Slutord om Vilks

Jag vill tipsa om Andreas Johansson Heinös sammanfattning av debatten om Vilks. Han uttrycker där mycket bra de två grundläggande perspektiven på frågan. Och påtalar skälen varför den ena av dessa ”berättelser” stämmer bättre överens med vad som faktiskt hände i Uppsala.

När jag har anklagat folk för att missuppfatta situation, så är det detta jag har menat. Jag anser inte någon är ondsint, men att de har tagit på sig glasögon som förvränger situationen. Detta har gjort mig upprörd av två skäl: (1) Dels själva faktumet. Att debattörer är så låsta i sin förförståelse att de inte ser nyktert på vad som inträffat i det aktuella fallet. Exempel på detta är den vedervärdiga texten av Erik Wiklund som varit uppe för diskussion i kommentarsfältet. Liksom detta att använda en typ av argument i debatten som man knappast hade godtagit som relevanta i andra sammanhang, utan snarare betraktat som moraliskt suspekta. Denna ”blindhet” har gjort mig ganska förbannad. (2) Dels att dessa tolkningar har lett till uttalanden och insinuationer som uttryckt normativa ståndpunkter med en innebörd (om Vilks och om de som ”försvarar” honom) som jag har funnit upprörande. Detta är dock en mindre sak, eftersom det kommer av (1).

Tidigare inlägg: här, här och här.

Tillägg: ett annat inlägg som man verkligen bör läsa är detta.

Svar till Heidbrink angående Vilks och yttrandefriheten

Liksom i vår förra debatt så har jag och Heidbrink lite olika utgångspunkter. Heidbrink resonerar mer utifrån gällande praxis och en positivistisk syn på rättigheter. Jag mer ”filosofiskt” om vi kan säga så.

Enligt Heidbrink:

För mig som jurist – och, som jag tolkar honom, för Betnér – är yttrandefriheten en rätt som vänder sig mot det allmänna, mot kollektivet, mot staten.

Notera att detta inte betyder att endast statligt förbud av en åsikt utgör en inskränkning. För enligt Heidbrink har det allmänna även skyldigheten ”att se till att ingen av mina med-borgare kan tvinga mig att hålla käft”. Poängen i citat ovan är att jag inte kan inte klaga på inskränkning av yttrandefrihet annat än i förhållande till staten, inte till mina medborgare. Dvs jag kan bara klaga på att staten inte uppfyller sin uppgift som beskyddare. I det aktuella fallet har staten gjort vad som är rimligt och skäligt för Vilks beskydd, och alltså kan vi inte klaga på bristande yttrandefrihet. ”Så länge det allmänna gör det – och det sker som sagt – är yttrandefriheten värnad så gott det nu går.”

Jag delar åsikten att staten ”gjort vad den kunnat” och har inga invändningar. Men. Innebär detta att vi i fallet Vilks inte har att göra med en kränkning av yttrandefriheten? Att det bara är en vanlig misshandel? Många av de som jag debatterat mot har menat det. Typ: ”Vilks provocerar och blir därför misshandlad av några idioter. Vad har det med yttrandefrihet och demokrati att göra?”

Men tillbaka till det faktum att staten har ansvar att skydda medborgarnas rätt att uttala sig från andra medborgare som vill hindra. (Detta tycks ju alla vara ense om) Tänk nu att ordningsmakten upprätthåller detta: dvs tänk en konkret situation där polisen griper några idioter som hotar eller ger sig på en medborgare som försöker yttra sin mening, visa en film, eller dylikt.

Nu kommer frågan: Hur ska deras brott rubriceras? Om det rubriceras som en kränkning av yttrandefriheten, så kan man inte säga att yttrandefriheten är något som jag bara besitter gentemot det allmänna. Om det inte rubriceras som en kränkning av yttrandefriheten så, skulle jag vilja påstå, är det fullkomligt tomt prat att, som ovan, tillägga att yttrandefriheten innefattar att staten har skyldighet att skydda medborgarnas rätt att yttra sig gentemot andra medborgare.

Säg att jag blir blir påhoppad och medelst våld bestulen min plånbok. Detta är inte blott en misshandel, utan vi kallar det även ”rån”. Warum? Därför att jag har en rätt till min egendom. När någon av mina medmänniskor kränker denna rätt så griper staten in. Dess rättsapparat anklagar den misstänkte för att ha inkräktat på den aktuella rättigheten (som har fastslagits ska gälla undersåtarna).

Säg att jag blir påhoppad och medelst våld förhindrad att uttrycka min åsikt x (som vi nu antar inte är förbjuden) inför en frivilligt samlad skara människor. Detta är inte blott en misshandel. Warum? Därför att jag har rätten att uttrycka x. När någon av mina medmänniskor kränker denna rätt så griper staten in. Dess rättsapparat anklagar den misstänkte för att ha inkräktat på den aktuella rättigheten (som har fastslagits ska gälla undersåtarna).

I denna mening är yttrandefrihet en rättighet som jag besitter inte bara i relation till det allmänna, utan även gentemot mina medmänniskor. Ifall de som hoppar på mig på detta vis stoppas av polisen och förs inför rätta, så borde (jag talar inte om praxis här) deras brott rubriceras som en kränkning av yttrandefriheten. Om inte detta görs, utan man rutinmässigt behandlar det som blott misshandel, så är påståendet att det allmänna har skyldighet att skydda med-borgarnas yttrandefrihet mot kränkningar från andra medborgare fullständigt tomt på innehåll. Noll och nada tillförs — allt täcks redan av rätten till liv och kropp.

(detta är skrivit i all hast och kan innehålla grava misstag.)

Tillägg: detta ofullständiga inlägg är tänkt att ha udden mot de som vill trivialisera det inträffade och som hävdar att det hela blott är en misshandel (som visserligen ska straffas, Vilks skyddas mot, osv). Att staten ”gjort vad den kunnat” förtar inte att det brott som inträffat är en kränkning av yttrandefriheten. Om x har rätt att yttra z i ett givet sammanhang (offentlig föreläsning som bevistas frivilligt) så utgör handlingar som hindrar detta yttrande en inskränkning i yttrandefriheten. Låter uppenbart, men vissa debattörer jobbar järnet för att få det till att det inträffade mer är att likna vid ett simpelt gräl: en misshandel som ska straffas men som inte alls har något med yttrandefrihet och demokrati att göra.

Förtydligande om Betnér

Magnus Betnér har skrivet ett inlägg, ”Förtydligande om Vilks”, där han bemöter/avfärdar den kritik jag anförde i mitt förra inlägg.

Han har uppfattat det som att jag hejdlöst likställt hans argumentation med ett försvar för totalitära regimer och statligt förtryck. Jag måste erkänna att jag var onödigt raljant och därför har mig själv att skylla för ett missförstånd: jag ville jämföra, inte likställa. Och den aspekt jag ville peka ut var en typ av argument som jag anser är försåtlig; som jag anser har en tydlig defaitistisk och reaktionär potential.

I sitt ursprungliga debattinlägg argumenterade Betnér, efter de sedvanliga plattityderna om yttrandefrihetens vikt, på följande sätt:

Men med yttrandefrihet kommer också ansvar. Man får också ta konsekvenserna av sina yttranden, även om konsekvensen innebär mordhot.

Vad innebär ”ansvar” här? Vad innebär att ”ta konsekvenserna”? Jag undrar vilka valörer dessa uttryck har i detta sammanhang? Hur ”tar” man konsekvensen att bli mordhotad och slagen? Vad menas med ”ansvar” här? Och det viktigaste, innebär detta att ett mordhot inte är en inskränkning av yttrandefriheten? Detta är mycket intressanta filosofiska frågor om frihetsbegreppet.

Betnér resonerar även på följande sätt:

Det enda som kan rädda mig från att bli påhoppad eller hotad för något jag sagt är att jag håller käften. Det tänker jag inte göra och på så vis får jag ta konsekvenserna av mina yttranden. Precis som Vilks. Det skulle vara skönt om det inte funkade på det viset. Men det har det alltid gjort och kommer alltid att göra.

Jag tvivlar inte på Betnérs liberala och progressiva patos, men vill bara påpeka att den typ av argumentation han ger prov på här råkar vara densamma som brukar anföras av reaktionärer. Låt oss pussla ihop några ställningstaganden (som jag NATURLIGTVIS inte tillskriver Betnér).

Men med friheten att själv bestämma hur man klär sig kommer också ansvar. Man får också ta konsekvenserna av sina klädval (ex. bära kort kjol), även om konsekvensen innebär våldtäkt. Vissa män kommer alltid att eggas upp för mycket. Det skulle vara skönt om det inte funkade på det viset. Men det har det alltid gjort och kommer alltid att göra.

Men med friheten att själv bestämma sexuell partner kommer också ansvar. Man får också ta konsekvenserna av sitt sexuella beteende (ex. öppen homosexualitet), även om konsekvensen innebär misshandel utanför en gayklubb. Vissa inskränkta människor kommer aldrig att kunna acceptera homosexualitet. Det skulle vara skönt om det inte funkade på det viset. Men det har det alltid gjort och kommer alltid att göra.

I sitt förtydligande skriver Betnér:

Att ha en kort kjol är inte en medveten provokation eller en inbjudan till reaktion i en öppen debatt och med konsten som verktyg. Det är däremot hela Vilks konstnärliga gärning. Han är ute efter reaktionen. Han provocerar tills han får den. Jag har aldrig sagt att de som reagerar har rätt att hota eller använda våld. Det är ingen människa som har den rätten. Jag har bara sagt att det är precis de reaktioner han är ute efter. Annars hade han inte gjort det. Sedan förutsätter han att vi andra ska skydda honom. Det ska vi naturligtvis. Och det gör vi också.

Jag tvivlar naturligtvis inte att detta är Betnérs ståndpunkt. Men frågan är fortfarande vad som menas med att Vilks ska ”ta konsekvenserna”. Vilken normativ ståndpunkt förmedlas med det uttrycket? Nånting betyder det väl? De homosexuella i prideparaden i Vilnius kan sägas provocera medvetet för att uppmärksamma sin sak. (Eller uppfattas som medvetet provokativa (vem ska avgöra det?)). Sedan förutsätter de att vi andra ska skydda dem. Det ska vi naturligtvis. Och det gör vi också.

Men VAD är poängen med att också påpeka att de måste ”ta konsekvenserna”; att ”det skulle vara skönt om det inte funkade på det här viset. Men det har det alltid gjort och kommer alltid att göra”?

Jag uppfattade att Betnér flirtade med ett frihetsbegrepp där mordhot inte innebär en inskränkning av friheten.  Typ: ”Vilks är fri, men han måste ta konsekvenserna av sina val. Att en av dessa konsekvenser är att han blir mordhotad innebär inte att hans frihet är inskränkt.” Kanske uppfattade jag fel.

Men i fall någon annan hyser denna ståndpunkt  så vill jag passa på att påpeka en sak (jag har nyligen blivit hotad till livet, och kan inte instämma):

Säg att jag blir pistolhotad och uppmuntrad att göra x. Notera då att jag kan välja icke-x. Jag är ju fri att välja mellan att lyda de som hotar mig eller att inte lyda dem. Men jag får ta konsekvenserna: säg, ett nackskott. I vardaglig mening — och i rättslig — brukar vi dock inte säga att jag är fri i denna situation. Vi brukar säga att jag är tvingad att göra x. Definierat på detta sätt är ”tvång” inget annat än en beskrivning av en situation där mina motiv och beslutsgrunder (i valet mellan att göra x eller icke-x) är oskäligt och extremt manipulerade. Vi säger: nackskott inte är en rimlig konsekvens att ta för valet att göra icke-x, och att min frihet att välja kan därför sägas har blivit inskränkt av de som har hotat mig med pistol.

Gränsen för vad vi ska kalla tvång och frihetsinskränkning är alltså flytande. Ska vi räkna mordhot som en konsekvens som jag helt enkelt får ta när jag säger z? Eller ska vi kalla det för tvång, att det inskränker yttrandefriheten? Betnér säger att vi ska straffa de som hotar på detta sätt. Att de gör fel. Att Vilks ska skyddas. Samtidigt säger han som sagt att ”man får ta konsekvenserna av sina yttranden, även om konsekvensen innebär mordhot”. Jag undrar, likt Peter Santesson-Wilson, om det är förenligt:

I bokstavlig mening är det trivialt sant: det som händer, händer, och så till vida får ju alla alltid ta ”konsekvenserna” av det man gör. Det är liksom vad ordet ”konsekvens” betyder. Men det fula med det där uttrycket är att man antyder någonting annat, nämligen att man förtjänar konsekvenserna också. Och då blir jag nyfiken på hur du [annan kommentator] får ihop det med yttrandefriheten. Poängen med den är ju att man inte skall utsättas för vissa konsekvenser som annars skulle blivit följden, inte minst våld och förföljelser. Poliserna vid Vilks sida skyddar Vilks från konsekvenserna av hans uttalanden. Är det fel?

Om det ligger minsta lilla normativa innebörd i uttrycket ”ta konsekvenserna” så måste detta bidra till att undergräva— om än hur obetydlig vikt vi väljer att lägga vid det — den ”självklara” åsikten att de som hotar ska straffas, Vilks skyddas, osv.

Vilks, Knutson, Betnér och Orwell

Angående den senaste attacken på Vilks så skrev inslag.se igår ett bra inlägg där han pekade på hur en del svenska intellektuella verkar oförmögna att se vad frågan handlar om, och i princip lägger skulden på Vilks själv.

En av dem är Magnus Betnér (se kritik nedan). Och den andre, Ulrika Knutson, är ordförande för självaste Publicistklubben. Detta fick mig att tänka på George Orwell och den svidande kritik han framförde i essän The Prevention of Literature, efter att ha besökt en konferens i yttrandefrihetens namn anordnad av PEN-klubben 1945.

[What] is sinister, as I said at the beginning of this essay, is that the conscious enemies of liberty are those to whom liberty ought to mean most. The big public do not care about the matter one way or the other. They are not in favour of persecuting the heretic, and they will not exert themselves to defend him. They are at once too sane and too stupid to acquire the totalitarian outlook. The direct, conscious attack on intellectual decency comes from the intellectuals themselves.

Jag tror det ligger mycket i det här. Men vilket samhälle leder denna tendens till? Den frågan ställdes även på inslag.se.

Vad säger Publicistklubbens ordförande om Vilks blir mördad för sin tecknings skull? Några invändningar? Fler ironiska kommentarer att bjuda på?

Man förtjänar att få pröva på att leva under den samhällsordning man själv förespråkar och legitimerar. Välkomna till Ulrika Knutson-samhället. Tragedin är att alla vi andra också måste leva där.

Ju mer jag funderade på det här stycket, idén om Ulrika Knutson-samhället, desto starkare gjorde sig Orwell påmind. Det antas ofta att 1984 handlar om en värld dominerad av totalitära stater modellerade på Sovjet och Hitler-Tyskland. Eller så fokuseras läsningen på övervakning och obehagliga statliga maktmedel generellt. Men inte sällan missar man vilken intellektuell mentalitet som Orwell ansåg skulle kunna leda samhället i sådan dystopisk utveckling.

Om man läser Orwells journalistik och kritik är det dock svårt att missta sig på detta. Judith Shklar skrev följande om Orwell efter att ha läst The Collected Essays, Journalism and Letters:

[A]buses of language were in his view the way in which dishonesty worked. No one, moreover, was in his view more reprehensible in this respect than the English fellow-traveling intellectual establishment. The right might be a lot of incompetent ”stuffed shirts” inclined to fascism, but the left was incurably dishonest.  [. . .]

[H]is hatred of his own kind, the eccentric and extremely self-aware literary men, those radical intellectuals, reduced him to inventing an ”ordinary man” who was simply the obverse, the very opposite of this, his own crowd. Intellectuals he loathed as bigots, unpatriotic, lying and disloyal. They lied about the treachery of the communists in Spain. They were Machiavellian wreckers. Finally, they were unable to face facts, as they fell for every prefabricated ideological power-fantasy.

The intellectual who cannot abide intellectuals is not an uncommon type, of course, but what sets Orwell apart is that he translated this contempt into a vision of a society governed by these objects of his scorn. The totalitarian state he projected was neither Stalin’s nor Hitler’s entirely. The Inner Party that dispenses Ingsoc and rules Airstrip One in 1984 is made up of radical Anglo-American intellectuals.
[. . .] What he was able to do is to show what it would be like to be ruled by them and to live in a world wholly structured according to the ideas fashionable among them in 1948.
Judith Shklar, ‘Nineteen Eighty-Four: Should political Theory Care?’, Political Thought and Political Thinkers, (Chicago: The University of Chicago Press, 1998), s. 342–3, 349.

–––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––

Frågesport

Fråga 1:

Vem är det som yttrar följande:

”Man får också ta konsekvenserna av sina yttranden, även om konsekvensen innebär mordhot.”

Svarsalternativ:

(a) Förhörsledaren Ivanov i Arthur Koestlers Darkness at Noon förklarar för den fängslade Rubashov att han borde klandra sig själv snarare än Partiet.

(b) Magnus Betnér förklarar sin syn på yttrandefrihet.

Rätt svar: (b). (Ett alternativ till Magnus uppfattning av yttrandefrihet skulle kunna vara följande: Att vara fri att yttra x innebär att kunna säga x med förutsättningen att vissa slags konsekvenser inte kommer att följa. Exempel på sådana konsekvenser kan vara: mordhot, fängelsestraff, smäll på käften, böter, etc.)

Fråga 2:

Vem yttrar:

”Han tänker inte ge upp förrän han dör, det är uppenbart.”

Svarsalternativ:

(a) Förhörsledaren Ivanov till sin kollega; misströstande angående möjligheten att få Rubashov att skriva under bekännelsen.

(b) Magnus Betnér om Lars Vilks.

Rätt svar: (b) (Vidare: enligt Betnér är attacken fruktansvärd, ”men logisk”. Man får ta konsekvenserna. Det kommer alltid finnas folk som provoceras av vissa yttranden och som kommer att vilja attackera.  ”Det skulle vara skönt om det inte funkade på det viset. Men det har det alltid gjort och kommer alltid att göra.” Vad göra? ”Det enda som kan rädda mig från att bli påhoppad eller hotad för något jag sagt är att jag håller käften.” Betnér själv säger sig vara villig att ”ta konsekvenserna”. Hedrande. Men: man undrar om hans fundamentala defaitism gäller andra samhällsproblem och olyckliga företeelser. Våldtäkt? Kort kjol? Vad ska man säga då? Att det inträffade är fruktansvärt, ”men logiskt”? Att ”det skulle vara bra om det inte funkade på detta vis … men det kommer alltid finnas män som blir eggade”. Det är ju så det funkar: ”det har det alltid gjort och kommer alltid att göra.” Alltså: ”Det enda som kan rädda henne från att bli påhoppad är …”
Det borde vara glasklart att defaitismen i ”ta konsekvenserna”-idén står i fullkomlig motsättning till alla former av progressiv politik. Ja, i princip undergräver den idén med politik överhuvudtaget.
För läs nu noga Betnérs avslutning. Provokatörens poäng, säger Betnér, är att provocera tills dess ingen längre blir provocerad av något. Då är jobbet klart. Men: ”På vägen dit får han eller hon ta en jävla massa skit. Även mordhot. Även att bli påhoppad. Även att bli mördad. Det är tråkigt. Men det är också sant. Och det kommer alltid att vara sant. Tills det inte finns en enda människa kvar som blir provocerad av någonting en annan människa säger. Eller det inte finns några människor kvar som brukar våld. Vi får se vilket som kommer först.”)

Uppdatering: Förtydligande om Betnér”.