Den politiska kulturen i Ungern

Angående dagens artikel om ”Ungerns väg mot hatet” av Ervin Rosenberg (bl a översättare av Tocquevilles verk). Så här berättar historikern John Lukacs:

Jag har en god vän som återvände för gott till Ungern efter fyrtio år i Förenta staterna. Han var en ung advokat och medlem av parlamentet fram till 1949 då han flydde från den kommunistiska terrorns snabbt hårdnande grepp. Han hade gjort en hyfsad karriär i Förenta staterna. Han hade vunnit inträde i staten New Yorks advokatsamfund och sysslade med juridisk rådgivning och emigrantfrågor. För omkring ett år sedan bestämde han sig för att återvända till Ungern för gott; och på grund av den prestige som ungerska emigranter som gjort sig ett namn utomlands då åtnjöt (och som nu håller på att försvinna) är han nu en ledande personlighet inom ett av de småpartier som ingår i regeringskoalitionen. För någon tid sedan läste jag i tidningen ett utdrag ur ett tal som han hållit: ”Oppositionen”, sa han, ”är det ungerska folkets fiende”. Fyrtio års erfarenhet av liberal demokrati i Förenta staterna hade smält bort i den ungerska retorikens hetta.

Tidigare hade jag läst ett annat uttalande av en medlem –statssekreterare, till och med – i hans parti, inte alls någon extremist. ”Det ungerska folkets fiende”, sa denne man, ”är inte längre kommunismen. Det är liberalismen, den ateistiska liberalismen.” Jag är varken ateist eller liberal; men jag tyckte definitivt inte om vad jag läste.

John Lukacs, Slutet på det tjugonde århundradet — och den moderna tidens slut, (Stockholm: Rabén Prisma, 1998), s. 150–1.

Garton Ash om 1989

Timothy Garton Ash i The New York Review of Books:

Every writer on 1989 wrestles with an almost unavoidable human proclivity that psychologists have christened ”hindsight bias”—the tendency, that is, to regard actual historical outcomes as more probable than alternatives that seemed real at the time (for example, a Tiananmen-style crackdown in Central Europe). What actually happened looks as if it somehow had to happen. Henri Bergson talked of ”the illusions of retrospective determinism.” Explanations are then offered for what happened. As one scholar commented a few years after 1989: no one foresaw this, but everyone could explain it afterward.

A great virtue of Mary Elise Sarotte’s 1989 is that she makes the problem of hindsight bias explicit, and systematically explores the roads not taken. She reminds us, for example, how close East Germany may have come to bloodshed in Leipzig on October 9, 1989: the authorities mobilized a force of eight thousand men, including police, soldiers, and Stasi; hospitals were told to prepare beds for possible victims.

[. . .]

The year 1989 was one of the best in European history. Indeed, I am hard pushed to think of a better one. It was also a year in which the world looked to Europe—specifically to Central Europe, and, at the pivotal moment, to Berlin. World history—using the term in a quasi-Hegelian sense—was made in the heart of the old continent, just down the road from Hegel’s old university, now called the Humboldt University. Twenty years later, I am tempted to speculate (while continuing to work with other Europeans in an endeavor to prove this hunch wrong) that this may also have been the last occasion—at least for a very long time—when world history was made in Europe. Today, world history is being made elsewhere. There is now a Café Weltgeist at the Humboldt University, but the Weltgeist itself has moved on. Of Europe’s long, starring role on the world stage, future generations may yet say: nothing became her like the leaving of it.