Öppenhetens förutsättningar

I helgens Dagens Nyheter förde Lena Andersson ett intressant resonemang om skillnaden mellan nationalstaten och storstaden som politiska gemenskaper. Vad händer ”om Sverige vore en storstad”? Det vill säga om man fullt ut anammar de föreställningar vi har kring en storstads mångskiftande, ombytliga och anonyma gemenskap? Andersson idé är att det är föreställningar om land och nation som leder till att människor som vill flytta hit uppfattas som potentiella problem, att de upplevs som ett hot mot gemenskapen, och till tanken att människor måste stängas ute. Detta kommer av den abstrakta karaktär som ett ”land” måste ha, just genom att det inte går att överblicka i sin helhet. Därigenom präglas den lättare av föreställningar om en natur eller kärna som måste försvaras. Detta i kontrast till moderna storstäder: här finns ”inga föreställningar om en enhetlig anda som kan gå förlorad av att nya människor anländer till platsen”. Här lever man sina liv, sida vid sida: ”man tar de grannar man får och den lägenhet man har råd med”.

Några ska bittert ångra att de lämnade sin by långt borta, en del känna sig alienerade, illa behandlade av sin hyresvärd, utnyttjade av sin arbetsköpare, rasande på livets orättvisa villkor. Men stadens portar var åtminstone öppna. Ty städer är numera öppna medan länder är slutna; detta eftersom omsorgen om de egna, om tanken på landet och dess folk ger både rätt och plikt att fatta ”omdömesgilla beslut” med tanke på vad landet klarar att ”ta emot”. I en stad heter det inte att man tar emot inflyttande. Där finns ej värd och främling.

Tre metaforer för politisk gemenskap

Det är nog ingen slump att idén om grannar och grannskap dyker upp i texten. I den vänsterliberala teoretikern Michael Walzers moderna klassiker Spheres of Justice beskrivs i själva verket grannskapet som en av de grundläggande metaforer som kan användas för att resonera kring samhället och den politiska gemenskapen. Vad präglar ett grannskap? Jo, att det är en sammanslutning som inte har någon formell mekanism för vad Walzer kallar ”antagning”, dvs inträde i gemenskapen. Nytillkomna kan ”välkomnas eller inte”, men de kan inte formellt varken godkännas eller utestängas.1 Grannskap är i grund och botten inte den typen av gemenskap. De sociala mekanismerna för acceptans eller utstötning kan visserligen i praktiken vara starka, men den teoretiska betydelsen av frånvaron av formell antagning eller uteslutning kvarstår:

I princip flyttar personer till ett grannskap av egna motiv; de väljer och blir inte valda. Eller snarare är det så att det i brist på juridisk kontroll är marknaden som kontrollerar deras flyttning. Huruvida de flyttar bestäms inte bara av deras val utan också av deras förmåga att hitta ett arbete och ett ställe att bo på. […] Vad alla formella kriterier beträffar är grannskapet en slumpmässig sammanslutning.2

Eller för att repetera Anderssons formulering: ”man tar de grannar man får och den lägenhet man har råd med”. Häri ligger skillnaden mot de två andra metaforer som Walzer anser kan användas som ideal för en politisk gemenskap, nämligen en klubb eller en familj. En klubb präglas av att den har regler och procedurer för vilka som antas som nya medlemmar. Huruvida reglerna är strikta eller generösa är inte det viktiga i sammanhanget. Det viktiga är medlemmarna alltså kontrollerar fortlevnaden av sin gemenskap så som de själva förstår den genom att bland annat bestämma vilka som får bli nya medlemmar. Reglerna avspeglar vilka värden och kollektiva egenskaper som de redan existerande medlemmarna vill värna eller uppnå. I många gemenskaper är etniska och nationella band en avgörande del av gruppens självförståelse, vilket då också präglar dess regler för inträde – dvs idén om släktskap präglar gruppen, dvs den grundläggande analogin är att samhället är en familj.

När Lena Andersson kontrasterar länder mot städer ger hon uttryck för den grundläggande konflikten mellan å ena sidan metaforerna om klubb och familj och å andra sidan metaforen om grannskap. Som Anderson säger så är länder ”stängda” i viss mening: de ser till att ha kontroll över inträde. De är med andra ord ”klubbar”, och i högre eller mindre grad ”familjära” klubbar där etnisk eller kulturell tillhörighet har relevans i inträdesreglernas utformning eller motivering. Storstaden däremot präglas av grannskapets ideal och mentalitet. Anderssons förslag kan alltså förstås som att statens, eller ”landets”, form av gemenskap ska ändras: den borde bli ett grannskap.

Föreställning eller funktion?

Är Lena Andersson scenario önskvärt? Det är inte svårt att se charmen med storstadens och grannskapets form av gemenskap. Den ger ett stort mått av individuell frihet och autonomi, den ger möjlighet att leva sitt liv utan att alltför mycket störas av andras påträngande omsorger och krav på en djupare gemenskap och sammanhållning. Den representerar den öppna offentligheten, människors fria samverkan, och en ömsesidig men opersonlig tillit.

Men önskvärdheten är inte den enda frågan här. Man måste också fråga om det skulle gå att förverkliga. För Andersson tycks det möjligt. Det följer av att hon diagnosticerar ländernas ”slutenhet” med dess abstrakta och metafysiska karaktär – det ligger i sättet som ”landet” måste föreställas att invandrande människor ter sig som ett problem, något som stör bilden.

Men hur ligger det till med detta? Är det bara en fråga om föreställningar och idéer? Singapore är det mest givna fallet att diskutera – det är den enda riktiga stadsstaten i den moderna världen. Singapore har mycket riktigt en mycket stor invandring (främst en mycket stor arbetskraftsinvandring). Men det har definitivt inte avhållit sig från att ha en ”antagningspolitik”, för att använda Walzers termer. Invandringen är reglerad precis som i andra länder. Och stadsborna i Singapore tycks inte heller uppvisa det slags självklara öppenhet och avslappnade ointresse mot nytillkomna som Anderson förknippar med storstaden. I en artikel om invandring till Singapore står att läsa:

Whilst the inflow of immigrants and foreign workers have helped to alleviate a labour crunch and help the economy, the influx of immigrants and foreign workers to Singapore has resulted in strong sentiment by the locals against both foreigners and the government and was a major issue in both the 2011 general and presidential elections. Singaporeans have attributed to the government’s open-door immigration policy the country’s overcrowding and falling reliability of its public transportation system, increasing property prices for housing, suppressed wage level, increased competition for jobs and education, increasing income inequality and other social problems. These issues came under close scrutiny by foreign media in the aftermath of the 2013 Little India riot.

Singapore är numera ett land som ”invest a tremendous amount of social capital in ensuring that […] tensions, if they arise, are proactively addressed”.3 Det låter inte som Anderssons beskrivning av storstaden: att ”ingen lyfter på gardinen och undrar vad någon gör eller när de ska åka hem”.

Det enda empiriska fallet tycks inte stödja Andersson förklaring av skillnaden mellan ”länder” och storstäder” – det verkar inte vara något inneboende i storstadens som gör att den anammar ett helt annat slags politik eller mentalitet.4 Låt oss då växla fokus till alla de övriga storstäderna, och notera det uppenbara: att de ligger i länder. Kan det finnas ett samband? Ett troligt resonemang är att staten, som i den moderna världen alltså nästan uteslutande har ett ”land” som sin geografiska bas uppfyller något slags funktion – en funktion som storstäder idag alltså nästan alltid saknar. Det skulle förklara varför staden, när den som i Singapores fall måste ta på sig statens roll, får samma form av gemenskap som ett lands: det vill säga en ”klubb” eller ”familj”, där man anser att frågan om tillhörighet och inträde är viktig. Kanske är det så att storstadens normala öppenhet är möjlig just tack vare att det finns en annan enhet ovanför som begränsar inträdet till landet och i förlängningen därmed också till staden?

Lena Andersson förslag innebär i så fall att hon ”spänner vagnen framför hästen”: det är det ”stängda” landet Sverige som gör att storstaden Stockholm kan vara en (mer eller mindre) öppen och avspänd ”grannskapsgemenskap”.

Walzer om öppenhetens förutsättningar

Måste denna ”funktion” verkligen finnas? Är det otänkbart med ett Sverige som anammar grannskapets form av gemenskap fullt ut?

Michael Walzers svar skulle vara: ja. Den första komponenten i hans argument är att människor ofrånkomligen har idéer om sin lokala såväl som politiska gemenskap och sin egen plats i världen. Människor världen över är rent konkret väldigt olika sinsemellan – de pratar olika språk och lever efter olika normer och värderingar – och människor hyser inte heller per automatik sympati och tillit till varandra. Kort sagt, innebär detta att migration påverkar den sociala miljön, och människor tenderar att reagera på sådana förändringar. Trösklarna för när människor upplever förändringar som problematiska eller hotande skiftar från person till person, och grupp till grupp, och är naturligtvis inte skrivna i sten. Inte heller finns såklart några garantier att människor tolkar sin sociala miljö på ett korrekt sätt, snarare än att påverkas av missvisande budskap. Men det finns en dynamik här som inte går att bortse från.5

Den andra komponenten är världens ojämlikhet. De flesta människor är visserligen fästa vid sin plats på jorden, och flyttar inte om de inte avsevärt vinner på det i materiella omständigheter eller säkerhet. Men tyvärr är världen oerhört ojämlik, både ekonomiskt och i termer av kvalitet på offentliga institutioner. Detta gör att efterfrågan på att flytta till välfungerande länder är mycket stor. Dessa länder kan därför närmast liknas med ett elituniversitet, dit antalet sökande är oerhört högt trots avgifter och höga krav.6

Dessa omständigheter – människans benägenheter och världens beskaffenhet – gör att det krävs en ”antagningspolitik”, om gemenskapens egenskaper och värden ska kunna bibehållas. Grannskapets ideal kan vara kärnan i dessa egenskaper och värden – men det kan inte utsträckas till staten i relation till omvärlden.

För om man skulle anamma grannskapets princip på staten i stort, det vill säga att den inte tar någon hänsyn till omfång eller karaktär på inflyttningen, så kommer klubbens princip alltmer prägla vardagslivet och samhällslivet i övrigt.7 Människans benägenheter kommer att göra sig kännbara på nytt. Med en stor invandring, en som överstiger vad människor uppfattar som förenlig med upprätthållandet av karaktären, tryggheten och den ömsesidiga tilliten i den miljö man lever, så kommer människor att försöka återskapa dessa värden i de små öar där det fortfarande tycks möjligt. Människor flyttar till områden som är mindre präglade av omvandlingen. De offentliga miljöerna blir färre eller mer kontrollerade. I förlängningen kan offentligheten fragmentera – olika grupperna skapar sina egna offentliga rum och institutioner, likt i de mångkulturella storstäderna under de stora europeiska imperiernas tid.8. Kort sagt, grannskapen blir mindre öppna, mer ”ovälkomnande” i sin karaktär, och i vissa fall övergår de helt enkelt att bli klubbar. Segregering, ”gated communities” och en allt mindre gemensam offentlighet. Det är inte längre det öppna grannskapets princip som präglar staden, utan de många små gemenskaperna: de skiftande framgångarna de respektive grupperna, deras storlek och ekonomiska välmåga, kommer inte längre vara föremål för indifferens, för sådana aspekter utgör nu avgörande faktorer för den egna individens och egna gruppens livsbetingelser.

Detta är naturligtvis en glidande skala. Och en inte oansenlig mängd politisk teori handlar om var den rätta gränsdragningen ligger mellan individen, gruppen och den övergripande gemenskapen. Enligt Walzer har vi helt enkelt ett ofrånkomligt val att göra. Eftersom människor tycks värdesätta ett inte oansenligt mått av kontinuitet, tillit och gemenskap i sin sociala miljö så kommer ”gränser” att upprättas någonstans – det är bara fråga om på vilken nivå det ska ske på.

Grannskapen kan vara öppna endast om länderna är åtminstone potentiellt slutna. Det är bara om staten gör ett urval bland dem som söker medlemskap och garanterar de utvalda individernas lojalitet, säkerhet och sociala trygghet som de lokala grannskapen kan anta formen av ”indifferenta” sammanslutningar, bestämda enbart av personlig preferens och marknadskapacitet . […] Att riva ner statens murar är inte […] att skapa en värld där murar saknas utan snarare att skapa tusen små befästningar.9

Att värna öppenheten

Vad händer då med de moraliska skyldigheterna gentemot den ojämlika världen? Slutsatsen måste bli att den i huvudsak måste kanaliseras till att avhjälpa ojämlikheterna mellan länder, inte att öppna gränserna. För de politiska gemenskaperna – vare sig de är länder eller storstäder – är dömda att vara ”klubbar”.10 Detta gäller även gemenskaper som sätter öppenhet och mångfald som sina främsta ideal.

Dessa resonemang leder naturligtvis till en helt annan agenda än Lena Anderssons. Om man värnar grannskapets princip – livet i den anonyma och fria staden – är det inte principens utsträckning till staten man ska önska sig. Det vi borde värna är att grannskapen och offentliga miljöer själva behåller sin princip – att de inte behöver ”befästa sig”, inte bli till klubbar. De två ambitionerna står av allt att döma i direkt konflikt:

Historiskt sett har grannskap förvandlats till slutna eller trångsynta gemenskaper när staten har varit öppen.11

Andersson undergräver helt enkelt sina egna ideal. Storstäder, i den mån de uppfyller den idealbild som hon målar upp, är inte fredliga och frihetliga på grund av sina ideal. Tvärtom är dess ideal bara möjliga att förverkliga på grund av att en politisk enhet ser till att de nödvändiga förutsättningarna – en begränsning av inträdet, grundläggande social jämlikhet, en befolkning där så gott som alla uppnår de egenskaper som krävs för att vara en fungerande samhällsmedlem, och så vidare – är på plats. Man bedrar sig själv om man som Andersson riktar anklagelseakten mot den aktör som utgör garanten för samhällslivets öppenhet.

Fotnoter

  1. Walzer (1983/1992), Pluralism och jämlikhet, s. 56. ↩︎
  2. Walzer (1983/1992), Pluralism och jämlikhet, s. 57. ↩︎
  3. Shachar (2016), ”The Brave New World of Stratified Mobility”, s. 194. ↩︎
  4. Jag tvivlar dock inte på att om hälften av världens stater vore stadsstater så skulle vi se att de generellt skulle ha en mer generös invandringspolitik än vanliga ”länder”. (Och de skulle förmodligen ha större intern ojämlikhet.) Men detta förtar inte den principiella poängen. ↩︎
  5. Walzer (1983/1992), Pluralism och jämlikhet, s. 58-59. ↩︎
  6. Walzer (1983/1992), Pluralism och jämlikhet, s. 52. Analyser av efterfrågan på de nuvarande legala system för migration, och storleken på den illegala migrationen med alla dess risker och dåliga villkor som väntar migranten, tyder på att migration under öppna gränser skulle bli mycket omfattande. Rika länder skulle ”quickly be overwhelmed by truly massive flows of international migrants” (Zolberg (2012), ”Why Not the Whole World? Ethical Dilemmas of Immigration Policy”, s. 227.). ↩︎
  7. Walzer (1983/1992), Pluralism och jämlikhet, s. 59. ↩︎
  8. Walzer (1983/1992), Pluralism och jämlikhet, s. 59. ↩︎
  9. Walzer (1983/1992), Pluralism och jämlikhet, s. 59. ↩︎
  10. Walzer (1983/1992), Pluralism och jämlikhet, s. 85. ↩︎
  11. Walzer (1983/1992), Pluralism och jämlikhet, s. 59. ↩︎

Den svenska debattens mysterium

Frågan om det svenska debattklimatets natur och förändring är fortsatt fascinerande, och jag kan inte avhålla mig att fundera kring Mattias Hagbergs granskning för DN:s räkning av övriga borgerliga ledarsidors förändrade budskap och innehåll.

Hagberg ser en ideologisk förskjutning mot konservatism och högerpopulism. När Hagberg kontrasterar 2016 med samma tid 2010 finner han att 2010 präglades av betydligt större spännvidd i ämnen – ”allt från sömnbrist till narkotikapolitik”, och med ett tonfall som ”ofta [är] positivt, framtidsorienterat, hoppfullt”. En stor förändring alltså.

Det uppenbara försvaret för dessa ledarskribenter är naturligtvis att världen har förändrats, snarare än de underliggande värdena hos skribenterna. Jämfört med 2010 har det helt enkelt blivit påkallat med ett större fokus på grundläggande frågor om kriminalitet, rättssäkerhet, migration och samhällsgemenskapens grunder, etc. Eller som Anna Dahlberg skriver:

Mattias Hagberg undrar varför vi inte skriver lika mycket om exempelvis jämställdhet som vi gjorde 2010. Svaret är enkelt. Personligen kan jag inte uppbåda något engagemang för fler pappamånader när polisen har svårt att hinna utreda våldtäkter mot barn. Det finns första och andra rangens frågor och om samhällets grundläggande funktioner börjar svikta måste vår opinionsbildning anpassas efter det.

En intressant aspekt är att båda sidor utgår från att den offentliga debatten 2010 faktiskt var adekvat och rimlig. Hagberg anser det per automatik, hans kritiker genom att hänvisa till att den politiska verkligheten var annorlunda.

Men redan 2010 borde det ha varit uppenbart att mycket allvarliga problem var under uppsegling, och att de inte behandlades ordentligt. I mars 2010 skrev jag en text med utgångspunkt i att jag jag då hade blivit rånad och frihetsberövad i mitt arbete som lastbilschaufför. Jag sammanfattade bland annat brottsligheten som denna verksamhet (leverans av tobak i sydvästra Skåne) varit utsatt för, och beklagade mig över den svenska debattens brist på känsla för prioritet:

[Det] ska också påpekas att [rånet] i fråga inte är en isolerad företeelse. Denna ganska ringa verksamhet (som omfattar 3,5 chaufförstjänster ) har under de senaste två åren utsatts för två rån (varav ett med automatvapen, bakbunden chaufför, osv), en stulen lastbil, en knivhotad chaufför i Trelleborg, en pistolhotad chaufför i Rosengård, en tårgasattack från ett ungdomsgäng i Helsingborg, samt en rad mindre incidenter. Antalet liknande händelser som har drabbat kunderna är alltför många för att räkna upp, men de senaste innefattar två misshandlade affärsbiträden under ett rånförsök i Lund och nu i helgen en pistolhotad butiksinnehavare i Söderkulla.

För min del utgör all denna brottslighet — organiserad eller ”spontan” — tecken på ett samhälle som sviktar i sin förmåga att besvara ”politikens första fråga”. Det är vad min magkänsla säger mig, när jag i mitt arbete besöker de ruffiga delarna av Helsingborg, Landskrona eller Malmö. Inte minst under de senaste vintermånaderna då mörkret hunnit falla innan arbetets slut, så har känslan av osäkerhet, som till råga på allt tycks mig vara rationellt underbyggd, varit stark. Befinner jag mig i ett område där faktiskt politiken råder? ”Order, protection, safety, trust, and the conditions of cooperation”?

Som sagt, innan detta råder så är det, utifrån den realistiska ansatsen, oresonligt att sätta upp andra mål på den politiska agendan. Det är därför jag blir bekymrad över den svenska politiska debatten, där så mycket annat står på agendan. Skälet till detta måste vara ett slags politisk ojämlikhet. De agendasättande delarna av vårt samhälle bor eller arbetar inte inom sådana områden, och även om de har insikter om tillståndet så finns det stora risker med att föra upp det till debatt. Försvårande faktorer är att denna kriminalitet i de flesta av dessa fall (som jag personligen har erfarenhet från) är begången av invandrare.1 Och de som främst utsätts för brotten kommer därtill ur grupper som har svårt att göra sig hörda: dels andra invandrare, dels lågutbildad arbetarklass som har svårt att artikulera sina åsikter och erfarenheter på ett adekvat, icke-generaliserande, sätt. Dessa två fakta — att bristerna i vår politiska gemenskap drabbar vissa grupper i mycket högre grad än andra, och att dessa grupper samtidigt har svårigheter att få gehör för detta i debatten — är ett allvarligt problem. Det handlar, i en mycket precis mening, om politisk ojämlikhet.

Under denna tid, och inte minst efter valet 2010, var det mycket svårt att diskutera sådana här saker i offentligheten, eftersom så väldigt många ansåg att det var suspekt att lyfta frågor om brottslighet och integration. Många akademiker och journalister repeterade mantrat att det viktigaste var att bekämpa negativa föreställningar och berättelser kring invandring och integration, snarare än att sakligt diskutera vilka problem som fanns, och vad som kunde göras. Detta var olyckligt. Och ja, man borde till och med ha kunnat diskutera huruvida landets migrationspolitik eventuellt övertrasserade samhällets integrationsförmåga.

Detta var, i min mening, förlorade år vad gäller svensk politisk debatt, och jag tror att de bäddade för att ett parti med rötter i nazismen kunde växa till att numera vara tredje största parti.

Diskussionen om den svenska politiska debatten bör därför i mina ögon inte fokusera alltför mycket vid själva förändringen 2014-2016. Det som verkligen är i behov av förklaring är det konsensus som rådde tidigare.

Detta för oss tillbaka till Hagberg. Särskilt i hans resonemang om socialliberalism och migration är Hagbergs artiklar intressanta genom vilka grundantaganden som de avslöjar. Hagberg kategoriserar helt enkelt frågor om invandring och nationell identitet som i sig ett avsteg från sociallliberal ideologi. Därmed illustrerar artiklarna, helt oavsiktligt, hur avlägsen svensk offentlighet verkligen varit från hur de akademiska diskussionerna om dessa frågor ser ut. Hagberg tar den politiska teoretikern Gina Gustavssons redogörelse för en av mainstream-positionerna kring förhållandet mellan liberalism och nationalism som ett exempel på en högervridning. Tvärtom är det just symptomatiskt att de synsätt Gustavsson beskriver överhuvudtaget ansetts udda och suspekta i Sverige. De två främsta internationella företrädarna för den position hon beskriver är för övrigt båda socialdemokrater. Att inget etablerat parti, exempelvis just Socialdemokraterna eller Folkpartiet, har influerats av denna flera decennier långa diskussion är mycket talande för svensk offentlighet.

* * *

Hagbergs antagande att invandringskritik per definition är ett avsteg från socialliberalism är helt enkelt mycket märkligt. Inte för att det råder konsensus inom akademin kring hur denna ideologi förhåller sig till migration – men för att det helt enkelt pågår en levande debatt. För att ytterligare illustrera detta kan vi gå tillbaka 25 år i tiden och titta på en mycket inflytelserik akademisk diskussion i denna fråga.

I ett ofta refererat replikskifte från 1992 diskuterar de politiska teoretikerna Joseph Carens och James Woodward just frågan om förhållandet mellan fri rörlighet och välfärdsstat i den tanketradition som kallas ”liberal egalitarianism”. Joseph Carens – en känd förespråkare för öppna gränser – tar Kanadas vård av aidssjuka som ett exempel. Om migration från USA var öppen skulle ”both the capacity and willingness to support the programmes be in jeopardy”.2 Det tycks som att det är upprätthållandet av gränsen som gör det möjligt för Kanadas medborgare att välja en mer generös sjukvårds- och socialpolitik än USA.3 Carens accepterar att så är fallet, men med hänvisning till att liknande begränsningar inom ett land, exempelvis USA:s delstater, skulle uppfattas som omoraliska, så borde motsvarande gränser mellan stater betraktas som lika orättfärdiga, eftersom Carens inte kan se några avgörande skäl till att statlig suveränitet ska förlänas sådan moralisk tyngd.4 Om man anser att det råder en konflikt mellan öppna gränser och omfattande välfärdssystem så måste man således välja – och Carens val är att hålla gränsen öppen tills ända fram till att det finns reella skäl att oroa sig för effekterna på ”den allmänna ordningen” och de grundläggande institutionerna för lag och ordning – det är uttryckligen en ”minimalist standard”.5 Carens idealvärld är en värld av socialliberala välfärdssamhällen med fri migration, men rent konkret sätter han rörlighet mellan politiska enheter före de socialliberala ambitionerna i varje given politisk enhet.

Det är därför inte svårt att ifrågasätta om Carens svar är det enda rimliga svaret för någon som förfäktar liberal-egalitära ideal. I praktiska termer innebär Carens prioritering att socialliberala samhällen alltså inte är realiserbara.6 Och en existerande välfärdsstat som anammar Carens sätt att prioritera och tillåter omfattande migration kan komma att bli ett samhälle där medelklass och rika drar sig tillbaka från offentliga institutioner (och betalningsviljan för dem minskar då i förlängningen, vilket skapar en ond cirkel). Bostadssegregationen ökar, flykt till privatskolor, mindre användande av bibliotek, kollektivtrafik och andra offentliga inrättningar. Kort sagt, människor reagerar genom att återupprätta ”gränser” i mindre skala och på den gemensamma offentlighetens bekostnad. James Woodward noterar i sitt svar att Carens position långt ifrån karakteriserar de länder som faktiskt har anammat liberal-egalitära ideal: de flesta stater i Skandinavien och nordvästra Europa har präglats av relativt restriktiva regler för invandring och medborgarskap – då som nu för västliga välfärdsstater exempelvis en politik som ser till att det är utvecklingsländer som huserar den största andelen av världens flyktingar.7 Det går naturligtvis att betrakta detta som ett misslyckande med att nå upp till sina ideal. Men givet att Carens själv erkänner att omfattande migration till ett land som Kanada skulle begränsa landets möjligheter till en ambitiös socialpolitik så är frågan om denna praxis istället avspeglar att fri eller omfattande migration faktiskt inte är vad den liberala egalitarianismen sätter som främsta värde.

Woodward ställer därför frågan om när det inte längre blir rimligt att kalla någon för socialliberal: kvalar Carens in även när hans rekommendationer enligt egen utsago förmodligen omöjliggör socialliberala institutioner och värdens uppkomst och existens? Även om det ideal som teoretikern resonerar sig fram till innebär att välfärdssystem bör vara globala och inte villkoras till medborgarskap, så krävs också ett ställningstagande om vad som bör göras i den aktuella världens icke-ideala omständigheter där de facto sådana välfärdsprogram inte existerar mer än i ett fåtal länder, och där den globala ojämlikheten skapar starka incitament till att migrera.8 Och det är på den punkten som Woodward undrar om Carens val är rimligt:

[A] commitment to the characteristic policies and institutions of the modern welfare state is, one would have thought, a key feature which distinguishes liberal egalitarianism from such competing political traditions such as libertarianism which require the dismantling of such policies and institutions. Can it really be true that a commitment to liberal egalitarian values implies that one must embrace policies that would lead to just this dismantling?9

Woodward är alltså enig med Carens om att det finns en målkonflikt mellan välfärdsstat och migration, men han menar också att socialliberalers och socialdemokraters ideologi innebär ett ställningstagande att, så länge de omständigheter som skapar målkonflikten består, prioritera de inomstatliga ambitionerna kring jämlikhet och omfördelning.

* * *

Länge var Woodwards position också konsensus i Sverige. En ambition om långtgående jämlikhet satte uttryckligen ramarna för hur stor invandringen kunde vara. En bärande tanke i svensk migrationspolitik har varit att invandringens omfattning måste vara kopplad till integrationsprocessens framgång – den interna jämlikheten och sammanhållning har motiverat restriktioner.10 Det är denna hållning som under 2000-talet successivt övergavs, och av olika anledningar tycks vi haft väldiga svårigheter att prata om de problem som en omfattande migration kan medföra till ett land med stor välfärdsstat, höga tillitsnivåer, höga jämlikhetsambitioner, och med ovanligt frigjorda normer kring familjeliv och individuell autonomi. Det är uppkomsten och existensen av denna epok i svensk politik som är i störst behov av förklaring – inte hur den till slut gick i graven.

Av olika anledningar var det liberala och konservativa som först satte ljuset på dessa bortglömda målkonflikter, och vissa av dem kommer alltid höra till de mer restriktiva i sina positioner. Men det är helt enkelt inte intellektuellt försvarbart att som på sina håll inom vänstern fortsätta att agera som om det inte finns en grundläggande målkonflikt. Det är en empiriskt öppen fråga vid vilken nivå som effekter på resurser och betalningsvilja blir påtaglig – och svaren kan vara mer eller mindre verklighetsförankrade. Det är också en normativt öppen fråga vad som är det moraliskt rätta att prioritera. Man diskvalificerar sig dock från en seriös diskussion om man inte låtsas om att det finns ett val att göra här.

 

Noter:

  1. Tillägg 2016: Detta handlade alltså om en konkret observation om ett litet antal fall. Därutöver finns såklart den omdiskuterade frågan om överrepresentation i statistiken som helhet. Det verkar råda konsensus kring en överrepresentation på ca 2,5. Detta anförs exempelvis även av Sarnecki som i övrigt anser att överrepresentationen i grunden har socioekonomisk förklaringsgrund. Sarnecki nämner att invandrare är ”särskilt kraftigt överrepresenterade” vad gäller misshandel, rån, och sexualbrott. Se debattinlägget: ”Ökad invandring leder inte till ökat antal brott”. Personligen övertygas jag inte av Sarneckis övergripande poäng. Ojämlikhet och utsatthet är tveklöst en förklarande mekanismen. Men dessa företeelser är knappast oberoende av invandringen: att öka invandringen av människor med låg kunskapsnivå och ett annat språk medför större ojämlikhet och socialt utanförskap. Därmed blir det konstigt att dra den övergripande slutsatsen att invandringen inte påverkar brottsligheten. Men detta är en parentes. Eller en fotnot rättare sagt… ↩︎
  2. Carens (1992), ”Migration and Morality: A liberal egalitarian perspective”, s. 41. Carens har ändrat en del av sina positioner från sin ursprungliga artikel 1987 till sin senaste bok 2013. Det aktuella avsnittet handlar dock inte om Carens som sådan, utan är bara menat som exempel på ett meningsskifte. ↩︎
  3. Carens (1992), ”Migration and Morality: A liberal egalitarian perspective”, s. 42. ↩︎
  4. Detta är Carens så kallade ”Cantilever”-argument som varit föremål för mycket diskussion, se Carens (2013), The Ethics of Immigration, s. 237-45. ↩︎
  5. Carens (1992), ”Migration and Morality: A liberal egalitarian perspective”, s. 30. ↩︎
  6. Och givet antalet flyktingar i världen är inte heller Carens inställning till asylrätten i praktiken förenlig med en socialdemokratisk välfärdsstat, se Gibney (2004), The Ethics and Politics of Asylum, s. 74-76. ↩︎
  7. Woodward (1992), ”Commentary: Liberalism and migration”, s. 63. ↩︎
  8. Woodward (1992), ”Commentary: Liberalism and migration”, s. 77-79. ↩︎
  9. Woodward (1992), ”Commentary: Liberalism and migration”, s. 72. ↩︎
  10. Se exemplevis Spång (2008), Svensk invandringspolitik i demokratiskt perspektiv, s. 48, 53, 96; Öberg (1994), Gränslös rättvisa eller rättvisa inom gränser, s. 61 anger att det är vid 1968 års riktlinjer för utlänningspolitiken som jämlikhetsmålet första gången används som motivering i förhållande till invandringspolitiken. ↩︎

Anne Ramberg och välfärdsstaten

Förra veckan blev en intervju med Anne Ramberg i P1 mycket uppmärksammad. Angående att många fler partier nu pratar om att vi måste ”värna välfärden”, sa Ramberg (ca 40 minuter in):

Jag inser också att alla dom gamla människor som har jobbat hårt ett helt liv … nu ska ställas emot alla dom flyktingar som kommer och som då också tar i anspråk sjukvård och skolor och allt möjligt. Men det är nog på det viset att humanismen kräver faktiskt att man får göra avkall på sin välfärd då.

Det är bra att denna ärliga prioritering kommer i dagen. Det ska Ramberg ha heder av, för ett av problemen i höstas var att målkonflikter förnekades. Under hela hösten 2015 kampanjades det på många håll att man inte fick ”ställa grupper mot varandra” och inte ”göra människor till siffror”. Det var en orimlig hållning. Både jag (i SSU:s tidskrift Tvärdrag) och min statsvetarkollega Anders Sundell (på Politologerna) kände oss på olika håll plötsligt manade att påminna om en av statsvetenskapens grunddefinitioner: att politik handlar om ”den auktoritativa fördelningen av värde”. Det är inget sundhetstecken att sådana självklarheter behövde sägas. Det är för övrigt extra svårbegripligt hur detta kan/kunde vara kontroversiellt i ett parti vars själva väsen handlar om fördelningspolitik. Idén om fördelning, när allt kommer kring, är bara meningsfull utifrån antagandet att resurserna är begränsade. Med detta sagt finns det självklart retorik och politiska förslag vars syfte verkligen är att slå split och misstro. Men om det tas till intäkt för att man inte får ifrågasätta om resurser satsas bäst och skäligast på en grupp eller nyttighet i samhället över en annan, då har man abdikerat från politikens grundläggande uppdrag.

Hursomhelst, det är positivt att debatten nu har förflyttats så att mycket färre nu försöker gömma sig bakom sådana retoriska grepp. Det gör att vi nu öppet kan diskutera ställningstaganden och värderingar. Så låt mig diskutera just Rambergs inställning till målkonflikten. Kanske kan det inspirera någon journalist att ställa svårare frågor nästa gång, och på så sätt få till stånd en mer nyanserad debatt.

För min första reaktion på intervjun var nämligen en liten irritation över att Ramberg tilläts att utan följdfrågor argumentera utifrån rena principskäl (”humanism”), och aldrig behövde motivera någon begränsning alls. Men i en värld av upp till 60 miljoner människor med skyddsskäl så kan man tycka att en debattör bör ha en idé om när Sverige har tagit sin del av bördan. Kort sagt, man borde ha en idé om vid vilken punkt ”humanismen” möter ett legitimt egenintresse/gruppintresse. Man bör bli pressad att svara vilken nivå man anser är den rimliga. För tanken på att man i sin tur kan bli kritiserad för egoism av någon som vill förlägga linjen ytterligare åt det universalistiska hållet skulle kunna medföra lite större ödmjukhet gentemot de man själv anser ha dragit linjen för egoistiskt. Framförallt tvingar det en att erkänna att de flesta av oss är inblandade i samma svåra bedömningar, snarare än att som Ramberg reducera frågan till bara två ”sidor”, humanism eller gruppegoism.

Fast å andra sidan, om Ramberg faktiskt säger att det är så hon ser på frågan så ska vi ta henne på allvar och försöka utreda vad som händer om man anammar hennes tänkande. I sitt blogginlägg skriver hon:

[I] en konflikt mellan ett högt asylmottagande och välfärden är jag av uppfattningen att humanismen måste gå före värnandet om den generella välfärden.

Detta är såklart just en princip om att omsorg om välfärdssystemen inte ryms inom vad som är ett legitimt gruppintresse. Det är värt att påpeka att detta är en ganska radikal linje. I Rambergs ögon är det inte en fråga om gradskillnader – att vi kan offra en del välfärd, men att det också finns en punkt där vi med goda skäl kan anse oss gjort tillräckliga uppoffringar. Det vill säga hon avfärdar premisserna för den diskussion som de flesta av oss anser delta i. (Här finns exempelvis inte ens rum för argumentet att Sverige borde ta emot en andel flyktingar motsvarande vår andel av världens BNP.) Istället är det renodlade principiella positioner som hon är ute efter. Hon tycks anse att man måste ha en princip som ger samma utslag i alla situationer eller nivåer där en praktisk målkonflikt uppkommer mellan den egna välfärden och andras basala skydd. Kort sagt, hon är inte intresserad av att, i bokstavlig mening, hitta en ”avvägning” mellan dessa intressen, utan bara av principer som ger otvetydiga utslag i hur den aktuella typen av intressekonflikt ska avgöras.

Samtidigt undrar jag om hon helt tänkt igenom vad de två extrempositionerna isåfall består i. Exempelvis tycks Ramberg utgå från att nuvarande politik, eller önskan av minska flyktinginvandringen, utgör renodlad gruppegoism. Men både gårdagens och dagens politik utgör i själva verket en avvägning mellan gruppens intressen och utomståendes. Hade Sverige agerat utifrån ren gruppegoism hade vi inte haft något bistånd överhuvudtaget (eller bara så lite som skulle kunna motiveras egennyttigt). Vi skulle förmodligen inte heller ha någon flyktinginvandring alls. Detta senare påstående går för övrigt att göra utan att man intar någon speciell hållning i frågor om mångfaldens värde kontra institutionernas behov av homogenitet. För oavsett var man landar i sådana frågor så skulle mångfaldens värde istället kunna tillfredsställas av kvalificerad arbetskraftsinvandring, och vars omfattning skulle kunna kalibreras för att undvika integrationsproblem. En del av de sociala problem, bristande social rörlighet och bristande integration som Sverige präglas av är uppkomna av våra humanistiska åtaganden i flyktingfrågan, snarare än som en nödvändig baksida av invandring i sig. Ett totalt egennyttigt land skulle kunna ha invandring som gav den mångfald som det önskade, men välja ut högutbildade invandrare och noga väga mångfalden i relation till samhällets och invandrarnas förmåga till integration, etc. Sverige utmärker sig dock sedan 70-talet av att flyktinginvandring dominerar över arbetskraftsinvandring – i praktiken en invandring dominerad av lågutbildade till en ekonomi som hör till de mest kunskapsintensiva. Ett land som satte sina egna intressen över allt annat skulle aldrig bedriva en sådan politik. Det följer att så länge Sverige inte har strypt allt bistånd och helt stängt dörren för all flyktinginvandring så kan dess politik alltså inte betraktas som ren gruppegoism. Vi har alltid befunnit oss på en skala vad gäller hur vi värderar egna och andras intressen. Det är naturligtvis fortfarande möjligt att tycka att den nuvarande avvägningen är för egoistisk, men det är inte korrekt att måla upp alla sina motståndare som företrädare för extrempositionen att inget välstånd eller välfärd någonsin bör offras.

Om Ramberg nu ändå vill beskriva det på detta sätt så måste ett minimikrav vara att hon också tar ansvar för ”sin” egna motsatta extrempunkt. Och hon är, åtminstone med debattens tidigare mått, faktiskt förvånansvärt bra på detta. I sitt blogginlägg skriver hon att flyktingmottagande innebär att ”alla får vara beredda att under en kortare eller kanske längre tid sänka sina krav”. Det är inte många som faktiskt står upp för att de anser att en långsiktig sänkning av välfärd och institutioners kvalitet är ett acceptabelt pris. Men det bör ändå inskärpas att det är ett missvisande ”kanske” som hon slänger in, alternativt att ”lång sikt” här sträcker sig bortom alla nu levande individer. Kort sagt avspeglar formuleringen att hon nog inte helt tänkt igenom sin positions interna logik.

Hennes formulering väcker nämligen två frågor: hur mycket lägre krav, och hur länge. Hur många av de 60 miljonerna med skyddsskäl bör Sverige ta emot? Eftersom omsorg om den egna gruppens välfärdssystem anses vara ogiltig gruppegoism, så har Ramberg ingen ”broms” att tillgå i sitt resonemang. Sveriges skyldigheter härstammar från att vi är ett rikt och stabilt land, och i avsaknad av andra principer som kan ange en brytpunkt, så måste vi dra slutsatsen att storleken på flyktingmottagandet kommer vara omfattande så länge som Sveriges relativa välstånd är stort. När den offentliga ekonomin och samhällets institutioner försämras, av de kostnader och de personella resurserna som flyktingmottagningen och integrationen kräver, så leder detta naturligt till att Sverige blir mindre attraktivt som land, och flyktingströmmen minskar. Mycket mer än så kan inte Ramberg säga. Det ligger i positionens natur att så länge andra människors basala intressen främjas av att komma hit så kan Ramberg inte neka, förrän när själva den politiska ordningen i Sverige i sin tur är i riskzonen. Hon har helt enkelt inte några argumentativa resurser för att säga ”stopp” i ett tidigare skede. Om det inte sker rena mirakler med världens fredlighet och välstånd så innebär hennes position att människor kommer att komma hit tills dess att tillståndet i landet inte längre motiverar någon att göra resan, det vill säga när vi inte längre framstår som ett attraktivt land i förhållande till, säg, Libanon. Det behöver nog inte påtalas att denna utjämning i livschanser och livskvalitet är en mycket långtgående sänkning av ”våra krav”. Och det finns inget relevant ”kanske” kring huruvida Rambergs principer leder till en långsiktig sänkning av livskvalitet och tryggheten i Sverige. Tvärtom är det närmast inbakat i den position hon förfäktar. För hur skulle hennes principiella linje inte leda till att vi fortsätter att sänka inhemska krav för att möjliggöra flyktingmottagning?

Är det här resonemanget orättvist mot Ramberg? Jag tror inte det. Som sagt, det är Ramberg själv som insisterar på att framställa frågan på ett sätt som reducerar den till extrempunkterna – det är inte jag. Det enda jag insisterar på är att hon isåfall står upp för implikationerna av sin extremposition. Det innebär att hon inte får linda in eller hymla genom att säga att målkonflikterna ”kanske” kvarstår på lång sikt. Ju mer jag tänker på det desto märkligare framstår detta påstående. Det låter som om hon menade det som en empiriskt öppen fråga. Men hennes princip anger som sagt den rätta prioriteringen – om flyktingmottagandet blir så omfattande att det inte finns resurser till våra ordinarie välfärdsystem, då är det välfärdsstaten som måste monteras ner. Så det enda förhållandet som gör att ett ”kanske” kan komma in i bilden är att hon isåfall gör empiriska antaganden som är helt exceptionellt optimistiska. Som sagt, 60 miljoner med flykting- och skyddsskäl. Denna siffra går inte att avfärda genom att säga ”men det kommer ju aldrig komma 60 miljoner hit!”, för då fortsätter man att förlita sig på visumtvång och transportörsansvar – döden i Medelhavet – och man tar inte heller in att det står oss fritt att via UNHCR välja hur många kvotflyktingar vi vill ta emot. Trots att Ramberg retoriskt anspelar på flyktingkatastrofens magnitud så tycks den alltså ändå inte sjunkit in i hennes egna funderingar. Om den hade gjort det hade hon insett att det inte kan råda några tvivel kring vad hennes princip innebär: att hon faktiskt, här och nu, måste rekommendera välfärdsstatens avskaffande.

Eller så har hon, trots allt, några andra kriterier som faktiskt anger vad som kan anses vara en rimlig och skälig storlek på flyktingmottagandet, och som då berättigar restriktioner när det är uppfyllt. Isåfall så får hon gärna klargöra dessa nästa gång hon möter en mer granskande journalist. Och hon bör isåfall från och med nu undvika att måla upp bilden av att det finns en alldeles självklar humanistisk linje i kontrast till en renodlat gruppegoistisk.

Kommentar till Bergh

Jag har fått några kommentarer av Andreas Berghmin text i Kvartal. Här kommer ett kort svar på tre av dem.

Terminologi

Terminologin i dessa frågor är notorisk lurig, och Bergh har en poäng i att givet att kosmopolit betyder världsmedborgare så är det onaturligt att kontrastera det mot ”medborgare” i sig. Med medborgare i min text menas ju medborgare i en mer avgränsad gemenskap, och frågan är hur detta ska beskrivas. Akademiska termer som kan utgöra motsats till kosmopolit är ”kommunitär” eller möjligen ”partikularist” – men de funkar inte riktigt som rubrik…

Kvarstår då alternativet ”nationalist”. Detta undviker jag pga dess konnotationer. Bergh antyder att dessa konnotationer finns där av en anledning. Detta är en evig fråga, men jag är av åsikten att det finns godartad nationalism och elakartad. Även om man är skeptisk till nationalism så borde man åtminstone godta den välbekanta distinktionen mellan etnisk nationalism och medborgerlig nationalism (”civic nationalism”). Och problemet med termen ”nationalism” är att om den inte specificeras så fylls den med konnotationerna från etnisk nationalism och dess ofta våldsamma uttryck.

I någon mening handlar texten om att de policies som motiveras av kosmopolitiska ideal och mänskliga rättigheter med stor sannolikhet (i mina ögon) kan komma att undergräva förutsättningarna för en medborgerlig nationalism och en någorlunda avslappnad hållning till samhällsgemenskapen, och leda till att etniska varianter (som alltid är en latent möjlighet) vinner mark.

Jag har inget problem med att säga att jag likt Miller, Walzer, Berlin m fl är en förespråkare av liberal nationalism, eller hysa sympati med det vänsternationalistiska projekt som idén om folkhemmet utgjorde och som låg till grund för välfärdsstatens uppbyggnad. Men det är inte till sådant tankarna går när man hör ordet ”nationalist”.

Det är svårt det där med termer. Idag diskuterade jag med en kollega som tyckte att även kosmopolit var en problematisk term – att den hade för mycket negativ laddning eftersom den ibland använts som anklagelse för illojalitet och landsförräderi.

Reinfeldt och frågan om territorium och samhälle

Bergh kritiserar mig för alltför yvig kritik mot Reinfeldts påpekande om att det finns gott om plats. Kanske att jag uttrycker mig lite mer retoriskt i det avsnittet. Men jag står fast vid att Reinfeldts resonemang är uppseendeväckande infantilt. Förmildrande för Reinfeldt är förvisso att så många har velat hävda att Sverige är ”fullt”. Min poäng var förstås att frågan om det är ”fullt” är missriktad oavsett ens svar på den. I ett modernt samhälle är det rimligen inte plats det handlar om: om vi lägger Hong Kongs befolkningstäthet (6 553/km²) som ribba finns det gott om plats även i Libanon (401/km²). Det handlar istället om vilka mål och krav man ställer på sitt flyktingmottagande och integration, och de bördor som är förknippade med den valda nivån.

Även om metaforer som bygger på plats och utrymme är illa valda från första början så har man inte gjort en rimlig tolkning av sina meningsmotståndare om man pekar på fält och skogar som ett motargument till påståendet att det är ”fullt”. Om man ändå gör det, som Reinfeldt, så blir det relevant att peka på den devis om ”free to land upon our shores, free to perish beneath our inclement skies” som jag citerade strax ovan. Om Reinfeldt anser att fysiskt rum ska sätta taket så kan det bara rimligen ske om våra åtaganden mot flyktingar görs minimala (och alternativen är då antingen radikal ojämlikhet mellan medborgare och människor med uppehållsrätt, eller generell minskning av åtaganden gentemot både personer med uppehållstillstånd och medborgare). Är det för ogeneröst att tolka honom på detta sätt? Positionen är orimlig, så jag hoppas att han inte håller den. Men han har inte direkt strösslat med principiella resonemang och motiveringar i dessa frågor, så jag vet faktiskt inte om detta är ett argument som han på allvar lägger vikt vid.

Med detta sagt finns det inga hinder för att justera i riktningen att välfärdsrättigheter differentieras en del – jag är öppen för en sådan diskussion. Men jag kan inte se att det handlar om mer än en justering som bara på marginalen minskar åtagandena och ökar den möjliga mängden flyktingar. Smärtpunkten nås ändå långt före att Reinfeldt skulle kunna flyga över landet och bedöma det som ”fullt”…

Jag tycker samhällsdebatten har lidit av rejäla missförstånd på detta plan. Inte ens när regeringen drog i bromsen kunde Löfven riktigt svara när han möttes av jämförelsen med Libanon. Han kunde helt enkelt inte säga att vi står fast vid en hög ambitionsnivå i vårt mottagande, att premissen är att målet är inkludering i samhället och förr eller senare fullständiga politiska, sociala och ekonomiska rättigheter. Sverige kunde bedömas som ”fullt” i relation till den ambitionsnivån – och jämförelsen med Libanon tämligen missvisande. Det är två olika saker.

Bergh anmärker också på att jag eventuellt drar tankegången för långt när jag säger att migration alltid handlar om att flytta till samhällen snarare än territorier. Ja, på sina håll skulle jag kanske preciserat lite. Men om vi håller oss till den migration till Sverige som vi i huvudsak pratar om så är det tveklöst att så är fallet. Bergh påpekar att jämfört med en krigszon så framstår den svenska skogen fortfarande som ”ganska behaglig”, och att territorium alltså spelar roll alldeles oavsett välfärdsrättigheterna som medlemskap i samhället medför. Men människor kan inte teleportera sig från Syrien till ett skogsområde i Sverige, och den basala säkerheten undan kriget finns trots allt på närmare håll. Syriens grannländer erbjuder säkerhet, men utan ekonomiska, social och politiska rättigheter. Skälet till att man söker sig vidare är för att man vill bli del i ett annat samhälle. Problemet med nuvarande utformning av asylrätten är att denna fundamentala skillnad inte erkänns.

”Vill vi vara kosmopoliter eller medborgare?”

Jag är tillbaka på jobbet efter några veckors föräldraledighet i samband med att barn nr 2 kommit till världen…

Idag publiceras en text av mig i nya tidskriften Kvartal. Det är ett försök att ge en översikt över konfliktlinjerna och de djupare antaganden som finns i debatten. Jag uttrycker viss skepsis gentemot de kosmopolitiska idéerna, som jag inte tror klarar av att underbygga fungerande institutioner, eller upprätthålla vissa centrala aspekter av vår nuvarande ganska toleranta och progressiva samhällsgemenskap.

Konflikten nationell/partikulär samhällsgemenskap och kosmopolitisk är såklart mycket gammal. Ett av de första moderna verken inom politisk teori, Henry Sidgwicks The Elements of Politics (1891), noterade just denna konfliktlinje. Och trots att mycket har hänt sedan dess tror jag fortfarande att hans skepsis – att kosmopolitisk form av ordning i bästa fall kan betraktas som “perhaps the ideal of the future” – fortfarande är giltig. Moderna samhällen och dess institutioner utvecklas i olika riktningar, och är alla beroende av olika föreställningar, normer, gemensamhetskänslor, för att åtnjuta den legitimitet som är nödvändig för att systemet ska hålla ihop. Detta innebär inte en kritik av det kosmopolitiska idealet som sådant. Men det innebär att det i praktiken kan undergräva existerande institutioner utan att ha tillräcklig kraft att sätta något annat önskvärt i dess ställe.

Man kan såklart peka på att människors sätt att identifiera sig har vidgats successivt, och att det inte är naturgivet att människor idenitifierar sig nationellt. Men då måste man också erkänna att det är en helt öppen fråga hur männsikor identifierar sig. Och det tycks mig vara långt mer sannolikt att vi kommer se en reträtt till snävare och mer etnisk nationalism – i förlängningen är risken att staten inte i tillräcklig grad bärs upp av gemensam identifikation, och dess funktionsduglighet avsevärt försvagas. Den spiralen leder mot att för-politiska gemenskaper blir de viktigaste i människors liv. Då har den politiska identifikationen gått förlorad – den gemenskap som potentiellt är mycket mer öppen för etnisk och religiös mångfald än vad de små gemenskaperna är – “the tyranny of cousins”, som Gellner uttryckte det.

Det finns två dimensioner här. Den ena ligger i själva bedömningen av sakförhållandena: optimistisk eller pessimistisk kring möjligheten till kosmopolitiska identiteters framväxt. Den andra är mer meta-teoretisk och gäller förhållningssättet till empiriska förhållanden och förväntande effekter. Här finns två typer av politisk teori. Å ena sidan en “moraliserande” politisk teori (jag menar detta utan negativa konnotationer) som inriktar sig på att fastslå och övertyga om vad som är normativt önskvärt, på ett sätt som är relativt oberoende av social och politisk verklighet och vilka effekter på denna som är troliga ifall att dessa föreställningar och normer skulle implementeras. Å andra sidan en politisk teori som i större utsträckning tar de existerande föreställningarna och beteendemönster för givna – inte i bemärkelsen att de inte förändras, men i bemärkelsen att de utgör utgångspunkten för teoretiserandet kring institutioner och policy, snarare än som föremål för påverkan och förändring.

Man kan se det som sin uppgift att argumentera för att det kosmopolitiska idealet ska gå från “perhaps the ideal of the future” till att faktiskt få bred uppslutning och genomföras. Eller kan man se det som sin uppgift att reflektera och argumentera kring vilka institutioner och vilken policy som bäst förverkligar de värden och normer – som inte sällan är motstridiga antingen principiellt eller i praktiken – som de facto omfamnas.

Detta är naturligtvis förenklat. Men jag tror det beskriver en skillnad mellan det slags politisk teori jag själv företräder och vad som kanske vanligtvis förknippas med politisk teori, som jag misstänker förknippas mer med en “moralistisk” ansats.

 

FullSizeRender.jpg

Ett humeanskt synsätt på migrationsfrågor inom liberal politisk teori

Att byta avhandlingsämne mitt i anställningen, och till ett så omfattande område som migrationsfrågor numera utgör inom politisk teori, är inte helt lätt. Man kan drunkna i litteraturen.

Men jag tror att jag har haft lite tur. För det perspektiv jag utforskade i mitt förra avhandlingsämne (teorier om tidigmodern statsbildningsprocesser) tycks vara relevant även i mina nya frågor, utan dessutom verkar det vara outforskad mark. (Det låter kanske som en tacksam illusion, men jag tror faktiskt inte att jag lurar mig själv här.) Så kanske har jag här min chans att bidra till ”litteraturen”, som det heter.

Mina ambitioner med avhandlingen är förvisso mer samhällstillvända än vad som är brukligt. De teoretiska argumenten kommer förhålla sig till den specifika kontexten: hur ett land som Sverige – en välfärdsstat och en befolkning av präglad av progressiva och liberala värden – kan och bör hantera migration och integration. Avhandlingen kommer medvetet ta upp argument och föreställningar som är vanligt förekommande i den svenska debatten och föra upp argumentationen till den akademiska nivå där de ofta har sina mer förfinade motsvarigheter. Men detta är bidrag är ”tillämpat” i sin natur – det är att bidra till en samhällsdiskussion. Jag måste även ge ett inomakademiskt bidrag. (Ett ”inomäktenskapligt” bidrag, som autokorrekt förslog, torde dock vara helt omöjligt.)

Och här tror jag som sagt det är möjligt genom att anamma en utgångspunkt eller perspektiv som inte tidigare systematiskt utforskats i relation till dessa frågor. Det handlar om David Humes politiska filosofi. Hume skrev förvisso inget om migration och politisk gemenskap. Men givet att ”sakfrågan” är intimt förknippad med både hur vi tänker kring hur den politiska världen är beskaffad, och hur vi hanterar empiriska omständigheter i vårt normativa tänkande, så tycks Hume som en lovande utgångspunkt.

Jämfört med de övriga klassiska tänkare som figurerar i politisk teori kring migration så är Hume unik genom att utveckla en empirisk teori om stat och politik – han teoretiserande kring hur samhällen i grunden fungerar, snarare än att bara försöka nå fram till de bästa principerna för politiskt styre. I Treatise of Human Nature, och i essäer som ”Of the Origin of Government”, beskriver Hume människans naturliga socialitet, hur krig och våld ökar behovet av samarbete inom gruppen, och förklarar samtidigt att det grundläggande problemet att skapa social ordning kommer av att mellanmänskliga interaktioner i större grupper skapar fångarnas dilemma-situationer och free-rider-problematik. Han beskriver kort sagt behovet av, och problemen med att skapa, politiska institutioner. Dessa idéer kan följas till samtida samhällsteori (Thomas C. Schelling, Ernest Gellner, Russell Hardin), och erbjuder insikter om moderna samhällen och politiska system. Andrew Sabl, vars bok Hume’s Politics handlar om Humes stora historiska verk The History of England – de 1,3 miljoner ord som publicerades i sex volymer mellan 1754 och 1761 – skulle säkert vilja ge ytterligare en känga och betona hur märkligt detta försummande inom statsvetenskapen är. History of England gör Hume unik: ”Never before and never since has the best philosopher of an era written a book on the varieties of political choice and about the institutions that arise”.1 I kontrast till Hobbes, Locke, Rousseau och Kant så ägnade sig Hume på allvar åt att empiriskt förstå och förklara framväxten av ett lands faktiska institutioner.

Hume är också intressant utifrån sitt förhållningssätt till politiskt tänkande och frågan om förhållandet mellan empiri och normativa principer. Här kan nämnas hans kritik av både kontraktstänkandet och idén om naturliga rättigheter, och hans idé om ”circumstances of justice” som de empiriska grundantaganden som resonemang om rättvisa måste ta hänsyn till. Sedan har vi naturligtvis idén om ”Humes lag”, som ironiskt getts en innebörd som krockar med Humes filosofi som helhet.2 Humes moralfilosofi är naturligtvis naturalistisk och utilitaristisk rakt igenom. Det finns, i min mening, egentligen ingen konflikt mellan naturalism och Humes lag. Den kan i grova drag tolkas som en meta-princip: att man inte kan gå från är till bör utan att steget görs explicit och motiveras av någon princip. Och då är det fullt möjligt att en naturalistisk moralteori kan utgöra just en sådan princip. Hume följer ”Humes lag” genom att han så explicit anger vilken princip som agerar ”brygga” från är till bör: en utilitarism som bygger på att moral handlar om mänsklig välfärd och nytta.

Kort sagt finns frön till att utveckla resonemang med bäring på den aktuella samhällsdiskussionen, genom en humeansk syn på legitimitet, politisk kultur och tillit – och på hur sådana hänsynstaganden förhåller sig till olika positioner och argument i frågan om migration.

Noter

  1. Andrew Sabl, Hume’s Politics, s. x. ↩︎
  2. Se exempelvis R. Cohon (2008), Hume’s Morality och A. MacIntyre (1959), ”Hume on ’Is’ and Ought’”. ↩︎