Varför har ingen jordreform genomförts i Sverige?

Jag kommer så småningom (nr 3/2014) att ta över uppdraget som litteraturredaktör på Statsvetenskaplig tidskrift. En fördel med detta är att man får ta del av en massa böcker som kommer in till redaktionen. Igår landade en bok med titeln Att bruka men inte äga. Arrende och annan nyttjanderätt till mark i svenskt jordbruk från medeltid till idag. Det finns en rad intressanta kapitel i boken och jag fastnade speciellt för ett bidrag betitlat: ”Varför har Sverige saknat en jordreform?” av Mats Olsson.

Sverige är ett udda land i detta avseende. I alla länder med traditionella storgods har jordreformer genomförts, förutom i England och Sverige (s. 74). Och det avspeglar sig i dagens jordbruk: Sverige och England är de länder i EU som har störst andel av storgodsdrift på den areal som räknas som ”god åkermark” (s. 78). Men varför genomfördes inte den typ av jordreformer som var så vanliga i Europa under 1800-talet och början av 1900-talet? Reformer som exempelvis gjorde att Danmark på 100 år (1770-1870) gick från 5 procent självägande bönder till nästan 90 procent (s. 80).

Så här skriver Mats Olsson (s. 81-82):

Som vi sett har situationen i Sverige varit likartad med flera europeiska länder i vilka jordreformer genomförts. En likartad kamp fördes, problemet definierades i offentliga utredningar och betänkanden, lagförslag formulerades och processades i lagstiftande församlingar. Man frågar sig: Varför har ingen jordreform genomförts i Sverige?

Svaret måste antagligen sökas i en paradox. På grund av förekomsten av en stark svensk självägande bondeklass upplevdes aldrig storgodsen som ett stort och avgörande problem. Godsens uppdelning blev aldrig en riktigt tung politisk fråga. Den svenska ståndsriksdagen hade sedan medeltiden en unik och obruten representation av det fjärde ståndet, bönderna. De representerade skatte- och kronobönderna, medan adelns bönder ansågs representeras av – adeln. Bondeståndets politiska program under 1700- och 1800-talen handlade framförallt om att hålla skatter och kostnader för indelningsverket nere. Vid de få tillfällen dagsverken behandlades avsågs de ganska fåtaliga skatte- och kronobönder vars skatt bestod i reglerad arbetsplikt till kungsgårdar och officersboställen, ett system som definitivt avskaffades 1883. Frälseböndernas ofta mångdubbelt större dagsverksplikt hade då ännu inte kommit på dagordningen. Lagstiftning som reglerade arrendeformer eller besittningsskydd skulle låta vänta på sig.

Därigenom låg vägen öppen för en sen våg av förstärkt storgodsdrift i Sverige under 1800-talet, något som var otänkbart i t.ex. Danmark och de flesta andra europeiska länder. I processen försvann också stora delar av den sociala basen för en framtida jordreform, när frälseböndernas gårdar drogs in under godsdomänerna i Mälardalslänen och i Skåne. Därtill skedde en fortlöpande minskning av antalet frälsebönder även på annat sätt, genom frivilliga försäljningar. Kvar blev en mindre grupp brukare av så kallade historiska feodala arrenden, framförallt i Skåne, på jord av fideikommissnatur men även runt andra storgods.

Efter ståndsriksdagens avskaffande och fram till 1910-talet var i praktiken bönderna i majoritet i andra kammaren, men majoriteten av de svenska riksdagsbönderna var genuint ointresserade att lyfta frälseböndernas sak. De benämnde ofta inte sig själva som bönder längre utan lantmän, och deras intressegemenskap var snarare med godsägarna, vilka de agerade samfällt med i t.ex. tull- och försvarsfrågor. Större självägande bönder kunde nu också ha en självklar intressegemenskap med godsägare i äganderättsfrågor eftersom de mycket väl kunde ha egna arrendatorer. […]

De föreställningar om ett småbrukarsverige som blomstrade vid förra sekelskiftet nådde därför aldrig fram till politikens huvudfåra. Inget politiskt parti gjorde något allvarligt försök att förverkliga dessa idéer i stor skala. Rörelsen stannade i praktiken upp vid egnahemsföreningarna. Småbrukarnas radikalism fick aldrig något starkt eller självständigt politiskt uttryck, varken i form av ett eget politiskt parti som i Danmark eller, som i flera andra länder, genom arbetarrörelsen. När det socialdemokratiska partiet gjorde upp med bondeförbundet om jordbrukspolitiken på 1930-talet försvann definitivt förutsättningarna för det senare. De svenska jordbrukarnas intresseorganisation LRF och dess föregångare har på samma sätt haft en minst sagt ambivalent inställning till arrendatorernas sak. Ofta har organisationen aktivt motverkat införande av en friköpslag. De historiska frälsebönderna har genom åren haft få offentliga förespråkare ).

Olsson, Mats. 2014. “Varför har Sverige saknat en jordreform?.” I Att bruka men inte äga. Arrende och annan nyttjanderätt till mark i svenskt jordbruk från medeltid till idag, (red.) Anders Wästfelt. Stockholm: Kungl. Skogs- och Lantbruksakademien.

 

Orwell och analys av ”the English middle classes”

I april 1936 recenserar Orwell (i två olika artiklar) boken The Fate of the Middle Classes av Alec Brown. Orwell inleder med en anmärkning som jag tror att Alexis de Tocqueville definitivt skulle ha nickat instämmande till: ”Aristocracy can only exist while aristocratic poverty is thinkable”.  Tanken är att om en aristokrat är fattig, men ändå räknas som aristokrat, så bevisar detta att aristokratin som princip är väl förankrad i samhället ifråga. Men:

Once it is taken for granted that a knight must have at least £1000 a year or stop being a knight, aristocracy gives way to plutocracy.

Boken som Orwell recenserar är skriven av en kommunist, och Orwell noterar genast att den ekonomiska determinism som ligger i botten av en kommunistisk analys gör att denna insikt saknas, eftersom kommunistens fokus på ”economic realities” gör honom blind för det mest centrala: nämligen att klasskänsla inte rakt av går att reducera till inkomstnivå. Detta är en poäng som kommunisten är ”inclined and perhaps wants to miss”.

Actually, as everyone knows, men of similiar economic status may differ enormously if they are differently affected by the concept of gentility. Thus, in England, an Army officer with £600 a year would die rather than admit a grocer of the same income to be his equal. It is this particular form of snobbery which, when the middle class have learned to act together, may pave the way for some form of Fascism.

En ortodox kommunist kan inte förstå denna aspekt av klasskänslor, så att ta del av dennes analys av det komplexa engelska klassamhället är som att ”watching somebody carve a roast duck with a chopper”.

Att allt inte går att reducera till inkomst visas exempelvis av det faktum att en man som tjänar £3 i veckan men som kan uttala sina h (dvs inte talar cockney) ”regards himself – and is regarded by other people, to some extent – as the superior of a man with £10 a week who can’t.”

This last fact is enormously important, for it is because of this that the aitch-pronouncing section of the population tend to side with their natural enemies and against the working class, even when they grasp the economic side of the question fairly clearly. The statement that ”every ideology is a reflection of economic circumstances” explains a good deal, but it does not explain the strange and sometimes heroic snobbishness that is found in the English middle classes.

A Kind of Compulsion, The Complete Works of George Orwell, vol. X (1903–1936), art. 307–8, s. 477–8.

Förvandlingen av begreppet snobb

Jonas Thente har en liten anmärkning om epitetet snobb och dess förvandlingar.

Ett epitet man måste vänja sig vid att stå ut med om man tillhör den klena skara som hellre läser en roman än baksidan på ett paket Kalaspuffar är: snobb.

Den poäng han gör är att begreppet snobb egentligen inte betyder någon som ser ned på andra eller anser sig förmer. Utan att det ursprungligen betyder någon som utger sig för att var finare än vad han eller hon är, någon som efterapar manér och smak i syfte att bli accepterad i en högre statusgrupp.

En snobb är per definition en person som saknar täckning, helt enkelt. En kulturell/social falskmyntare.

Jag är inte inläst på ämnet, men jag vet att begreppet ursprungligen användes av överklassen för att nedsättande beskriva uppkomlingar. Jag har för mig att det inte minst var vanligt i vid de brittiska universiteten när dessa började öppnas upp för ett bredare socialt skikt. En snobb var således inte en överklasstyp som såg ned på andra, utan tvärt om ett epitet som användes av just dessa typer (som en föraktfull term för den uppåtsträvande medelklassen som började hota deras privilegier).

Hur kan det komma sig att det skett en sådan betydelseförändring hos begreppet? Från att ha betytt ungefär ”att tro sig vara mer än vad man egentligen är” till att mer allmänt betyda ”att tro sig vara förmer än andra”.

Jag tror det beror på att i ett hyfsat jämlikt och medelklassdominerat samhälle faller denna betydelseskillnad samman. För det naturliga, oreflekterade, synsättet i ett sådant samhälle är nämligen att förmer per definition innebär social hybris. I ett aristokratiskt samhälle framstår däremot idén om verklig överlägsenhet— att genuint vara förmer än andra — som fullkomligt naturlig, och alltså sammanfaller inte högre anspråk automatiskt med ”lånta fjädrar”. När så samhället förändras i jämlik riktning är det föga förvånande att ”snobb” förvandlas från ett epitet med udden riktad nedåt till ett med udden uppåt, för varje högre anspråk uppfattas automatiskt som att man tror sig vara mer än vad man egentligen är. Och den stereotypa bilden av en snobb förvandlas från att vara en socialt osäker medelklassig uppkomling till att bli en överklassfigur med näsan i vädret. I ett sådant samhälle kommer folk ha svårt att bepreppsligt skilja mellan elitism och snobbism.

Låt oss nu vandra tillbaka till det dagsaktuella fallet. Thente skriver:

Men jag misstänker att begreppet snobb kommer att ändra betydelse i Sverige.

Mycket snart kommer det att betyda: person som föredrar att läsa en roman av Marcel Proust snarare än att bänka sig framför ”Allsång på Skansen”.

Och i kommentatorsfältet kan man läsa saker följande:

Är inte kärnpunkten i begreppet snobb att man – om man tycker att Marcel Proust är en av 1900-talets mest betydelsefulla författare – också anser sig vara bättre än den som inte har kommit till den insikten?

[Och en annan kommentator:]

Visst talar skribenten nedlåtande om Allsång på Skansen! Man kan också misstänka att han tycker att den som läser Proust är en smula finare, även om det inte sägs rätt ut.

Dessa bekräftar, förmodligen oavsiktligt, just Thentes oro. Och de bekräftar också min slutkläm ovan, för vad kommentatorerna misslyckas med är just att särskilja kulturelitism från kultursnobbism.

Man kan möjligtvis anklaga Thente för kulturelitism— om vi helt enkelt låter termen betyda att man att skiljer mellan högt och lågt — men det är inte samma sak som snobbism. Och detta är naturligtvis exakt vad Thente vill ha sagt:

Man är inte en snobb för att man anser att Marcel Proust är en av 1900-talets mest betydelsefulla författare. Däremot är man förmodligen en snobb om man deklarerar att Marcel Proust är en av 1900-talets mest betydelsefulla författare – trots att man aldrig har läst Proust och knappast någon annan av 1900-talets viktigare författare heller utan egentligen föredrar ”Allsång på Skansen”, men sett i SvD att Proust kallats en av 1900-talets mest betydelsefulla författare.