Varför är Oakeshott värd att läsa?

Jag försökte en gång läsa Michael Oakeshott. En essä om historiefilosofi vill jag minnas. Det gick inte bra. Orsaken var kanske att jag, likt Isaiah Berlin, tillhör en ”too wooden a tradition” och därför inte förstår poängen. Så här skriver Berlin i ett brev till Ursula Niebuhr i oktober 1952:

[Michael Oakeshott] I cannot for my part make out at all, some kind of neo-Burkean aestheticising essayist, very smooth and eloquent, with a good deal of charm and even fascination for all uses, but for the life of me I cannot reduce what he says to any kind of brass tacks. However I may be wrong and brought up in too wooden a tradition, and perhaps that is how metaphysical physicists used to talk and perhaps it is all about something after all.

Är det någon (Patrik?) som kan förklara vad Oakeshott kan ge och varför jag borde ge honom en chans till?

Isaiah Berlin, Enlightening. Letters 1946—1960, Chatto & Windus, London, 2009, s. 328.