. Tocquevilles syfte är att förklara varför revolutionen ”bröt fram liksom spontant ur det samhälle som den skulle förinta, och slutligen, hur den gamla monarkin kunde falla så plötsligt och så fullständigt” Tocqueville 2007: 40). Orsakerna är utsträckta i tiden, utfallet plötsligt och radikalt.[3]

Hur ska sådana förändringar förstås? En viktig punkt hos Pierson är att institutioner normalt blir ”more resilient, and any revisions more incremental in nature, the longer the institution has been in place” (2004: 147). Vad som ger institutionerna dess varaktighet är de självförstärkande effekter som deras existens ofta ger upphov till — många har mycket att förlora på förändring. Dessa reproduktionsmekanismer är centrala, enligt Pierson. Institutionell förändring måste således förklaras i termer av dessa mekanismer: hur och varför de upphör att ha effekt. Här talar Pierson likt Elster om ”triggers” och ”preconditions”. Enligt Pierson har många studier ett för kort perspektiv tidsmässigt, där endast ”triggers” utgör förklaringen, medan ”a long, slow erosion of the preconditions for institutional reproduction may be a crucial factor” (2004: 141). Vad som ser ut som en relativt snabb reformprocess egentligen bara är slutfasen på en lång process.

The moment of institutional innovation will often follow a long build-up of pressure. Agents of change may play the starring role in the dramatic conclusion, but their appaerance in the final chapter is often heavily dependent on preceeding developments occuring over an extended period. (Pierson 2004: 164)

Tocqueville ämnade behandla även den dramatiska ”slutscenen”, men överlag är detta stadium, med sina aktörer och ”triggers”, relativt ointressant för Tocqueville. Enligt Elster kan man fråga sig om Tocquevilles redogörelse av de djupare orsakerna egentligen inte medför att revolution var tvungen att inträffa, oavsett aktörers beteende (Elster 2006: 61). (I denna bemärkelse är Tocqueville verkligen motsatsen till den extremt aktör-centrerade historikern som Tolstoj parodierar.) Hans huvudintresse är den föregående fasen, den som gör att de existerande institutionerna slutligen står på lösan sand, dvs ”the slow erosion of the preconditions for institutional reproduction”. Med Piersons synsätt så förklaras institutioners beständighet som sagt genom en självförstärkande process, där ju längre en institution har funnits desto mer är aktörer och organisationer uppbyggda kring, och beroende och vana vid institutionen, så att ”kostnaderna” att byta spår, att helt omorganisera, blir högre och högre. Givet att, som i det här fallet, förändring har skett, så måste denna följaktligen förklaras av processer som ”gradually diminish the benefits associated with a particular institutional arrangement, or might have the effect of reducing the costs of mobilizing for institutional change.” (Pierson 2004: 164-5).

Läser man Den gamla regimen och revolutionen så tror jag att man mycket väl skulle kunna beskriva Tocquevilles förklaringar i sådana termer. Jon Elster är återigen relevant här: i hans nya bok om Tocqueville så visar han att Tocquevilles förklaringar av individers handlande sker i en modellen Desires – Opportunities – Capacities (Elster 2009: 79–93). Skiftningar i upplevda för- och nackdelar med ett visst arrangemang är naturligtvis centralt, men också aktörernas möjlighet och egna kapacitet att åstadkomma vad de önskar. Elster har i en tidigare bok framhävt Tocqueville som politisk psykolog (Elster 1993: kap. 3 & 4), och vad som är särskilt spännande är just interaktionen mellan begär, möjligheter och kapacitet. Exempelvis Tocquevilles klassiska revolutionsteori om hur revolution ofta utbryter när tillståndet faktiskt har förbättrats. En komponent i denna teori är att förbättringen uppdagar att det onda inte är ofrånkomligt. Aktörernas idé om möjlighet triggar då begären. Ty begären har formats utifrån en idé om möjligheter: så kallad ”adaptive preference formation”. En av de främsta orsakerna i Tocquevilles förklaring till franska revolutionen kan enligt Elster benämnas just ”release from adaptive preferences” (Elster 2009: 91).

Denna psykologiska läggning hos Tocqueville gör honom intressant att använda i analys av det Pierson talar om: ”diminishing benefits” och ”reduction of costs”. Jag vill här påpeka likheterna mellan Tocqueville och det angreppssätt som Colin Hay benämner konstruktivistisk institutionalism. Kärnan i konstruktivismen är förhållandet mellan ”ideas and interest”.

[C]onventionally, it is actors’ material interests rather than their perceptions of those interests that are assumed the key determinants of their behavior. Though convenient and parsimonious, this is unrealistic—and this is the constructivist’s point. (Hay 2006: 69)

I denna mening är Tocqueville konstruktivist. Han skulle, tror jag, genast förstå innebörden av distinktion mellan strikt egenintresse och aktörernas egna uppfattningar av sina intressen.[4] Det var dessa intressen, och de teorier som formade dem, som var skälet för hans djupa studier i den gamla regimens arkiv. Piersons uppmaning att förklara förändring i termer av ”diminishing benefits” och ”reduction of costs of mobilizing” är lovande — på villkor att dessa benefits och costs i sin tur analyseras på ett konstruktivistiskt sätt: ”Our material circumstances do not directly determine our behavior, though our perceptions of such circumstances (and, indeed, of our stake in various conceivable outcomes), may. […] [It] is ideas that make interests ’actionable’” (Hay 2006: 68). Eller som Tocqueville uttryckte det: ”It is ideas that stir up the world, not blind needs”.[5]

[1] Leo Tolstoj, Den andra epilogen till Krig och fred, Bonniers, Stockholm, 1959, s. 19-20.

[2] Detta mål skulle uppnås i en andra volym, som Tocqueville dock inte hann färdigställa innan sin död.

[3] Även om min text främst inriktar sig på Tocquevilles förklaringar av revolutionen, så måste jag påtala att detta inte hela berättelsen: Tocqueville har även det samtida Frankrike för ögonen. Den centrala tesen gäller då kontinuitet: ”Många lagar och politiska vanor från den gamla regimen som i ett enda slag försvann år 1789 kom tillbaka några år senare, likt vissa floder som går under jorden för att dyka upp igen något längre bort, samma vatten i en ny bädd” (2007: 40). Således rymmer boken rad påståenden och förklaringar av institutioners förändringar och fortbestånd. De omstörtande politiskaförändringarna döljer en kontinuitet vad gäller förvaltningen och medborgarnas förhållande till statsmakten. ”Man har bytt furstens person eller centralmaktens former, men de offentliga angelägenheternas dagliga gång har varken avbrutits eller störts. […] [Även] om förvaltningen vid varje revolution blev halshuggen, förblev dess kropp intakt och levande, samma tjänstemän skötte samma uppgifter, de förde vidare sin anda och sina rutiner tvärsigenom de politiska lagarnas mångfald” (2007: 289). Tocquevilles budskap till sin samtid var att beklaga den franska etatismen, och kärnan i hans historiska analys är att den ”administrativa centraliseringen” är ett verk av den gamla regimen.

[4] Jag vill här uppmärksamma en i mitt tycke intressant artikel av översättaren Arthur Goldhammer. I ”Translating Tocqueville: Constraints of Classicism” (2006) reflekterar Goldhammer över några frågor som uppkommit i hans arbete med De la Démocratie en Amérique. Frasen ”L’intérêt bien entendu”, som på svenska blivit ”det välförstådda egenintresset” (Ervin Rosenberg, Atlantis, 1997), är otvivelaktigt ett av de viktigaste begreppen hos Tocqueville. Men översättningarna har varierat: ”self-interest rightly understood”, ”self-interest properly understood”, ”enlightened self-interest” och ”self-interest well understood”. Vilken av dessa formuleringar har den rätta nyansen? Nyckeln till svaret ligger i det som de har gemensamt: att ”intérêt” blir till engelskans ”interest”. För i den politiska filosofins engelska vokabulär har ”interest” en oundviklig utilitaristisk touché, och betraktas ofta som något fast och färdigt existerande. På Tocquevilles franska är ”l’intérêt” mer formbart. Centralt hos Tocqueville är att en persons ”intérêt” inte är en enkel funktion dennes samhällsposition eller identitet. Framförallt är de möjliga att utvidga och bli mer offentliga i sin karaktär: ”interests” kan inte endast bli ”understood” utan även ”acquired”. Denna skillnad får inte försvinna i översättningen av ”intérêt” till ”interest”, för då kan man enligt Goldhammer inte förstå Tocquevilles övergripande projekt:

Tocqueville […] sees interests as plastic and their shaping as an art, indeed the political art par excellence: the ’new political art,’ if you will, which must be conjoined to his ’new political science’ if the latter is to have any useful effect; his theory was intended to be a tool. (Goldhammer 2006: 149)

Utifrån detta resonemang ser Goldhammer en fördel med ”properly understood” snarare än ”well understood”. Det senare antar existensen av ett distinkt egenintresse som individen förstår i olika grader. ”Properly understood” ger enligt Goldhammer en bättre känsla av luddigheten hos ”intérêt” och ger även en antydan om att det är avhängigt ett val av olika världsbilder och tidsperspektiv.

Ett annat begrepp som Goldhammer diskuterar är människors instinkt. Det är ett välanvänt ord hos Tocqueville: det förekommer i 49 av de 83 kapitlen i Om demokratin i Amerika. Goldhammer skiljer ut olika användningar. Den mest grundläggande är i betydelsen av oreflekterad men föränderlig handlingsdisposition. I Tocquevilles begreppsvärld är det en släkting till ”moeurs” och ”habits of the heart”. Från Pascal har Tocqueville ärvt en skepticism angående förnuftets makt och räckvidd. Instinkt är det som träder in i situationer där människans förnuft inte räcker som guide. Detta gör dem oerhört viktiga, skriver Goldhammer, eftersom ”If instinct fails in a crises that unfolds more rapidly than reason can grasp, disaster follows”. Denna skepticism skiljer Tocqueville från tänkare som föreställer sig förnuftets överhöghet, och det ger en annan syn på samhällsbyggandets mål: människan måste ”constitute his society in such a way as to cultivate those instincts most likely to save him when reason fails” (Goldhammer 2006: 159). Detta förklarar varför Tocquevilles tänkande kring politiska institutioner är så djupt förbundna med psykologiska och sociologiska resonemang. För Tocqueville är det givet, skriver Goldhammer, att ”the way in which interests arise out of instincts, and hence the link between the core of the self and its rational expressions, is central to the art of politics.”

[5] Citerad i Isaiah Berlin (1950), ’The Thought of de Tocqueville’, History, Vol. 50, nr 169, s. 202.

Referenser:

  • Berlin, Isaiah (1950), ’The Thought of de Tocqueville’, History, Vol. 50, nr 169.
  • Elster, Jon (1993), Political Psychology (Cambridge: Cambridge University Press).
  • Elster, Jon (2006), ’Tocqueville on 1789: Preconditions, Precipitants, and Triggers’, i Cheryl B. Welch (red.) The Cambridge Companion to Tocqueville (Cambridge: Cambridge University Press).
  • Elster, Jon (2009), Alexis de Tocqueville – The First Social Scientist (Cambridge: Cambridge University Press).
  • Goldhammer, Arthur (2006), ’Translating Tocqueville: Constraints of Classicism’, i Cheryl B. Welch (red.)  The Cambridge Companion to Tocqueville (Cambridge: Cambridge University Press).
  • Hay, Colin (2006) ’Constructivist Institutionalism’, i The Oxford Handbook of Political Institutions.
  • Pierson, Paul (2004), Politics in Time (Princeton: Princeton University Press).
  • Sanders, Elizabeth (2006), ’Historical Institutionalism’, i The Oxford Handbook of Political Institutions.
  • Tocqueville, Alexis de (2007), Den gamla regimen och revolutionen (Stockholm: Atlantis).
  • Tolstoj, Leo (1959), Den andra epilogen till Krig och fred (Stockholm: Bonniers).
Björn Östbring Citat

Smultronstället (Jon Elster)

Att begrunda:

Suppose you have gone to gather wild strawberries, which are as rare and as difficult to find as they are delicious. You’re on a vacation in a region you don’t know very well, and you have hardly any preconceived ideas concerning the distribution of the secret and magic places that gave their name to Bergman’s famous film, Smultronstället (poorly translated into English as Wild Strawberries). You look around the fields, more or less at random, knowing that they will all give you at least a few scattered berries, but also that some of them might allow you to fill your basket in a single hour. The question that arises is this: when do you stop looking and start picking, as best as you can?

Hur går den rationella bärplockaren tillväga?

Since you have only a single day, you know you have to stop looking before nightfall. However, you also know that beginning to pick in the first field you come across is generally not the optimal strategy, unless, of course, it turns out to be one of the magic places […]. Between this maximum and this minimum of investment, there is no doubt an objective optimum, but how can it be determined?

Jon Elster (2009), Reason and Rationality (Princeton: Princeton University Press), s. 37–38.
Björn Östbring Anteckningar

J.S. Mill om Tocquevilles metod

I vintras skrev jag några inlägg om två nya Tocqueville-böcker: Richard Swedbergs Tocqueville’s Political Economy samt Jon Elsters Alexis de Tocqueville – the First Social Scientist. Som ett litet sidoprojekt i sommar ska jag försöka recensera dessa böcker ordentligt.

En intressant ingång till en recension av Swedbergs bok (inlägg här) tror jag kan vara Raymond Arons anmärkningar om Tocqueville och Marx.

I mitt inlägg om Elsters bok nämnde jag John Stuart Mills uppskattning av Tocquevilles metod, och att denna koppling kunde vara en lämplig ingång till en recension av Elsters bok. Kopplingen mellan Mill och Tocqueville upptäckte jag för några år sedan när jag skrev en liten B-uppsats om Tocqueville utifrån Karl Poppers The Poverty of Historicism. Tyvärr hann jag då inte med att reda ut frågan och stoppade bara in det i uppsatsen som ett intressant samband. Jag tänkte nu citera ur uppsatsen.

”Att tendenser existerar i samhällsutvecklingen går inte att förneka. Poppers poäng är bara att de inte går att använda dem för att förutsäga framtiden. Ett påstående om att en att en tendens föreligger är ett existenspåstående, inte universellt; det påstår att en tendens med vissa egenskaper existerar vid en viss tid och plats. (H, 114) Men ur ett sådant påstående kan inga förutsägelser göras, för en förutsägelse utifrån en tendens måste bygga på antagandet att tendensen kommer att bestå. Men att tendensen kommer att bestå i framtiden är naturligtvis ingen självklarhet: en tendens förutsäger inte sin egna fortsatta existens. Den är tvärtom villkorlig; tendensen visar sig under vissa förhållanden, men under andra förhållanden kan tendensen försvinna. Den är kort sagt beroende av att vissa initialvillkor föreligger. Popper exemplifierar med en tendens till befolkningsökning. Den kan ha pågått i hundratals år, men den kan ändå inte ligga till grunden för en förutsägelse av den framtida populationen. För tendensen är beroende av initialvillkor, av särskilda faktorer som inte med nödvändighet måste vara beständiga. Eftersom det inte finns några garantier att tendensen kommer att bestå, så är den naturligtvis inte möjlig att använda för att ovillkorligt förutsäga någon framtida händelse. Därmed blir det uppenbart att en tendens i historien inte kan ligga till grund för de historiska profetior historicisten vill göra – en ovillkorlig förutsägelse kan inte härledas från något som är villkorligt.

[Historicisterna] förbiser att tendenser är beroende av initialvillkor. De rör sig med tendenser som om de vore ovillkorliga, i likhet med lagar. De faktum att de blandar ihop lagar och tendenser får dem att tro på ovillkorliga (och följaktligen generella) tendenser eller, som vi kan uttrycka det, på ’absoluta tendenser’, exempelvis på en allmän historisk tendens till framsteg. [….]Detta kan sägas vara historicismens grundläggande misstag. Dess ’utvecklings-lagar’ visar sig vara absoluta tendenser, tendenser som i likhet med lagar inte är beroende av initialvillkor och som ovillkorligen för oss in i framtiden i en bestämd riktning. De utgör grunden för ovillkorliga profetior i motsats till villkorliga vetenskapliga förutsägelser. (H, 125-26)

[. . .]

Till sist en koppling mellan Mill och Tocqueville. Betydelsen av den är dock svår att bedöma och den för in oss på andra frågeställningar, men den är ändå alltför intressant för att helt utelämnas.

Efter att ha visat att de tendenser som historien uppvisar inte kan användas för att förutsäga framtiden, så ger Popper Mill chansen att replikera. För Mill skulle svara att hans metodologi i System of Logic innebär att en observerad tendens inte betraktas som vetenskapligt användbar förrän existensen av denna tendens deducerats fram utifrån naturlagar. Vilket i Mills fall innebär psykologiska lagar för den mänskliga naturen. Om tendensen kan deduceras fram så skulle tendensen, så som blott empirisk regelbundenhet, ha fått oberoende stöd, och man hade så att säga visat att tendensen inte var en tillfällighet.

Åt den här metoden att reducera historiska eller andra generaliseringar till en serie lagar av större allmängiltighet gav Mill namnet ’omvänd deduktiv metod’ och han förespråkade den som den enda korrekta historiska och sociologiska metoden. (H, 119)

Popper erkänner att i princip så skulle en sådan metod kunna ”överbrygga klyftan mellan lagar och tendenser” (H, 119), men han tror inte att lösningen fungerar, och tar sig för att visa att förväxlingen består.

Intressant nog verkar det som om Tocqueville kan ha haft en viss inverkan på denna metod. Stuart Jones har i en artikel argumenterat att den första gången metoden formuleras är i Mills recension av den andra volymen av Om demokratin i Amerika.[1] Mill skriver om Tocqueville:

His method is, as that of a philosopher on such a subject must be – a combination of deduction with induction: his evidences are laws of human nature, on the one hand; the example of America and France, and other nations, so far as applicable, on the other. His conclusions never rest on either species of evidence alone; whatever he classes as an effect of Democracy, he has both ascertained to exist in those countries in which the state of society is democratic, and has also succeeded in connecting with Democracy by deductions a priori, showing that such would naturally be its influences upon beings constituted as mankind are, and placed in a world such as we know ours to be.[2]

Denna metod hos Tocqueville säger Mill är: “the true Baconian and Newtonian method applied to society and government”.[3] Den traditionella bilden är att Mills omvända deduktion mer eller mindre är hämtad från Comte, men Jones visar i sin analys att en mer nyanserad bild vore att ge Tocqueville åtminstone en viss roll. Hans slutsats blir att:

[T]he inverse deductive method, in Mill’s sense, was not formulated by Comte in the Cours, though it was suggested to Mill by that text. Rather, it was first formulated in Mill’s review of the second part of De la Démocratie en Amérique, where he said, as we have seen, that it was Tocqueville’s own method. [….] Mill’s encounter with Tocqueville forms an important and unduly neglected episode in the history of his composition of the System of Logic.[4]

Jones föreslår att Tocquevilles speciella roll är att han i Mills ögon bevisade att omvänd deduktion kunde fungera, och att den utgjorde den kompromiss mellan analytisk och empirisk metod som Mill sökte.

Both the inverse deductive method and the science of ethology,which Mill aspired to found but never did, have remained famously obscure. Later scholars have been puzzled as to why Mill placed so much weight on such insecure foundations. I want to argue that his confidence in his solution was crucially bolstered by his reading of Tocqueville’s work, which seemed to him the best available example of what the inverse deductive method might look like in practice.[5]

[1] Stuart Jones (1999), ’ ”The true Baconian and Newtonian method”: Tocqueville’s place in the formation of Mill’s System of Logic’, History of European Ideas, Vol. 25, Nr 3, s. 153-161.

[2] Ibid., s. 155.

[3] Ibid.

[4] Ibid., s. 161.

[5] Ibid., s. 158.

Björn Östbring Uncategorized

En viktig skillnad mellan hat och avund (Tocqueville/Elster)

Även om Tocqueville begreppsligt använder sig av både hat och avund i sina analyser så är han ofta slarvig i sin terminologi. Jon Elster anmärker att dessa två inte bara är olika känslor i sig, de leder även de som hyser dem till att handla på helt olika sätt. De har olika ”action tendencies”. Elster skriver:

[The] action tendency of hatred is to destroy the hated person; that of envy is to destroy the envied object, not its possessor. In the analysis of a revolution that began by destroying privileges, and ended by killing the privileged, this distinction is obviously important.

Jon Elster, Alexis de Tocqueville, the First Social Scientist, Cambridge University Press, 2009, s. 3.
Björn Östbring Uncategorized

”Alexis de Tocqueville, the First Social Scientist” (Jon Elster)

I helgen började jag så smått läsa Jon Elsters nya bok Alexis de Tocqueville, the First Social Scientist. Jag funderar på att försöka författa en recension av boken. En spännande ingång skulle kunna vara det faktum, som jag tror inte är så allmänt bekant, att John Stuart Mill, när han recenserade den andra volymen av Demokratin i Amerika, hävdade att Tocquevilles metod utgjorde “the true Baconian and Newtonian method applied to society and government”. Bakgrunden till Mills System of Logic utgörs inte av Auguste Comte allena utan även av Tocqueville. (Till min förtjusning tar inte Elster upp Mills omdöme och analys, så jag har fria händer att spinna loss och kan försöka ge intryck av att vara beläst. . .)

Men det viktigt att förstå att Mill prisar Tocqueville utifrån ett synsätt som, när det anläggs idag, gör att Tocqueville framstår som överspelad och metodologiskt osund. Mill drömmer om en samhällsvetenskap som framlägger lagar (dvs just en motsvarighet till Bacon och Newton), och även om Tocqueville på Mills tid kunde ses som ett framsteg i detta hänseende så blir han naturligtvis överspelad av mer rigorösa tänkare. I detta sammanhang uppkommer en central aspekt av Elsters försök att rehabilitera Tocqueville. Elster noterar att bland samhällsvetare står i allmänhet Marx, Durkheim och Weber i högre kurs än Tocqueville, och Elster förklarar:

The reason, I suspect, is that for contemporary social science what counts as ”an achievement” is determined by a certain view of science as resting on lawlike theories and aiming at sharp predictions.

I have argued against this view in various places, most recently in Explaining Social Behavior, and shall not restate my objections here. The only point I want to emphasize concerns my proposal to substitute mechanisms for laws. [s. 2]

Elster vill alltså byta perspektiv: bort från det perspektiv utifrån vilket Mill hyllade, och dagens samhällsvetare ignorerar, Tocqueville.

Vad är då en mekanism? Jag ska återkomma till detta senare och bara kort redovisa de tre huvudsakliga mekanismer som Elster anser att Tocqueville främst arbetar med i sina förklaringar. En central förutsättning är att man förkastar, såsom modern psykologisk vetenskap gör, den traditionella common-sense idén om personlighetstyper som slår igenom i vilka situationer personen ifråga än ställs inför. Snarare än att det finns personlighetstyper (auktoritär/altruistisk/riskbenägen/anti-traditionalistisk med mera) vars karaktärsdrag gör sig gällande i varje sfär av livet (såsom yrkesliv, familjerelationer, sexualitet, politisk åskådning med mera) så är en mer realistisk syn att olika drag gör sig gällande i olika sammanhang. Individer uppvisar normalt inte ”cross-situational consistency”. Elsters/Tocquevilles mekanismer rör samspelet mellan olika personlighetsdrag/handlingsdispositioner och vilka sfärer som de tar sig uttryck i.

Let me now define the three mechanisms I listed a few paragraphs above. The spillover effect says that if a person follows a certain pattern of behavior P in one sphere of his life, X, he will also follow P in sphere Y. The compensation effect says that if he does not follow P in X, he will do so in Y. The satiation effect says that if he does follow P in X, he will not do so in Y. Wheras the spillover effect tends to generate consistency, the other mechanisms tend to produce different preferences in different walks of life. [s. 13]

[. . .]

The three effects operate to generate consistency or diversity of preferences cross spheres of activity. Broadly speaking, we may distinguish among the following spheres: religion, literature and the arts, politics, warfare, and ”civil society” or ”private life” (including economic relations and the family). [s. 14]

Jag kan ge några exempel på hur man kan tänka i dessa banor. (Jag kommer här inte vara särskilt rigorös när det gäller vilka sfärer som är relevanta, eller rättare sagt, valet av sfärer är beroende av det fenomen man studerar så det finns ingen poäng med att i förväg fastslå vilka sfärer som är av betydelse. (Elsters lista är helt enkelt över de sfärer som figurerar i Tocquevilles analyser.))

Föreställ nu en man, säg att det är jag, som av någon anledning, bara Gud vet vilken, skulle råka få ett jobb på en skönhetssalong och därmed tvingas putsa naglar och prova parfymer dagarna i ända. Säg nu att i utgångsläget har jag en given idé om manlighet och denna idé om manlighet spelar en implicit eller explicit del i min identitet och handlingssätt. När jag nu innehar ett jobb som i allmänhet och av mig själv förknippas med kvinnlighet och har en atmosfär som är typiskt kvinnlig. (Jag struntar nu medvetet i att sätta ut ”citattecken” på vederbörliga ställen, för det skulle krävas ”””””””””””””””””””””””” så jävla många.) En möjlig effekt av detta jobb skulle vara att i övriga delar av livet och min identitet skulle manlighet  komma att bli mer framträdande. Helt omedvetet skulle kanske mitt intresse för bilsport, som i nuläget är kallare än svalt, plötsligt väckas till liv. Eller, säg att jag spelar hockey i ett korplag på fritiden, då skulle betydelsen jag fäster vid detta faktum kanske öka, jag skulle kanske föra upp detta som samtalsämne oftare, göra det till en explicit del av min identitet. Och i omklädningsrummet skulle jag kanske känna ett behov av att vara lite extra grabbig bara för att, så att säga, undanröja tvivel om fjollighet. (Nu inser jag att det var en dålig idé att låta mig själv figurera i exemplet…) Detta skulle vara kompensationseffekter (”if he does not follow P in X, he will do so in Y”)  av att plötsligt inte få utlopp för manlighet genom yrke (eller rättare sagt av att min identitet som man, som kanske tidigare varit fullkomligt nedtonad, tvärtom har utmanats genom min nya tillvaro som skönhets…whatever så att det plötsligt uppkommer ett behov att affirmera manlighet).

En annan tänkbar effekt är dock helt annan. Jag kanske kommer att förändra min syn på innebörden av manlighet, eller tvärtom inser att det inte är så viktigt, och effekterna skulle kanske bli motsatta, i den meningen att de attityder och dispositioner som präglar mitt beteende i skönhetssalongen kommer jag att föra över till mitt agerande i hockeylagets omklädningsrummet. Spillovereffekter (”if a person follows a certain pattern of behavior P in one sphere of his life, X, he will also follow P in sphere Y”).

Den tredje mekanismen, som på sätt och vis kan beskrivas som omkastning av kompensationseffekten, kan illustreras med någon som, säg, genom sitt yrkesval (som personen av oberoende skäl är villig att göra) tvingas bryta mot många sociala normer och därför blir mer traditionalistisk i andra sammanhang. Detta är en satiationeffekt, dvs ett behov mättas inom en sfär och gör sig därför inte gällande i de övriga (if he does follow P in X, he will not do so in Y).

Notera att det råder en väsentlig skillnad mellan spillover å ena sidan och kompensation och mättnad å den andra. Dessa mekanismer drivs av olika slags kugghjul, så att säga. Spillover sker genom habit formation, dvs en vana eller tankesätt som uppkommer i en sfär förs över till en annan. De två övriga mekanismerna bygger på need satisfaction, dvs ett förefintligt behov måste få sitt utlopp, och sker det inte i X så måste det ske nånannanstans eller om det tillfredställs helt i X så kommer det inte att göra sig gällande i en annan sfär.

(Nu ser jag slutklämmen på mitt exempel om skönhetssalongen och manligheten kanske går utöver need satisfaction, i och med att det tycks antyda ett förstärkt behov av manlighet.)

Nu ska jag läsa vidare. Återkommer säkerligen.