Humes fråga till Montesquieu om faran med maktdelning

När David Hume i april 1749 skrev till Montesquieu och tackade honom för det exemplar han fått av »L’Esprit des Loix», kunde den store skotske tvivlaren icke låta bli att i sitt långa och artiga brev framställa en intrikat fråga. Han förnekade icke att de enkla styrelsesätten på grund av sin natur kunde vara utsatta för missbruk, eftersom det icke fanns några motvikter. Men han undrade å andra sidan, om icke de mera komplicerade styrelsesätten, där den ena delen tyglar och hejdar den andra, i likhet med komplicerade maskiner, skulle riskera att komma i olag på grund av delarnas motsättningar och motstånd.

Vad Hume här befarade var kanske mera att statsmaskineriet skulle råka i olag än att det skulle stanna. Men i realiteten blir skillnaden icke stor, ty ett maskineri i olag stoppar lätt. Redan året efter utgivandet av Montesquieus stora verk hade Hume sett problematiken i det system, som den store fransmannen presenterade — och presenterade som engelskt. Hume var skotte och han var tory. Han hade ingen känslobindning vid den ärorika revolutionen och den teori, som Locke och Montesquieu hade byggt upp till dess försvar. Hans skeptiska klarsynthet förnekade sig icke heller denna gång. Han pekade på det problem, som i decennier efter 1809 skulle bli Sveriges författningsproblem.

Andrén, Georg. 1959. “Några synpunkter på konstitutionsutskottets memorial nr 1 med förslag till regeringsform.” Statsvetenskaplig Tidskrift 62 (2): 161–94.

Maktdelningsprincipen 1809

Ur konstitutionsutskottets skrivelse “Wördsamt Memorial”, 2:a juni 1809:

Utskottet har sökt att bilda en Styrande Magt, werksam inom bestämda former, med enhet i beslut och full kraft i medlen att dem utföra; En Lagstiftande Magt, wisligt trög till werkning, men fast och stark till motstånd; En Domare-Magt, sjelfständig under Lagarne, men ej sjelfherrskande öfwer dem. Det har widare sökt att rigta dessa Magter till inbördes bewakning, till inbördes återhåll, utan att dem sammanblanda, utan att lemna den återhållande något af den återhållnas werkningsförmåga. På dessa hufwudgrunder af Statskrafternas särskilda bestämmelser och ömsesidiga motwigt skall den Stats-Författning hwila, som Utskottet föreslagit.

Statsvetenskaplig tidskrift, 1959, vol. 62, nr 2, s. 277.

Politisk förändring och konstitutionell kontinuitet

En utmaning när man studerar politisk förändring är att uppmärksamma och rätt tolka förhållandet mellan formella lagar och institutioner och den informella sidan av saken. Ett strålande exempel på denna problematik, i koncis beskrivning av Björn Wittrock, utgörs av det faktum att Sveriges konstitution inte ändrades nämnvärt under en period av stor förändring, nämligen under landets demokratiseringsprocess.

Neighbouring Finland had declared its independence immediately after the Bolshevik revolution but went through a bloody civil war in the spring of 1918, whereas in Sweden suffrage now became truly universal (also for women) and parliamentary rule was hastily introduced in a barely constitutional manner. This dramatic shift occurred virtually without significant change to a single paragraph in the constitution (for a recent analysis of this period see Enzell, 2002). For a country that had one of the oldest constitutions in the world and that had always put a high premium on its written constitution, this change meant that the country entered a period of a constitutional limbo that was to last from roughly 1918 to 1974 when a new constitution was promulgated.

Entering into this limbo has never been treated as a serious problem by either scholars or politicians – it was seen as a pragmatic expediency. However, one important consequence of this state of what might perhaps even be termed constitutional schizophrenia was to make impossible anything like the emergence of constitutional patriotism. Leading Social Democratic and Liberal politicians could not possibly nourish such public sentiments for a constitution, the first paragraph of which stated: ‘The King alone rules the Realm’.

Another result, however, was that even right-wing Conservatives never came to doubt the legitimacy of the political order; even if the prime minister was a socialist, in the eyes of conservatives in the civil service, the military or society at large that did not change the fact that they owed their deepest loyalties to king and country and that the country was precisely the Kingdom of Sweden. Even after the events of 1917–18, the King, although no longer free to choose whomever he wanted as his key advisers in the Cabinet, remained the official head of the administration as well as commander in chief of the armed forces.

 

Wittrock, Björn. 2004. “The Making of Sweden.” Thesis Eleven 77 (1) (May 1): 45–63. doi:10.1177/0725513604042659.

Konstitutionella konventioner och Gustav III:s ryska krig

Den bärande tanken i Andrew Sabls tolkning av Humes History of England är behandla detta mångskiftande och omfattande verk som i grunden ”a treatise on this one subject: how conventions of political authority arise, change, improve by various measures, and die” (Sabl 2012: 7).

En intressant aspekt av Humes och Sabls förklaring av hur Magna Charta kom att få fäste som grundläggande konvention är dialektiken mellan de upprepade överträdelser av den och det motstånd som följde. Eftersom all politik handlar om ”custom” och ”opinion”, så följer det att en överträdelse måste uppmärksammas och beivras för att en konvention ska överleva, annars blir överträdelsen självt ett prejudikat i framtida situationer, och den ursprungliga konventionen försvagas successivt.

When a rule is openly violated, it normally weakens. But when such violations are noted, condemned, and coupled with a solemn statement of the rule’s validity and of the fact that the violation was a violation, the rule grows stronger. To condemn repeatedly the violations of a rule is to reaffirm the rule (Sabl 2012: 148).

När jag nu ibland gör nedslag i den svenska politiska och konstitutionella historien så håller jag ögonen öppna för denna typ av dynamik. Ett mycket tydligt exempel dök upp i Fredrik Lagerroths Konung och adel (1917) då han beskriver reaktionen på Gustav III:s krig mot Ryssland, som kungen initierade på egen hand men under förevändning att det egentligen var ett försvarskrig. Detta okonstitutionella tilltag ledde bland annat till uppror bland de finska officerarna. Men också de svenska officerarna protesterade (se bild):

Lagerroth 1917, s. 78
Lagerroth 1917, s. 78.

Referenser:

Lagerroth, Fredrik. 1917. Konung och adel. Ett bidrag till Sveriges författningshistoria under Gustav III. Stockholm: Albert Bonniers förlag.

Sabl, Andrew. 2012. Hume’s Politics. Coordination and Crisis in the ‘History of England’. Princeton & Oxford: Princeton University Press.