Politisk teori a la Popper, Berlin och Aron

I mina anteckningar om realismen glömde jag att ta upp Jan-Werner Müllers artikel ”Fear and Freedom: On ‘Cold War Liberalism'” (2008). Märkligt att jag inte kom att tänka på denna förrän efteråt. Artikeln handlar om likheterna i tänkandet hos Isaiah Berlin, Karl Popper och Raymond Aron. När jag läste den för ungefär ett och ett halvt år sedan gjorde den ett starkt intryck på mig. Den lyckades dra ihop många separata trådar i min egen analys och visade att dessa faktiskt kunde utgöra ett någotsånär samlat teoretiskt angreppssätt. Den gav mig faktiskt en känsla av att intellektuellt sett ha hittat hem.

Cold war liberalism was what Judith Shklar once called ‘barebones liberalism’: it put fear first, and conceived of liberalism primarily as a disposition, a certain psychological state, or even a ‘large tendency’ (Trilling), rather than as a theory of laws and institutions. Liberalism, as Aron put it, was ultimately existential; and even Berlin once claimed: ‘In a sense I am an existentialist’. What could (and should) be hoped for was more a commitment to the right ‘constellations of certain values’ (Berlin), and a gradual liberalization of attitudes, as opposed to drawing up plans for ideal institutional set-ups. [. . .]

Here they differed markedly from the social scientists of their time, but also from a thinker like Hayek who kept up a quest for new institutional designs to maintain ‘the constitution of liberty’. The ‘liberals of fear’ were political epistemologists and moral psychologists first; they were ‘great Versteher’, as Avishai Margalit once described Berlin; and their politics was to be grounded primarily in the limits of political knowledge, and the frailties of the human psyche.

None of the thinkers in question here left a systematic work of political theory. Their thought was, as Aron put it, ‘impure’ – meaning: historical, shaped by circumstances and by particular challenges. They tended to respond most strongly to the political passions of others, rebutting, reworking or reorienting the positions of anti-liberals, rather than remaining faithful to an already established legacy of liberal thought. Their thinking, in any case, was more occupied with liberalization than with liberalism. And their call for moderation resonated in a world dominated by political passions; they did not speak against the background of a fully worked-out philosophy of moderation. Pas trop de zèle was a question of attitude, rather than any kind of analytical philosophical ‘demonstration’ – which no doubt explained why some of those who grew up in the middle of the spring and summer of Rawlsian liberalism found it not obviously worthwhile to engage with Rawls and his disciples and critics.

Jan-Werner Müller (2008), ”Fear and Freedom: On ‘Cold War Liberalism’”, European Journal of Political Theory, Vol. 7, No. 1, 2008, s. 45-64.

”Alexis de Tocqueville, the First Social Scientist” (Jon Elster)

I helgen började jag så smått läsa Jon Elsters nya bok Alexis de Tocqueville, the First Social Scientist. Jag funderar på att försöka författa en recension av boken. En spännande ingång skulle kunna vara det faktum, som jag tror inte är så allmänt bekant, att John Stuart Mill, när han recenserade den andra volymen av Demokratin i Amerika, hävdade att Tocquevilles metod utgjorde “the true Baconian and Newtonian method applied to society and government”. Bakgrunden till Mills System of Logic utgörs inte av Auguste Comte allena utan även av Tocqueville. (Till min förtjusning tar inte Elster upp Mills omdöme och analys, så jag har fria händer att spinna loss och kan försöka ge intryck av att vara beläst. . .)

Men det viktigt att förstå att Mill prisar Tocqueville utifrån ett synsätt som, när det anläggs idag, gör att Tocqueville framstår som överspelad och metodologiskt osund. Mill drömmer om en samhällsvetenskap som framlägger lagar (dvs just en motsvarighet till Bacon och Newton), och även om Tocqueville på Mills tid kunde ses som ett framsteg i detta hänseende så blir han naturligtvis överspelad av mer rigorösa tänkare. I detta sammanhang uppkommer en central aspekt av Elsters försök att rehabilitera Tocqueville. Elster noterar att bland samhällsvetare står i allmänhet Marx, Durkheim och Weber i högre kurs än Tocqueville, och Elster förklarar:

The reason, I suspect, is that for contemporary social science what counts as ”an achievement” is determined by a certain view of science as resting on lawlike theories and aiming at sharp predictions.

I have argued against this view in various places, most recently in Explaining Social Behavior, and shall not restate my objections here. The only point I want to emphasize concerns my proposal to substitute mechanisms for laws. [s. 2]

Elster vill alltså byta perspektiv: bort från det perspektiv utifrån vilket Mill hyllade, och dagens samhällsvetare ignorerar, Tocqueville.

Vad är då en mekanism? Jag ska återkomma till detta senare och bara kort redovisa de tre huvudsakliga mekanismer som Elster anser att Tocqueville främst arbetar med i sina förklaringar. En central förutsättning är att man förkastar, såsom modern psykologisk vetenskap gör, den traditionella common-sense idén om personlighetstyper som slår igenom i vilka situationer personen ifråga än ställs inför. Snarare än att det finns personlighetstyper (auktoritär/altruistisk/riskbenägen/anti-traditionalistisk med mera) vars karaktärsdrag gör sig gällande i varje sfär av livet (såsom yrkesliv, familjerelationer, sexualitet, politisk åskådning med mera) så är en mer realistisk syn att olika drag gör sig gällande i olika sammanhang. Individer uppvisar normalt inte ”cross-situational consistency”. Elsters/Tocquevilles mekanismer rör samspelet mellan olika personlighetsdrag/handlingsdispositioner och vilka sfärer som de tar sig uttryck i.

Let me now define the three mechanisms I listed a few paragraphs above. The spillover effect says that if a person follows a certain pattern of behavior P in one sphere of his life, X, he will also follow P in sphere Y. The compensation effect says that if he does not follow P in X, he will do so in Y. The satiation effect says that if he does follow P in X, he will not do so in Y. Wheras the spillover effect tends to generate consistency, the other mechanisms tend to produce different preferences in different walks of life. [s. 13]

[. . .]

The three effects operate to generate consistency or diversity of preferences cross spheres of activity. Broadly speaking, we may distinguish among the following spheres: religion, literature and the arts, politics, warfare, and ”civil society” or ”private life” (including economic relations and the family). [s. 14]

Jag kan ge några exempel på hur man kan tänka i dessa banor. (Jag kommer här inte vara särskilt rigorös när det gäller vilka sfärer som är relevanta, eller rättare sagt, valet av sfärer är beroende av det fenomen man studerar så det finns ingen poäng med att i förväg fastslå vilka sfärer som är av betydelse. (Elsters lista är helt enkelt över de sfärer som figurerar i Tocquevilles analyser.))

Föreställ nu en man, säg att det är jag, som av någon anledning, bara Gud vet vilken, skulle råka få ett jobb på en skönhetssalong och därmed tvingas putsa naglar och prova parfymer dagarna i ända. Säg nu att i utgångsläget har jag en given idé om manlighet och denna idé om manlighet spelar en implicit eller explicit del i min identitet och handlingssätt. När jag nu innehar ett jobb som i allmänhet och av mig själv förknippas med kvinnlighet och har en atmosfär som är typiskt kvinnlig. (Jag struntar nu medvetet i att sätta ut ”citattecken” på vederbörliga ställen, för det skulle krävas ”””””””””””””””””””””””” så jävla många.) En möjlig effekt av detta jobb skulle vara att i övriga delar av livet och min identitet skulle manlighet  komma att bli mer framträdande. Helt omedvetet skulle kanske mitt intresse för bilsport, som i nuläget är kallare än svalt, plötsligt väckas till liv. Eller, säg att jag spelar hockey i ett korplag på fritiden, då skulle betydelsen jag fäster vid detta faktum kanske öka, jag skulle kanske föra upp detta som samtalsämne oftare, göra det till en explicit del av min identitet. Och i omklädningsrummet skulle jag kanske känna ett behov av att vara lite extra grabbig bara för att, så att säga, undanröja tvivel om fjollighet. (Nu inser jag att det var en dålig idé att låta mig själv figurera i exemplet…) Detta skulle vara kompensationseffekter (”if he does not follow P in X, he will do so in Y”)  av att plötsligt inte få utlopp för manlighet genom yrke (eller rättare sagt av att min identitet som man, som kanske tidigare varit fullkomligt nedtonad, tvärtom har utmanats genom min nya tillvaro som skönhets…whatever så att det plötsligt uppkommer ett behov att affirmera manlighet).

En annan tänkbar effekt är dock helt annan. Jag kanske kommer att förändra min syn på innebörden av manlighet, eller tvärtom inser att det inte är så viktigt, och effekterna skulle kanske bli motsatta, i den meningen att de attityder och dispositioner som präglar mitt beteende i skönhetssalongen kommer jag att föra över till mitt agerande i hockeylagets omklädningsrummet. Spillovereffekter (”if a person follows a certain pattern of behavior P in one sphere of his life, X, he will also follow P in sphere Y”).

Den tredje mekanismen, som på sätt och vis kan beskrivas som omkastning av kompensationseffekten, kan illustreras med någon som, säg, genom sitt yrkesval (som personen av oberoende skäl är villig att göra) tvingas bryta mot många sociala normer och därför blir mer traditionalistisk i andra sammanhang. Detta är en satiationeffekt, dvs ett behov mättas inom en sfär och gör sig därför inte gällande i de övriga (if he does follow P in X, he will not do so in Y).

Notera att det råder en väsentlig skillnad mellan spillover å ena sidan och kompensation och mättnad å den andra. Dessa mekanismer drivs av olika slags kugghjul, så att säga. Spillover sker genom habit formation, dvs en vana eller tankesätt som uppkommer i en sfär förs över till en annan. De två övriga mekanismerna bygger på need satisfaction, dvs ett förefintligt behov måste få sitt utlopp, och sker det inte i X så måste det ske nånannanstans eller om det tillfredställs helt i X så kommer det inte att göra sig gällande i en annan sfär.

(Nu ser jag slutklämmen på mitt exempel om skönhetssalongen och manligheten kanske går utöver need satisfaction, i och med att det tycks antyda ett förstärkt behov av manlighet.)

Nu ska jag läsa vidare. Återkommer säkerligen.

Förvandlingen av begreppet snobb

Jonas Thente har en liten anmärkning om epitetet snobb och dess förvandlingar.

Ett epitet man måste vänja sig vid att stå ut med om man tillhör den klena skara som hellre läser en roman än baksidan på ett paket Kalaspuffar är: snobb.

Den poäng han gör är att begreppet snobb egentligen inte betyder någon som ser ned på andra eller anser sig förmer. Utan att det ursprungligen betyder någon som utger sig för att var finare än vad han eller hon är, någon som efterapar manér och smak i syfte att bli accepterad i en högre statusgrupp.

En snobb är per definition en person som saknar täckning, helt enkelt. En kulturell/social falskmyntare.

Jag är inte inläst på ämnet, men jag vet att begreppet ursprungligen användes av överklassen för att nedsättande beskriva uppkomlingar. Jag har för mig att det inte minst var vanligt i vid de brittiska universiteten när dessa började öppnas upp för ett bredare socialt skikt. En snobb var således inte en överklasstyp som såg ned på andra, utan tvärt om ett epitet som användes av just dessa typer (som en föraktfull term för den uppåtsträvande medelklassen som började hota deras privilegier).

Hur kan det komma sig att det skett en sådan betydelseförändring hos begreppet? Från att ha betytt ungefär ”att tro sig vara mer än vad man egentligen är” till att mer allmänt betyda ”att tro sig vara förmer än andra”.

Jag tror det beror på att i ett hyfsat jämlikt och medelklassdominerat samhälle faller denna betydelseskillnad samman. För det naturliga, oreflekterade, synsättet i ett sådant samhälle är nämligen att förmer per definition innebär social hybris. I ett aristokratiskt samhälle framstår däremot idén om verklig överlägsenhet— att genuint vara förmer än andra — som fullkomligt naturlig, och alltså sammanfaller inte högre anspråk automatiskt med ”lånta fjädrar”. När så samhället förändras i jämlik riktning är det föga förvånande att ”snobb” förvandlas från ett epitet med udden riktad nedåt till ett med udden uppåt, för varje högre anspråk uppfattas automatiskt som att man tror sig vara mer än vad man egentligen är. Och den stereotypa bilden av en snobb förvandlas från att vara en socialt osäker medelklassig uppkomling till att bli en överklassfigur med näsan i vädret. I ett sådant samhälle kommer folk ha svårt att bepreppsligt skilja mellan elitism och snobbism.

Låt oss nu vandra tillbaka till det dagsaktuella fallet. Thente skriver:

Men jag misstänker att begreppet snobb kommer att ändra betydelse i Sverige.

Mycket snart kommer det att betyda: person som föredrar att läsa en roman av Marcel Proust snarare än att bänka sig framför ”Allsång på Skansen”.

Och i kommentatorsfältet kan man läsa saker följande:

Är inte kärnpunkten i begreppet snobb att man – om man tycker att Marcel Proust är en av 1900-talets mest betydelsefulla författare – också anser sig vara bättre än den som inte har kommit till den insikten?

[Och en annan kommentator:]

Visst talar skribenten nedlåtande om Allsång på Skansen! Man kan också misstänka att han tycker att den som läser Proust är en smula finare, även om det inte sägs rätt ut.

Dessa bekräftar, förmodligen oavsiktligt, just Thentes oro. Och de bekräftar också min slutkläm ovan, för vad kommentatorerna misslyckas med är just att särskilja kulturelitism från kultursnobbism.

Man kan möjligtvis anklaga Thente för kulturelitism— om vi helt enkelt låter termen betyda att man att skiljer mellan högt och lågt — men det är inte samma sak som snobbism. Och detta är naturligtvis exakt vad Thente vill ha sagt:

Man är inte en snobb för att man anser att Marcel Proust är en av 1900-talets mest betydelsefulla författare. Däremot är man förmodligen en snobb om man deklarerar att Marcel Proust är en av 1900-talets mest betydelsefulla författare – trots att man aldrig har läst Proust och knappast någon annan av 1900-talets viktigare författare heller utan egentligen föredrar ”Allsång på Skansen”, men sett i SvD att Proust kallats en av 1900-talets mest betydelsefulla författare.

”Världens första orättvisa fotbollsplan”

Jag gillar att notera intressanta användningar av värdeuttryck och politiska termer. Ett exempel dök upp i senaste numret av lokalmagasinet Vårt Malmö.

Artikeln handlar om den så kallade puckelbollplanen som nyligen byggts i Kroksbäck, och rubriken lyder ”Världens första orättvisa fotbollsplan”. Planen är bullig med små kullar och dalar, och målramarna slingrar sig i konstiga former. Nu står det i artikeln:

Det enda säkra är att det är en orättvis spelplan. Här kan bollen studsa hur som helst. Och det är meningen.

— Planen är lite som livet självt. Det är inte rättvist och alla har olika förutsättningar, säger [upphovsmannen] Johan Ström.

Nu används ju termen i en liten lättsam överförd bemärkelse, inte som en anklagelse. Men på sätt och vis gör det exemplet ännu mer talande. Här finns ju en del spännande att anmärka på.

För det första: planen må vara ojämn men den ger ju alla som beträder den samma förutsättningar. Detta resonemang gör även att termen orättvis känns malplacerad. För planen tycks inte ha en given bias, typ kraftigt motlut i ena riktningen eller dylikt.

Det kanske kan tyckas småsint att märka ord, men jag tycker att fallet är intressant just eftersom användandet av ”orättvisa” förmodligen är högst spontant hos skribenten och upphovsmannen, medan jag för egen del inte hade varit ens i närheten av att använda just det epitetet.

Det är därför intressant att fundera på vad det är för slags associationskedja som kan leda fram till tal om orättvisa. Kanske är det inte konstigare än en slarvig analogi (dvs att man inte tänker inte på att planens ojämnheter är desamma för alla som spelar). Men kanske ligger det nåt helt annat bakom.

Så tillåt mig spekulera och fabulera fritt en stund.

I citatet följs omdömet omedelbart av meningen ”Här kan bollen studsa hur som helst”. Hmm. Det tycks alltså som att slumpmässighet på något sätt är orättvist.

(Bisak: det handlar naturligtvis inte här om absolut slumpmässighet — bollarna studsar faktiskt inte ”hur som helst” — vilket bevisas av att de som spelat på planen några timmar med säkerhet kommer att bli bättre och bättre. Ergo: det handlar inte slumpmässighet utan om ”svårförutsebarhet”. Denna i sin tur beror dels på ovana —vilket inlärningen botar— och dels en obotlig del, nämligen att det de facto är svårare i detta fall jämfört med när en av komponenterna (underlagets lutning) i den kognitiva processen är given i varje situation (som när planen är slät).)

Nej förresten, stycket ovan var ingen bisak. För motsatsen till slumpmässighet är determinism, och det är inte troligt att kopplingen till rättvisa/orättvisa sker på detta ontologiska plan. Snarare är det nog (o)förutsebarheten som är kärnan. (Det är ett epistemiskt begrepp, vilket är mer lovande eftersom vi då har att göra med en relation mellan oss och världen snarare än världen i sig.)

Här är en tankegång: Världen är orättvis, för bollen studsar hur som helst och det blev inte som jag hade tänkt mig.

Jag undrar om det inte är här svaret ligger: en underliggande idé om att rättvisa är detsamma som uppfyllandet av (legitima) förväntningar, eller som ett slags rätt till egenmakt, en känsla av att om man själv inte gör nåt helt galet så har man automatiskt rätt att få sina önskningar tillgodosedda, det är vad världen är skyldig en. En ”felstuds” blir då orättvis, ett brott mot den naturliga ordningen.

Ja, nu har jag nog runnit iväg lite väl långt. Det finns nog ingen kopplingen till fotbollsplanen; den är nog trots allt bara ett resultat av klassisk förvirring. Men rättvisebegreppet ifråga existerar alldeles oavsett.

Och det är ett begrepp som inte är helt oproblematiskt. För det innebär att när det inte blir som man tänkt sig, om det studsade snett och man inte blev modeskribent trots att man så gärna ville, så måste det finnas en syndabock – planen var ojämn! ett glastak! strukturer!

Jag måste erkänna att slutklämmen ovan är försåtlig, eftersom den glider över från den ojämna fotbollsplanen (som dock är lika för alla) till hinder som är specika för enskilda grupper, alltså sånt som handlar om genuint ”olika förutsättningar”.

Poängen med resonemanget är dock en annan. Nämligen att ett rättvisebegrepp som tolkar en oväntad studs som en orättvisa skapar därigenom — just eftersom livet faktiskt är gropigt och oförutsebart, och teorin per definition inte kan nöja sig med att bara säga bad luck — ett behov av en massa syndabockar. Vilket politiskt sett är smått oroväckande.

Om vi nu ska byta samtalsämne, så nej, jag tycker inte att allt prat om strukturer är bullshit. Men inte heller att allt är särskilt trovärdigt. Och jag tycker definitivt att man är ganska blind om man inte inser att idén om hindrande glastak och strukturer är psykologiskt oerhört bekväm i ett meritokratiskt och prestationsinriktat samhälle. De har ett visst fog för sig, men att dessa tankar är så vanligt förekommande beror i övrigt på att de psykologiskt fungerar som avlastande myter, varigenom man kan intala sig att man egentligen är förtjänt av mer, eller att det ändå inte är lönt att sträva och kämpa. Som sagt, väldigt bekvämt i ett status- och prestationshetsande samhälle.)

Nu har jag sluddrat länge nog, och förirrat mig i analogier som jag imorgon förmodligen kommer tycka är helt platta och innehållslösa.

––––––––––––––––––––

Off topic. I artikeln står det även följande:

Johan Ström har mönsterskyddat planen i hela Europa och han hoppas att det blir fler. Men ingen kommer att bli den andra lik.

Was?!?

Likheter mellan vänster- och högerradikalers attityder

Bloggen The Monkey Cage har letat upp en undersökning från 1985 om politiska attityder. Intressanta iakttagelser, om än inte så oväntade. Radikaler på båda kanter hyser ungefär samma tilltro till det politiska systemet, och de uppvisar i lika hög grad “paranoid tendencies” i sitt politiska tänkande.

Se även det talande diagrammet över partitillhörighet och benägenhet att tro på en viss konspirationsteori (Obamas födelseort & 11 september)