Recensioner av ”Migrationspolitiska dilemman”

Min avhandling har glädjande nog recenserats och diskuterats på olika håll. Här kommer en sammanställning med länkar. Sidan kommer att hållas uppdaterad.

Recensioner:

Övriga omnämnanden:

Arkitekter och ingenjörer inom politisk teori

Jag tänkte skriva lite kort om David Wiens artikel ”Prescribing Institutions Without Ideal Theory”. Ibland är det nyttigt att mejsla fram ett litet stycke text ur sina läsanteckningar utan att riktigt veta var det passar in och om man kommer ha någon användning för det….

Bakgrunden till artikeln är en omfattande politisk-teoretisk diskussion om idealteori och icke-ideal teori, eller bredare: konflikten mellan idealism och realism. Jag kommer inte återge denna debatt här utan tänkte här bara sammanfatta och delvis spinna vidare på Wiens artikel. Jag betraktar det som en intressant variant av en ”realistisk” ansats till normativ teori.

Notera först två meta-teoretiska utgångspunkter: objektet för politisk teori antas vara institutionell design, och syftet är att faktiskt rekommendera genomförbara förändringar av institutioner (som ska leda till tillstånd som är normativt mer fördelaktigt än status quo givet vissa specificerade värden). Genomförbarhetsvillkoret innebär bland annat att om man bedriver idealteori utan att i slutändan ha ambitionen att resultatet ska vara relevant för frågor om hur faktiska institutioner bör utformas så ägnar man sig inte åt det slags politiska teori som Wiens skriver om. Detta är en rimlig utgångspunkt och rimmar väl med syftet och innebörden av begreppet idealteori hos Rawls, nämligen som rollen att utarbeta vad värden och principer har för implikationer när man tänker bort vissa begränsande faktorer som i den aktuella världen utgör hinder för genomförande. Idealteorin är således frigjord från omedelbara genomförbarhetshinder men samtidigt tänkt att ange riktmärken och mål i arbetet att reformera institutioner. Idealteori är uttryck för vad Wiens kallar för ”the Target view of political theory”, eller idén om ”ideal guidance”.

Wiens gör i artikeln ett intressant bidrag bland annat genom att skilja på två olika typer av problem kring hur institutioner ska utformas. Som titeln på blogginlägget handlar det om skillnaden mellan arkitektur och ingenjörskonst. Idén om politik som en samhällelig ingenjörskonst är såklart vanlig, och det är nog bäst att tydliggöra idén hos Wiens är en annan. Det handlar inte om att politikerna är ”ingenjörer” och politiska teoretiker är ”arkitekterna” som skisserar vilka ideal och institutioner som politiker bör skapa. Tvärtom kan man nästan säga att är det denna syn är måltavla för Wiens, i den meningen att det är ett problem att politiska teoretiker är för mycket ”arkitekter” och för lite ingenjörer. Poängen är att om politisk teori handlar om institutionell design så behövs både arkitektens och ingenjörens kompetens.

Vad är verkliga arkitekters respektive ingenjörers uppgift? Arkitekten gör en ritning på en byggnad som hen anser uppnår vissa funktioner, syften och estetiska ideal, osv. Byggnaden är tänkt att fungera på ett visst sätt och arkitekturen försöker till viss del styra hur människor kommer röra sig och bete sig i byggnaden för att dess funktioner ska uppnås. De element som arkitekten har att arbeta med är byggnadens form, ljusinsläpp, materialens textur och andra egenskaper. En arkitektritning måste dock översättas till en konstruktionsritning. Ingenjören har som uppgift att omvandla arkitektens vision till anvisningar för hur byggnaden ska konstrueras, och har således uppgiften att lösa de byggnadstekniska problem som arkitektens vision ger upphov till. Mer än något annat har ingenjören en sak i tankarna: hållfastheten. Wiens noterar hur arkitekten och ingenjören ålägger varandra restriktioner som begränsar respektives handlingsutrymme. Ingenjörens uppgift är att lösa hållfasthetsproblemet inom ramarna som arkitektritningen anger; att rita in några extra bärande pelare är inte lösa problemet utan att misslyckas med sitt uppdrag. Å andra sidan: om ingenjören inte kan hitta en lösning så är det arkitektritningen som måste revideras. Ingenjören kan ställa arkitekten inför val som arkitekten tycker komprometterar visionen för byggnaden: kanske måste pelare accepteras, eller salens storlek minskas, eller takets lutning ökas, eller att tegelpannorna måste ersättas med plåt, osv. I arbetet med att uppnå de värden och egenskaper som arkitekten respektive ingenjören strävar mot så ställer de upp begränsningar för varandras verksamhet.

Vad innebär analogin för politisk teori? En arkitektritning inom politisk teori utgår från moraliska värden och principer, och innebär ett föreslår en institutionell design som maximerar vad teoretikern anser vara en motiverad avvägning av dessa värden. Fokus hamnar på att utverka föreskrifter för hur en institution borde se ut för att kunna förverkliga den mest önskvärda uppsättning värden och abstrakta moralprinciper. Arkitektritningen innebär ett förslag till en institution som ska förverkliga en kombination av relevanta värden inom en viss sfär av mänsklig aktivitet och samspel. Motsvarigheten till de former och element som arkitekten ritar upp är teoretikerns beskrivning av vilka villkor, definitioner, kriterier för när x får göra y mot z, eller när x har rätt till y, och så vidare. (Wiens exempel: Allen Buchanan om internationella kriterier för erkännande av stater, s. 49-53). Att skapa en arkitektritning för institutionell design kan betraktas som en form av ”tillämpad etik”, enligt Wiens.

Men institutionell design innefattar också ”ingenjörsproblem”. Är den arkitektritade institutionen möjlig att förverkliga? Är den hållfast? Kommer människor agera och bete sig i byggnaden så som det är tänkt, och håller den för det? Vad händer om människor inte beter sig riktigt som det är tänkt? Är det möjligt att kontrollera, upprätthålla, och förverkliga att aktörer beter sig så som institutionen kräver för att fungera, utan drakoniska medel? Kommer det gå att uppbåda tillräckligt stöd och efterlevnad för de regler och normer som institutionen föreskriver? Att ägna sig åt denna typ av frågor kring institutionell design är att ägna sig åt ”tillämpad samhällsvetenskap”. Och precis som ingenjören bollar tillbaka till arkitekten med alternativet att bygga pelare i salen, så innebär den politisk-teoretiska motsvarigheten att de kontrollmekanismer och maktinstrument som kan krävas för att uppbåda nödvändig efterlevnad bollas tillbaka och inkluderas i den normativa analysen.

Hur kan den realistiska kritiken uttryckas med hjälp av denna analogi? Wiens för han fram tanken att det finns en fara inom politisk teori att fokusera för mycket på ”arkitektur”. I kontrast till idealteori och antagandena bakom ”the Target view” anser Wiens att även ingenjören har en ”riktningsgivande” roll – värdet att undvika grundläggande fel i konstruktionen kan mycket väl betraktas som ”the primary design goal” (53). När allt kommer om kring: ”To design feasible institutional solutions for unjust conditions, we must make progress on both the architectural and the engineering problems. This is because a structure that effectively embodies a chosen set of values but is incapable of withstanding the pressures to which it is subject ceases to embody the chosen values once it ceases to exist as designed.” (48). Hållfasthet är såklart en sine qua non vad gäller byggnader. Man frestas här kontrastera Rawls mot de realistiska kritikerna. Rawls proklamerade som bekant att ”justice is the first virtue of social institutions”. Realister som Galston tenderar att invända att ”the first virtue of politics is order, not justice, and justice purchased at the expense of order is likely to prove self-defeating” (Galston 2010: 388). (Samtidigt ska man inte glömma Rawls upptagenhet med rättviseuppfattningarnas ”stabilitet”).

Lite i stil med Amartya Sen’s kritik av ”transcendental institutionalism” kritiserar Wiens idealteorin och det starka fokuset på att skapa en ”arkitektritning” som första steg och slutgiltig måttstock för institutionell design. Idealteorin resonerar sig fram till hur rättvisa institutioner skulle se ut under ideala omständigheter, och låter detta utgöra måttstock för hur existerande institutioner bör bedömas normativt. Proceduren tenderar dock att leda till förbiseende av ”ingenjörsproblem”. Resonemang om vad som krävs för att uppbåda individers stöd och efterlevnad, eller de konkreta konsekvenserna av bristfälligt efterlevda normer och regler – tenderar att komma i andra hand (48-49). Men de bör inte komma i andra hand. Om syftet är att åstadkomma en förbättring av status quo så är frågor om genomförbarhet, stabilitet och effektivitet inte sekundära – det är själva nyckelfrågan hur vi väger sådana saker i relation till värden och normativa principer. Det vill säga det räcker inte att titta ”uppåt” och fråga sig i vilken mån institutionens regler och normer avspeglar hur en institutionen skulle utformas om förutsättningarna var ideala , utan man måste se till effekterna ”på marken” – man måste bry sig mer om vad Sen benämner som ”social realisering” och inta ett komparativt snarare än trancendentalt perspektiv i utvärderingen av institutioner.

Ett humeanskt synsätt på migrationsfrågor inom liberal politisk teori

Att byta avhandlingsämne mitt i anställningen, och till ett så omfattande område som migrationsfrågor numera utgör inom politisk teori, är inte helt lätt. Man kan drunkna i litteraturen.

Men jag tror att jag har haft lite tur. För det perspektiv jag utforskade i mitt förra avhandlingsämne (teorier om tidigmodern statsbildningsprocesser) tycks vara relevant även i mina nya frågor, utan dessutom verkar det vara outforskad mark. (Det låter kanske som en tacksam illusion, men jag tror faktiskt inte att jag lurar mig själv här.) Så kanske har jag här min chans att bidra till ”litteraturen”, som det heter.

Mina ambitioner med avhandlingen är förvisso mer samhällstillvända än vad som är brukligt. De teoretiska argumenten kommer förhålla sig till den specifika kontexten: hur ett land som Sverige – en välfärdsstat och en befolkning av präglad av progressiva och liberala värden – kan och bör hantera migration och integration. Avhandlingen kommer medvetet ta upp argument och föreställningar som är vanligt förekommande i den svenska debatten och föra upp argumentationen till den akademiska nivå där de ofta har sina mer förfinade motsvarigheter. Men detta är bidrag är ”tillämpat” i sin natur – det är att bidra till en samhällsdiskussion. Jag måste även ge ett inomakademiskt bidrag. (Ett ”inomäktenskapligt” bidrag, som autokorrekt förslog, torde dock vara helt omöjligt.)

Och här tror jag som sagt det är möjligt genom att anamma en utgångspunkt eller perspektiv som inte tidigare systematiskt utforskats i relation till dessa frågor. Det handlar om David Humes politiska filosofi. Hume skrev förvisso inget om migration och politisk gemenskap. Men givet att ”sakfrågan” är intimt förknippad med både hur vi tänker kring hur den politiska världen är beskaffad, och hur vi hanterar empiriska omständigheter i vårt normativa tänkande, så tycks Hume som en lovande utgångspunkt.

Jämfört med de övriga klassiska tänkare som figurerar i politisk teori kring migration så är Hume unik genom att utveckla en empirisk teori om stat och politik – han teoretiserande kring hur samhällen i grunden fungerar, snarare än att bara försöka nå fram till de bästa principerna för politiskt styre. I Treatise of Human Nature, och i essäer som ”Of the Origin of Government”, beskriver Hume människans naturliga socialitet, hur krig och våld ökar behovet av samarbete inom gruppen, och förklarar samtidigt att det grundläggande problemet att skapa social ordning kommer av att mellanmänskliga interaktioner i större grupper skapar fångarnas dilemma-situationer och free-rider-problematik. Han beskriver kort sagt behovet av, och problemen med att skapa, politiska institutioner. Dessa idéer kan följas till samtida samhällsteori (Thomas C. Schelling, Ernest Gellner, Russell Hardin), och erbjuder insikter om moderna samhällen och politiska system. Andrew Sabl, vars bok Hume’s Politics handlar om Humes stora historiska verk The History of England – de 1,3 miljoner ord som publicerades i sex volymer mellan 1754 och 1761 – skulle säkert vilja ge ytterligare en känga och betona hur märkligt detta försummande inom statsvetenskapen är. History of England gör Hume unik: ”Never before and never since has the best philosopher of an era written a book on the varieties of political choice and about the institutions that arise”.1 I kontrast till Hobbes, Locke, Rousseau och Kant så ägnade sig Hume på allvar åt att empiriskt förstå och förklara framväxten av ett lands faktiska institutioner.

Hume är också intressant utifrån sitt förhållningssätt till politiskt tänkande och frågan om förhållandet mellan empiri och normativa principer. Här kan nämnas hans kritik av både kontraktstänkandet och idén om naturliga rättigheter, och hans idé om ”circumstances of justice” som de empiriska grundantaganden som resonemang om rättvisa måste ta hänsyn till. Sedan har vi naturligtvis idén om ”Humes lag”, som ironiskt getts en innebörd som krockar med Humes filosofi som helhet.2 Humes moralfilosofi är naturligtvis naturalistisk och utilitaristisk rakt igenom. Det finns, i min mening, egentligen ingen konflikt mellan naturalism och Humes lag. Den kan i grova drag tolkas som en meta-princip: att man inte kan gå från är till bör utan att steget görs explicit och motiveras av någon princip. Och då är det fullt möjligt att en naturalistisk moralteori kan utgöra just en sådan princip. Hume följer ”Humes lag” genom att han så explicit anger vilken princip som agerar ”brygga” från är till bör: en utilitarism som bygger på att moral handlar om mänsklig välfärd och nytta.

Kort sagt finns frön till att utveckla resonemang med bäring på den aktuella samhällsdiskussionen, genom en humeansk syn på legitimitet, politisk kultur och tillit – och på hur sådana hänsynstaganden förhåller sig till olika positioner och argument i frågan om migration.

Noter

  1. Andrew Sabl, Hume’s Politics, s. x. ↩︎
  2. Se exempelvis R. Cohon (2008), Hume’s Morality och A. MacIntyre (1959), ”Hume on ’Is’ and Ought’”. ↩︎

Välfärdsstaten och den sociala hållbarheten

Här kommer några yviga reflektioner med en massa sidospår som borde följas upp. Jag ber härmed om ursäkt på förhand!

Social hållbarhet

När jag för några år sedan la fram min masteruppsats så hade en student i seminariegruppen skrivit en uppsats om begreppet social hållbarhet. Detta begrepp, uppenbart ett modeord i vissa politiska och akademiska kretsar, förknippades med en hel rad politiska och sociala ideal. Så här beskrivs den mer övergripande idén om ”hållbar utveckling” i ett dokument från Malmö stad:

En utveckling som tillgodoser dagens behov utan att äventyra kommande generationers möjligheter. De tre dimensionerna social, ekonomisk och ekologisk utveckling är ömsesidigt beroende av varandra. Hållbar utveckling är när alla tre dimensioner tillmäts lika stort värde. Den sociala dimensionen sätter människors behov och välbefinnande i centrum. Samhällets värdegrund är demokratisk. Hälsa, delaktighet, rättvis fördelning av makt och trygghet är centrala begrepp. En utveckling utifrån social hållbarhet strävar efter ett samhälle där alla människor, oavsett kön, ålder, socioekonomisk, etisk eller kulturell tillhörighet har samma möjligheter att ta del av och vara delaktig i samhället.

Det går säkert att stipulera en någorlunda stringent akademisk definition av begreppet, men här vill jag bara konstatera att för tjänstemän och politiker hade begreppet kommit att bli ett ord som skulle fyllas av alla möjliga ideal och goda ting.

Och det var nånting som skavde här. Ambitioner om jämlikhet, deltagande, icke-diskrimening och rättvisa har normalt varit ambitioner och mål att sträva efter, och uttrycker ett ideal som det faktiska samhället ska försöka uppnå. Ideal och normativa teorier anger då en riktning för framtiden, och skälet för att sträva dit är att det föreskrivna tillståndet är gott i sig. Men ifall dessa ideal bakas in i begreppet “hållbarhet” så ändras relationen mellan det faktiskt existerande samhället och idealen: de senare beskrivs som nödvändiga förutsättningar för att samhället ska bestå.[1]

Detta är problematiskt eftersom det i grunden uttrycker en fullständigt osannolik tes: att uppfyllandet av liberal-demokratiska och egalitära ideal är nödvändiga för att samhället ska bestå, och därmed per implikation att ojämlika och auktoritära samhällen är mer instabila. Varje sociolog värd namnet kan berätta om hur djupa ojämlikheter i resurser, status och inflytande kan upprätthållas och legitimeras, och de flesta av historiens mest framgångsrika och seglivade samhällen och statsbildningar har naturligtvis inte varit i närheten av de ideal som nu hade ompaketerats under devisen social hållbarhet.

Kort sagt, om social hållbarhet verkligen var den primära angelägenheten skulle man snarast sträva mot att tona ner ideal och förväntningar – manipulera den måttstock med vilken vi bedömer huruvida samhället är rättvist och välfungerande. Att sätta hållbarhet främst borde helt enkelt innebära att man fokuserar på riskerna och gränserna för när ojämlikhet, fattigdom och utanförskap är så djupt eller omfattande att det hotar samhällslivet på ett grundläggande plan. Ojämliket riskerar onekligen ”hållbarheten”, men om hållbarheten på allvar vore det primära snarare än jämlikhet i sig, då är det en krass och empirisk bedömning av den sociala verkligheten som bör styra politiken – inte stipulerandet att all ojämlikhet ”är socialt ohållbar”.

Emerson och de två politiska dispositionerna

Kanske ska man inte ta ett modeord så allvarligt, eller betrakta det som en seriös ideologisk utvevkling. Likväl är begreppets användning och framgång värd att fundera över.

Det finns flera intressanta distinktioner som är relevanta här. Exempelvis har vi här en fråga om normativ politisk teori och dess relation till empirisk samhällsvetenskap. Vi kan prata om skillnaden i termer av optimism och pessimism. Vi kan prata om skillnaden inom normativ politik mellan de som strävar mot det högsta goda, summum bonum, och de som ser det som sin och politikens uppgift att undvika katastrof och kollaps, summum malum, det värsta tänkbara.

Av alla möjliga infallsvinklar kan vi testa en hämtad från Ralph Waldo Emerson. I sitt föredrag “The Conservative” (1841) inleder han med att beskriva två olika politiska läggningar och impulser:

The two parties which divide the state, the party of Conservatism and that of Innovation, are very old, and have disputed the possession of the world ever since it was made. This quarrel is the subject of civil history. […] The war rages not only in battle-fields, in national councils, and ecclesiastical synods, but agitates every man’s bosom with opposing advantages every hour. On rolls the old world meantime, and now one, now the other gets the day, and still the fight renews itself as if for the first time, under new names and hot personalities.

Such an irreconcilable antagonism, of course, must have a correspondent depth of seat in the human constitution. It is the opposition of Past and Future, of Memory and Hope, of the Understanding and the Reason. It is the primal antagonism, the appearance in trifles of the two poles of nature.[…]

The castle, which conservatism is set to defend, is the actual state of things, good and bad. The project of innovation is the best possible state of things.

I Emersons ögon var de båda läggningarna som han identifierade kompletterande och måste i slutändan balanseras mot varandra. [2] För de motverkar varandras synder.

Conservatism makes no poetry, breathes no prayer, has no invention; it is all memory. Reform has no gratitude, no prudence, no husbandry.

Med detta blir det tydligt vad som i grunden skavde med Malmö stad och modeordet ”social hållbarhet”. Det var så att säga ”fel” personer använde sig av det. När allt kommer kring, är fokus på samhällets hållbarhet en typiskt konservativ böjelse och målsättning. För att ta Emersons beskrivning, den konservativa läggningen avspeglas i en generell politisk målsättning: ”to keep out wind and weather, to bring the day and year about, and make the world last our day”. Trots att begreppet ”social hållbarhet”, genom de ideal som stoppats in under det, hade fått en viss air av progressivitet kring sig så faller det sig mer naturligt hos de som med konservativ försiktighet funderar mer på hur den existerande ordningen och dess visserligen imperfekta förtjänster ska värnas och bibehållas.

Vi kan närstudera citatet från Malmö stad: ”En utveckling utifrån social hållbarhet strävar efter ett samhälle där” ideal X, Y och Z är uppfyllda. Notera att värnandet om ”hållbarhet” sammanflätas med ”utveckling” och ”strävan efter”. Detta är, med Emersons synsätt, att sammanblanda två olika politiska läggningar och ambitioner, nämligen mellan att antingen främst sträva mot förbättring eller främst värna de framsteg som redan skett. ”Innovation is the salient energy; Conservatism the pause on the last movement”.

Välfärdsstaten och den sociala ordningen

Jag tror att det är mycket lättare idag, jämfört med för några år sedan, att spontant känna att ”social hållbarhet” konnoterar pessimism och försiktighet, snarare än att det uppfordrar förverkligandet av höga ideal (demokrati, jämlikhet, hälsa, delaktighet). Och detta, gissar jag, är ett symptom så gott som något på att något grundläggande har hänt med den svenska politiska debatten. Ett socialt och politiskt sammanbrott har på allvar blivit ett scenario i människors föreställningsvärld, vilket det inte var under 00-talet. Förändringen har kommit krypande under 10-talet.

Många av våra politiker och opinionsbildare är formade av en tid då man tog den sociala och politiska ordningen för given. Så här skrev Peter Wolodarski i december 2011, när eurokrisen var under upptåg:

Jag har aldrig trott på undergångsscenarier eller att Europa åter ska dras ned i det svarta hål som världsdelen befann sig i för bara 70 år sedan. EU-samarbetet har främjat ett fredligt och välmående Europa, i vilket försvarsministrarna dricker kaffe tillsammans – som socialdemokraten Thage G Peterson uttryckt saken – i stället för att mötas på slagfältet.

Men eurokrisen underminerar känslan av trygghet. De väldiga krafter som just nu är i rörelse har förutsättningar att slå sönder den sociala ordning som vi lärt oss att ta för given.

Frågan jag ställde mig då var vem som hade lärt Peter Wolodarski att ta den sociala ordningen för given? Med en mer skeptisk hållning, som hållt denna tanke vid liv, så hade vi kanske sluppit den overreach som det i grunden mycket goda EU-projektet har kommit att präglas av, och som mycket väl kan leda till dess kollaps.

En av de intellektuella som velat påminna oss om riskerna med att ta gamla framgångar för givna är den socialdemokratiske historikern Tony Judt. Han ville påminna om de pragmatiska skäl som en gång i tiden bidrog till att motivera välfärdsstatens uppbyggnad. I essän ”What is Living and What is Dead in Social Democracy” (2009) skrev han om en de inflytelserika tänkarna bakom detta bygge, John Maynard Keynes:

The great English economist, born in 1883 (the same year as Schumpeter), grew up in a stable, confident, prosperous, and powerful Britain. And then, from his privileged perch at the Treasury and as a participant in the Versailles peace negotiations, he watched his world collapse, taking with it all the reassuring certainties of his culture and class. […] Yes, Keynes acknowledged, the disintegration of late Victorian Europe was the defining experience of his lifetime. Indeed, the essence of his contributions to economic theory was his insistence upon uncertainty: in contrast to the confident nostrums of classical and neoclassical economics, Keynes would insist upon the essential unpredictability of human affairs. If there was a lesson to be drawn from depression, fascism, and war, it was this: uncertainty—elevated to the level of insecurity and collective fear—was the corrosive force that had threatened and might again threaten the liberal world.[3]

Att sådana perspektiv åter känns relevanta avspeglar naturligtvis en en bakomliggande politisk förändring som i sig är dålig och oroväckande. Men som effekt på samhällsdiskussionens förutsättningar och utgångspunkt kan det på sätt och vis vara positivt, i det att vi slutar ta saker för givna och tar ”social hållbarhet” på allvar.

Jag håller med Judt om att Keynes i grunden hade rätt: välfärdsstatens ekonomiska garantier och skyddsnät minskar risken för att sociala grupper känner sig hotade av varandra och dras till extrema rörelser i kamp om den politiska makten. Lyckas man upprätta en välfärdsstat som medborgarna hyser tillit till så kan de lättare hantera oron för ekonomisk nedgång och social konkurrens. Här är Judt igen:

It was social democracy that bound the middle classes to liberal institutions in the wake of World War II (I use “middle class” here in the European sense). They received in many cases the same welfare assistance and services as the poor: free education, cheap or free medical treatment, public pensions, and the like. In consequence, the European middle class found itself by the 1960s with far greater disposable incomes than ever before, with so many of life’s necessities prepaid in tax. And thus the very class that had been so exposed to fear and insecurity in the interwar years was now tightly woven into the postwar democratic consensus.

Men frågan är om inte välfärdsstaten är något paradoxal. Just på grund av dessa gararantier från välfärdsstaten så skapas eventuellt grunderna för ett annat slags social oro. Välfärdsstaten ändrar i sin tur människors syn på risk i livets alla stora val: den påverkar konsumtionsmönster, ekonomiskt sparande inför ålderdom, risktagande i val av utbildning, med mera. Det påverkar till slut alla avgörande kalkyler och livsval. Därmed blir ett hot eller oro för välfärdsstatens förutsättningar en direkt personlig oro – på ett sätt som ekonomiska bekymmer för en mer avskalad stat inte behöver medföra. I den meningen skapar välfärdsstaten en annan form av grogrund för politisk reaktion, nämligen när något framstår som ett hot mot dess fundament, och alltså alldeles oavsett om man själv tvingats köpa billigare rödvin eller inte.

Det finns naturligtvis en massa forskning kring attityder till välfärdsstaten, och dess effekter på privatekonomiska beslut och levnadsmönster. Jag borde sätta mig in i detta ordentligt, men tillsvidare vill jag bara nämna en artikel som gör en intressant analogi. I ”And what if the state fades away?” analyserar sociologen Zsuzsa Ferge välfärdsstaten utifrån Norbert Elias civilisationsteori. (För övrigt: intresset för Elias går rimligen mot en renässans; jag känner själv att det är dags att födjupa mig på den fronten. Detsamma gäller visserligen Foucault, men det kan knappast beskrivas som en renässans). Så här skriver Ferge:

The explicit and implicit, overt or covert civilising impacts of the school system, the health system and the social insurance schemes have been analysed by many. I want to focus here on some possible impacts of social security in the large sense. Social security in general, and social insurance in particular – even if compulsory – are instruments which give a sort of guarantee to be able to cope with future adversities or difficulties. These arrangements represent the compulsory institutionalisation of the ability of rational foresight (of deferring gratification if you wish), an ability which is socially very unequally diffused. This means that one is enabled to reckon with the future without too much particular individual effort. In this sense, the impact of these arrangements resembles that of the public monopoly of violence. Social security schemes reduce the necessity of being constantly on the alert for fear of (socially manageable) adversities in the same way that the monopoly of violence frees the citizen from the constant obligation of preparing individually for unexpected attacks.

Här någonstans ligger nog förklaringen till varför ideal om personlig autonomi och självförverkligande kan vara så starka i Sverige; det är den materiella basen för våra post-materialistiska värderingar.[4] Men det var inte det jag främst vill fokusera på. Om vi istället påminner oss om Judts beskrivning av Keynes upptagenhet med osäkerhet, så framträder en intressant parallell som aldrig slagit mig tidigare: den mellan Keynes och Hobbes. Och därmed en ännu viktigare parallell: det leder till tanken att välfärdsstaten precis som våldsmonopolet visserligen skänker trygghet och stillar oro, men bara så länge oron inte gäller systemet självt.

Referenser

Emerson, Ralph Waldo. 1883. “The Conservative”, i J. E. Cabot (red.) The Complete Works of Ralph Waldo Emerson, vol. 1, Nature, Adresses and Lectures. New York: Sully & Kleinteich.

Ferge, Zsuzsa. 1999. ”And what if the state fades away?”, i (red.) Stefan Svallfors & Peter Taylor-Gooby, The End of the Welfare State? Responses to state retrenchment. London & New York: Routledge.

Judt, Tony. 2009. ”What Is Living and What Is Dead in Social Democracy?”, New York Review of Books, vol 56, nr 20.


  1. (skriv något som om vad som skiljer empiriska tes från Bernard Williams distinktion mellan structural vs enactment theories)  ↩
  2. [It] may be safely affirmed of these two metaphysical antagonists, that each is a good half, but an impossible whole. Each exposes the abuses of the other, but in a true society, in a true man, both must combine.  ↩
  3. Judt. Jämför ”of fear”-teorier som syftar till undvika summum malum, med ”party of memory” – hur passar ”pause on the last movement” in i detta?   ↩
  4. Jag har ingen koll på detta, men intuitivt låter det rimligt att det inte bara är genomsnittligt välstånd som påverkar utbredningen av post-materiella värderingar. Om grundläggande trygghet, även i ålderdom, är hyfsat säkrade på kollektiv nivå så underlättar det rimligen genomslaget för sådana värderingar, ceteris paribus jämfört med ett land med motsvarande välstånd per capita.  ↩

Icke-ideal politisk teori

Nedan följer ett stycke om icke-ideal politisk teori. Det är från min masteruppsats från 2012, och jag har tyvärr inte hängt med så bra i debatten om idealt vs icke-idealt så bra sedan dess. Tips på viktiga artiklar i ämnet mottages tacksamt. När jag läser stycket upplever jag att jag nog är för kritisk mot ideal teori. (Idag är jag nog mer benägen att balansera det mer. Men man ska komma ihåg att bakgrunden är en mycket stark dominans för ideal teori, så jag tycker fortfarande att det är en mindre synd om man propagerar för icke-ideal teori.)

Den här distinktionen är viktig när man ska resonera om invandring och integration. Men självklart inte för att det omedelbart följer några substansargument från den. Å ena sidan kan man på icke-ideala grunder argumentera att givet människors moraliska psykologi och andra förutsättningar för en samhällsordning så bör ideala argument om rätt till fri rörlighet inte automatiskt guida policy, hur goda argumenten än ser ut i teorin. Å andra sidan kan typiskt icke-ideala argument vändas mot den som vill ha gränsrestriktioner, genom att påpeka de moraliska, politiska och ekonomiska konsekvenser som genomförandet skulle innebära. Bra exempel på detta är Mattias Svensson häromdagen i Aftonbladet (tänk om alla ledarskribenter skrev med samma allvar om de här frågorna, snarare än som Helmerson och en hel del andra bry sig mer om skuggboxning med SD), och på samma tema skrev den politiske teoretikern Chandran Kukathas nyligen.

Det grundläggande är hursomhelst att argumentationen inte stannar på principnivå, utan att man också tar hänsyn till svårigheter att förverkliga idealens införande. Problem och etiska aspekter av införande och efterlevnad av idealet bakas så att säga in i den normativa analysen, snarare än att analysen fastslår ”det rätta” obeaktat ”verkligheten”.

(Obs! I texten nedan pratas om ”realister”. Men i detta sammanhang finns alltså ingen direkt koppling till vad som i den aktuella invandringsfrågan i Sverige ibland kallas ”realister” (vilket Svensson och Kukathas alltså illustrerar). Realister är i sammanhanget en strömning inom politisk teori, som utmärker sig för att betona icke-ideal teori. Men man behöver inte vara ”realist” i den meningen för att förorda icke-ideal teori. Frågan är bredare än så.)

:::::

Ideal vs Non-ideal Theory

Realists naturally take side in the fierce debate within contemporary political theory regarding the appropriate assumptions regarding individuals and their motivations and actions, as well as assumptions of the general features of society in which they act. The realists’ complaints about ”moralism” make them critical of what is called ”ideal theory”.

The distinction between ideal and non-ideal theory stem from Rawls, who himself is a (moderate) practitioner of ideal theory. In Rawls’ theory of justice a ”well-ordered society” is assumed, which certainly is an ideal assumption. Secondly, everyone in this society ”is presumed to act justly and to do his part in up-holding just institutions” (Rawls 2005: 8). This assumption is called ”full compliance” and is a defining feature of ideal theory. Full (or ’strict’) compliance means that all agents will act in accordance with the normative principles that the theorist is considering.

Realists doubt that theorizing on such contrary-to-fact assumptions is worthwhile. The assumption of full compliance distances the theorist, by conceptual necessity, from the most pressing normative questions. For these questions often consist exactly in problems of how to deal with those who do not comply. Here we have a clear difference between the sphere of individual morality and that of politics. To take an example: We might as a moral rule propose that the use of violence is wrongful, but would we then, on that ground, draw the conclusion that institutions such as a police force and jails are illegitimate since coercion is part of their very nature? As Burke Hendrix says, we generally do not draw this conclusion and the reason is quite simple: Since we know that not everyone will follow the moral rule not to use violence, we thus ”will want to plan for these moral failures when they occur” (Hendrix 2010: 3).

So on ideal-theoretical assumptions many of our institutions would not make sense, nor would many ordinary moral questions and dilemmas. In contrast, as Colin Farrelly argues, non-ideal theory is where the action really is: Normative theorists must here face the real world where such things as selfish and wicked behavior, deep disagreement, budget constraints, and limited knowledge must be reckoned with (Farrelly 2007: 857-861). By assuming too favorable circumstances and too well-intentioned and principled citizens, political theorists spend their intellectual efforts on comparably unimportant disputes regarding what justice would be like in an ideal world.

This is a sentiment shared by realists. As Galston says, realists put institutions and actual behavior at the center, at the expense of debating the finer point of the Difference Principle (2010: 393-94). For the crucial questions to face are the ones of limited compliance, limited altruism, irrational behavior, scarce resources, and so on. In such a world, theorists must never lose sight of the fallible constructs known as institutions, through which humans must arrange their common life. Realists typically would like to return to a classical mode of political theory, a wish here put in words by Philip Pettit:

Many of the classic texts in political theory, from Machiavelli’s Discourses to Montesquieu’s Spirit of the Laws … to Mill’s Considerations on Representative Government deal with how institutions should be ordered in the real world of parochial bias, limited resources, and institutional and psychological pathology… [It] is little short of scandalous that this area of work is hardly ever emulated by political philosophers today. (Philip Pettit, quoted in Galston 2010: 394)

:::::

Referenser

Farrelly, Colin (2007), ‘Justice in Ideal Theory: A Refutation’, Political Studies, 55 (4), 844-64.

Galston, William A. (2010), ‘Realism in Political Theory’, European Journal of Political Theory, 9 (4), 385-411.

Hendrix, Burke A. (2010), ‘Political Theorists as Dangerous Social Actors’, Critical Review of International Social and Political Philosophy, 1-21.

Rawls, John (2005), A Theory of Justice (Cambridge, MA: Belknap Press Harvard University Press).