Odell-förvirring

Är det inte smått motsägelsefullt att, som nu angående Anna Odell-fallet, tycka att konsten ska vara olydig, uppkäftig, provocerande, bryta mot normer och bryta mot lagar – och på dessa grunder tycka att Odell borde frikännas?

Straffrättsligt befriade konstnärer. Hur revolutionärt vore det?

Hävdar man däremot att konsten ska våga bryta mot lagar men också ta sina straff så har man åtminstone en rakryggad hållning.

Att den förstnämda linjen är så vanligt förekommande förstärker onekligen intrycket att det viktiga för dessa människor är själva poserandet snarare än viljan att åstadkomma något. Klart de önskar sig en liten lekplats för medelklassrevolutionärer.

Annat på samma tema:

Per Wirtén tror att en dom mot Odell skulle sätta stopp för wallraffandet som journalistisk metod. Men Wirténs argument undergrävs av det faktum att det hade varit helt okontroversiellt om Odell istället hade valt att belysa frågan rent journalistiskt – om hon hade tagit anställning som vårdare, dokumenterat ingripanden, rutiner och attityder, och sedan lyft frågan om tvångsmetoder eventuellt överanvänds. Fullkomligt legitimt wallraffande.

Men i det aktuella fallet handlar frågan om huruvida brott har begåtts, punkt slut. Wirtén försöker blanda samman korten; återigen attityden att det höga syftet motiverar friskrivning.

Man kan naturligtvis hävda just att Odells agerande är moraliskt berättigat, exempelvis efter en avvägning av de kostnader och risker (uttryckning i trafiken, osv) som handlandet medförde ändå  hävda att de uppvägs av att få igång en debatt om ett omfattande missbruk av tvångsmetoder. Genom en sådan avvägning skulle man kunna nå fram till omdömet ”Jag tycker Odell gjorde rätt”. Men det är en annan sak – en helt annan sak– att förespråka att det juridiska system ska bedöma frågan på samma grunder. Dvs att domare bör döma utifrån en personlig bedömning av samhällsnyttan, snarare än lagtexten. Vad händer då med rättsäkerheten? Vad händer med implementeringen av demokratiskt stiftade lagar?

Tanken ”Odell gjorde rätt, alltså bör hon frikännas” tror jag beror på ett slags legalism; en ovilja till moralism i betydelsen en ovilja till att säga ”Odells lagbrott är moraliskt rättfärdigat, men det är likväl ett lagbrott och bör bestraffas som sådant”.

Länkar:

Åsa Linderborg

DN

SvD

Lars Vilks

”The logical goal of modern journalism” (Orwell)

A Kind of Compulsion, The Complete Works, vol. X, artikel 80, s. 119-121.

Den första text Orwell publicerade i engelsk press var en rapport om ny tidning i Paris (där Orwell/Blair vid denna tid bodde). Texten (”A Farthing Newspaper”)  publicerades i G.K.’s Weekly (G.K. Chesterton) den 29 december 1928.

Det märkliga med tidningen Ami du Peuple var att den nästintill var gratis. Den skröt med att dess syften var nobla: ägarna (anonyma) tömmer sina fickor i kampen mot de stora trusterna och de etablerade tidningarna som begränsar yttrandefriheten.

Orwell reder dock ut vilka industrimän som står bakom satsningen, och eftersom det står klart att syftet inte är rent filantropiskt uppkommer frågan om deras investering ger avkastning (i vid mening).

Since the the march of progress is going in the direction of always bigger and nastier trusts, any departure is worth noticing which brings us nearer to that day when the newspaper will be simply a sheet of advertisement and propaganda, with a little well-censored news to sugar the pill. It is quite possible that the Ami du Peuple exists on its advertisements, but it is equally possible that it makes only an indirect profit, by putting across the sort of propaganda wanted by M. Coty and his associates. In the above mentioned manifesto, it was declared that that the proprietors might rise to an even dizzier height of philantropy by giving away the Ami du Peuple free of charge. This is not so impossible as it may sound. I have seen a daily paper (in India) which was given away for free for some time with apparent profit to its backers, a ring of advertisers who found a free newspaper to be a cheap and satisfactory means of blowing their own trumpet. Their paper was rather above the average Indian level, and it supplied, of course, just such news as they themselves approved, and no other. That obscure Indian paper forecast the logical goal of modern journalism.

[…]

Många av de etablerade tidningarna känner redan av konkurrensen.

In the end, they will presumably either be destroyed, or they will survive by imitating the tactics of Ami du Peuple. Hence every paper of this kind, whatever its intensions, is the enemy of free speech.

Projekt: The Complete Works of George Orwell