Björn Östbring Ny publikation

Krönika i Barometern: ”Postens kris adresserar politikens problem”

Idag medverkar jag med en krönika i Barometern som tar frågan om bilmålvakter som exempel på myndigheternas och lagstiftarnas tendens att hellre reglera och kontrollera skötsamma personer än att på allvar hantera de som systematiskt missbrukar systemet. I fallet med bilmålvakter ser vi en försummelse som göder den organiserade kriminaliteten och har bidragit till att hela bostadsområden upplever att myndigheternas makt och legitimitet är hotade.

Försummelsen tycks vara både lagstiftningsmässig och resursmässig. När lagen skärptes senaste gången innebar det att bilar kunde omhändertas, om de var felparkerade. Man kan tycka att det inte direkt var några hårdhandskar som åkte på. Likaså kan man tycka det märkligt att man inte har infört en regel som förhindrar registrering av fordon på en person så länge personenens nuvarande fordon har stora skulder eller anmärkningar.

Dock verkar det inte vara tandlös lagstiftning som i första hand hindrar Polisens arbete, åtminstone av Göteborgspolisen att döma:

”Vi har egentligen inte agerat mot den lagstiftningen överhuvudtaget mer än de senaste månaderna”, säger Jonas Bertram kommissarie vid polisen i Storgöteborg.

En av aktionerna var tillsammans med kommunen när man den 8 mars beslagtog 31 bilmålvaktsbilar i Bergsjön. Men det är hittills den enda större insatsen.

”Det var närmast vild parkering på de gatorna och vi kunde tagit minst 15 bilar till om vi hade haft plats att ställa dom på”, säger Jonas Bertram.

För ett av problemen är brist på uppställningsplatser. Varje beslagtagen bil bogseras bort och sedan har bilägaren tre månader på sig att reglera sin skuld innan myndigheterna har rätt att skrota eller sälja bilen. Eftersom bilmålvakterna inte har några pengar och bilarna ofta inte är värda något så är det i princip en tre månader lång administrativ väntan innan bilarna skrotas. Och inköpta uppställningsplatser och pappersarbete kostar tid och pengar.

Man kan tycka att det är förvånande med ett samhälle som år efter år, och med närmare 1000 miljarder i statsbudget, inte lyckas skramla fram resurser (och kanske en av sina nedlagda militäranläggningar) för att hantera systematiska lagbrott som inte sällan gynnar grövre organiserad brottslighet.

Björn Östbring Essä

”Vill vi vara kosmopoliter eller medborgare?”

Jag är tillbaka på jobbet efter några veckors föräldraledighet i samband med att barn nr 2 kommit till världen…

Idag publiceras en text av mig i nya tidskriften Kvartal. Det är ett försök att ge en översikt över konfliktlinjerna och de djupare antaganden som finns i debatten. Jag uttrycker viss skepsis gentemot de kosmopolitiska idéerna, som jag inte tror klarar av att underbygga fungerande institutioner, eller upprätthålla vissa centrala aspekter av vår nuvarande ganska toleranta och progressiva samhällsgemenskap.

Konflikten nationell/partikulär samhällsgemenskap och kosmopolitisk är såklart mycket gammal. Ett av de första moderna verken inom politisk teori, Henry Sidgwicks The Elements of Politics (1891), noterade just denna konfliktlinje. Och trots att mycket har hänt sedan dess tror jag fortfarande att hans skepsis – att kosmopolitisk form av ordning i bästa fall kan betraktas som “perhaps the ideal of the future” – fortfarande är giltig. Moderna samhällen och dess institutioner utvecklas i olika riktningar, och är alla beroende av olika föreställningar, normer, gemensamhetskänslor, för att åtnjuta den legitimitet som är nödvändig för att systemet ska hålla ihop. Detta innebär inte en kritik av det kosmopolitiska idealet som sådant. Men det innebär att det i praktiken kan undergräva existerande institutioner utan att ha tillräcklig kraft att sätta något annat önskvärt i dess ställe.

Man kan såklart peka på att människors sätt att identifiera sig har vidgats successivt, och att det inte är naturgivet att människor idenitifierar sig nationellt. Men då måste man också erkänna att det är en helt öppen fråga hur männsikor identifierar sig. Och det tycks mig vara långt mer sannolikt att vi kommer se en reträtt till snävare och mer etnisk nationalism – i förlängningen är risken att staten inte i tillräcklig grad bärs upp av gemensam identifikation, och dess funktionsduglighet avsevärt försvagas. Den spiralen leder mot att för-politiska gemenskaper blir de viktigaste i människors liv. Då har den politiska identifikationen gått förlorad – den gemenskap som potentiellt är mycket mer öppen för etnisk och religiös mångfald än vad de små gemenskaperna är – “the tyranny of cousins”, som Gellner uttryckte det.

Det finns två dimensioner här. Den ena ligger i själva bedömningen av sakförhållandena: optimistisk eller pessimistisk kring möjligheten till kosmopolitiska identiteters framväxt. Den andra är mer meta-teoretisk och gäller förhållningssättet till empiriska förhållanden och förväntande effekter. Här finns två typer av politisk teori. Å ena sidan en “moraliserande” politisk teori (jag menar detta utan negativa konnotationer) som inriktar sig på att fastslå och övertyga om vad som är normativt önskvärt, på ett sätt som är relativt oberoende av social och politisk verklighet och vilka effekter på denna som är troliga ifall att dessa föreställningar och normer skulle implementeras. Å andra sidan en politisk teori som i större utsträckning tar de existerande föreställningarna och beteendemönster för givna – inte i bemärkelsen att de inte förändras, men i bemärkelsen att de utgör utgångspunkten för teoretiserandet kring institutioner och policy, snarare än som föremål för påverkan och förändring.

Man kan se det som sin uppgift att argumentera för att det kosmopolitiska idealet ska gå från “perhaps the ideal of the future” till att faktiskt få bred uppslutning och genomföras. Eller kan man se det som sin uppgift att reflektera och argumentera kring vilka institutioner och vilken policy som bäst förverkligar de värden och normer – som inte sällan är motstridiga antingen principiellt eller i praktiken – som de facto omfamnas.

Detta är naturligtvis förenklat. Men jag tror det beskriver en skillnad mellan det slags politisk teori jag själv företräder och vad som kanske vanligtvis förknippas med politisk teori, som jag misstänker förknippas mer med en “moralistisk” ansats.

 

FullSizeRender.jpg

Björn Östbring Uncategorized

Välfärdsstaten och den sociala hållbarheten

Här kommer några yviga reflektioner med en massa sidospår som borde följas upp. Jag ber härmed om ursäkt på förhand!

Social hållbarhet

När jag för några år sedan la fram min masteruppsats så hade en student i seminariegruppen skrivit en uppsats om begreppet social hållbarhet. Detta begrepp, uppenbart ett modeord i vissa politiska och akademiska kretsar, förknippades med en hel rad politiska och sociala ideal. Så här beskrivs den mer övergripande idén om ”hållbar utveckling” i ett dokument från Malmö stad:

En utveckling som tillgodoser dagens behov utan att äventyra kommande generationers möjligheter. De tre dimensionerna social, ekonomisk och ekologisk utveckling är ömsesidigt beroende av varandra. Hållbar utveckling är när alla tre dimensioner tillmäts lika stort värde. Den sociala dimensionen sätter människors behov och välbefinnande i centrum. Samhällets värdegrund är demokratisk. Hälsa, delaktighet, rättvis fördelning av makt och trygghet är centrala begrepp. En utveckling utifrån social hållbarhet strävar efter ett samhälle där alla människor, oavsett kön, ålder, socioekonomisk, etisk eller kulturell tillhörighet har samma möjligheter att ta del av och vara delaktig i samhället.

Det går säkert att stipulera en någorlunda stringent akademisk definition av begreppet, men här vill jag bara konstatera att för tjänstemän och politiker hade begreppet kommit att bli ett ord som skulle fyllas av alla möjliga ideal och goda ting.

Och det var nånting som skavde här. Ambitioner om jämlikhet, deltagande, icke-diskrimening och rättvisa har normalt varit ambitioner och mål att sträva efter, och uttrycker ett ideal som det faktiska samhället ska försöka uppnå. Ideal och normativa teorier anger då en riktning för framtiden, och skälet för att sträva dit är att det föreskrivna tillståndet är gott i sig. Men ifall dessa ideal bakas in i begreppet “hållbarhet” så ändras relationen mellan det faktiskt existerande samhället och idealen: de senare beskrivs som nödvändiga förutsättningar för att samhället ska bestå.[1]

Detta är problematiskt eftersom det i grunden uttrycker en fullständigt osannolik tes: att uppfyllandet av liberal-demokratiska och egalitära ideal är nödvändiga för att samhället ska bestå, och därmed per implikation att ojämlika och auktoritära samhällen är mer instabila. Varje sociolog värd namnet kan berätta om hur djupa ojämlikheter i resurser, status och inflytande kan upprätthållas och legitimeras, och de flesta av historiens mest framgångsrika och seglivade samhällen och statsbildningar har naturligtvis inte varit i närheten av de ideal som nu hade ompaketerats under devisen social hållbarhet.

Kort sagt, om social hållbarhet verkligen var den primära angelägenheten skulle man snarast sträva mot att tona ner ideal och förväntningar – manipulera den måttstock med vilken vi bedömer huruvida samhället är rättvist och välfungerande. Att sätta hållbarhet främst borde helt enkelt innebära att man fokuserar på riskerna och gränserna för när ojämlikhet, fattigdom och utanförskap är så djupt eller omfattande att det hotar samhällslivet på ett grundläggande plan. Ojämliket riskerar onekligen ”hållbarheten”, men om hållbarheten på allvar vore det primära snarare än jämlikhet i sig, då är det en krass och empirisk bedömning av den sociala verkligheten som bör styra politiken – inte stipulerandet att all ojämlikhet ”är socialt ohållbar”.

Emerson och de två politiska dispositionerna

Kanske ska man inte ta ett modeord så allvarligt, eller betrakta det som en seriös ideologisk utvevkling. Likväl är begreppets användning och framgång värd att fundera över.

Det finns flera intressanta distinktioner som är relevanta här. Exempelvis har vi här en fråga om normativ politisk teori och dess relation till empirisk samhällsvetenskap. Vi kan prata om skillnaden i termer av optimism och pessimism. Vi kan prata om skillnaden inom normativ politik mellan de som strävar mot det högsta goda, summum bonum, och de som ser det som sin och politikens uppgift att undvika katastrof och kollaps, summum malum, det värsta tänkbara.

Av alla möjliga infallsvinklar kan vi testa en hämtad från Ralph Waldo Emerson. I sitt föredrag “The Conservative” (1841) inleder han med att beskriva två olika politiska läggningar och impulser:

The two parties which divide the state, the party of Conservatism and that of Innovation, are very old, and have disputed the possession of the world ever since it was made. This quarrel is the subject of civil history. […] The war rages not only in battle-fields, in national councils, and ecclesiastical synods, but agitates every man’s bosom with opposing advantages every hour. On rolls the old world meantime, and now one, now the other gets the day, and still the fight renews itself as if for the first time, under new names and hot personalities.

Such an irreconcilable antagonism, of course, must have a correspondent depth of seat in the human constitution. It is the opposition of Past and Future, of Memory and Hope, of the Understanding and the Reason. It is the primal antagonism, the appearance in trifles of the two poles of nature.[…]

The castle, which conservatism is set to defend, is the actual state of things, good and bad. The project of innovation is the best possible state of things.

I Emersons ögon var de båda läggningarna som han identifierade kompletterande och måste i slutändan balanseras mot varandra. [2] För de motverkar varandras synder.

Conservatism makes no poetry, breathes no prayer, has no invention; it is all memory. Reform has no gratitude, no prudence, no husbandry.

Med detta blir det tydligt vad som i grunden skavde med Malmö stad och modeordet ”social hållbarhet”. Det var så att säga ”fel” personer använde sig av det. När allt kommer kring, är fokus på samhällets hållbarhet en typiskt konservativ böjelse och målsättning. För att ta Emersons beskrivning, den konservativa läggningen avspeglas i en generell politisk målsättning: ”to keep out wind and weather, to bring the day and year about, and make the world last our day”. Trots att begreppet ”social hållbarhet”, genom de ideal som stoppats in under det, hade fått en viss air av progressivitet kring sig så faller det sig mer naturligt hos de som med konservativ försiktighet funderar mer på hur den existerande ordningen och dess visserligen imperfekta förtjänster ska värnas och bibehållas.

Vi kan närstudera citatet från Malmö stad: ”En utveckling utifrån social hållbarhet strävar efter ett samhälle där” ideal X, Y och Z är uppfyllda. Notera att värnandet om ”hållbarhet” sammanflätas med ”utveckling” och ”strävan efter”. Detta är, med Emersons synsätt, att sammanblanda två olika politiska läggningar och ambitioner, nämligen mellan att antingen främst sträva mot förbättring eller främst värna de framsteg som redan skett. ”Innovation is the salient energy; Conservatism the pause on the last movement”.

Välfärdsstaten och den sociala ordningen

Jag tror att det är mycket lättare idag, jämfört med för några år sedan, att spontant känna att ”social hållbarhet” konnoterar pessimism och försiktighet, snarare än att det uppfordrar förverkligandet av höga ideal (demokrati, jämlikhet, hälsa, delaktighet). Och detta, gissar jag, är ett symptom så gott som något på att något grundläggande har hänt med den svenska politiska debatten. Ett socialt och politiskt sammanbrott har på allvar blivit ett scenario i människors föreställningsvärld, vilket det inte var under 00-talet. Förändringen har kommit krypande under 10-talet.

Många av våra politiker och opinionsbildare är formade av en tid då man tog den sociala och politiska ordningen för given. Så här skrev Peter Wolodarski i december 2011, när eurokrisen var under upptåg:

Jag har aldrig trott på undergångsscenarier eller att Europa åter ska dras ned i det svarta hål som världsdelen befann sig i för bara 70 år sedan. EU-samarbetet har främjat ett fredligt och välmående Europa, i vilket försvarsministrarna dricker kaffe tillsammans – som socialdemokraten Thage G Peterson uttryckt saken – i stället för att mötas på slagfältet.

Men eurokrisen underminerar känslan av trygghet. De väldiga krafter som just nu är i rörelse har förutsättningar att slå sönder den sociala ordning som vi lärt oss att ta för given.

Frågan jag ställde mig då var vem som hade lärt Peter Wolodarski att ta den sociala ordningen för given? Med en mer skeptisk hållning, som hållt denna tanke vid liv, så hade vi kanske sluppit den overreach som det i grunden mycket goda EU-projektet har kommit att präglas av, och som mycket väl kan leda till dess kollaps.

En av de intellektuella som velat påminna oss om riskerna med att ta gamla framgångar för givna är den socialdemokratiske historikern Tony Judt. Han ville påminna om de pragmatiska skäl som en gång i tiden bidrog till att motivera välfärdsstatens uppbyggnad. I essän ”What is Living and What is Dead in Social Democracy” (2009) skrev han om en de inflytelserika tänkarna bakom detta bygge, John Maynard Keynes:

The great English economist, born in 1883 (the same year as Schumpeter), grew up in a stable, confident, prosperous, and powerful Britain. And then, from his privileged perch at the Treasury and as a participant in the Versailles peace negotiations, he watched his world collapse, taking with it all the reassuring certainties of his culture and class. […] Yes, Keynes acknowledged, the disintegration of late Victorian Europe was the defining experience of his lifetime. Indeed, the essence of his contributions to economic theory was his insistence upon uncertainty: in contrast to the confident nostrums of classical and neoclassical economics, Keynes would insist upon the essential unpredictability of human affairs. If there was a lesson to be drawn from depression, fascism, and war, it was this: uncertainty—elevated to the level of insecurity and collective fear—was the corrosive force that had threatened and might again threaten the liberal world.[3]

Att sådana perspektiv åter känns relevanta avspeglar naturligtvis en en bakomliggande politisk förändring som i sig är dålig och oroväckande. Men som effekt på samhällsdiskussionens förutsättningar och utgångspunkt kan det på sätt och vis vara positivt, i det att vi slutar ta saker för givna och tar ”social hållbarhet” på allvar.

Jag håller med Judt om att Keynes i grunden hade rätt: välfärdsstatens ekonomiska garantier och skyddsnät minskar risken för att sociala grupper känner sig hotade av varandra och dras till extrema rörelser i kamp om den politiska makten. Lyckas man upprätta en välfärdsstat som medborgarna hyser tillit till så kan de lättare hantera oron för ekonomisk nedgång och social konkurrens. Här är Judt igen:

It was social democracy that bound the middle classes to liberal institutions in the wake of World War II (I use “middle class” here in the European sense). They received in many cases the same welfare assistance and services as the poor: free education, cheap or free medical treatment, public pensions, and the like. In consequence, the European middle class found itself by the 1960s with far greater disposable incomes than ever before, with so many of life’s necessities prepaid in tax. And thus the very class that had been so exposed to fear and insecurity in the interwar years was now tightly woven into the postwar democratic consensus.

Men frågan är om inte välfärdsstaten är något paradoxal. Just på grund av dessa gararantier från välfärdsstaten så skapas eventuellt grunderna för ett annat slags social oro. Välfärdsstaten ändrar i sin tur människors syn på risk i livets alla stora val: den påverkar konsumtionsmönster, ekonomiskt sparande inför ålderdom, risktagande i val av utbildning, med mera. Det påverkar till slut alla avgörande kalkyler och livsval. Därmed blir ett hot eller oro för välfärdsstatens förutsättningar en direkt personlig oro – på ett sätt som ekonomiska bekymmer för en mer avskalad stat inte behöver medföra. I den meningen skapar välfärdsstaten en annan form av grogrund för politisk reaktion, nämligen när något framstår som ett hot mot dess fundament, och alltså alldeles oavsett om man själv tvingats köpa billigare rödvin eller inte.

Det finns naturligtvis en massa forskning kring attityder till välfärdsstaten, och dess effekter på privatekonomiska beslut och levnadsmönster. Jag borde sätta mig in i detta ordentligt, men tillsvidare vill jag bara nämna en artikel som gör en intressant analogi. I ”And what if the state fades away?” analyserar sociologen Zsuzsa Ferge välfärdsstaten utifrån Norbert Elias civilisationsteori. (För övrigt: intresset för Elias går rimligen mot en renässans; jag känner själv att det är dags att födjupa mig på den fronten. Detsamma gäller visserligen Foucault, men det kan knappast beskrivas som en renässans). Så här skriver Ferge:

The explicit and implicit, overt or covert civilising impacts of the school system, the health system and the social insurance schemes have been analysed by many. I want to focus here on some possible impacts of social security in the large sense. Social security in general, and social insurance in particular – even if compulsory – are instruments which give a sort of guarantee to be able to cope with future adversities or difficulties. These arrangements represent the compulsory institutionalisation of the ability of rational foresight (of deferring gratification if you wish), an ability which is socially very unequally diffused. This means that one is enabled to reckon with the future without too much particular individual effort. In this sense, the impact of these arrangements resembles that of the public monopoly of violence. Social security schemes reduce the necessity of being constantly on the alert for fear of (socially manageable) adversities in the same way that the monopoly of violence frees the citizen from the constant obligation of preparing individually for unexpected attacks.

Här någonstans ligger nog förklaringen till varför ideal om personlig autonomi och självförverkligande kan vara så starka i Sverige; det är den materiella basen för våra post-materialistiska värderingar.[4] Men det var inte det jag främst vill fokusera på. Om vi istället påminner oss om Judts beskrivning av Keynes upptagenhet med osäkerhet, så framträder en intressant parallell som aldrig slagit mig tidigare: den mellan Keynes och Hobbes. Och därmed en ännu viktigare parallell: det leder till tanken att välfärdsstaten precis som våldsmonopolet visserligen skänker trygghet och stillar oro, men bara så länge oron inte gäller systemet självt.

Referenser

Emerson, Ralph Waldo. 1883. “The Conservative”, i J. E. Cabot (red.) The Complete Works of Ralph Waldo Emerson, vol. 1, Nature, Adresses and Lectures. New York: Sully & Kleinteich.

Ferge, Zsuzsa. 1999. ”And what if the state fades away?”, i (red.) Stefan Svallfors & Peter Taylor-Gooby, The End of the Welfare State? Responses to state retrenchment. London & New York: Routledge.

Judt, Tony. 2009. ”What Is Living and What Is Dead in Social Democracy?”, New York Review of Books, vol 56, nr 20.

  1. (skriv något som om vad som skiljer empiriska tes från Bernard Williams distinktion mellan structural vs enactment theories)  ↩
  2. [It] may be safely affirmed of these two metaphysical antagonists, that each is a good half, but an impossible whole. Each exposes the abuses of the other, but in a true society, in a true man, both must combine.  ↩
  3. Judt. Jämför ”of fear”-teorier som syftar till undvika summum malum, med ”party of memory” – hur passar ”pause on the last movement” in i detta?   ↩
  4. Jag har ingen koll på detta, men intuitivt låter det rimligt att det inte bara är genomsnittligt välstånd som påverkar utbredningen av post-materiella värderingar. Om grundläggande trygghet, även i ålderdom, är hyfsat säkrade på kollektiv nivå så underlättar det rimligen genomslaget för sådana värderingar, ceteris paribus jämfört med ett land med motsvarande välstånd per capita.  ↩
Björn Östbring Uncategorized

Angående Köln: praktiska tips och sociala förväntningar

Erik Hultgren skriver om huruvida Kölns borgmästare ägnade sig åt victim-blaming. Han har rätt i sak: det är ingen principiell skillnad mellan detta och en rekommendation om att inte att ha en tjock plånbok uppstickandes i bakfickan, eller UD:s rekommendationer att inte besöka vissa områden, etc. Det skuldbelägger inte offren.

Men ändå pratar vi här om någon annat. Plånbok i bakfickan, eller att besöka ett visst område på resa, är val som är enkla att välja bort utan någon påtaglig känsla av frihetsbegränsning. Men i Köln handlar det om att blott och bart vistas på offentlig plats stadens centrum. Att signalera att sådan vistelse kräver “armlängds avstånd” (i sig ett ganska korkat tips som naturligtvis är omöjligt att uppfylla givet tillvägagångssättet som rapporterats) och stor vaksamhet är en rekommendation av annat slag.

Jämförelsen med UD kanske kan belysa detta. En viktig aspekt är att en sådan rekommendation kring, säg, stadsdel X, inte så att säga inverkar på den sociala situationen i stadsdel X. Den är som den är alldeles oavsett. Men borgmästaren i Kölns “code of conduct” kan utgöra en signal som påverkar den sociala situationen: hur man rör sig, hur man bedömer andra människor, hur man interagerar. Den signalerar att i denna stad kan man inte längre lita på människor ens på detta grundläggande plan. Och att man inte ska räkna med att myndigheterna kan upprätthålla basal säkerhet och trygghet i det offentliga rummet.

Man kan tycka att frågan uppförstorats – det handlar ju bara om några praktiska tips för att öka sin säkerhet (och många av råden är vettiga). Ändå ligger det något symboliskt och signifikativt i uppmaningen till misstänksamhet och avstånd. Varningar och rekommendationer kan inte bara ses som praktiska tips utan har också ett signalvärde kring vad medborgarna har att förvänta av det offentligas kapacitet att garantera trygghet. Retirerar man så långt till att kvinnnor inte ens kan vistas i centrum utan att inta stor misstänksamhet och försiktighet, ja då påverkar man människors förväntningar, deras tillit till andra människor, och tillit till myndigheter. Det stannar inte vid att vara ett praktiskt tips, även om det var syftet.

Så för mig handlar det inte om att offren skuldbeläggs, utan att det utgör, helt omedvetet från borgmästarens sida, en reträtt för det öppna samhället – ett samhälle där man på det hela taget kan vistas och interagera utan stor misstänksamhet. Grunden till att människor i massamhällen kan lita på varandra och känna trygghet i det offentliga ligger i att myndigheter lyckas stävja och bestraffa de få individer som trots allt avviker från de normer (kodifierade i lag) som garanterar fredlig samvaro. Det är därför också av betydelse vem som kommer med dessa råd. Om det kommer från självaste myndigheternas företrädare, stadens borgmästare, så kan det bli till en mycket olycklig signal. Det sociala livet formas av förväntningar – och av det skälet skulle jag säga att just detta är ett fall där det för en gångs skull vore bättre att utfärda löften och garantier som man eventuellt inte helt lyckas uppfylla, än att på förhand erkänna sin oförmåga.

Saken må ha uppförstorats, och mycket annat som sagts och gjorts är i rätt riktning. Men när allt kommer kring hade det nog varit bättre om borgmästaren utan omsvep sagt att myndigheterna kommer garantera säkerheten framöver och att människor bör fortsätta att leva och vistas i det offentliga utan rädsla. Snarare än att rekommendera medborgarna en allmän misstänksamhet mot sina medmänniskor.

Björn Östbring Citat

Tekniker och myter

With the aid of his pragmatic contrivances man has outdistanced all other animals and made himself lord of creation. For our purpose here, which is to show how the government of man over man has come to be, it will serve if we divide man’s contrivances into two broad classes. Let us call them respectively techniques and myths.

By techniques we mean the devices and skills of every kind that enable men to dispose of things—and of persons—more to their liking, so as to ease their toil, to increase the return to their labor, to enlarge their satisfactions, to organize and preserve their advantages, to subdue their enemies, to harness the forces of nature, to extend their knowledge, and so forth. A technique is a way of knowing that is primarily a way of control. It is not the instrument man fashions, not the tool or the machine as such, but the craft he employs in making the machine and in putting it into service. A technique is a way of manipulating objects, including persons as objects. It is knowledge compactly applied to the world of objects, changing the relation of the subject and the object in a direction desired by the subject.

By myths we mean the value-impregnated beliefs and notions that men hold, that they live by or live for. Every society is held together by a myth-system, a complex of dominating thought-forms that determin-es and sustains all its activities. All social relations, the very texture of human society, are myth-born and myth-sustained. Take family relations, for example. They are not “biological,” they spring from and express a scheme of valuations centered about sex and the bringing up of offspring. They canalize the biological drives, impose on them form and limit. It is this scheme of dynamic valuations that assigns their role to father and mother, that determines the pattern of mating, that presides over the relations of parents to children, that cements the kin group. And so it is on every level of human organization. Every civilization, every period, every nation, has its characteristic myth-complex. In it lies the secret of social unities and social continuities, and its changes compose the inner history of every society. Wherever he goes, whatever he encounters, man spins about him his web of myth, as the caterpillar spins its cocoon. Every individual spins his own variant within the greater web of the whole group. The myth mediates between man and nature. From the shelter of his myth he perceives and experiences the world. Inside his myth he is at home in his world.

Referens: MacIver, Robert Morrison. 1947. The Web of Government. New York: Macmillan, s 4–5.

Björn Östbring Citat

Huntington om frihet och politisk ordning

In many, if not most, modernizing countries elections serve only to enhance the power of disruptive and often reactionary social forces and to tear down the structure of public authority. ‘In framing a government which is to be administered by men over men,’ Madison warned in The Federalist, No. 51, ‘the great difficulty lies in this: you must first enable the government to control the governed; and in the next place oblige it to control itself.’ In many modernizing countries governments are still unable to perform the first function, much less the second. The primary problem is not liberty but the creation of a legitimate public order. Men may, of course, have order without liberty, but they cannot have liberty without order. Authority has to exist before it can be limited, and it is authority that is in scarce supply in those modernizing countries where government is at the mercy of alienated intellectuals, rambunctious colonels, and rioting students.

Huntington, Samuel P. 1968. Political Order in Changing Societies. Yale University Press, s. 7-8.