Björn Östbring Essä

”Vill vi vara kosmopoliter eller medborgare?”

Jag är tillbaka på jobbet efter några veckors föräldraledighet i samband med att barn nr 2 kommit till världen…

Idag publiceras en text av mig i nya tidskriften Kvartal. Det är ett försök att ge en översikt över konfliktlinjerna och de djupare antaganden som finns i debatten. Jag uttrycker viss skepsis gentemot de kosmopolitiska idéerna, som jag inte tror klarar av att underbygga fungerande institutioner, eller upprätthålla vissa centrala aspekter av vår nuvarande ganska toleranta och progressiva samhällsgemenskap.

Konflikten nationell/partikulär samhällsgemenskap och kosmopolitisk är såklart mycket gammal. Ett av de första moderna verken inom politisk teori, Henry Sidgwicks The Elements of Politics (1891), noterade just denna konfliktlinje. Och trots att mycket har hänt sedan dess tror jag fortfarande att hans skepsis – att kosmopolitisk form av ordning i bästa fall kan betraktas som “perhaps the ideal of the future” – fortfarande är giltig. Moderna samhällen och dess institutioner utvecklas i olika riktningar, och är alla beroende av olika föreställningar, normer, gemensamhetskänslor, för att åtnjuta den legitimitet som är nödvändig för att systemet ska hålla ihop. Detta innebär inte en kritik av det kosmopolitiska idealet som sådant. Men det innebär att det i praktiken kan undergräva existerande institutioner utan att ha tillräcklig kraft att sätta något annat önskvärt i dess ställe.

Man kan såklart peka på att människors sätt att identifiera sig har vidgats successivt, och att det inte är naturgivet att människor idenitifierar sig nationellt. Men då måste man också erkänna att det är en helt öppen fråga hur männsikor identifierar sig. Och det tycks mig vara långt mer sannolikt att vi kommer se en reträtt till snävare och mer etnisk nationalism – i förlängningen är risken att staten inte i tillräcklig grad bärs upp av gemensam identifikation, och dess funktionsduglighet avsevärt försvagas. Den spiralen leder mot att för-politiska gemenskaper blir de viktigaste i människors liv. Då har den politiska identifikationen gått förlorad – den gemenskap som potentiellt är mycket mer öppen för etnisk och religiös mångfald än vad de små gemenskaperna är – “the tyranny of cousins”, som Gellner uttryckte det.

Det finns två dimensioner här. Den ena ligger i själva bedömningen av sakförhållandena: optimistisk eller pessimistisk kring möjligheten till kosmopolitiska identiteters framväxt. Den andra är mer meta-teoretisk och gäller förhållningssättet till empiriska förhållanden och förväntande effekter. Här finns två typer av politisk teori. Å ena sidan en “moraliserande” politisk teori (jag menar detta utan negativa konnotationer) som inriktar sig på att fastslå och övertyga om vad som är normativt önskvärt, på ett sätt som är relativt oberoende av social och politisk verklighet och vilka effekter på denna som är troliga ifall att dessa föreställningar och normer skulle implementeras. Å andra sidan en politisk teori som i större utsträckning tar de existerande föreställningarna och beteendemönster för givna – inte i bemärkelsen att de inte förändras, men i bemärkelsen att de utgör utgångspunkten för teoretiserandet kring institutioner och policy, snarare än som föremål för påverkan och förändring.

Man kan se det som sin uppgift att argumentera för att det kosmopolitiska idealet ska gå från “perhaps the ideal of the future” till att faktiskt få bred uppslutning och genomföras. Eller kan man se det som sin uppgift att reflektera och argumentera kring vilka institutioner och vilken policy som bäst förverkligar de värden och normer – som inte sällan är motstridiga antingen principiellt eller i praktiken – som de facto omfamnas.

Detta är naturligtvis förenklat. Men jag tror det beskriver en skillnad mellan det slags politisk teori jag själv företräder och vad som kanske vanligtvis förknippas med politisk teori, som jag misstänker förknippas mer med en “moralistisk” ansats.

 

FullSizeRender.jpg

Björn Östbring Anteckningar

Välfärdsstatens legitimitet

Mitt förra avhandlingsområde handlade om hur man kan förklara staters uppkomst i det tidigmoderna Europa. Det kan tyckas vara ett långt steg till att nu skriva om migration och integration i dagens Sverige. Men det finns kopplingar, och på många sätt är det samma slags politisk-teoretiska intresse som ligger bakom (förutom att det nya ämnet leder till normativa frågor). Det rör frågor om politisk ordning, gemenskap, och territorium, och om en viktig typ av föreställningar: de som handlar om huruvida en ordning anses ha legitimitet.

—Staten som politisk ordning—

En modern stat, som en variant av politisk ordning, präglas av att organisationen är suverän över ett territorium, där den har våldsmonopol gentemot människorna som vistas där. Som politisk ordning betraktad utmärker sig den från tidigare former, genom både kopplingen till territoriet och genom att den är mer ”opersonlig”. Det är ens geografiska position som avgör jurisdiktion, samtidigt som relationen mellan styrande och styrda inte längre är personlig. Kontrasten mot äldre former av politisk ordning är tydliga: vår gemenskap och lojalitet är exemplevis inte knuten till en klanledare – den tydligaste varianten av en form av ordning som inte är knuten till territorium. På samma sätt är vår lojalitet inte längre feodal eller ens dynastisk i karaktär – våra skyldigheter och lojaliteter är inte längre till kungar, prinsar, hertigar, eller godsherrar. I det feodala Europa var gemenskap och jurisdiktion mer personlig än territoriell: härskare styrde ”over people rather than land” (Spruyt 1996, 40). Det fanns ingen kung av Frankrike, men väl en kung över frankerna.

Statens framväxt innebär att politisk ordning blir mer territoriell och mindre personlig och dynastisk i karaktär. Individens lojalitet, rättigheter och skyldigheter är idag inte gentemot en ”härskare” utan gentemot de opersonliga institutioner som nu utgör en konkretion av hennes politiska gemenskap.

—Legitimitetsföreställningar—

Mitt intresse för den tidigmoderna statens framväxt handlade om att förstå hur politisk ordning uppkommer och förändras. Centralt i den frågan är (menar jag och många andra) att förstå vilka föreställningar hos styrande och framförallt de styrda som ger en politisk ordning dess nödvändiga legitimitet. Med legitimitet menas här sociala och moraliska uppfattningar som får en person att lyda en lag, föreskrift eller order utifrån en uppfattning om att det är det rätta beteendet. Dvs man utgår från att ordningen är beroende av mer än våldsmakt eller att vara i individers egenintresse (mer om detta i ett senare inlägg). Legitimitet förstås här alltså som ett empiriskt fenomen, och definieras ibland som ”quasi-voluntary compliance” (Levi 1988, 54): att efterleva och inordna sig utifrån att en auktoritet uppfattas som moraliskt rättfärdig (eller bara naturlig och självklar: det viktiga är att det framstår som rätt att inordna sig, betala skatt, överlåta tvister att avgöras i dess institutioner, etc etc).

Detta är egentligen inga konstigheter. Det är på många sätt inbakat i begreppet ”stat”:

In interesting cases, like ”the state”, introducing the ”concept” requires one to get people not merely to use a certain word, but also to entertain a certain kind of theory, which has a strong ”normative” component. You don’t ”have” the concept of the state unless you have the idea of a freestanding form of authority, and the idea of authority requires some appeal to notions like ”ought” or ”should”. You do not automatically have a state when some group in fact completely controls the use of violence within a territory–if you did, every group of successful kidnappers would constitute a ”state.” Rather, a state exists only if enough people think they ”ought” to obey the orders of some person or designated group of people, in the right sense of ”ought.” … Characteristically, the concept ”the state” is introduced together with a theory about the nature and the source of the authority which the abstract entity that is so named is supposed to have (Geuss 2008, 44-45).

Hur förhållandet mellan materiella faktorer och sociala och normativa föreställningar ser ut är så klart en evig fråga. Men föreställningarna är hursomhelst intressanta, vare sig de betraktas som orsaker eller som symptom. Charles Taylor använder sig av begreppet ”social imaginaries”, som han menar är avgörande för vilka sociala och politiska institutioner som är möjliga att legitimera.

By social imaginary, I mean the ways people imagine their social existence, how they fit together with others, how things go on between them and their fellows, the expectations that are normally met, and the deeper normative notions and images that underlie these expectations. … The social imaginary is that common understanding that makes possible common practices and a widely shared sense of legitimacy (Taylor 2004, 23).

—Folkhem vs mänskliga rättigheter?—

Präglas Sverige idag av att sådana föreställningar är i gungning? Att vi ser en splittring i hur samhället och den politiska gemenskapen förstås, ända ner till detta djupliggande plan? Jag tar gärna emot synpunkter i denna fråga.

Ett exempel på ett jakande svar har kommit från Lars Trägårdh, som i ett inslag i P1 (13/10-2015) om flyktingkrisen fick möjlighet att beskriva vad han ansåg den moraliska konflikten bestå i (ca 15 min in i programmet). I Trägårdhs analys krockar nu det etablerade sociala kontraktet med ett framväxande ideal om mänskliga rättigheter och kosmopolitanism. Å ena sidan moraliska föreställningar som knyter an till en nationalstatlig och folkhemslig omsorg om de egna medborgarnas välfärd och säkerhet, och å andra kosmopolitiska föreställningar som fokuserar på mänskliga rättigheter, internationell solidaritet, och som kritiserar den nationalstatliga visionens exkluderande konsekvenser.

Den senare berättelsen dominerar (eller har dominerat) den offentliga retoriken och beskrivs allmänt som det mer upplysta synsättet, medan det nationalstatliga och partikulära ställningstagandet länge har betraktats som problematiskt. Detta trots att det är just sådana föreställningar som underbygger svensk praktik. Välfärdsstaten gör skillnad på människor och människor. Den sätter fattigpensionären i Malmö framför gatubarnen i Nairobi eller flyktingar från Syrien. Trägårdh menar att det svenska samhällskontraktet – de föreställningar som får människor att betala skatt etc – innebär att fattigpensionären i Malmö, vars levnadsstandard trots allt i globala termer är mycket hög, har intressen som måste gå före insatser för världens utsatta.

Likväl har Sverige samtidigt präglats av att de intellektuella och moraliska skälen för välfärdsstatens praktik har kommit i skymundan och undergrävts – de ideologiska föreställningar som präglade och möjliggjorde folkhemmet och välfärdsstatens uppbyggnad har sedan länge förpassats till sophögen.

—Är oenigheten normativ eller empirisk?—

I mina ögon ligger det mycket i denna analys. Om Trägårdh har rätt så skulle det förklara varför debatten är så polariserad som den är. Man delar inte tillräckligt med underliggande antaganden och normativa föreställningar för att en diskussion kan förväntas leda till ändrade åsikter och positioner.

Eller finns det bättre lägesbeskrivningar? Hur mycket av dagens oenighet handlar egentligen inte om skilda normativa uppfattningar, utan snarare är uppfattningar om hur den sociala världen fungerar och vad som är troliga scenarier?

För vissa, med optimistisk läggning, har vi inget större långsiktigt problem: de ekonomiska förutsättningarna för en välfärdsstat består, och nya medlemmar kommer införlivas, acceptera samhällskontraktet, och bli produktiva deltagare i systemet. Andra ser fler skäl till skepsis, inte bara utifrån de direkta ekonomiska och sociala konsekvenserna som den bristande integrationen medför, utan i varierande grad också av att förutsättningarna för nödvändig tillit och känslor av gemenskap i sig utmanas av en befolkning präglad av stor språklig och kulturell mångfald.

Även skillnader i detta slags verklighetsuppfattningar kan så klart vara djupgående. Men det är inte samma sak som grundläggande oenighet på det normativa planet.

Personligen upplever jag att den akuta frågan är det normativa rättfärdigandet av välfärdsstaten. Kort sagt, jag tenderar att närmast utgå från att välfärdsstaten kräver exkludering, och att den sätter medborgarnas intresse före utomstånde (inkluderat de som vill ”in”). Frågan blir då för mig huruvida detta system kan rättfärdigas. Men samtidigt pågår ju diskussionen just om huruvida det finns en sådan motsättning, eller i vilken grad.  (Tyvärr har naturligtvis även debatt om denna empiriska fråga en tendens att bli moraliskt infekterad. För föreställningen om målkonflikt och nödvändig exkludering kan såklart hävdas vara egennyttiga påfund, en rationalisering av välfärdschauvinism).

Begeppet legitimitet har, på gott och ont, både en normativ och en empirisk betydelse. De två frågorna ovan kan därför båda formuleras i termer av legitimitet. Den empiriska gäller förutsättningarna för att välfärdsstaten (och det svenska samhällskontraktet generellt) ska uppfattas som legitim. Utan sådan legitimitet kan den inte bestå. En analys som kommer fram till att systemets (empiriska) legitimitet är i fara om inte ett antal i sig problematiska lagar är på plats och åtgärder vidtas, leder i sin tur till den normatva frågan om systemet är moraliskt legitimt – dvs om det går att rättfärdiga givet de moraliska kostnader och avigsidor som konstateras. Men vilken frågeställning är egentligen viktigast i nuläget?

—Referenser—

Geuss, Raymond. 2008. Philosophy and Real Politics. Princeton, NJ: Princeton University Press.

Levi, Margaret. 1988. Of Rule and Revenue. Berkeley, CA: University of California Press.

Spruyt, Hendrik. 1996. The Sovereign State and Its Competitors. An Analysis of Systems Change. Princeton, NJ: Princeton University Press.

Taylor, Charles. 2004. Modern Social Imaginaries. Durham & London: Duke University Press.

Björn Östbring Citat

Gellner om våldsmakt, koordinering och legitimitet

The effectiveness of coercion depends on the cohesion of the agents of coercion. Any single one of them is generally weak: to be really effective, it is necessary that there be a number of them, often quite a large number, and that they stick together and maintain discipline. But what exactly makes men stick together, especially in perilous situations, in which betrayal and abandonment of a group — if that group is about to lose — may be by far the best strategy? Among the considerations liable to induce an individual to remain loyal, one of the most important is the conviction that others are also remaining loyal to the group, so that it will continue to be a numerous, disciplined and effective force. If the others are about to desert, it is very wise to do the same; if no one else will do so, it is most unwise to constitute the one exception, who will then be conspicuously punished, by way of example to all the others.

But how does one know, in situations which often involve geographical dispersal and lack of quick and reliable communication, whether this or that group or leader will continue to attract loyalty? One good criterion is whether that group or leader or cause is, by the recognized standards of the culture, ‘legitimate’. This consideration does not sway the individual waverer because he is necessarily a fanatical adherent of the locally held doctrines concerning what is and is not legitimate. It sways him because he thinks that others are also swayed by it, perhaps in the same opportunist spirit as he is, and so, in the interest of his own safety, he wants to stay on the ‘legitimate’ side because he expects it to win.

For this kind of reason, those who control the symbols of legitimacy thereby also in some considerable measure control the crystallization of social cohesion and loyalty, and thus exercise great power, even if they are not themselves direct possessors of weapons or practitioners of coercion.

Referens: Gellner, Ernest. 1995. Anthropology and Politics. Wiley-Blackwell, s. 165–66.

Björn Östbring Citat

Goldstones kritik av legitimitetsbegreppet

A state crisis occurs when there has been a standing suspicion that the state is ineffective or unjust; such concrete events as a fiscal crisis or military reversal are then taken as the definitive proof of this suspicion. It is thus the shift in elite or popular attitudes toward the state, not a particular event, that marks the crisis of state authority.

Much of the political science literature describes such a shift in attitudes as a crisis of “legitimacy” (Zimmerman 1979, 1983). I prefer to avoid this term; it does not capture my meaning—in part because legitimacy has legalistic connotations that suggest a “legitimate” government is duly constituted whereas an “illegitimate” government is illegally constituted. These considerations are often irrelevant. Moreover, “legitimacy” is inadequate because this term generally focuses attention only on matters of justice and ignores state effectiveness. Political allegiance depends on the extent to which elite and popular groups view the state as just and effective in performing the duties of governance. Even legally constituted governments can become perceived as ineffective or unjust, while even illegally formed governments (such as those produced by revolutions or coups) can be perceived as effective and just in their actions. Moreover, even an unjust state may be perceived as so effective that it maintains the allegiance of key groups; and even a just state may be perceived as so ineffective that it loses that allegiance. In sum, a state crisis exists when politically significant numbers of elites, or popular groups, or both, no longer maintain allegiance to the existing state (as it operates as a set of institutions, not just its incumbents), regardless of how the state was formed and regardless of whether this shift in allegiance is due to the state acting unjustly or merely ineffectively, or to changes in the economy or international environment of which the state is victim.

A state crisis usually indicates a situation of imbalance—in the eyes of influential elites and of large numbers of ordinary people, the state is either failing to perform the expected tasks of governance, demanding too many resources for that task, or both.

 

Referens: Goldstone, Jack A. 1991. Revolution and Rebellion in the Early Modern World. Berkeley: University of California Press, s. 9.

Björn Östbring Längre text

Avhandlingsplan

För några veckor sedan skrev jag klart min avhandlingsplan. Eller plan och plan, faktum är att projektet fortfarande är vidöppet. Det består av fyra teman som jag måste hitta ett sätt att kombinera. Dock finns fortfarande möjligheten att jag i praktiken måste tona ner eller helt skrota ett av dem.

Temana är:

  • Teorier kring europeisk statsbildning under främst 1500- och 1600-tal
  • Begreppet politisk legitimitet
  • David Humes politiska tänkande
  • Bildandet och utvecklingen av den svenska staten.

De historiska och historisk-sociologiska delarna är helt ny mark för mig, och jag är fortfarande lite ovan vid att inte ägna mig åt normativ politisk teori.

Man kan säga att tre påståenden motiverar studien i dagsläget:

  • Statsbildningslitteraturen, särskilt det dominerande fiskal-militära paradigmet, är blind för processerna vari politiska aktörer försöker skapa och åtnjuta legitimitet.
  • Legitimitetsbegreppet, detta omtvistade begrepp, kan ges en ny och bättre definition om man utvecklar vissa tankar hos David Hume.
  • Statsbildningslitteraturen kan förbättras om man tar hjälp av Hume för att förstå politisk ordning och hur aktörer interagerar i skapandet och befästandet av auktoritetskonventioner (conventions of authority).

(Det svenska fallet är mest till för att ge en skådeplats åt de teoretiska argumenten. Men genom att konsekvent låta de teoretiska argumenten röra sig kring samma fall så är förhoppningen att avhandlingen kan komma att bli intressant även ur den empiriska och fallspecifika synvinkeln.)

Hursomhelst, jag lägger ut avhandlingsplanen här som pdf för dem som är intresserade.

Björn Östbring Anteckningar

Beethams kritik av Weber (del I)

I litteraturen om legitimitet finns vissa självklara tänkare och böcker som man måste förhålla sig till. En given historisk tänkare är naturligtvis Max Weber. Och i den moderna litteraturen räknas David Beetham’s The Legitimation of Power (Beetham, 1991) som en klassiker. Nu råkar David Beetham vara tämligen oense med Weber: han anser till och med att på detta område har Webers inflytande varit ”an almost unqualified disaster” (Beetham, 1991: 8). Det slog mig att det kunde vara givande att sammanfatta Beethams kritik av Weber.

Webers tankar om legitimitet rymmer två huvuddelar. Det ena är en allmän definition eller syn på vad legitimitet är för något och vilket slags begrepp det är. Det andra är den berömda kategoriseringen av tre typer av legitimitet: rationell-legal, traditionell, och karismatisk.

I det här inlägget ska jag prata om det senare, om problemen med Webers kategorier (eller egentligen bara två av typerna). Webers postulerar som bekant tre typer:

  • Rationell-legal legitimitet
  • Traditionell legitimitet
  • Karismatisk legitimitet

Uppdelningen mellan den rationell-legala och den traditionella legitimitet rymmer två fundamentala problem. (Jag lämnar karismatisk legitimitet åt sidan tillsvidare.) När regler och regelstyrning görs till utmärkande kriterier för den första typen så leder det lätt till tron att traditionella samhällen och traditionella auktoriteter i sin tur inte präglas av regler och konventioner (Beetham, 1991: 24). Traditionell legitimitet är naturligtvis också sammanbunden med regler; regler om hur makt ärvs, hur den utövas, regler om rättigheter och skyldigheter för de styrande och de styrda. Den traditionella formen av legitimitet är inte i kontrast till regler – det är ju snarast så att reglerna utgör traditionen – utan snarare en källa som förser reglerna med legitimitet.

Det andra problemet är en spegelbild av det första. Den rationella-legala formen av legitimitet saknar i sig en trovärdig normativ källa. Regelföljande och strikta procedurer är knappast i sig själva legitimitetsgivande gentemot de aktuella reglerna och procedurerna. Denna kategori saknar en legitimitetskälla, någonting som kan rättfärdiga det byråkratiska styrets regler. Om vi ställer frågan om huruvida en maktutövning är legitim, så kan man naturligtvis hänvisa till att den sker i enlighet med en befintlig regel eller lag. Och frågar vi ”Är regeln X legitim?” så kan vi möjligen svara i termer av att den harmonierar med andra mer fundamentala regler. Men fortsätter vi med denna typ av frågor så inser vi snart att den rationell-legal formen av legitimitet saknar svar på detta och således inte kan betraktas som en självständig form av legitimitet. Vi måste då dra slutsatsen att legalitet inte är ett tillräckligt villkor för legitimitet (Beetham, 1991: 125). (Man skulle kunna framhävda i positionen att en regel rättfärdigar sig självt, men det är en absurd position, och än mer absurd som karakterisering av moderniteten. Snarast är det den traditionella formen som teoretiskt är mer mottaglig för ”det-är-rätt-för-att-det-existerar”-resonemang.)

Sammantaget: om uppdelningen mellan rationell-legal och traditionell legitimitet är tänkt att fånga in två  distinkta typer av legitimitet, och dessutom säga någonting om skillnaden mellan moderna och traditionella politiska ordningar, så misslyckas den kapitalt med båda målsättningarna. Traditionell auktoritet är även den regelstyrd (tänk på successionslagar och konventioner), och den moderna ordningens rationella och legalistiska styrning saknar i sin tur just en normativ grund, saknar en källa som ger reglerna och byråkratin dess legitimitet. Webers typologi utelämnar den fundamentala frågan om vad som i moderniteten har ersatt den traditionalistiska synen på källorna till auktoritet och legitimitet (Beetham, 1991: 24).

Enligt Beetham utgörs Webers grundläggande misstag av att han upphöjer till självständiga kategorier vad som i själva verket är enskilda komponenter av ett och samma legitimitetsbegrepp. Enligt Beetham är maktens regelmässighet avgörande för alla former av legitimitet, likaså är ett moraliskt rättfärdigande av dessa regler en essentiell del. (Jag fortsätter att lämna den karismatiska delen utanför, liksom Beethams motsvarande krav på ”expressed consent” av de styrda. Jag måste grubbla mer på dem.). Legitimitet kräver både att maktutövande sker enligt regler (”legal validity”) och att dessa moraliskt rättfärdigas (”moral justification”).

Följande figur illusterar hur man kan tänka sig att legalitet och rättfärdigande hänger ihop med legitimitet. De är båda nödvändiga villlkor, och tillsammans tillräckliga villkor för legitimitet. (Obs, detta är inte Beethams modell, som innehåller ytterligare villkor.)

Beetham, D. (1991) The Legitimation of Power. Basingstoke: Palgrave Macmillan.