Marknadspriset som värdemätare

Igår hade Sydsvenskan en artikel om problemen för combitransporterna, alltså godstransporter som involverar fler än ett trafikslag. I det här fallet gäller det lastbil/tåg, där godscontainrar färdas långväga på tåg för att därefter lastas över på lastbil. Den dåliga lönsamheten har nu gjort att CargoNet lägger ner verksamheten.

Kombitrafik är en väldigt bra idé. Jag har kört en del kombigods tidigare, framförallt åt bryggerier och grossister som säljer till Systembolaget. Med tanke på den vikt och de stora volymer det handlade om så skulle det ha känts väldigt korkat om godset hade åkt långväga på bil till vår terminal.

Men det är varken personliga erfarenheter eller det fiffiga med kombitransporter som är ämnet för detta blogginlägg. Snarare är det att skälen till nedläggningen tydliggör en intressant frågeställning angående marknadspriser.

Den avgörande orsaken är att banavgifterna för tågtrafiken har höjts, vilket gör att priset måste höjas, och därmed att rena lastbilstransporter blir ett billigare alternativ. Peter Wadman, vd för Tågoperatörerna, säger:

– Det här visar hur politiska beslut lätt kan förskjuta konkurrenssituationen.

När jag läste detta slog det mig det slog mig att transportbranschen tydligare än andra uppvisar förhållandet mellan politik och marknad, och därför kan användas som exempel på att ”marknadspriset” aldrig är en ren produkt av marknadskrafter och konkurrens, och följaktligen att det inte bör ges någon aura av auktoritet som objektiv mätare av värde eller effektivitet. Transportbranschen, framförallt genom att konkurrens sker mellan olika trafikslag, är ett tydligt exempel, eftersom det är uppenbart att de statliga investeringarna i infrastruktur (och sätten som staten försöker få in medel för dessa) är helt och hållet avgörande för vilka priser som sedan sätts på marknaden för transporter. Alltså kan marknadens utslag (priser) inte kan tillskrivas det mått av auktoritet som det har fått inom vissa ideologier och ekonomiska teorier.

Det slog mig helt enkelt, jag erkänner att det är långsökt, att detta kunde vara ett sätt att tydliggöra Ernest Gellners långt mer generella och filosofiska resonemang kring de gamla idéerna om ”rättvisa priser” och uppkomsten av den moderna idén om marknadspriset:

The agrarian world is oriented towards stability and hierarchy. Its ideological apparatus endeavours to confer stability on its institutions. All this is reflected in its attitude to economic activity. Just as, for instance, Aristotelian physics envisage a rightful place for objects, towards which they tend to move, so the characteristic economic theory of the age […] was naturally attracted to the notion of a ”just price”. In a later age, this idea was much decried. […]

Those deeply imbued with the merits of a free market mechanism tend to scorn what seems to them the spurious moralism of the just price and just wage concept. R. H. Tawney, interestingly enough, shared this vision sufficiently to call Karl Marx the last of the scholastics. […] The denigration of the ”fair price” concept is part and parcel of the general rejection of metaphysics and superstition by the Enlightened mind. The whole idea, it is suggested, had clearly been based on the infantile expectation that God, or Nature, or some other Authority, sends objects into the world with labels attached, specifying their price. […]

But we have learnt to separate distinct questions, and to see things as they are. We separate that which is in them and that which is our construct or projection, and we recognize that things do not have any such value place in the scheme of things, there being no such scheme. […] So prices, and rewards generally, are not prescribed. They reflect the satisfaction things and services give, and their scarcity, and their negotiable flexibility is precisely what encourages innovation, progress, growth. […]

The ”market” theory of validating value is the crucial point at which the economic and cognitive transformations of mankind meet. The new economy is to be justified in terms of notions which assume a homogeneous atomized world. Value or merit attach to things only as a function of the satisfaction they give. […] Thus only does value enter the world.

Unfortunately, the truth of the matter is somewhat more complex. […] The Enlightened mind was not quite as enlightened as it complacently supposed: it committed and exemplified the very error which it castigated. Certainly, the notion of a just price, inscribed into the nature of things, is a superstition. There is indeed no nature of things, and it is not given to assigning value-labels. But, alas, there is no market price either. The apotheosis of the market price, its endowment with an aura of independence, authority and legitimacy, is simply a more subtle repeat performance of the very same old superstition. Enlighteners, enlighten yourselves. The more-enlightened-than-thou spirit in which you preach your vision is a little comic, for thou art a damned sight less enlightened than thou confidently supposest.

The market can only determine the price within a given institutional coercive context. That context is not given either, any more than a ”just price” could be given. Inevitably, it is historically specific. Such contexts vary a great deal, and are the result of imposition or of a particular historical compromise. The illusion of a self-maintaining market as an objective oracle arose because the particular institutional and cultural context into which it first emerged seemed fairly self-evident to those who lived within it. […] Early industrialism and an early extended market economy were relatively modest in their infrastructural and technological requirements compared with developed industrialism. […] They could consequently seem to be parts of a reasonably natural, and not too idiosyncratic, order of things. A natural illusion perhaps in its context, but an illusion nonetheless. […]

In any one given political context, the market will give a unique verdict. If the legitimate political context can also be uniquely defined, the oracular market verdict is also unique. It stands at the end of a chain of reasoning, untarnished by arbitrariness at any point, so it can be revered.

One could specify the ”correct” political background by saying that the political interference should be minimal; this was he famous theory of the minimal, ”nightwatchman” state. The theory has actually been revived in our time, when in fact the tremendous size of the required infrastructure renders it absurd. The theory had its plausibility then, because the state really could be rather small. The society in which a generalized market order merged was so well equipped with the kind of culture and institutional framework required for the expanding market that initially the state was not required to help out a great deal. […]

Now all that has changed. Highly developed productive technology requires an enormous, centrally maintained infrastructure. Its cost, in developed societies, has come to be somewhere in the neighbourhood of half the national income. Without such an infrastructure, both the production and the consumption of a modern industrial machine would seize up. A modern motor car industry could not dispose of its products were it not for the fact that the political agencies of society ensure the existence of an enormously elaborate and expensive system of roads.

Once the political framework of the market is so conspicuous and large, and is seen to have so many different possible forms, it can no longer be dissimulated as a kind of neutral or innocuous minimum. It can no longer be presented as a mere necessary precondition, one which merely enables that impartial oracle to function, without interfering with or prejudging its verdicts. Such an illusion is no longer possible.

Once this is plain, and it ought now to be plain, the pronouncements of the oracle lose whatever aura they may once have possessed. They cannot be presented as coming objectively from outside the system, without prejudice, reflecting nothing but the tastes and preferences of men, and the manner in which, given the distribution of resources, they can best be satisfied. Once the enormous weight of the political input into the alleged verdict is seen, we are no longer free to use the market as our economic and neutral arbiter. We make the political order. Hence we are responsible for its verdicts. The market verdicts are but its echo.

All this is not in conflict with the claim that, within a politically chosen framework and set of principles of distribution, all further details are best left to ”the market”.

Gellner, Ernest (1989), Plough, Sword and Book. The Structure of Human History (Chicago: University of Chicago Press), s. 182-89.

Hume om det kloka med budgetregler

I min uppsats behandlar jag främst de teoretiska och filosofiska grundvalarna i Humes tänkande. Men hans essäer rymmer även många godbitar av analys och resonemang kring politiska frågor av mer praktiskt art. Exempelvis den mycket aktuella essän ‘Of Public Credit‘, där man hittar ett tjusigt försvar för det kloka i att lägga fast budgetregler och begränsa politikernas möjlighet att skuldsätta staten. Man får aldrig glömma bort de starka incitament som gör att politiker ofta missköter sig på detta område (säg, startar två ofinansierade krig och samtidigt sänker skatterna).

[Our] modern expedient, which has become very general, is to mortgage the public revenues, and to trust that posterity will pay off the incumbrances contracted by their ancestors: And they, having before their eyes, so good an example of their wise fathers, have the same prudent reliance on their posterity; who, at last, from necessity more than choice, are obliged to place the same confidence in a new posterity. But not to waste time in declaiming against a practice which appears ruinous, a beyond all controversy; it seems pretty apparent, that the ancient maxims are, in this respect, more prudent than the modern. […]

It is very tempting to a minister to employ such an expedient, as enables him to make a great figure during his administration, without overburthening the people with taxes, or exciting any immediate clamours against himself. The practice, therefore, of contracting debt will almost infallibly be abused, in every government. It would scarcely be more imprudent to give a prodigal son a credit in every banker’s shop in London, than to impower a statesman to draw bills, in this manner, upon posterity.

David Hume (1987), Essays: Moral, Political, and Literary (Indianapolis: LibertyClassics), 350-52.

Välståndet undergräver sig självt?

Under mellandagarna läste jag boken Fishing in Utopia — Sweden and the Future that Disappeared av Andrew Brown. Mycket bra, men inte uppmuntrande. Boken fick Orwell-priset i England 2009.

Här är ett stycke som anknyter till gårdagens inlägg:

Even in the Seventies, hardly anyone in Sweden was more than three generations away from subsistence farming, so that the rich egalitarian country that I had moved to, and which all the outside world could see, was built by people who grew up with habits instilled by the poor and hierarchical country which survived only in memories. Whether prosperity can survive without the memories and disciplines of poverty is a question I don’t know the answer to.

Andrew Brown, Fishing in Utopia — Sweden and the Future that Disappeared, (London: Granta Books, 2008), s. 17.

Tocqueville & Marx (Raymond Aron)

Raymond Aron, en relativ nykomling i min skara av intellektuella idoler, skriver följande angående artonhundratalets två främsta samhällstänkare.

It would be easy to analyze the dialogue between Tocqueville and Marx that we have just sketched according to a sociological and so to speak Marxist method. One was an aristocrat, who rallied to democracy by reason and not sentiment, but who, though sometimes demonstrating the coming of a radically different order, remained the defender of the existing structure and was passionately hostile to socialism. The other was by origin a bourgeois but, in revolt against a bourgeoise that betrayed its own values, became the representative of the working class, denouncing the injustices it was subjected to and announcing the revenge the future would bring. One, out of social conservatism, made himself, against his private preferences, the theoretician of liberal democracy, that is to say, bourgeois democracy; the other wanted to be, with total commitment, the theoretician as well as the leader of an organized working class.

[. . .]

The two men shared a distaste for opportunism, a total fidelity to themselves and their ideas. Tocqueville retired from politics the day Louis Napoleon violated the constitution and reestablished the empire. Karl Marx, until the end of his life, remained a rebel, committed to the struggle against a cruel society and for a class that bore the whole brunt of social injustice. Both believed in freedom, both had as a goal a just society, but one would leave industry and commerce to themselves, to be spontaneously run by individuals under the control of laws, and feared that the individual might come to lose independence-freedom and participation-freedom all at once. The other held the free activity of individuals in industry and commerce to be the cause of the servitude of all. Thus, for one the major condition of freedom was representative government and for the other, economic revolution.

This contrast can easily be explained by the origins, careers, and temperaments of the two men, yet not without a paradox that deserves to be stressed: it was a Norman aristocrat who became the doctrinaire of liberal democracy, the son of a Rhenish bourgeois who became the prophet of the fourth estate. It was in the United States that the descendant of European nobility studied the model of the future society. It was in Victorian England that the young Hegelian completed his economic studies and borrowed from Ricardo the concepts and methods thanks to which he tried to give scientific form to his hopes and indignation.


Med tanke på Swedbergs bok om Tocqueville som ekonomisk tänkare så är det intressant att notera Arons förklaring till att det var Tocqueville snarare än Marx som fick rätt angående den ekonomiska utvecklingen. Tocqueville ansåg att utvecklingen gick mot en spridning av välståndet, en mer jämlik fördelning och uppkomsten av ett samhälle som i grund och botten bestod av en gigantisk medelklass. Marx trodde som bekant på motsatsen: att kapitalet skulle koncentreras i allt färre händer och därmed att småborgarna och annan medelklass skulle komma att proletariseras – vilket till slut leder till den stora omvälvningen.

Nu kan man, som Raymond Aron, fråga sig: ”Why was it that the man who reasoned in political terms and not the one who had read all the economic books foresaw the diffusion of prosperity?”.

One answer would be to claim the superiority of naive observation and historical experience over the unilateral and imperfect arguments of specialists. [. . .] As for the development of productive capacity and technical revolutions, [Tocqueville] knew no more and said no more than  any other educated man of his time. But he believed in all simplicity that the combination of increased resources and a democratic climate would probably lead to an improvement in the destiny of most and not to the contrast between an excess of misery at one extreme and an excess of wealth at the other.

[. . .]

In the prosperous West of 1963, Marx seems to have been wrong in economic matters, precisely an area in which he was one of the most learned and erudite men of his times, and Tocqueville seems to have divined the future despite his ignorance (a relative ignorance, of course) and perhaps thanks to it. Propelled by his common sense or by his intuition, he admitted without solid proof or deep analysis that a society obsessed by the concern for material well-being will assure to the majority the moral status and economic conditions of the middle class.

Dessa hänvisningar till intution, sunt förnuft och naiv observation är naturligtvis ganska innehållslösa, och är det något man kan hoppas få ut av Richard Swedbergs bok så är det en förståelse av hur Tocqueville egentligen resonerade i ekonomiska spörsmål. Det kapitel som står på tur är för övrigt ”Tocqueville’s Background in Economics”, vilket borde kunna ge svar angående Tocquevilles ”relative ignorance” och hur pass teoretiskt bevandrad han egentligen var. Kanske har Aron bedragits av Tocquevilles benägenhet att undvika att referera till sina källor och bakgrundsmaterial?

Raymond Aron, ”The Liberal Definition of Freedom”, Politics and History, Transaction Publishers (Macmillan), 1984, s. 154–7.

Skälet till att den amerikanske skepparen seglar snabbast över haven (Tocqueville/Swedberg)

Richard Swedberg för i sin bok fram ett intressant exempel [s. 23–24] på den amerikanska entreprenörsandan och på hur ”ideas and moral feelings” förklarar ekonomiskt beteende, nämligen Tocquevilles förklaring av den amerikanska sjöfartens dominans.

Detta sker i kapitlet ”Några betraktelser över orsakerna till Förenta staternas storhet som handelsmakt” mot slutet av den första volymen av Om demokratin i Amerika. (Följande återgivelse är mer utförlig än den Swedberg har i sin bok.)    Tocqueville noterar att . . .

Förenta staternas fartyg fyller Le Havres och Liverpools hamnar. Man ser bara ett litet antal engelska eller franska fartyg i New Yorks hamn. [. . .] Förklaringen är enkel: av alla världens fartyg går Förenta staternas över haven till lägsta pris.

Men förklaring av detta förhållande, i sin tur, är inte lika enkel. Först konstaterar Tocqueville att kostnaden att bygga fartyg är ungefär desamma på båda sidor Atlanten (råvarorna i Amerika är billigare, men arbetskraften dyrare). Och den amerikanske skepparen betalar dessutom sin besättning en högre hyra än vad hans europeiska konkurrenter gör.

Hur kommer det sig då att amerikanerna seglar billigare än vi? Jag tror att man förgäves söker orsakerna till denna överlägsenhet i materiella företräden; den beror enbart på intellektuella och moraliska egenskaper.

Amerikanerna och européerna har olika slags läggning.

Den europeiske sjömannen vågar sig bara med försiktighet ut på havet; han ger sig bara ut om vädret är gynnsamt. Råkar han ut för något oförutsett, återvänder han till hamnen, om natten revar han en del av seglen, och ser han havet bli vitt när han närmar sig kusten, saktar han farten och bestämmer solhöjden.

Amerikanen negligerar försiktighetsåtgärderna och trotsar farorna. Han ger sig ut ut medan stormen ännu rasar; dag och natt färdas han med fulla segel. Han reparerar det av stormen skadade fartyget under gång, och närmar han sig slutligen målet för sin resa, flyger han vidare mot kusten som om hamnen redan vore inom synhåll.

Amerikanen lider ofta skeppsbrott, men inga fartyg korsar haven lika snabbt som hans. Eftersom han utför samma saker på kortare tid än någon annan, kan han göra det billigare.

Denna skillnad i risktagande är inte den enda förklaringen. Amerikanen skiljer sig gentemot européen när det gäller bekvämlighet. När den européiske skepparen beger sig ut på en lång resa ser han till att ofta lägga till vid mellanhamnar. På detta förlorar han både tid och tvingas betala hamnavgifter. Amerikanen beter sig annorlunda:

Den amerikanske skepparen lämnar Boston får att köpa te i Kina. Han anländer till Kanton, stannar några dagar där och återvänder. På mindre än två år har han tillryggalagt en sträcka motsvarande jordens omkrets och bara stigit iland en enda gång. Under en överresa på åtta eller nio månader har han druckit bräckt vatten och levt på salt kött. Han har oavbrutet kämpat mot havet, mot sjukdom och leda, men vid sin återkomst kan han sälja ett skålpund te en sou billigare än den engelske handelsmannen: syftet har uppnåtts.

Jag skulle inte kunna uttrycka min tanke bättre än när jag säger att amerikanerna bedriver sin handel med ett slags hjältemod.

Alexis de Tocqueville, Om demokratin i Amerika (Bok 1), Bokförlaget Atlantis, Stockholm, 1997, s. 553–556.

”Tocqueville’s Political Economy” (Richard Swedberg)

Jag har nu börjat läsa Tocqueville’s Political Economy av Richard Swedberg. Den är intressant och har vissa beröringspunkter med Elsters bok, båda böckerna vill nämligen främst belysa Tocquevilles sätt att tänka. Swedberg citerar i inledningen John Stuart Mill, inte angående ”the true Baconian method” men väl att ”The value of his work is less in the conclusions, than in the mode of arriving at them” [s. 4]. Detta synsätt delar både Elster och Swedberg och det är förmodligen motivet bakom deras respektive böcker.

Tocqueville klagade på sin samtids nationalekonomer för att de endast uppmärksammade materiella intressen och motiv och ignorerade ”ideas and moral feelings” [s. 3]. För Tocqueville som samhällstänkare spelade alltid ”habits of heart” en avgörande roll i förklaringar av beteenden och fenomen [s. 1]. Men modern nationalekonomi är hög grad arvtagare till det slags ekonomer som Tocqueville klagade på, och detta är enligt Swedberg en av anledningarna till att Tocqueville har försummats som ekonomisk tänkare. Det finns dock andra sätt att definiera den ekonomiska vetenskapens ämnesområde, exempelvis social economics (Sozialökonomik), där Tocqueville kan inta sin rättmätiga plats som ekonomisk tänkare vid sidan av namn som Max Weber och Joseph Schumpeter [s. 2]. Detta är ett fält som Swedberg själv varit drivande och framträdande inom och han har tidigare skrivit om just Weber och Schumpeter. Att sortera in Tocqueville i denna skara tänkare är naturligt, då hans fokus på ”habits of the heart”/moeurs som förklaringsgrund till ekonomiskt beteende är en. . .

. . . strikingly modern idea that many current economists and sociologists are working with, often in conjunction with a theory of institutions. Tocqueville, as I shall show, also had some interesting things to say about the role of institutions in economic life, even if he always assigned primary importance to the mores [s. 1–2].

Min gissning är att den senare aspekten – institutionernas roll och inverkan – främst framkommer i analysen av Den gamla regimen och revolutionen. Förresten, när man i detta sammanhang betänker Tocquevilles två stora verk, Om demokratin samt Den gamla regimen, så inser man snabbt att Swedbergs projekt inte är långsökt på något sätt. För hur ofta återkommer inte Tocqueville i Om demokratin till den speciella entrepenörsanda som präglar amerikanernas handlande, och i hur hög grad är inte Den gamla regimen en beskrivning av ett samhälle genomreglerat av staten, skråna, och klassernas privilegier?

En nyttig tredelning, som Swedberg hämtar från Weber är följande: Dels har vi helt enkelt ekonomiska fenomen/företeelser (företag, marknader, etc.), dels ekonomiskt relevanta fenomen samt ekonomiskt betingade fenomen.

Economically relevant phenomena are defined by Weber as non-economic phenomena that may influence economic phenomena. The classic example is the analysis in The Protestant Ethic and the Spirit of Capitalism, according to which a certain type of religious mentality influenced the nature of capitalism in the West. Economically conditioned phenomena, in contrast, are non-economic phenomena that in important respects have been influenced by economic phenomena. One example of this from Weber’s work is the way that economic forces influence religion. Peasants, for example, tend to assign a religious meaning to the forces of nature as a result of their work with the land. [s. 2]