Uppföljning om Arnstad om Churchill

Jag har nu kollat upp vad Arnstad skriver om Churchill. Har han verkligen helt missförstått Churchills berömda uttalande? Passagen i Arnstads Älskade fascism som Leo Kramár hänvisade till visade sig vara riktigt lurig.

Den parlamentariska konservatismen accepterade endast den etablerade demokratin med varierande grad av avsmak — något bittert som måste uthärdas och ibland accepteras. Forskning kring den tyska mellankrigstida demokratin under Weimarrepubliken har visat hur de antidemokratiska konservativa junkrarna eroderade den konstitutionella staten innan Hitler kom till makten 1933. Västvärldens ståndaktige bulldog Winston Churchill, som representerade det enda land i världen som 1940–1941 stod emot Nazi-tyskland, hade inga högre tankar om demokrati. Såsom konservativ politiker kunde han först 1947 drista sig till ett av sina berömda citat: “Democracy is the worst form of government, except for all those other forms that have been tried from time to time” (“Demokrati är den värsta styrelseformen, undantaget alla dessa andra former som har prövats då och då”).’ Däremot var aldrig den brittiska konservatismen auktoritär på samma sätt som på den europeiska kontinenten, eftersom Churchill och hans kolleger var djupt rotade i ett väletablerat parlamentariskt systern. Dock utmanas myten om den brittiska konservatismens ståndaktighet av studier kring den nazityska ockupationen av öarna i Engelska kanalen under andra världskriget. De traditionella eliterna på dessa brittiska öar samarbetade till fullo med sina tyska ockupanter, även när det gällde deportationen av judar till Förintelsen. Fotografier visar hur myndigheterna låter brittiska polismän — bobbies — hjälpa nazityska dignitärer i sin yrkesutövning (Arnstad 2013: 222).

Arnstads huvudsakliga påstående, när allt kommer kring, tycks vara att Churchill är ett exempel på en konservativ politiker som mycket motvilligt accepterade parlamentarismen – att han var en av dem för vilka parlamentarismen var “något bittert som måste uthärdas och ibland accepteras”.

I den enda meningen som underbygger detta påstående citerar Arnstad den berömda sentensen om demokrati som det minst dåliga styrelseskicket. Att meningen verkligen är tänkt att vara komprometterande visas av nästkommande mening, där avstampet “däremot” inleder reservationen att den brittiska konservatismen trots allt inte var auktoritär. Alltså underförstått att det tidigare sagda utgör just tecken på en auktoritär eller demokratiskt tvivelaktig inställning.

Betyder det att Arnstad missförstått innebörden av uttalandet, som ju tveklöst uttrycker att demokrati faktiskt är det bästa styrleseskicket som någonsin prövats, och utgör ett försvar av demokratin som dessutom har fördelen att det kan avväpna en del kritiker? Det tycks mig inte så glasklart som Leo Kramár låter påskina. Arnstads mening rymmer ju också en tidsaspekt: att Churchill uttryckte detta först 1947. Så man skulle kunna tänka sig att det är detta som är komprometterande. Att Arnstad är med på att uttalandet uttrycker stöd för demokratin, men hävdar att tajmingen visar att det bara handlade om att motvilligt “acceptera” demokratin.

Denna tolkning leder naturligtvis till frågan om Arnstad har efterforskat Churchills tal och skrifter, och verkligen kommit fram till att detta uttalande är det första som försvarar parlamentarism och demokrati. Han lämnar inga referenser som tyder på detta. Arnstads formulering är ju för övrigt mycket märklig: att Churchill först 1947 kunde “drista sig till ett av sina berömda citat”. Man kan rimligen inte beskylla Churchill för att dröja med uttala vad som i efterhand kommer bli ett berömt citat, som om han hade bevingade ord undanstuvade i vinkällaren. Min kanske lite ogina tolkning är att denna märkliga formulering beror på att Arnstad måste fokusera på just “berömda citat”, och skyla över allt annat, för bara då stämmer kronologin med hans argument.

I Arnstads värld tycks Churchill alltså vara en vindflöjel som först 1947 uttrycker (eventuellt) stöd för demokratin, men vars tidigare ståndpunkt var en annan (oklart vilken, inga sådana påståenden preciseras). Att på detta sätt väva in Churchill i ett reaktionärt sammanhang – ett sammanhang av underminerande av parlamentariska institutioner och av kolloboration under nazistisk ockupation – ter sig oerhört märkligt. (Märkligt även om man beaktar att Churchill under en period stödde och såg positivt på Mussolini, som en kompanjon i kampen mot kommunismen, ett faktum Arnstad inte anför men som ter sig mer relevant för hans poäng än de saker han själv tar upp.)

Hade Arnstad varit intresserad av Churchills verkliga inställning till demokrati hade han kunnat göra något så enkelt som att scrolla lite i Roland Quinaults artikel “Churchill and Democracy”, som finns tillgänglig på Google Books Då hade han hittat ett och annat uttalande av Churchill att begrunda. Som exemplevis:

I was brought up in my father’s house to believe in democracy. ‘Trust the people’ that was his message. […] Therefore I have been in full harmony all my life with the tides which have flowed on both sides of the Atlantic against privilege and monopoly and I have steered confidently towards the Gettysburg ideal of ‘government of the people by the people for the people’ (Quinault 2004: 27).

Detta är naturligtvis något självförhärligande och förenklande, men även efter en genomgång av Churchills ståndpunkter under hans långa karriär kan slutsatsen inte bli annan än att han stödde den utveckling, som i princip sammanföll med hans livstid, då “democracy became the basis of political legitimacy in the western world” (Quinault 2004: 27, 46). Någon vindflöjel, som opportunt ändrar grundläggande principer efter tidsandan, det kan Churchill rimligen aldrig beskrivas som. Eller för att citera Isaiah Berlin:

Churchill is one of the diminishing number of those who genuinely believe in a specific world order: the desire to give it life and strength is the most powerful single influence upon everything which he thinks and imagines, does and is. When biographers and historians come to describe and analyse his views on Europe or America, on the British Empire or Russia, on India or Palestine, or even on social or economic policy, they will find that his opinions on all these topics are set in fixed patterns, set early in life and later only reinforced. […] His belief in and predilection for the American democracy are the foundation of his political outlook (Berlin 2000: 612).

Det är nu tydligt att frågan huruvida Arnstad har missförstått Churchills berömda uttalande är en bisak. Han har hur som helst missförstått Churchill.


Referenser:

  • Arnstad, Henrik. 2013. Älskade fascism. De svartbruna rörelsernas ideologi och historia. Norstedts.
  • Berlin, Isaiah. 2000. “Winston Churchill in 1940.” I The Proper Study of Mankind, red. Henry Hardy. New York: Farrar, Straus and Giroux.
  • Quinault, Roland. 2004. “Churchill and Democracy.” I Winston Churchill in the Twenty First Century. Cambridge University Press.

Berggren om Judt om socialdemokratin

Henrik Berggren skriver idag om Judts ”What is Living and What is Dead in Social Democracy” som jag skrev ett inlägg om för ett tag sedan.

Berggrens slutpoäng är nog giltig: att den intellektuella diskussionen är en sak, men att i praktiken skapa politiskt stöd för en socialdemokratisk politik är en annan. Judts uppmaning var följande:

If social democracy has a future, it will be as a social democracy of fear. Rather than seeking to restore a language of optimistic progress, we should begin by reacquainting ourselves with the recent past. The first task of radical dissenters today is to remind their audience of the achievements of the twentieth century, along with the likely consequences of our heedless rush to dismantle them.

Detta är en uppmaning att socialdemokratin ska förvandlas från ett party of hope till ett party of memory. Dessa termer kommer från Emersons ‘The Conservative’ (1841), där han beskriver klyftan mellan ”the party of Conservatism and that of Innovation”, de två partierna som båda är ”very old, and have disputed the possession of the world ever since it was made”. Lyssna på Judts fortsättning på stycket ovan:

The left, to be quite blunt about it, has something to conserve. It is the right that has inherited the ambitious modernist urge to destroy and innovate in the name of a universal project.

Nu Emerson:

Such an irreconcilable antagonism, of course, must have a correspondent depth of seat in the human constitution. It is the opposition of Past and Future, of Memory and Hope, of the Understanding and the Reason. It is the primal antagonism, the appearance in trifles of the two poles of nature. [….] Innovation is the salient energy; Conservatism the pause on the last movement.   [….]

We are reformers in spring and summer; in autumn and winter, we stand by the old; reformers in the morning, conservers at night.

Det är således ingen liten förändring som Judt uppmanar till. Men frågan är om socialdemokratin kan vara ett sådant parti. Kan socialdemokratin vara ett konservativt parti, ”the pause on the last movement”? Väldigt lite i dess idémässiga arv gör det förberett för en sådan roll. Tony Judts hela syfte, tror jag, är att börja vaska fram idémässiga byggstenar för en sådan position. Men frågan kvarstår om det är möjligt att på detta sätt uppbörda tillräckligt med stöd för kollektiva lösningar. För att återgå till Berggren: hans poäng är att stödet för välfärdssystemen under efterkrigstiden byggde på framtidstro och hopp, inte på rädsla. (Kanske kan mot Berggren invända att en sådan bedömning i alltför stor grad tar Sverige till utgångspunkt och att det på kontinenten och i Storbritannien fanns ett större mått av, så att säga, rädslomässiga motiveringar av välfärdspolitiken.) Men Judts poäng är att de historiska omständigheterna är sådana att den traditionella optimismens och framstegsretoriken från förr måste ges upp. Det tråkiga för socialdemokratin är att båda två mycket väl kan ha rätt.

”The Conservative” (Ralph Waldo Emerson)

A Lecture delivered at the Masonic Temple, Boston, December 9, 1841

The two parties which divide the state, the party of Conservatism and that of Innovation, are very old, and have disputed the possession of the world ever since it was made. This quarrel is the subject of civil history. The conservative party established the reverend hierarchies and monarchies of the most ancient world. The battle of patrician and plebeian, of parent state and colony, of old usage and accommodation to new facts, of the rich and the poor, reappears in all countries and times. The war rages not only in battle-fields, in national councils, and ecclesiastical synods, but agitates every man’s bosom with opposing advantages every hour. On rolls the old world meantime, and now one, now the other gets the day, and still the fight renews itself as if for the first time, under new names and hot personalities.

Such an irreconcilable antagonism, of course, must have a correspondent depth of seat in the human constitution. It is the opposition of Past and Future, of Memory and Hope, of the Understanding and the Reason. It is the primal antagonism, the appearance in trifles of the two poles of nature.

[….]

Innovation is the salient energy; Conservatism the pause on the last movement.

[….]

We are reformers in spring and summer; in autumn and winter, we stand by the old; reformers in the morning, conservers at night. Reform is affirmative, conservatism negative; conservatism goes for comfort, reform for truth. Conservatism is more candid to behold another’s worth; reform more disposed to maintain and increase its own. Conservatism makes no poetry, breathes no prayer, has no invention; it is all memory. Reform has no gratitude, no prudence, no husbandry. It makes a great difference to your figure and to your thought, whether your foot is advancing or receding.

[….]

And so whilst we do not go beyond general statements, it may be safely affirmed of these two metaphysical antagonists, that each is a good half, but an impossible whole. Each exposes the abuses of the other, but in a true society, in a true man, both must combine. Nature does not give the crown of its approbation, namely, beauty, to any action or emblem or actor, but to one which combines both these elements; not to the rock which resists the waves from age to age, nor to the wave which lashes incessantly the rock, but the superior beauty is with the oak which stands with its hundred arms against the storms of a century, and grows every year like a sapling; or the river which ever flowing, yet is found in the same bed from age to age; or, greatest of all, the man who has subsisted for years amid the changes of nature, yet has distanced himself, so that when you remember what he was, and see what he is, you say, what strides! what a disparity is here!

[….]

….among the lovers of the new I observe that there is a jealousy of the newest…

[….]

[P]recisely the defence which was set up for the British Constitution, namely, that with all its admitted defects, rotten boroughs and monopolies, it worked well, and substantial justice was somehow done; the wisdom and the worth did get into parliament, and every interest did by right, or might, or sleight, get represented; — the same defence is set up for the existing institutions. They are not the best; they are not just; and in respect to you, personally, O brave young man! they cannot be justified. They have, it is most true, left you no acre for your own, and no law but our law, to the ordaining of which, you were no party. But they do answer the end, they are really friendly to the good; unfriendly to the bad; they second the industrious, and the kind; they foster genius.

[….]

The conservative party in the universe concedes that the radical would talk sufficiently to the purpose, if we were still in the garden of Eden; he legislates for man as he ought to be; his theory is right, but he makes no allowance for friction; and this omission makes his whole doctrine false.

[….]

But not to balance reasons for and against the establishment any longer, and if it still be asked in this necessity of partial organization, which party on the whole has the highest claims on our sympathy? I bring it home to the private heart, where all such questions must have their final arbitrement. How will every strong and generous mind choose its ground, — with the defenders of the old? or with the seekers of the new? Which is that state which promises to edify a great, brave, and beneficent man; to throw him on his resources, and tax the strength of his character? On which part will each of us find himself in the hour of health and of aspiration?

[….]

The man of principle is known as such, and even in the fury of faction is respected. In the civil wars of France, Montaigne alone, among all the French gentry, kept his castle gates unbarred, and made his personal integrity as good at least as a regiment.

[….]

It will never make any difference to a hero what the laws are. His greatness will shine and accomplish itself unto the end, whether they second him or not. […] [He]will say, all the meanness of my progenitors shall not bereave me of the power to make this hour and company fair and fortunate. […] Whosoever hereafter shall name my name, shall not record a malefactor, but a benefactor in the earth. If there be power in good intention, in fidelity, and in toil, the north wind shall be purer, the stars in heaven shall glow with a kindlier beam, that I have lived. I am primarily engaged to myself to be a public servant of all the gods, to demonstrate to all men that there is intelligence and good will at the heart of things, and ever higher and yet higher leadings. These are my engagements; how can your law further or hinder me in what I shall do to men?

[….]

In conclusion, to return from this alternation of partial views, to the high platform of universal and necessary history, it is a happiness for mankind that innovation has got on so far, and has so free a field before it. The boldness of the hope men entertain transcends all former experience. It calms and cheers them with the picture of a simple and equal life of truth and piety. And this hope flowered on what tree? It was not imported from the stock of some celestial plant, but grew here on the wild crab of conservatism. It is much that this old and vituperated system of things has borne so fair a child. It predicts that amidst a planet peopled with conservatives, one Reformer may yet be born.

The Economist/1989/konservatism/Reclaim-Rosengård

I väntan på en kompis igårkväll köpte jag veckans Economist och satte mig på en uteservering. Utsikt mot Möllan; avspänd jazz blandades med mindre angenäm hiphop från en fest några våningar ovan; Baghdad Shop staplade upp sina varor i kvällssolen; och jag läppjade en Sam Adams lager, bläddrandes i The Economist.

I veckans nummer recenseras två samlingsvolymer av Garton Ash respektive John Gray. Kom att tänka på det nästan obemärkta jubileumetsåret för 1989. Det lär väl bli lite liv i höst, men bokförlagen verkar ha missat hela grejen. Är det inte konstigt att inte fler böcker från/om den tiden kommer ut i nyupplagor i år? Åtminstone Ashs ”The Magic Lantern” och ”The File” har väl på svenska varit ur tryck länge – och hade varit perfekta att ge ut under ett 20-årsjubileum. Likadant med böcker av Havel, Dahrendorf och andra. Inte minst nu när det europeiska projektet befinner sig i lite av ett vakum så hade det varit passande att rekapitulera vår närhistoria.

Vännen anslöt till uteserveringen. Hans flickvän arbetade extrainsatt under kvällen med Rädda Barnen Rosengård, och efter att vi fått en telefonrapport om att rosengårdsborna sjasat iväg reclaim-idioterna så skålade vi glatt.

Economist recenserar även en bok om den konservative William Buckley.

Over the past 50 years or so American conservatives have transformed themselves into latter-day Jacobins—slogan-spouting ideologues who want to destroy government rather than reform it. They are so blinded by partisanship that they are incapable of seeing any vices in their own side or any virtues in their opponents, and so consumed by anger that they define themselves by what they want to destroy rather than to preserve. American conservatism is dying as a movement precisely because it has abandoned the principal insights of classical conservatism: for example, that government is a precondition civilisation.

————————————

Angående Reclaim-Rosengård: DN, SvD, och Sydsvenskan:

– De kommer hit och ställer till problem och vi vill inte ha dem här. Det blir bara en massa våldsamheter som ger Rosengård dåligt rykte. De kan väl ha sina fester hemma i Limhamn, säger Mohammed Aburid och undrar varför Reclaim-deltagarna är maskerade.

Hans vän Ali Finjan instämmer.
– De vill bara sabba och förstöra. Jag hoppas aldrig att de kommer hit igen. Vi vill ha det lugnt och vi är glada för att polisen är här, säger han.