Anti-demokraten Andersson

En sak som konfunderar mig är att ingen, vad jag vet, har gjort en grundlig genomgång av Lena Anderssons syn på demokrati.

Trots att hon är en av de mest framträdande politiska skribenterna i landet tycks det undgått de flesta att hon konsekvent talar nedsättande om ”rösträttsdemokratin”, att hon omdefinierar demokrati till att betyda något helt annat, och att hon förespråkar ett verkligt minimalt utrymme för vanligt demokratiskt beslutsfattande. Jag vet inte om någon annan politisk skribent inom etablerade medier har lika tydliga odemokratiska eller rent av anti-demokratiska drag i sitt tänkande.

Den traditionella betydelsen av termen ”liberal demokrati” är förstås ett system som kombinerar å ena sidan demokratiska processer för beslutsfattande och tillsättande av maktpositioner, och å andra sidan individuella rättigheter som skyddar medborgarna från vissa ingrepp och tvångsutövning från maktens sida. Ifall majoritetens önskan utgör eller medför en kränkning av individers grundläggande rättigheter så måste majoritetens önskan stå tillbaka.

Detta politiska system, som utgör en kompromiss, har stort stöd bland medborgare och politiker. Lena Andersson har dock i hög grad övergett denna kompromiss.

I sina krönikor och i boken Om falsk och äkta liberalism betonar Lena Andersson föga förvånande de liberala rättigheternas funktion och värde. Men hon stannar inte med några grundläggande liberala begränsningar av den demokratiska maktutövningen. Det politiska systemet – ”rösträttsdemokratin” – tycks nämligen hela tiden leda till politisk reglering av sådant som enligt Lena Anderssons ideologi borde vara fritt: exempelvis internationell handel och människors migration över gränser, med mera. Hur ser Lena Andersson på att det politiska systemet tenderar att leda till en politik i strid med hennes övertygelser? Jo, att i den ideala staten ska ”de röstande och deras riksdag” över huvud taget inte kunna reglera människors mellanhavanden av detta slag (s. 57). Fenomen som rör (i formell mening) frivilliga relationer och interaktioner får inte hamna på den politiska dagordningen; de hör inte till det som demokratiska institutioner har rätt att besluta om:

Man kan i den klassiska liberalismen inte rösta bort friheten, det är det som gör den oförytterlig. Friheten är sann i Platons mening på samma sätt som man i kommunismen inte kan rösta bort arbetarnas herravälde. Det är också oförytterligt, fundamentet där allt börjar och slutar. (s. 57)

Detta är en anmärkningsvärd syn på förhållandet mellan liberalismen och demokratin. Fenomen som handel och migration är saker som i princip alla moderna stater reglerar i högre eller lägre grad, och utifrån olika ideologiska utgångspunkter kan man ha olika åsikter i frågorna. Även bland de som är emot regleringar skulle ytterst få hävda att frågan som sådan inte borde avgöras med demokratiska procedurer. Så inte Lena Andersson.

Man hade kunnat tro att Lena Andersson försvarar ett liberal-demokratiskt system och att hon inom detta system förespråkar och bildar opinion för en klassisk liberalism eller nyliberalism. Men det hon för fram är inte bara en uppfattning om vad som är det rätta beslutet i en fråga, utan det är en uppfattning om rätten att besluta. Liberalismen är klart och tydligt överordnad, och det som kvarstår för de demokratiska beslutsorganen att legitimt bestämma över är sådant som inte täcks in av den fullt realiserade liberalismen. Om Lena Andersson skulle utforma det politiska systemet skulle en majoritet inte kunna rösta fram en politik med minsta dragning åt socialism, konservatism eller en ”grön” ideologi, eftersom alla dessa alternativ skulle inskränka vissa av individernas handlingsmöjligheter (deras ”oförytterliga frihet”).

En traditionell liberal demokrat skulle istället sätta ett större värde på den demokratiska komponenten i ”liberal demokrati”, det vill säga värdesätta de demokratiska procedurer som används som lösning på genuina och legitima åsiktsskillnader om gemensamma angelägenheter. För ifall området för kollektivt beslutsfattande krymps alltför mycket så möjliggör det politiska systemet inte längre demokratisk styrning kring gemensamma angelägenheter – det är inte längre representativt eller responsivt i relation till människors olika önskningar och uppfattningar. I en liberal demokrati balanseras helt enkelt dessa demokratiska värden mot de liberala värdena – det råder ingen självklar harmoni mellan dem.

Liberalismen är trots allt ett i hög grad heltäckande svar på hur samhället ska styras. Även de varianter vars ”svar” till sin substans kan sammanfattas som en uppmaning till ”minimal styrning” är heltäckande i den avgörande betydelsen: att svaret som sådant kan tillämpas i så gott som alla samhällsfrågor. Det innebär att om ideologin fullt ut grundlagsfästs, det vill säga bestämmer vad riksdag och regering får göra, då har möjligheten för medborgarna att välja en annan riktning för samhället kraftigt beskurits. Samhället präglas då mer av en liberal ”regim” snarare än av de nuvarande demokratiskt valda representanterna.

Lena Andersson föreslår således en helt annan avvägning mellan demokrati och liberalism än den nuvarande. Jag finner det märkligt att det inte har uppmärksammats att denna hyllade politiska skribent uttryckligen förespråkar ett system med ytterst begränsad demokrati.

Kanske beror det på att hon dessutom använder det klassiska knepet att omdefiniera begreppet och prata om en ”verklig” demokrati? Men det är i sig anmärkningsvärt att möta detta grepp hos en ledande svensk intellektuell, och behöver i sin tur uppmärksammas.

Som vanligt i modern tid är ”odemokratisk” och ”antidemokratisk” inte etiketter som någon gärna sätter på sig själv eller sitt tänkande. Så inte heller Lena Andersson. Som termen ”rösträttsdemokratin” antyder finns det i hennes tänkande även en annan mer genuin och värdefull form av demokrati. Smidigt nog visar det sig att denna form av demokrati utgörs av … det liberala samhället självt:

Den verkliga demokratin i liberalismen utövas inte i röstandet, på valdagen eller i formandet av en riksdag efter majoritetens vilja till makt. Demokratin utövas varje timme i vardagen när fria människor äger rätten att inte tvingas till något. (s. 215)

Demokrati upphör att handla om kollektivt maktutövande över huvud taget; tvärtom är det liberalismens begränsningar av makten som enligt Lena Andersson är ”demokratins essens”. Det är så det blir möjligt att påstå att verklig demokrati minsann består i en liberal konstitution som inte tillåter att ”de röstande” väljer en annan politik.

Hennes resonemang är såklart inte särskilt övertygande när det synas i sömmarna på detta sätt, men det är svårt att inte förstå lockelsen. Fördelen med att blanda bort korten på detta sätt är att kan det framstå som att någon egentlig förlust i demokrati inte har skett. Om verklig demokrati definieras ”substantiellt”, det vill säga likställs med en specifik samhällsmodell, vad spelar det då för roll om man gör sig av med eller minskar inflytandet för den ”proceduriella” demokratin? Inte bara framstår den senare som oviktig och meningslös i jämförelse, den rymmer även faror: den proceduriella ”rösträttsdemokratin” kan ju leda till en politik i strid med den verkligt demokratiska samhällsordningen.

Som alla vet har det funnits odemokratiska regimer i vår närhet och närtid som använt sig av just detta sätt att legitimera sitt politiska system. Att finna samma struktur på argumentationen hos en framstående liberal skribent är….. ja, jag vet faktiskt inte vilken slutsats man bör dra. Det minsta man kan säga att det hela förtjänar att bli uppmärksammat, eftersom vetskapen om att Lena Andersson inte är demokrat i gängse mening är relevant för att tolka och bedöma hennes övriga argument och positioner i andra samhällsfrågor.

David Millers distinktion mellan individualistiska och sociologiska liberaler

Jag tänkte bli bättre på att vara mer publik i min forskning, och börjar nu åter publicera små läsanteckning och andra små textstycken. Slutprodukten är trots allt ganska avlägsen i tiden… Och kanske finns det ett värde att delge andra en del av vad jag läser och tänker, utan alltför höga krav på systematik och finslipad text. Frågorna är ju fortsatt högaktuella, och kan jag med bidra med att stimulera andras funderingar och referera till intressant akademisk litteratur så är det såklart positivt. Först ut en intressant indelning hämtad från David Miller.

En av de mest grundläggande frågorna i debatten om migration och gränser gäller frågan hur man betraktar och värderar hur den existerande sociala och politiska världen fungerar. I vilken mån ser man en konflikt mellan rörlighet å ena sidan och välfungerande institutioner och upprätthållande av vissa värden å den andra. Och givet att en konflikt existerar, hur ställer man sig i valet mellan idealet om fri rörlighet och andra värden.

En intressant men inte särskilt etablerad indelning kan vi hämta från David Miller, som skiljer mellan individualistiska respektive sociologiska liberaler.1 En individualistisk liberal utgår från tanken på individens förmåga, och sätter fokus på de friheter och rättigheter som borde tillkomma sådana personer. Att utforma samhälle handlar om att utsträcka sådana friheter så långt som möjligt, och de nödvändiga inskränkningar som ändå erkänns tenderar att motiveras utifrån ett socialt kontrakt – en tankefigur där individens intressen och samtycke till synes kan garanteras samtidigt som nödvändigt kollektivt maktutövande legitimeras. Sociologiska liberaler, å andra sidan, är benägna att sätta liberala värden i centrum – snarare än individen och principer – och funderar över de villkor som möjliggör dessa. Vad karakteriserar samhällen med hög grad av personlig frihet? De är intresserade av att förstå den kombination av sociologiska faktorer – grad av materiellt välstånd, klassklyftor, kulturella olikheter – som tycks leda till framgångsrika liberala samhällen, och deras ambition är att säkra eller uppnå dessa faktorer, och i förlängningen liberala institutioner och normer.

Sociologiska liberaler är i den meningen mer empiriskt sinnade; de är ”not content simply to enunciate political principles, but try to reflect seriously on the conditions under which these principles are likely to be put into effect”. Ett klassiskt exempel i sammanhanget är ett ofta citerat stycke ur John Stuart Mills Considerations on Representative Government [1861], där Mill argumenterar för att ”free institutions are next to impossible in a country made up of different nationalities”.2 Kapitlets namn är talande för ett sociologiskt förhållningssätt till institutioner och värden: ”Of Nationality, as Connected with Representative Government”. Och det är också talande att Mill så tydligt beklagar sakernas tillstånd:

If it be said that so broadly marked a distinction between what is due to a fellow-countryman and what is due merely to a human creature is more worthy of savages than of civilised beings, and ought, with the utmost energy, to be contended against, no one holds that opinion more strongly than myself. 3

David Miller använder just migrationsfrågan för att belysa skillnaden mellan individualistiska och sociologiska liberaler. För individualistiska liberaler blir frågan om att vikta principer: rätten till fri rörlighet vägs mot huruvida associationsrätten legitimerar exkludering av andra från territoriet. För en sociologisk liberal väcks andra typer av frågor. Exempelvis huruvida en given ökning av mångfald ökar den personliga friheten i samhället i fråga; huruvida den försvårar, som Mill trodde, de liberal-demokratiska styrelseskicket; och huruvida invandringen riskerar att utlösa anti-liberala reaktioner.

Föga förvånande skiljer sig dessa inriktningar i förhållande till konsekvenser.4 Konsekvensargument kan förekomma även hos ett individualistiskt teoretiserande (särskilt ifall de liberala principerna ursprungligen motiveras utilitaristiskt), men oftast handlar det om att söka sig ”bakåt” och fastslå vilka principer och intuitioner som är mest grundläggande. Konsekvenserna i den specifika kontexten hamnar i bakgrunden; är de negativa så utgör de blott kostnader som måste accepteras för principernas införande. För den den sociologiska liberalen är naturligtvis konsekvenserna i centrum, i den meningen att den frågan om vilka värden och ideal som är önskvärda är en annan och föregående diskussion. I den konkreta policyfrågan är de förutsägbara konsekvenserna helt avgörande. I fallet Mill ovan så är det tydligt att policy anpassas till en social verklighet som i sig anses oönskad. Sociologiska liberaler är öppna för möjligheten att ett utsträckande av en liberal princip i vissa fall kan få kontraproduktiva effekter.

Fotnoter

  1. David Miller, ”Liberalism and boundaries: a response to Allen Buchanan”, s. 262-3. (obs kolla upp Millers egna slutnot: ref till Siedentop i Ryan, The Idea of Freedom) ↩︎
  2. John Stuart Mill, On Liberty and Other Essays, s. 428. ↩︎
  3. John Stuart Mill, On Liberty and Other Essays, s. 430. ↩︎
  4. Angående sin distinktion nämner Miller ett antal andra vanliga indelningar av liberala traditioner. På det politiska planet kan man som bekant särskilja en klassisk och minimalistisk liberalism, respektive en modern socialliberalism med större mött av interventions och egalitära ambitioner. På det filosofiska planet kan man särskilja rättighetsbaserad, kontraktsteoretisk, utilitaristisk, och perfektionistisk liberalism – vilka i grunden handlar om hur liberala principer rättfärdigas. Distinktionen mellan individualistisk och sociologisk liberal teori är dock snarast metodologisk, enligt Miller, i bemärkelsen att den handlar om ”the way liberals see the whole enterprise of constructing a liberal political theory” (s. 262). (Koppla till ”cold war liberals”, Jan-Werner Muller) (Obs! ”Sociologisk liberalism” är också en term som förekommer inom IR-teori, men betyder där något helt annat.) ↩︎

David Hume and contemporary realism in political theory

Below is the abstract and list of references of my MA thesis in political science. The full article can be downloaded here.

Abstract

Proponents of the recent movement of realism in political theory have expressed dissatisfaction with the typically Kantian and ideal theoretical assumptions that guide much political and normative theorizing. In this paper it is proposed that these realist theorists could find support for their critique of the Kantian legacy, as well as building blocks for a realist alternative, by drawing on the moral and political thought of David Hume. The paper constitutes a reading of Hume’s writings with the contemporary realist critique in mind. The result highlights four themes in Hume’s thought: (1) The empirically informed approach to normative reasoning. (2) An emphasis on that political theorizing must be conducted on the basis of a realistic political psychology. (3) The critique of social contract doctrines, a critique that is directed at idealistic and rationalistic versions of liberalism. (4) Hume’s account of human sociality and the origins of political authority. Lastly, it is suggested that the fact that Hume combines realism with liberalism makes him of additional interest to the many realists who are seeking to correct rather than reject liberal political theory and who are thus wary of finding themselves too close to Machiavelli and Hobbes, the usual realist predecessors.

Key words: realism, moralism, ideal theory, legitimacy, normativity

Length: 19 200 words

References:

Barry, Brian (1989), Theories of Justice (London: Harvester Wheatsheaf).

Buckle, Stephen and Castiglione, Dario (1991), ‘Hume’s Critique of the Contract Theory’, History of Political Thought, 12 (3), 457-80.

Cohen, G. A. (2003), ‘Facts and Principles’, Philosophy & Public Affairs, 31 (3), 211-45.

Cohon, Rachel (2008), Hume’s Morality (Oxford: Oxford University Press).

Coventry, Angela and Sager, Alexander (2011), ‘Hume and Contemporary Political Philosophy’, Western Political Science Association 2011 Annual Meeting.

Curry, Oliver (2006), ‘Who’s Afraid of the Naturalistic Fallacy?’, Evolutionary Psychology, 4, 234-47.

Elster, Jon (2009), Alexis de Tocqueville: the First Social Scientist (Cambridge; New York: Cambridge University Press).

Farrelly, Colin (2007), ‘Justice in Ideal Theory: A Refutation’, Political Studies, 55 (4), 844-64.

Formosa, Paul (2008), ”All Politics Must Bend Its Knee Before Right’: Kant on the Relation of Morals to Politics’, Social Theory and Practice, 34 (2), 157-81.

Frazer, Michael L. (2009), ‘Review of J. G. A. Pocock’s ‘Political Thought and History: Essays on Theory and Method”, Notre Dame Philosophical Reviews. <http://ndpr.nd.edu/news/24213-political-thought-and-history-essays-on-theory-and-method/>, accessed 2011.11.04.

Frazer, Michael L. (2010), The Enlightenment of Sympathy: Justice and the Moral Sentiments in the Eighteenth Century and Today (Oxford; New York: Oxford University Press).

Fukuyama, Francis (2011), The Origins of Political Order (New York: Farrar, Straus and Giroux).

Galston, William A. (2004), ‘On the Rapproachment between Political Philosophy and Empirical Inquiry: A Comment on Rogers Smith’, in Edward D. Mansfield and Richard Sisson (eds.), The Evolution of Political Knowledge: Theory and Inquiry in American Politics (Columbus: Ohio State University Press).

Galston, William A. (2009), ‘Moral Pluralism and Liberal Democracy: Isaiah Berlin’s Heterodox Liberalism’, Review of Politics, 71 (1), 85-99.

Galston, William A. (2010), ‘Realism in Political Theory’, European Journal of Political Theory, 9 (4), 385-411.

Geuss, Raymond (2008), Philosophy and Real Politics (Princeton: Princeton University Press).

Greco, Lorenzo (2007), ‘Humean Reflections in the Ethics of Bernard Williams’, Utilitas, 19 (03), 312-25.

Gunnell, John G. (1982), ‘Interpretation and the History of Political Thought: Apology and Epistemology’, The American Political Science Review, 76 (2), 317-27.

Haakonssen, Knud (1993), ‘The Structure of Hume’s Political Theory’, in David Fate Norton (ed.), The Cambridge Companion to David Hume (Cambridge: Cambridge University Press).

Hampshire, Stuart (1991), ‘Nationalism’, in Edna Ullman-Margalit and Avishai Margalit (eds.), Isaiah Berlin: A Celebration (Chicago: University of Chicago Press).

Hardin, Russell (2007), David Hume: Moral & Political Theorist (Oxford: Oxford University Press).

Hendrix, Burke A. (2010), ‘Political Theorists as Dangerous Social Actors’, Critical Review of International Social and Political Philosophy, 1-21.

Honig, Bonnie and Stears, Marc (2011), ‘The New Realism: from Modus Vivendi to Justice’, in Jonathan Floyd and Marc Stears (eds.), Political Philosophy versus History? Contextualism and Real Politics in Contemporary Political Thought (Cambridge: Cambridge University Press), 177-205.

Horton, John (1992), Political Obligation (London: Macmillan).

Horton, John (2010), ‘Realism, liberal moralism and a political theory of modus vivendi’, European Journal of Political Theory, 9 (4), 431-48.

Hume, David (1983a), The History of England. Volume I (Indianapolis: Liberty Fund).

Hume, David (1983b), The History of England. Volume VI (Indianapolis: Liberty Fund).

Hume, David (1987), Essays: Moral, Political, and Literary (Indianapolis: Liberty Classics).

Hume, David (1998), An Enquiry Concerning the Principles of Morals (The Clarendon Edition; Oxford: Oxford University Press).

Hume, David (2007), A Treatise of Human Nature (The Clarendon Edition; Oxford: Oxford University Press).

Hume, David (2011), The Letters of David Hume Volume I: 1727-1765, ed. J.Y.T. Greig (Oxford: Oxford University Press).

Kant, Immanuel (1991), Political Writings (Cambridge Texts in the History of Political Thought; Cambridge: Cambridge University Press).

Keene, Edward (2005), International Political Thought (Cambridge: Polity Press).

Lessnoff, Michael (1990), Social Contract Theory (New York: New York University Press).

Locke, John (2002), The Second Treatise of Government: and A Letter Concerning Toleration (Mineola, NY: Dover Publications).

Machiavelli, Niccolo (1998), Discourses on Livy (Chicago: The University of Chicago Press).

MacIntyre, A. C. (1959), ‘Hume on ”Is” and ”Ought”‘, The Philosophical Review, 68 (4), 451-68.

Mackie, John (1980), Hume’s Moral Theory (London: Routledge & Kegan Paul).

Miller, David and Dagger, Richard (2003), ‘Utilitarianism and Beyond: Contemporary Analytical Political Theory’, in Terence Ball and Richard Bellamy (eds.), The Cambridge History of Twentieth-Century Political Thought (Cambridge: Cambridge University Press).

Newey, Glen (2010), ‘Two Dogmas of Liberalism’, European Journal of Political Theory, 9 (4), 449-65.

North, Richard (2010), ‘Political realism: Introduction’, European Journal of Political Theory, 9 (4), 381-84.

Pasquino, Pasquale (1996), ‘Political Theory, Order, and Threat’, in Russell Hardin and Ian Shapiro (eds.), Political Order (Nomos; New York: New York University Press).

Peter, Fabienne (2010), ‘Political Legitimacy’, in Edward N. Zalta (ed.), The Stanford Encyclopedia of Philosophy (Summer 2010 Edition).

Philp, Mark (2007) Political Conduct (Cambridge, MA: Harvard University Press).

Philp, Mark (2008), ‘Political Theory and History’, in Marc Stears and David Leopold (eds.), Political Theory: Methods and Approaches (Oxford: Oxford University Press).

Philp, Mark (2010), ‘What is to be done? Political theory and political realism’, European Journal of Political Theory, 9 (4), 466-84.

Pocock, J. G. A. (1975), The Machiavellian Moment. Florentine Political Thought and the Atlantic Republican Tradition (Princeton: Princeton University Press).

Pocock, J. G. A. (2009), Political Thought and History (Cambridge: Cambridge University Press).

Raphael, D. D. (1974), ‘Hume’s Critique of Ethical Rationalism’, in William B. Todd (ed.), Hume and the Enlightenment (Edinburgh: Edinburgh University Press), 14-29.

Rawls, John (2005), A Theory of Justice (Cambridge, MA: Belknap Press Harvard University Press).

Rawls, John (2007), Lectures on the History of Political Philosophy (Cambridge, MA: The Belknap Press of Harvard University Press).

Riley, Patrick (1973), ‘On Kant as the Most Adequate of the Social Contract Theorists’, Political Theory, 1 (4), 450-71.

Rossi, Enzo (2010), ‘Review: Reality and Imagination in Political Theory and Practice: On Raymond Geuss’ realism’, European Journal of Political Theory, 9 (4), 504-12.

Sabl, Andrew (2002), ‘When Bad Things Happen from Good People (and Vice-Versa): Hume’s Political Ethics of Revolution’, Polity, 35 (1), 73-92.

Sabl, Andrew (2009), ‘The Last Artificial Virtue. Hume on Toleration and Its Lessons’, Political Theory, 37 (4), 511-38.

Sabl, Andrew (2011), ‘History and Reality: Idealist Pathologies and ‘Harvard School’ Remedies’, in Jonathan Floyd and Marc Stears (eds.), Political Philosophy versus History? Contextualism and Real Politics in Contemporary Political Thought (Cambridge: Cambridge University Press), 151-76.

Sleat, Matt (2007), ‘Making Sense of our Political Lives – On the Political Thought of Bernard Williams’, Critical Review of International Social and Political Philosophy, 10 (3), 389-98.

Sleat, Matt (2010), ‘Bernard Williams and the Possibility of a Realist Political Theory’, European Journal of Political Theory, 9 (4), 485-503.

Sleat, Matt (2011), ‘Liberal Realism: A Liberal Response to the Realist Critique’, The Review of Politics, 73 (03), 469-96.

Smith, Adam (1982), Lectures on Jurisprudence (Indianapolis: Liberty Fund).

Stears, Marc (2007), ‘Liberalism and the Politics of Compulsion’, British Journal of Political Science, 37 (03), 533-53.

Stewart, John B. (1963), The Moral and Political Philosophy of David Hume (New York & London: Columbia University Press).

Werner, John M. (1991), ‘David Hume and America’, in Donald W. Livingston and Marie Martin (eds.), Hume as Philosopher of Society, Politics, and History (Rochester, NY: University of Rochester Press).

Whelan, Frederick G. (2004), Hume and Machiavelli: Political Realism and Liberal Thought (Lanham, Md.: Lexington Books).

Whelan, Frederick G. (2009), Enlightenment Political Thought and Non-Western Societies (New York: Taylor & Francis).

Williams, Bernard (2005), In the Beginning Was the Deed: Realism and Moralism in Political Argument (Princeton, N.J.: Princeton University Press).

Williams, Bernard (2011), Ethics and the Limits of Philosophy (London & New York: Routledge Classics).

Wolff, Jonathan (2006), An Introduction to Political Philosophy (Oxford: Oxford University Press).

Wootton, David (1993), ‘David Hume, ‘the historian”, in David Fate Norton (ed.), The Cambridge Companion to Hume (Cambridge: Cambridge University Press), 281-312.

Tony Judt om Raymond Aron

In Tony Judts bok The Burden of Responsibility kan man finna några passager som kärnfullt beskriver Raymond Aron och det slags liberalism som han var närmast ensam om att torgföra i det samtida radikala Frankrike.

Ever since his student years in Germany, Aron was absorbed with, perhaps even obsessed by, the fragility of liberal polities and the threat of anarchy and despotism. This marked his writings in away that nothing about his comfortable childhood and youth could have predicted, and it sets him apart from almost every other French intellectual of his generation. […]

 

The link in Aron’s thought between political stability, civil order, and public liberties is clear – and as with Tocqueville, it was in essence a product of experience and observation rather than theory. This helps us understand his way of thinking about liberty in general, and the totalitarian threat to it. […]

 

[It] was not enough to lay bare the unpalatable facts about totalitarianism. There were some uncomfortable truths about free societies, too, that intellectuals were equally disposed to ignore. For Aron’s generation in the twenties and thirties, the widespread appeal of the writings of the philosopher Alain (Emile Chartier) had lain in his treatment of all political authority as incipiently, potentially tyrannical. […] But Aron reasoned that it is absurd to propose that the sole task of the theorist of freedom in a free society lies in opposing and restricting authority wherever it may touch him. For resisting and denying the moderate claims and capacities of government in a free society is precisely the way to clear the path for the immoderate variety (Weimar, again). The lesson of totalitarianism, in short, was the importance of order and authority under law – not as a compromise with freedom, nor as the condition of higher freedoms to come; but simply as the best way to protect those already secured.

 

Tony Judt (1998), The Burden of Responsibility. Blum, Camus, Aron, and the French Twentieth Century (Chicago: The University of Chicago Press), s. 149-153.

Isaiah Berlin and the Liberal Dilemma of Education

Below is the introduction to my paper ‘Isaiah Berlin and the Liberal Dilemma of Education’ (unpublished).

* * * *

Liberal-democratic societies are often faced with a dilemma regarding educational policy. While inclined to proclaim individual autonomy and critical thinking to be vital educational aims in its public schools, and as necessary conditions for running private schools, liberal democracies often incorporate cultural or religious minorities that will feel threatened by such aims. These groups might claim that such an education threaten the values, perhaps even survival, of their community. Hence they might demand that, in the name of tolerance and diversity, exemptions must by made for their children from certain parts of the curriculum: the teaching of evolution theory, for instance, or of education in sexual matters. Some groups might demand separate schooling of the children of their community: a withdrawal from the wider society, the mixing with which they see as at odds with their fundamental values or deep religious convictions.

How should liberals respond to groups or parents making demands such as these? The basic liberal commitment is to let people live their lives as they themselves see fit. Hence, the explicit will of some group of individuals to live in a certain way cannot easily be dismissed. Yet, the same commitment make liberals favour an education that give children the capacity for critical thinking, an ability to deliberate on normative issues and on one’s own identity and life plan; in short, an education that aim at individual autonomy and self-direction. But these very ambitions and ideals, the dissenting group now claim, constrain a legitimate way of life: the non-autonomous life of deep moral convictions and group belonging.

The present paper will approach this liberal dilemma of education by investigating the political thought of Isaiah Berlin. Being one of the foremost liberal thinkers of the twentieth century, one may hope to find in his writings some valuable insight pertaining to the dilemma at hand. Not least since Berlin was a liberal unusually alive to the tension between individual liberty and the human need for belonging, and his political thought in general is permeated by the insight of the necessity of clashes and conflict between genuine human goods and ways of life.

Since William Galston’s influential paper ‘Two Concepts of Liberalism’ (1995) debates on this kind of issues are often framed in terms of a tension between two branches of liberalism; branches that stem, as it were, from different historical roots. On the one hand, we have a type of liberalism that finds its roots in the Reformation, the religious wars, and consequently focus on toleration and peaceful co-existence of dissenting groups and religious communities. This toleration-liberalism,[1] which has John Locke as its most prominent figure, is always on alert against the power of the state, rejecting the claims for state intervention however benevolent its ambitions may be. On the other hand we have the kind of liberalism that stems from the Enlightenment concern for the autonomy of the individual, in the face of not only the state but also of oppressive cultural practices, ignorance and clerical authority. This autonomy-liberalism finds it inspiration in John Stuart Mill and Immanuel Kant.

When it comes to schooling these variants inevitably clash. Galston’s paper was in fact prompted by considerations on educational policy, namely on the famous case of Wisconsin v. Yoder. Galston supported the verdict in favour of the Amish family Yoder to withdraw their children from public education, thus agreeing with the court’s ruling that the mandatory school attendance law constituted a violation of the Yoder parents’ religious freedom. According to Galston, a liberal state must, in order to protect diversity, allow “wide parental rights” and have a “non-autonomy-based system of public education, supplemented by private education” (Galston 1995: 529). From the view of Reformation liberalism, to give the final authority over education to the state is certainly illiberal, a measure doomed to disrupt the civil peace. As the family, on this Lockean view, “function as the last, best obstacle to the complete politicization of life,” parental control over education must be extensive (Ruderman and Godwin 2000: 527). And hence, communal or religious groups have the right to educate its young members according to the values they cherish, without being subjected to restrictions and conditions of state-sponsored liberal virtues.

But is it not — the Enlightenment liberal might reply — the obligation of society to intervene on behalf of the weak as against the strong? And if so, what if the weak are weak simply because they are not yet adults? Should then not the process of them becoming so be guaranteed against the strong, against the-already-adults, as it were, in whose interest it may be to inculcate them into obedience, to believing certain religious dogmas about the sinfulness of this or that, or into unduly deference to authoritarian community leaders, into a narrow identity of clan or tribe, or acceptance of confined and oppressive gender roles? This line of thought can be said to have prevailed in the almost equally famous case of Mozert v. Hawkins County Board of Education. Here the court ruled in favour of the authorities, against the parents’ complaint and demand for exemption for their children from a set of textbooks used in their children’s school. The Mozert parents claimed that the books were offensive to their religious beliefs and community by depicting girls and boys in gender roles at odds with their traditional values, by teaching the theory of evolution, and by implying the notion that salvation was possible for believers of different faiths.

Even though the rulings of Mozert and Yoder go in opposite directions, liberals have applauded both. This is revealing, notes Kevin McDonough and Walter Feinberg, editors of the book Citizenship Education in Liberal-Democratic Societies, of the continued battle between the Reformation and the Enlightenment: “Public education in virtually every Western country is in the cross hairs of this internal conflict within liberalism” (McDonough and Feinberg 2003: 8). There are difficult cases where the two kinds of liberalism clash, and the “distinctions, exceptions, and priorities that are needed to anticipate and resolve these cases are in the process of being created” (2003: 8).

This paper constitute a reading of Berlin’s writings on liberty[2] with this conflict in mind. Is it possible to find in Berlin a case for a certain set of “priorities”? I will attempt to answer this question by discussing the Yoder case. This is a well-discussed and contested case, and so could constitute a good background for a consideration of Berlin’s thoughts on education. In explaining the liberal dilemma in the Yoder case I will present William Galston’s arguments for his stance. And Galston will continue to be relevant throughout the essay, as presenting a view that I will contrast and compare Berlin to. My presentation of Galston is primarily based on his (1995) article, which discussed Yoder as the background for explaining his version of liberalism. But since then he has come to support his version of liberalism by invoking Isaiah Berlin’s notion value pluralism (2002, 2005). Though these later books will mostly be outside the scope of my paper, this fact of course makes Galston of additional interest as theorist to compare Berlin with.

There are two major passages of Berlin that my discussion will focus on. The first is expressing a very marked emphasis on the children and their future as free individuals. The second passage is in the same vein, though it also contains an interesting viewpoint on education in general, emphasizing that to educate mean by necessity to force and to ‘mould’ the young. On what basis can such a phenomenon be justified at all? Here I will make the suggestion that autonomy, viewed as a species of positive liberty, must be a legitimate condition for education. I will argue against Neil Burtonwood, a theorist who has written plenty on Berlin and education, who suggests that Berlin is bound to a position much closer to that of Galston. The point I wish to make here is that schools are institutions of a special character, with implications for how we adjudicate between autonomy and other values. Taken together, the picture that emerges from these passages is that Berlin is committed to educational ideals of making children capable of free choice and self-direction.

The structure of the essay is the following. Section 2 introduces the dilemma posed by the Yoder case, as well as the theoretical reasoning used by Galston to support the verdict. Section 3 briefly covers the key concepts in Berlin’s thought as they are expressed in ‘Two Concepts of Liberty’. Section 4 then turn to Berlin’s explicit views on education, and here I will venture to draw out the implications of these. The concluding section 5 will briefly summarize the main points of the preceding arguments, and indicate where Berlin stand in relation to the divide between Reformation and Enlightenment ideals in these educational issues.

* * * *


[1] Galston calls it ’diversity liberalism’, but toleration-liberalism has become the more established term.

[2] The volume Liberty (2002) comprise the original four essays on liberty together with two other longer essays and a number of shorter texts.

References:

  • Barry, Brian (2001), Culture and Equality (Cambridge: Polity Press).
  • Berlin, Isaiah (2001), The Power of Ideas (London: Pimlico).
  • Berlin, Isaiah (2002), Liberty (Oxford: Oxford University Press).
  • Berlin, Isaiah (2004), ’Democracy, Communism and the Individual’, (The Isaiah Berlin Virtual Library).
  • Berlin, Isaiah (2006), Political Ideas in the Romantic Age (Princeton: Princeton University Press).
  • Brighouse, Harry (2006), On Education (London & New York: Routledge).
  • Burtonwood, Neil (2002), ’Must Liberal Support for Separate Schools Be Subject to a Condition of Individual Autonomy?’, British Journal of Educational Studies, Vol. 48, No. 3, pp. 269–284.
  • Burtonwood, Neil (2003), ’Isaiah Berlin, Diversity Liberalism, and Education’, Educational Review, Vol. 55, No. 3, pp. 323–331.
  • Burtonwood, Neil (2006), Cultural Diversity, Liberal Pluralism and Schools (London & New York: Routledge).
  • Callan, Eamonn (2006), ’Galston’s Dilemmas and Wisconsin v. Yoder’, Theory and Research in Education, Vol. 4, No. 3, pp. 261–273.
  • Cherniss, Joshua L. (2007), ’Berlin’s Early Political Thought’, i Crowder & Hardy (2007).
  • Crowder, George (2004), Isaiah Berlin (Cambridge: Polity Press).
  • Crowder, George (2007a), ’Two Concepts of Liberal Pluralism’, Political Theory, Vol. 35, No. 2, pp. 121–146.
  • Crowder, George (2007b), ’Value Pluralism and Liberalism: Berlin and Beyond’, i Crowder & Hardy 2007.
  • Crowder, George & Henry Hardy (eds) (2007), The One and the Many: Reading Isaiah Berlin (Amherst, NY: Prometheus Books).
  • Feinberg, Joel (1992), Freedom and Fulfillment (Princeton: Princeton University Press).
  • Galston, William (1995), ‘Two Concepts of Liberalism’, Ethics, Vol. 105, No. 3, pp. 516–534.
  • Galston, William (2002), Liberal Pluralism (Cambridge: Cambridge University Press).
  • Galston, William (2005), The Practise of Liberal Pluralism (Cambridge: Cambridge University Press).
  • Lilla, Mark, Ronald Dworkin and Robert B. Silvers (eds) (2001) The Legacy of Isaiah Berlin (New York: New York Review of Books).
  • McDonough, Kevin, and Walter Feinberg (eds) (2003), Citizenship and Education in Liberal-Democratic Societies (Oxford: Oxford University Press).
  • Miller, David (ed) (2006), The Liberty Reader (Edinburgh: Paradigm Publishers).
  • Müller, Jan-Werner (2008), ’Fear and Freedom: On ’Cold War Liberalism’’, European Journal of Political Theory, Vol. 7, No. 1, pp. 45–64.
  • Ruderman, Richard, and Kenneth Godwin (2000), ’Liberalism and Parental Control of Education’, The Review of Politics, Vol. 62, No. 3, pp. 503–529.
  • Wisconsin v. Yoder, 406 U.S. 205 (1972).

Site Meter

Avslutningen på ‘Two Concepts of Liberty’ och ett brev om liberalismen

Här kommer ett citat ur ett brev Isaiah Berlin skrev den 30 december 1952.

I think that what I am pleading for is really what used to be called Liberalism, i.e. a society in which the largest number of persons are allowed to pursue the largest number of ends as freely as possible, in which these ends are themselves criticised as little as possible and the fervour with which such ends are held is not required to be bolsterad up by some bogus rational och supernatural argument to prove the universal validity of the end.

Everyone does, in fact, have purposes and values for which they live and for which they are occasionally prepared to die. In times of crises, when a large number of people appear to be living and dying for ends which we find repellent, it is desirable to make explicit what it is that we are prepared to fight for […].

Ends are not demonstrable, they just are held and in a healthy society there are great many of them, occasionally colliding with each other, and this needs a machinery of conciliation etc. [. . .]

What I believe, I think, is all that J.S. Mill said in his essay on liberty, and the Russian revolutionary, Herzen, in a work called From the Other Shore, a society in which liberty is more important even than happiness, people are forced to choose, though they do not necessarily like it, people do not accept supernatural or scientific sanctions for their ultimate ends but are content with the fact that they are ultimate for them individually (which is all that is ever true).

Och här kommer de avslutande orden ur föreläsningen ‘Two Concepts of Liberty’ (1958).

It may be that the ideal of freedom to choose ends without claiming eternal validity for them, and the pluralism of values connected with this, is only the late fruit of our declining capitalist civilisation: an ideal which remote ages and primitive societies have not recognised, and one which posterity will regard with curiosity, even sympathy, but little comprehension. This may be so; but no sceptical conclusions seem to me to follow. Principles are not less sacred because their duration cannot be guaranteed.

Indeed, the very desire for guarantees that our values are eternal and secure in some objective heaven is perhaps only a craving for the certainties of childhood or the absolute values of our primitive past. ‘To realise the relative validity of one’s convictions’, said an admirable writer of our time, ‘and yet stand for them unflinchingly is what distinguishes a civilised man from a barbarian’. [Schumpeter] To demand more than this is perhaps a deep and incurable metaphysical need; but to allow such a need to determine one’s practise is a symptom of an equally deep, and more dangerous, moral and political immaturity.

Berlin, Isaiah (2002), Liberty (Oxford: Oxford University Press), s. 217.
Berlin, Isaiah, Enlightening. Letters 1946—1960, Chatto & Windus, London, 2009, s. 350–1.